Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Allt för att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta sällskapets fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Helgens sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar därefter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om den kuperade kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Ja, vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Alla tycktes absorberas av stigen och dess vackra omgivning. Suggestivt vackert. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av på härligt slingrande stig. Ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna. Dagen och därmed helgen avslutades med den läckra stigen över Nävekvarns klint som bjuder på många platser med utsökta vyer. Nå, det blev en tur ut på ön Skäret där vi blandade stig med klipplöpning för att liksom skjuta hemfärden framför oss. En avskedslunch hann vi med i lugnan ro innan det var dags för avskedskramar och hemfärd.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt, eller? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>
Om den strular kan ni testa Niklas GPX-fil (som dock gör ett litet hopp vid Västra Koviken)

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Feb 152017
 

170215aAlltsom oftast är jag glad att jag inte äger en bil. Utöver vad det kostar i både pengar och miljö att ha en bil så är den inte alltid lösningen på logistiska problem. Och jag är glad att vi i Sverige har en så fantastisk kollektivtrafik, åtminstone i Sörmland. Ibland blir det bara så bra!

De flesta av er vet att min absoluta favoritsträcka av Sörmlandsleden är på Tunaberghalvön söder om Nyköping, etapp 36-41 mellan Nävekvarns klint och Koppartorp. Lägger man till gruvleden (etapp 37:1-2) eller några kilometer grusväg och lokala stigar till Nävekvarn så har man Tunabergsrundan i ett nörskal, se tidigare inlägg om denna fina runda (Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla). Jag har provat många varianter och utforskat skogarna på Tunaberghalvön och då inte varit slavisk knuten till Sörmlandsleden, även om leden är själva basen. När jag sprang Tunabergsrundan i november slog det mig att man lika gärna kunde kliva av bussen i Buskhyttan istället för att fortsätta till Nävekvarn och utgå därifrån och springa nämnda loop. Det är alltid trevligt med flera alternativ, inte minst distansmässigt, särskilt om jag vill bjuda in andra till en vacker sträckning av Sörmlandsleden och fyra fem mil kan bli i mastigaste laget för en del, men tre mil fixar de flesta. Sagt och gjort. Jag tog en tidig morgonbuss från Eskilstuna till Nyköping. Hann med en fulfika på Pressbyrån innan jag klev på bussen till Nävekvarn. Efter 15 minuters färd steg jag av i Buskhytan (vändplan). Sedan var det bara att fortsätta landsvägen söderut mot Koppartorp och efter knappa två kilometer var jag på leden (etapp 41) där den korsar landsvägen vid Järpsäter. Det enda tråkiga med denna variant är att man missar Simonberget, men är man på humör är det bara göra en avstickare dit och ta rundslingan. Men jag var inte på humör för Simonberget utan vek av på leden österut och fortsatte förbi Järpsäters vidsträckta våtmark. Jag borde förstås nämna att vädret såg ut att bli strålande. Kylig morgon men solen värmde redan vid niosnåret. Underbart att få springa på mjuka fina barmarkstigar och känna dofterna som kommer med solen och varm jord. Vårkänsla så det förslår och visst hoppades jag på första överflygande lärkan en dag som denna. Detta är som sagt min favoritsträcka och jag har skrivit om den många gånger och jag har inte för avsikt att avhandla denna fantastiska del av Sörmlandsleden ännu en gång i raden av gånger. Fotografierna nedan talar sitt tydliga språk.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen, det att någon vänlig själ (inte jag) har märkt upp den smala fina stigen över Galtviksberget (mellan Utterviks båtklubb och badplatsen i Galtviken) med breda rödvita plastsnitslar som sitter ordentligt. Springer eller vandrar du medsols följer du bara grusvägen till Utterviks båtklubb, förbi båtbryggorna och förbi vägbommen i slutet, 20-30 meter efter vägbommen bör du se flera rödvita snitslar i en naturlig ”portal” till höger och den smala stigen som leder uppåt. Om du däremot vandrar eller springer motsols följer du bara grusstigen direkt öster om badplatsen i Galtviken. Innan du kommer ut till bänken med utsikt över Bråviken och Hargö leder en slags ravin upp till vänster med gles hassel och andra lövträd, där dinner du snart snitslarna. De små stigarna över Mödalsbergen är dock omärkta, men med karta och kompass första gången och en portion lokalsinne och magkänsla bör det inte vara några problem. Fram kommer man alltid. Just sträckan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn är bara för fantastisk att missa, särskilt som alternativet är skittråkig asfaltsväg. Men det är inte Föreningen Sörmlandsledens fel, utan det har helt enkelt varit svårt eller omöjligt få till ett avtal med markägaren. Men det är ju fritt fram för den hugade att ta den alternativa vägen med fantastiska stup och vidsträckta vyer. Denna fantastiska dag bjöd på väldigt många stopp, för att fotografera, men även bara för att njuta. Jag kände bara att jag vill njuta så mycket som möjligt, även om jag aldrig stressar annars, så var det bara så att en sådan här dag vore det kriminellt att inte ta till vara på till 100%. Fikan på favoritfikaplatsen uppe på den ena av de fina fikaplatserna på Mödalsbergen tog också sin beskärda del. Det var så underbart att längs hela kusten höra alfågelsången. Den gjorde mig nästan tårögt lycklig. Ja, inte att förglömma flera spelflygande korppar. Trummande spettar och så många fågelarter som var på härligt humör. Man rycks med! Från Ålbäck och resten av dagen räckte det med en tunn långärmad merino på överkroppen. Vilken känsla! Hade hoppats hinna med Nävekvarns klint men tog det soft och stack ut en sväng på Skäret istället. Sedan upp till Konsum för en sedvanlig fika innan bussen kom ör vidare färd tillbaka till Nyköping. Från Buskhyttan till Nävekvarn blev det 30 kilometer och plus två kilometer med Skäret. Rätt lagom distans med tanke på att sträckan är rätt krävande.

Väl i Nyköping sprang jag bort till Alexander ”Tailwind” Malmström och hälsade på, snackade löpning och äventyr över en kopp java. Tog 16:15-bussen hem till Eskilstuna och jag fick en helt oväntad och pulshöjande överraskning när en kungsörn kom pumpande i aktiv flykt med korta glid tvärs över vägen och bara fem sex meter ovanför bussen! Fågelskådartentaklerna slappnar aldrig av! Det sitter i ryggmärgen. Det blev inga havsörnar vid kusten men vad gör väl det en dag som denna med en svårslagen avslutning.

Bjuder här på ett gäng bilder, ett urval får jag väl lov att säga, från dagens underbara springtur på ledens finaste stigar!

170215b
170215c 170215d 170215e 170215f 170215g 170215h 170215i 170215j 170215k 170215l 170215m 170215n 170215o 170215p 170215q 170215r 170215s 170215t 170215u 170215v 170215w 170215x 170215y 170215z 170215zz 170215zzz 170215zzzz 170215zzzzz 170215zzzzzz 170215zzzzzzz
Jul 212016
 

160720aEgentligen hade jag tänkt skriva ett kort inlägg om de senaste fjorton dagarnas högkvalitativa löpäventyr på mina absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden. Tanken var korta texter med många bilder. Tanken fanns, men inte inspirationen och skrivglädjen. Anledningen är givetvis att jag skrivit så många berättelser på bloggen om dessa sträckor genom åren och dessa har även destillerats till beskrivningar i boken Springa Sörmlandsleden. Nä, ibland är det bara så, liksom en intim passion, att allt inte behöver återges och göras tillgängligt för alla. Och när berättarglädjen inte infinner sig, ja, då ska man låta bli att skriva. Så någon summering av löpäventyren kring Marvikarna och dess lokala stigar med sparvugglemöte, den fantastiska vildmarkssträckan mellan Läggesta och Malmköping med hjortron och spektakulära sevärdheter, Nynäsrundan med minnesvärd gofika på Långmarens museigård och nu senast Tunabergsrundan blir det alltså inte. Bara sträckan Järna-Skottvång som saknas och voilà där har ni mina fem absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden!

Nu var inte tanken att jag skulle uppta er tid med en skriftlig monolog utan istället slå ett slag för den alltid lika fantastiska Tunabergsrundan. En runda längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön som är fantastisk på många sätt. Stigarna längs Bråviken hör till Sörmlandsledens tuffaste och de mest tekniska, oavsett du vandrar eller springer, men detta uppvägs av vildheten, skönheten, det orörda, höjderna, vyerna och närheten till havet på södra halvan och de kulturhistoriska inslagen på norra halvan. Du är inte heller tvungen att följa rundans stigar slaviskt, utan den går att förlänga liksom förkorta rundan utifrån ens egna önskemål och förutsättningar. Det är en flexibel runda och inte en enda av alla de gånger jag sprungit Tunabergsrundan har sett likadan ut ifråga om stigval. Basrundan finns där, men jag har alltid gjort avvikelser på något vis beroende på olika omständigheter. Ibland förlängt och vävt in Nävekvarnslingan, ibland kortat ner och sprungit grusvägen västerut från Koppartorp till Nävekvarn, någon gång (slaskig vinterdag) tagit asfaltsvägen från Uttervik till Nävekvarn. Hur man än lägger upp rundan är den finaste sträckan på hela rundan den som går längs kusten från Nävekvarns klint (eller start från Fyrberget) till Ålbäcken (etapperna 36-39). Sträckningen mellan Ålbäcken –  med det fantastiska partiet över Dragsberget på etapp 40 – och Koppartorp är även den fin och varierad, inte minst ”avslutningen” över Simonberget (inte den ”lätta” alternativslingan nedanför berget).

Karta

När det gäller den tre kilometer långa asfaltsträckan av Sörmlandsleden mellan Präst-Uttervik och Uttervik så är den inte särskilt rolig och jag minns tydligt tanken när jag sprang där första gången för tre år sedan: ”Varför går leden här, på vägen, och inte längs kusten eller därinne i den vackra skogen?” Det märkliga är det ändå är en orange träpil med ”L:a Uttervik” och vid de vackra byggnaderna i Strömshult finns en Sörmlandsledstolpe med orange topp och karta. Något gammalt och bortglömt? Nåja, ett par Tunabergsrundor senare kollade jag kartan och en vacker höstdag vek så Kerstin och jag av från den asfalterade leden och tog grusvägen mot Lilla Uttervik och sedan vidare på en bred stig in i skogen till höger efter kurvan upp mot Strömshult. Det bjuds på några partier med obanad löpning och klättring men annars finns det små vältrampade stigar genom den kuperade terrängen från Strömshult vidare längs kustlinjen och uppe på den namnlösa bergsplatån med utsikt mot Hargö finns två vackra platser med bord och sittplatser som bjuder på härlig utsikt. Efter att man korsat badplatsen är det bara att följa en bred stig á la motionsspår till en strandnära plats med en träsoffa för att njuta av Hargös branter. Därifrån är det bara att klättra upp mot Galtviksbergets topp och njuta av vyerna därifrån. Även här finns små djurstigar som man kan följa för att slutligen komma ner till Stora Utterviks småbåtshamn och vägen som leder norrut mot Uttervik och snart är du på leden igen. Den här sträckningen är dubbelt så lång (ca. 6 km) som den på asfalt men så ofantligt mycket vackrare. För vandraren – med tyngre packning jämfört med den som springer – lär sträckan upplevas som rätt krävande och än tuffare om man inte hittar på stigarna. Å andra sidan bjuder denna sträckning på så fin natur och många fina vyer över Bråviken och de närliggande öarna. Att välja leden på tre kilometer asfalt framför denna sträckning får nog ses som grovt kriminellt i friluftssammanhang.

Här kommer så lite bilder från gårdagens Tunabergsrunda, där jag fuskade och sprang grusvägen västerut från Koppartorp men vek av in på den lokala stigen från Kungstorp söderut mot Nävekvarns IP, men så hann jag också med den obligatoriska gofikan på Konsum innan bussen mot Nyköping svängde in! Den som är intresserad av story med bilder från tre tidigare löpäventyr (höst, vinter och vår) hittar dem på Springa Sörmlandsleden.

Ha en fortsatt skön sommar!

160720b 160720c 160720d 160720e 160720f 160720g 160720h 160720i 160720j 160720k 160720l 160720m 160720n 160720o 160720p 160720q 160720r 160720s 160720t 160720u 160720v 160720w 160720x 160720y 160720z 160720zz 160720zzz 160720zzzz 160720zzzzz 160720zzzzzz 160720zzzzzzz

Mar 262016
 

160325aNä, jag vet, inte miljömässigt försvarbart att åka bil fyra timmar mellan Västerås och Nävekvarn för att springa 45 km stig. Nå, nu är det ju inte vilka stigar som helst, utan Sörmlandsledens absolut vackraste och samtidigt de mest tekniska. Kerstin och jag fick till två fantastiska tvådagarsturer på Tunaberghalvön i höstas men suget efter stigarna längs havet närmade sig svårartad abstinens med oroliga nätter, kallsvett och lätt frossa. Våren framöver är fullmatad med andra löpäventyr, så vi fick helt enkelt åsidosätta vårt klimatsmarta leverne och ta bilen till Tunaberg för en dag. Vi försökte åtminstone fylla bilen och locka med ytterligare ett par stiglöparentusiaster från Västerås, men icke. Vi kollade med Acke i Malmköping om han var sugen att joina eftersom vi skulle passera honom. Jodå, han var rejält sugen men hans tidsramar för påskens högtidligheter var i stramaste laget så det slutade med att han tog sin bil. Ibland är det svårt att få till det.

Vi mötte upp Acke i utkanten av Malmköping strax innan åtta på långfredagsmorgonen och styrde sedan kosan mot Nävekvarn på södra Tunaberg. Bilresan gjorde oss trots allt glada då vi noterade ormvråkar, sångsvanar, gäss och flera tranpar som ståtligt spatserade på åkrar och fält. Vi bestämde oss för att börja med Nävekvarnslingan av Sörmlandsleden och sedan fortsätta österut på etapp 37, så kunde Acke vika av och tillbaka för att möjligen ta den snabbare asfaltvägen tillbaka till Nävekvarn. Morgonen började underbart med gråmulna moln som lättade och sprack upp. Det var vår i luften och fåglarna sjöng för fullt. Sjungande bofinkar, talgoxar, gärdsmygar, koltrastar och gulsparvar. När vi kom upp på Nävekvarns klint hängde en mäktig havsörn i uppåtvindarna från branten och spejade ned över Bråviken. Superhäftigt! Tredje gången vi ser havsörn just där. Sedan var det bara att njuta av utsikten och den helt fantastiska stigen längs klintens rygg. Hällmarker och gamla vindpinade tallar i överflöd. Efter Pryssgårdens fiskeläge bjöds det på flera sjungande starar i den luftiga strandskogen. Bland hackspettarna hördes större hackspett, gröngöling och spillkråka. Temperaturen var skön och det var bara att skala av ett lager, långärmat för min del och kortbyxor för Kerstin. En bra början på en lång fredag minsann!

Den här rundan tar sin tid och det är klokt att avsätta en hel dag för den. Den är ansträngande. Och den är bara så fantastisk! Vi njöt av stigarna på etapp 37 och körde av gammal vana en del lokala stigar för att hela tiden få närheten till havet. Strax innan Lilla Uttervik var det tyvärr dags för Acke att vända tillbaka till Nävekvarn för hemfärd till Malmköping. Så synd, så synd, då grymt läckra stigar och vyer väntade. Menmen, påsken är grym. Vi tog farväl och tackade för synnerligen glatt och trevligt sällskap med löften om närstående återseende. Vid Lilla Uttervik vek vi av från leden för att springa den tre kilometer längre och alternativa sträckan på stigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget bort till (Stora) Uttervik och därmed slippa tre kilometer tråkig asfaltslöpning som annars utgör Sörmlandsleden. Inne i skogen uppenbarade sig plötsligt en långsträckt ås av mosstäckta gamla block som utan tvekan härstammade från Strömshults marmorbrott i närheten. Tänk att vi missade detta när vi sprang här sist i höstas. Kerstin skulle givetvis upp och klättra för att känna känslan inför det stundande sololägret i Wales om några veckor. I skogen sjöng tofsmesar, svartmesar, kungsfåglar, bofink och någon enstaka korsnäbb. Ett korppar höll låda och gråtrutarnas klagande läten högt ovanför oss skvallrade om närheten till havet. Så himla häftigt att komma upp på höjderna med vidsträckt utsikt över Bråviken och de närliggande öarna, Mögö och Hargö. Den senare ön är speciell då dess östra del är toppigt hög med branta klippor som skjuter upp ur havet. Som en fästning. Snart nog var vi uppe på själva Galtviksberget med härlig utsikt österut mot Gullängsberget och öppna havet. På väg ner mot Utterviks småbåtshamn hörde vi stjärtmesars smattrande läte. Vi upptäckte snabbt två söta långstjärtade mesar och snart blev vi rejält upprymda då vi såg att de var i slutfasen av sitt bobyggande (se Ingemar Larson fantastiska bildserie på stjärtmes).

Efter Uttervik väntade etapp 39 som i mitt tycke är ledens läckraste etapp, men etapper är bara etapper på en karta. Hela sträckan från Nävekvarns klint i väst till Ålbäcken i ost är outstanding. Längs havet bjöds det på storskarvar, knölsvanar, storskrakar, ejder, trutar och skrattmåsar. Det märktes på stigen att det varit orienteringstävling i området alldeles nyligen. Väldigt upptrampat. Vi sprang på och njöt av stigen och fotostoppen blev många. Smolket i bägaren var att Kerstins nya 212:or i en halv storlek mindre inte satt bra på hennes fötter. Stortårna i kläm och blåsa på lilltån. Vi kör ju båda med 212:or i två olika storlekar (UK 7 på sommaren och 7,5 på vintern). Det positiva i kråksången var ändå att Kerstin nu kunde välja bort detta par för kommande långpass och köpa in ett par nya 7,5:or för de stundande flerdagarsäventyren hemmavid och i England.

Färden fortsatte över fantastiska Dragsberget med dess härliga mosstäckta hällmark med gammal luftig tallskog. Ropen av tranor och sångsvanar ekade långväga ifrån. Väl vid Mellsjön lyfte två tranor magnifikt helt nära. Så ståtliga och mäktiga de är! När vi kom till den nyanlagda våtmarken vid Järpsäter lyfte en havsörn och tog några svängar innan den satte sig i en tall lite längre bort intill våtmarken. Maffigt! Gäss och sångsvanar höll låda medan sånglärkan drillade i skyn. Snart nog fann vi oss klättrande upp mot Simonbergets långsträckta rygg av härligt mjukslipade och böljande hällmarker med häftiga vyer. Ett korppar höll till i bortesta branten och kom flygande längs med branterna i ögonhöjd! En dubbeltrast sjöng vemodigt i närheten. Norröver höjde sig Kummelbergets ruggiga runda topp. En dags ska vi besöka den toppen!

Väl i Koppartorp tog vi ett break och fyllde på vatten i församlingshemmets toalett. Med tanke på Kerstins ömmande tår bestämde vi oss för att skippa den annars så vackra gruvleden och istället mata fem kilometer grusväg till Kungstorp för att där ta av på det lokala motionsspåret till Nävekvarns IP och sedan avsluta sista biten med lite asfalt till Nävekvarn. På denna sträcka bjöds det på dagens höjdpunkt vad gäller fåglar då jag plötsligt hörde en sjungande trädlärka. Vi stannade förstås och plötsligt hade vi två sjungande trädlärkor ovanför våra huvuden. Dess sång är så ljuvlig och jag blir alltid så otroligt glad av att höra dem! Väl i Nävekvarn blev det förstås av tradition en fika på Konsum innan vi bytte om till torrt och satte oss i bilen. Och vad kan väl passa bättre än att stanna till i Nyköping och glida in på restaurang Ät. för att  avnjuta deras utsökta burgare i skön miljö. Sagt och gjort, så blev det. Vilken dag! Totalt noterade vi/jag 50 fågelarter under dagen!

Så, nu får bilderna äntligen förmedla dagen på sitt förträffliga och ordlösa vis!

160325b 160325c 160325d 160325e 160325f 160325g 160325h 160325i 160325j 160325k 160325l 160325m 160325n 160325o 160325p 160325q 160325r 160325s 160325t 160325u 160325v 160325w 160325x 160325y 160325z 160325zz 160325zzz 160325zzzz 160325zzzzz 160325zzzzzz 160325zzzzzzz 160325zzzzzzzz 160325zzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzz 160325zzzzzzzzzzz

Dec 012015
 

151128aDen gångna helgen var vigd åt härlig stiglöpning längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön söder om Nyköping. Ja, två dagar på Sörmlandsledens absolut läckraste och tuffaste stigar med övernattning och god mat. En myshelg för ett stigfrälst par helt enkelt. Tanken var att vi skulle bo i Nävekvarn även om vårt gästfria värdpar som drev Skeppsvik B&B sorgligt nog flyttat. Dessvärre var Marinans vandrarhem fullbelagt och alla andra boenden i trakten var stängda för säsongen. Nå, det finns alltid lösningar om man vill springa på undersköna stigar och är kreativt lagd. Vi bokade istället in oss för två nätter på Nyköpings vandrarhem, centralt beläget i staden med Sörmlandsleden utanför dörren. Vandrarhemmet är en fin gammal trälänga, men innandömet lämnar en del att önska. Aningen sunkigt med låg mysfaktor, men vi hade i alla fall ett riktigt stort rum och många sängar att hänga våta sumpiga kläder på tork. Vi var ju inte där för att hänga på rummet och priset var därefter, lågt. Allting är relativt, som någon uttryckte det.

Vi kom fram till Nyköping sent på fredag eftermiddag. Installerade oss och gav oss ut på stan. Vi hittade rätt snart ett härligt matställe. Ät. Fräscht, stilrent och med otroligt god mat för ett humant pris, vilket också är deras koncept. Lyckat koncept! Det blev en tidig kväll då vi båda kände oss halvförkylda med kliande halsar. Sömn är bästa receptet och jag bad till gudarna om att halsen inte skulle bli värre. Att vakna upp med halsont var lika med inställd stiglöpning. Man utsätter sig inte för risken att dra på sig en hjärtmuskelinflammation. Vad vädret beträffar så hade prognosen växlat fram och tillbaka under hela veckan. Att man ens orka bry sig. Yr och smhi är ju liksom SJ inget att lita på. Det blir som det blir och skitväder har aldrig hindrat oss.

Lördag 28/11, Nävekvarn-Nyköping, 46 km
Vi vaknade upp tidigt. Halsen kändes bra men jag var inte 100% tiptop. Hade något i kroppen, men så länge halsen kändes bra var det bara att köra. Läget var detsamma för Kerstin, som kanske hade mer känningar i halsen. Vi bestämde oss för att springa, men att vi ska ta det väldigt lugnt och för en gång skull gå upp för alla backar. Efter grötfrukost och kaffe gav vi oss väg till bussterminalen en fem minuter bort. Vi hade löst logistiken genom att ta första bussen (07:40) till Nävekvarn och därifrån springa tillbaka till Nyköping på den västra leden via Nävsjön, Stora Bötet och Fada. Den sträckan är så mycket finare jämfört med den östra sträckningen av leden från Koppartorp upp till Nyköping. Så, där satt vi, två morgonpigga halvsjuka galningar på en tom buss genom ett gråtungt landskap och ett stilla duggregn. Det skulle bli en blöt dag, vilket vi då var lyckligt ovetande om. Efter en halvtimmes bussfärd steg vi av i ett ödsligt Nävekvarn. Ruggigt och blåsigt. Ingen tid att ödsla. Bara att ge sig iväg med siktet inställt på Nävekvarns klint, som man bara inte kan välja bort om man älskar läcker trixig stig och vidsträckt utsikt över Bråviken och dess skärgård. Vinden gjorde sig påmind uppe på klinten och fick oss att längta till den skyddande skogen.

Stigen genom skogen upp till Nävsjön är verkligen fin. Partier med hällmark men annars mest flack stiglöpning genom blåbärsris och gles tallskog. Lättlöpt och glädjefullt. Och plötsligt kommer två löpare från motsatt håll. De såg lika förvånade ut som vi och vi hejade givetvis glatt. Efter ytterligare någon kilometer kom ytterligare en och strax därefter en fjärde, en trevlig tjej som vi stannade och pratade med. Kerstin och jag var mest förvånade över att de inte sprang tillsammans. Nå, inte vår business. Framme vid Nävsjön valde vi självklart leden som går söderut och vidare runt sjön för att få uppleva den fantastiska naturen, urskogsområdet och Nävsjömossens naturreservat. Tar man istället höger kommer man istället direkt på leden upp mot Nyköping, men då missar man som sagt ett stycke storslagen natur. Vi njöt fullt ut trots duggregnet och allmänt blöta marker. Att färdas genom så vacker natur med så många inbjudande platser blir smått orytmiskt med alla stopp men en lisa för själen. Inga havsörnar i sikte denna dag. Vi lämnade Nävsjön bakom oss och hade siktet inställt på Stora Bötets myrkomplex. Fina stigar hela vägen och livsfarligt hala spänger, som man helst springer vid sidan om där det går. Stora Bötets naturreservat är helt fantastiskt med myrarna och Bötbergets läckra hällmarker. Mindre fantastiskt var att alla spänger låg under vatten och på ett ställe fick vi vada fram en minut i iskallt vatten. På den korta tiden hann fötterna domna bort och det gjorde ruskigt ont! Vi fick vada ytterligare en gång strax innan Gälkhyttan, men överfarten gick snabbare. Man blir härdad med tiden, men tro inte att man springer omkring och njuter med ett brett leende hela tiden.

Efter Gälkhyttedammen tog vi den västra och kortare sträckningen av leden. Duggregn, väta och kalla fötter suger energin ur en. Den östra delen av rundslingan är betydligt blötare i normala fall. Vi fortsatte på stigarna genom härlig natur. Ena stunden fina hällmarker med luftig tallskog och i nästa tätt gammal granskog á la Bauer med mättad nästan lysande grön mossa. Vid Fada kvarn stannade vi till vid den långa Fadaforsen. Därefter blev det skön kuperad löpning genom sprickdalar och upp över Jätteberget och så vidare in i Ryssbergen. Här fick vi se två tjäderhönor som flög upp framför oss. Kul! De sista 6-7 kilometerna handlar mer om transportlöpning in till Nyköping än pur naturupplevelse. Vi valde att inte ”gena” över Svanviken, utan sprang runt via Kungsladugården och Lindbacke, kullen med alla sina enbuskar. Vi rullade vidare in mot Nyköping och tog sedan gågatan där vi slank in på Coffeehouse by George för en riktigt efterlängtad lyxfika. Vi konstaterade att denna sträcka definitivt är en sommarsträcka med tanke på alla våta myr- och mossmarker som korsas. Skönt återhämtade sprang vi stelbenta sista biten till vandrarhemmet för en lång kokhet dusch. Tack och lov fanns det två badrum! Det hela avrundades med ett nytt besök på restaurang Ät för att avnjuta deras suveränt goda burgare och vi lyxade till det med en efterrätt vid namn Kryptonit. Det blev tidig myskväll och efterföljande nio timmars sömn innan klockan ringde på nytt…

151128b 151128c 151128d 151128e 151128f 151128g 151128h 151128i 151128j 151128k 151128l 151128m 151128n 151128o 151128p 151128q 151128r 151128s 151128t 151128u 151128v 151128w 151128x 151128y 151128z 151128zz 151128zzz 151128zzzz 151128zzzzz

Söndag 29/11, Tunabergsrundan, 42.5 km
151129aVaknade som vanligt tidigt. Frukost och snabb städning av rummet. In med allt i bilen. Runt nollan ute och klart, men enligt yr.se skulle ett snabbt regnväder dra förbi mellan 9-11. Den som lever får se. Jag kände mig betydligt bättre utan känningar i halsen. Även Kerstin kände sig något bättre. Vi tog bilen till Koppartorp och parkerade vid Tunabergs kyrka. Det började gry så smått. Skulle vi äntligen få till hela Tunabergsrundan med gruvleden? Vi har sprungit Nävekvarn-Koppartorp många gånger och en variant på hela rundan, men aldrig med gruvleden inbakad. Morgonen var fin och vi gav oss iväg genom Koppartorp på själva gruvleden som utgörs av etapperna 37:1-2. Vi tänkte springa rundan motsols. Det var över två år sedan jag sprang gruvleden och jag måste erkänna att jag denna gång blev positivt överraskad hur väldigt fin gruvleden och dess stigar är. Och det som också höjer hela upplevelsen är självklart den kulturhistoriska delen och den lokala hembygdsföreningen har gjort ett underbart arbete med alla små informationstavlor som berättar om gruvorna och det som en gång var. Otroligt läckert att springa längs och förbi alla gruvhål. Vi tog oss tid att stanna till och läsa på alla tavlor. Allmänbildande och intressant. Tack vare att vi tog oss tid nådde vi även Nävekvarn lagom till att Konsum slog upp dörrarna och vi kunde njuta av den sedvanliga fikan där. De har alltid haft ett bord med två stolar utanför kassan och alltid något schysst fikaerbjudande. Ortsborna är alltid trevliga och pratar mer än gärna. Sådant är bara naturligt på små orter.

När vi stegade ut ur Konsum hade regnet slutat. Ja, yr.se hade faktiskt rätt. Ett område med regn drog som hastigast förbi mellan 9 och 11. Mmm… sedan var det bara att sätta av på vår absoluta favoritsträcka på hela Sörmlandsleden. Stigen är bara så fantastisk hela vägen från Nävekvarna längs med Bråviken till Ålbäcksgrund och så vidare över Dragsberget. Denna gång tog vi dock den tråkigare delen av leden på asfaltsvägen mellan Lilla och Stora Uttervik. För en månad sedan sprang vi en alternativ sträckning på småstigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget. Den sträckan är tre kilometer längre men så otroligt mycket läckrare. Denna dag var vi dock lite tröttare och Kerstin fick en rejäl dipp efter Konsum, så vi tog den kortare och snabbare vägen fram till Stora Uttervik. Vi har sprungit den här sträckan (Nävekvarn-Koppartorp) 5-6 gånger och vet hur krävande och teknisk den är, inte minst med all kupering. Delsträckan mellan Gullängsberget och dess vidsträckta utsikt till Ålbäck är nog den läckraste på hela Sörmlandsleden. Vilken stig! Denna dag bjöd den även på fina nära möten med tofsmes, mindre korsnäbbar som satt och ”skalade” grankottar och så en strömstare i ålbäcken.

Jag har skrivit om denna sträcka så många gånger att jag känner mig tom på ord. Den måste upplevas! Fotografierna säger en del men långtifrån allt och själva helhetskänslan, dofterna, temperaturen, vinden, känslan i kontakten mellan stig och fötter, det meditativa rörelsemönstret, euforin, glädjen i steget och så Simonberget som grande finale.

Ni får helt enkelt njuta av våra bilder från vårt helgäventyr och om ni ska ge er själva ett nyårslöfte så borde det vara att springa Tunabergsrundan till våren eller sommaren 2016.

Det var nog allt för denna gång

Niklas & Kerstin

151129aa 151129b 151129c 151129d 151129e 151129f 151129g 151129h 151129i 151129j 151129k 151129l 151129m 151129n 151129o 151129p 151129q 151129r 151129s 151129t 151129u 151129v 151129w 151129x 151129y 151129z 151129zz