Jun 082019
 

001Att skriva om kärlek utan att bli patetisk är en konst samtidigt som det är en konst att våga vara patetisk i sitt uttryck. Kanske lättare att beskriva platonisk kärlek eller en bubblande framvällande förälskelse. De senare kvalar nog in för denna kärleksförklaring till gammelskogen, stigarna, sprickdalarna, bergklackarna, skvattramängarna, ättestupen ner i tysta trolska små sjöar i Urtiven. Eller snarare, en slags aptitretare till er som ännu inte besökt den skogsklädda höjdryggen mellan Unden och Vättern. Ja, kärnan i själva Tiveden som begåvats med många namn över vilka en aura av sagor och folktro svävar: Urtiven, Trolltiven, Gôrtiven, Ettertiven för att nämna några. Rövarna, de fredlösa, trollen, de finska svedjebrännarna och de stora rovdjuren är sedan länge borta men den som är någorlunda lyhörd och har en portion föreställningsförmåga kommer finna denna skärva av skyddad vildmark förrädiskt beroendeframkallande. Naturen i Tivedens nationalpark liknar ingenting annat. Gudarna vet varför. Man tror att Tiveden fått sitt namn av guden Ti eller Tyr (som tisdagen) medan ”ved” är ett gammalt ord för skog. Det finns även de som menar att namnet kommer från ordet ”Tivar” som betyder gudar. Att få springa (eller vandra) en dag eller två på grymma stigar genom gudarnas skog utan att stöta på ett enda kalhygge eller livlös virkesåker är närmast som en utopi, såvida du inte ger dig iväg till någon av nationalparkerna längst upp i norr eller till Tivedens nationalpark – Sveriges sydligaste finnmark. Man kan bli stigfrälst för mindre.

Jag är lyckligt förälskad. Särbo förstås. Att den älskade på 2030 hektar befinner sig mindre än tre timmar bort gör ju inte saken sämre. Jag är inte den enda älskaren. Det finns stigar, kärlek, skogsrån och näckar åt alla. Svartsjuka klär inte i ett par trailskor. Så, nu är nog gränsen för det patetiska passerad.

Tivedens nationalpark
Varför jag valt rubriken ”Löpäventyr i Urtiven” beror på att denna text handlar om löpning i Tivedens nationalpark. Tiveden, den sägenomspunna tolvmilaskogen, är betydligt större som område med flytande gränser och blir lätt oprecis i en beskrivning. Med Stora Tiveden avses området mellan sjöarna Unden och Skagern medan Lilla Tiveden omfattar området mellan Unden och norra Vättern, som illustreras på kartan nedan. Drygt fyra kilometer av den 28 mil långa Bergslagsleden går genom nationalparken medan Munkastigen går en bit norröver, de båda lederna går samman strax innan Getaryggens naturreservat intill Bosjön och passerar längs den fantastiska Kråksjöåsen.

Oversikt-Tiveden

Tivedens nationalpark invigdes 1983 och återinvigdes 2017 i och med att arealen fördubblades. I och med återinvigningen tyckte man tydligen att det var en god idé att ordna de befintliga stigarna efter färger, distanser och namnge dessa rundor. Fram till 2017 var samtliga stigar markerade med gamla hederliga orangea markeringar, vilka man fortfarande ser spåren av. Man kan tycka vad man vill om de nya markeringarna men om de borgar för en slags trygghet och bidrar till att fler ”vågar” besöka denna fantastiska natur så är det positivt. Stigsystemet återfinns i västra halvan av parken medan Bergslagsleden i nordsydlig riktning avgränsar den västra halvan mot den än mer orörda och stiglösa östra halvan. Inom nationalparken får man bara tälta på två platser, Mellannäsudden och Käringaudden. Inga tält får vara uppslagna mellan 10 och 18. Kan vara rätt byst på dessa platser under sommaren och vill man söka tystnaden hittar man lätt läckra platser strax utanför nationalparksgränsen. Det finns ett stort vindskydd vid Metesjön som inte är tänkt (eller byggt) för övernattning men som fungerar alldeles utmärkt för övernattning om det kniper.

Karta_oversikt

Bättre sent än aldrig
Tidigt en morgon i september 2016 gav jag mig iväg från Stenkällegården för att springa hela Bergslagsleden norrut på fem dagar. Sova i vindskydd längs leden och självförsörjande med mat och energi. Jag hade då en önskan att göra avstickare in bland stigarna i nationalparken. Jag gav snabbt upp den tanken med tanke på hur stigarna och terrängen såg ut. Ville inte äventyra det huvudsakliga äventyret. Ett klokt beslut. Längtan tillbaka för att uppleva stigarna och naturen i nationalparken under några dagar har funnits inom mig men tillfället har inte infunnit sig. Inte förrän denna vår uppenbarade sig möjligheten, både en och tre gånger. Och inte den sista!

Lördagen den 27 april under den sommarljuva värmeböljan tog jag första tåget från Stockholm mot Göteborg. Hoppade av i Laxå vid niosnåret med lätt rygga och mat/energi för lite mer än tre dagar. Satte av genom ett spöklikt Laxå i riktning mot Laxå OK:s klubbstuga för att ta motionsspåret och den alternativa (11 km supertråkiga) grusvägen till Långsmon för att där komma på Bergslagsleden/Munkastigen söderut. Glädjande nog visade det sig att Munkastigen Trailrun gick av stapeln denna strålande och varma dag (utan sociala medier bjuds man oftare på överraskningar). Längs den helt fantastiska Kråksjöåsen mötte jag de första löparna. Henrik Pilvinge som stark trea (blev tvåa). Sedan avlöste sig det ena kända ansiktet efter det andra. Åsa (1:a på damsidan) och Senad svishade förbi medan det blev lite snack med flera Västeråsare och så Henning från Strängnäs. En glad och oväntad överraskning blev mötet med de två sista deltagarna i tävlingen. Såg dem på håll, stark igenkänning men kunde inte placera dem, det var väl hunden Vanja som saknades. Blev lite kramkalas när det visade sig vara Janne Ramström och Carina Borén som var ute på en njutfärd!

002 003 004

Från Laxå till vindskyddet vid mörka stilla Kölnavattnet intill nationalparken är det 43 kilometer. Bestämde mig för att sova där. Gjorde upp eld i eldstaden (ovetande om att det var eldningsförbud) samtidigt som det började strila ner från himlen så vad gjorde väl lite eld. Ljuvligt med regn. Det fortsatte så till och från under kvällen och natten. Sov gott i vindskyddet.

005006

Eufori, förundran, vördnad och andakt
Vaknade till en varm och solig söndag. Stilla grötfrukost. Sedan iväg på Bergslagsleden söderut in i nationalparken. Hade upplägget någorlunda klart för hur jag skulle avnjuta stigarna och i möjligaste mån undvika att springa samma stigar. Började med Trollkyrkorundan och därefter minns jag knappt i vilken ordning jag tog rundorna. För varje kilometer blev jag bara alltmer hänförd och, ja, bara otroligt lycklig. Jag skulle med lätthet kunna gödsla denna text med superlativ men de skulle ändå kännas bleka, som någon plastig dekoration. Jag sprang hela dagen. Sprang och sprang förresten. Vissa rundor är grymt tekniska och därtill den ständiga kuperingen. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. I sprickdalarna murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller de långa breda dalgångarna med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Längs hela västsidan av Stora Trehörningen är terrängen minimalt kuperad och man får lite flow i löpningen. Att det bara blev 33 kilometer den dagen beror till viss del på terrängen och överlag tekniska stigar med 7 kg på ryggen men framför allt på alla oräkneliga stopp under 13 timmars färd. Fotomotiven som avlöste varandra, vyerna, ljuset, Vätterns fjärran blå rand från Lilla Trollkyrka, Tärnekullerundan med sin kaotiska vackerhet, Stora Trollkyrka, skogstemplet Stenkälla, Vitsands playa del sol i vildmarken, Stigmanspasset, Junker Jägares mäktiga sten och så många fler platser som ville visa upp sig för en hängiven stiglöpare. Alla fågelmöten inte att förglömma! Flera maffiga tjädertuppar, orrar, tre järpar, korpar, havsörn, tranors rop, smålommars kacklande, rödhakars pladder, trädpiplärkornas dalande sångflykt och så många andra som bidrog till konserten. Jag hade liksom inte tid att springa så mycket. Ville bara stå lite varstans som ett fån och bara förundras. Absorbera. Konservera. Märkligt att jag inte fick en överdos av de ständigt höga halterna av endorfin och dopamin, men det yttrade sig i ett fortsatt begär som uppdagades redan vid hemkomsten. En bättre form av beroende.

014016011012009017015008007006b

Slog upp mitt tält sent på kvällen på Käringaudden. Bara jag där. Och några nötskrikor. Flera spelande storlommar. Ödesmättat. Stilla. Ljuvligt. Tiden som upphört. Långt tidigare. Kände bara tacksamhet och glädje. Sov gott och vaknade innan soluppgången. Steg upp. Ljumt. Inte kallt. Storlommen ropade men framför allt var det orrarnas bubblande och böljande ljudmatta från alla håll runt sjön som skapade ett minne för livet när solen sakta höjde sig över skogens taggiga horisontlinje i öster och speglade sig i Stora Trehörningens vatten. La mig att sova ytterligare ett par timmar och hade det inte varit för fotografierna jag tog i gryningen hade jag nog avfärdat det som en synnerligen ljuv dröm.

006c

Efter en stilla frukost vid vattnet bar det iväg på stigarna igen. Det finns inte en dålig stig eller runda i hela nationalparken, så det känns smått förmätet att säga att jag siktade in mig på mina favoritstigar/-rundor. Nå, det blev hursomhelst mina favoriter Oxögabergs- och Stigmansrundan men åt motsatt håll jämfört med dagen innan. Stigarna och den fantastiska gammelskogen längs dessa två rundor är obeskrivlig. De går inte att beskriva, de måste upplevas!

018 019 020

Ja, ni vet ju själva hur det känns att bryta upp, att tvingas ta steget ut ur förtrollningen och lyckoruset. Total antiklimax att ge sig ut på Bergslagsleden och styra stegen mot Laxå. Visst finns små glädjeämnen som skogsöar längs leden och framför allt sträckan genom fantastiska Kråksjöåsens naturreservat. Men i övrigt? Planterad skog och hyggen i varierande åldrar om vartannat, varav flera nytillkomna hyggen. Skrämmande påtagligt hur min sinnesstämning förändrades åt det sämre hållet ju längre ifrån stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark jag färdades. Vardagsgrått och livlöst på något känslomässigt vis.

021 022

Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag tillsammans med skogälskande vännen Michael Sjöholm bokade in en helgtur till Tivedens nationalpark i skiftet maj/juni. Begäret att åter besöka nationalparken växte sig dock alltför stark så jag packade ryggan och drog dit även helgen den 24-26 maj. Ja, gott folk, tre flerdagarsturer i Tivedens nationalpark på drygt en månad talar sitt tydliga språk. Så fascinerande med växlingarna i naturen, väderförhållandena, ljuset, mötena, fågellivets skiftningar och fortsatt utforskande under tre besök över en period på fem veckor. Jag vill inte skriva sönder dessa mina besök eller pracka på er mina upplevelser. Jag är av den övertygelsen att naturen, skogen, bergryggarna, sprickdalarna, vattendragen, myrarna, de överallt förekommande flyttblocken längs med stigarna liksom tystnaden och vinden i nationalparken bjuder på djupa och glädjefulla upplevelser, men så totalt individuella. Mitt enda syfte med detta inlägg i text och bild är att locka löpare eller vandrare att besöka denna pärla till nationalpark med sammanhängande gammelskog som räcker för en dag eller två.

Som Michael Sjöholm sa medan vi sprang på stigen längs norra delen av Oxögabergsrundan: ”Niklas, alltså allvarligt. Den här skogen… den här naturen… jag tror aldrig att jag sprungit i en så fantastiskt vacker skog! Jag måste bara hit snart igen!”

Mycket har skrivits…
…om Tiveden och få begränsade områden i Sverige är väl så väldokumenterade. Som fältbiolog, fågelskådare och fiskare i unga år har jag alltid varit svag för Hans Lidmans naturskildringar och som grabb slukade jag flera av hans böcker. Faktum är att han näst efter Astrid Lindgren var den författare som under 60-talet sålde mest böcker i Sverige. Under 70-talets början tillbringade han tre somrar i Tiveden och skrev böckerna Gudanatt (1972) och Munkaliv (1974) innan han tog sitt liv 1976. Som sagt, det finns en hel del skrivet om Tiveden för den som önskar fördjupa sig. Å andra sidan tycker jag att det mesta finns väl sammanfattat i den mycket informativa och vackert illustrerade boken Tivedens nationalpark – från urtid till trolltid som gavs ut 2017. Jag älskar när fakta förmedlas med berättarglädje och inlevelse och dessutom med en personlig stil. Författaren Åsa Froster och fotografen Fredrik Wilde har skapat ett litet mästerverk som jag bläddrar i titt som tätt. Omslaget är dessutom perfekt då eventuella lattefläckar smälter in bra.

litteratur

Tid för upplevelse
Som ni säkert redan förstått vore det närmast arrogant, ja rent av kriminellt, att besöka nationalparken och bara dra av några rundor och sedan fortsätta till Dollarstore i Laxå. Personligen föredrar jag att lägga 2-3 dagar på stigar genom fin natur och för nationalparkens del skulle jag säga att en helg räcker fint. Nå, nu är det inte alla som har den möjligheten när man ska få ihop livets pussel med åtaganden, barn och familj. Fast å andra sidan kanske det är just i de sammanhangen en hel helg med egentid och total av-/bortkoppling behövs allra mest. Ladda batterierna. Fast bättre med en dag på fantastiska stigar genom en lika fantastisk natur än ingen alls. Men lämna vardagsbekymren utanför nationalsparksgränsen och ge dig hän.

Karta-190427

På en dag (10-12 timmar) hinner man avnjuta de flesta rundorna i nationalparken, utan stress och med väldigt många stopp. Ja, du hinner till och med en avstickare till Tivedstorps kaffestuga för en fika eller lunch i trädgården. Under tre heldagar på vardera 11-13 timmar fördelade på mina tre besök har dagsdistanserna landat på 33, 37 respektive 39 km med en bit över 1000 höjdmeter per dag (med 5-7 kg packning). Med lite snabb matematik har du säkert förstått att snittempot är lågt och stoppen många. Överlag tekniska stigar och det ständiga upp och ner resulterar i en skön mix av löpning och gång. Det fina i detta är att ingen långsam löpare behöver känna sig långsam och risken att springa vilse är lika med noll.

De avgjort mest välbesökta och trafikerade rundorna är Trollkyrkorundan och Stenkällerundan samt sevärdigheterna Vitsand och Junker Jägares sten. Ett tips är att försöka ta de nämnda rundorna tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På de fina Trehörnings-, Stigmans- och Oxögabergsrundan är det närmast folktomt.

På vilket sätt du tar dig till nationalparken spelar förstås in när det kommer vistelsens längd.

023

Att ta sig till Tivedens nationalpark
Enklast är förstås att ta sig till nationalparken med bil, särskilt om du bara kan lägga en dag på stigarna. Själv har jag varken körkort eller bil så det har alltid varit en spännande utmaning att hitta kollektiva lösningar i de fall jag inte lyckas lura med mig någon bilburen och stigälskande vän. Åker du bil rekommenderar jag parkering vid huvudentrén som är navet för alla rundor. Vid huvudentrén (bakom informationscentret) finns även en rickepump med kallt gott vatten, annars fyller jag på med vatten från sjöarna i parken och droppar i Xinix Aquacare.

Har du inte tillgång till bil finns det några fullgoda alternativ. Tågen till och från Laxå går regelbundet men det beror givetvis på varifrån du utgår. Mellan Laxå och nationalparken finns två alternativ: antingen är du lite hardcore och springer Bergslagsleden till och från nationalparken eller så tar du buss 761 från Laxå järnvägsstation och du väljer sedan om du vill stiga av vid Tived kyrka och ta kyrkstigen till Tivedstorp eller stiga av senare vid Undevi och ta grusväg, ridled och sista 1 1/2 kilometern obanat in i nationalparken till Käringaudden (se översiktskarta i början). Vår och höst går bussen bara under vardagar med en tur på morgonen och en på eftermiddagen. Under sommarlovet (i år 16/6–19/8) går det enbart en förmiddagsbuss på vardagarna. Sedan finns bussen Skaraborgaren som trafikerar Lidköping–Stockholm fredagar och söndagar (i juli även onsdagar). Bussen går från Stockholm 16:40 och stannar hos mig i Eskilstuna 18:15 och vid 20:30 stiger man av vid Sörhamn (väg 49). Därifrån är det 2 km till Stenkällegården varifrån Bergslagsleden utgår, drygt 4 km på den och du är inne i nationalparken. Nackdelen är att bussen hem på söndagen avgår redan 11:10.

024

Som sagt, åker du kollektivt så beror det förstås varifrån du utgår för att kunna utnyttja de ovannämnda transportmedlen. Transportvägarna för mina tre besök har alla varit olika. Vid besöket i april tog jag tåget till/från Laxå och sprang Bergslagsleden till/från nationalparken medan jag under majturen tog tåg till Laxå och eftermiddagsbussen (761) till Undevi och sprang därifrån mot Käringaudden i nationalparken och tog sedan Skaraborgaren hem på söndagen. För den tredje turen i skiftet maj/juni blev det Skaraborgaren t&r (Michael Sjöholm åkte från Stockholm) och fredagkvällen den 31 maj genom nationalparken var smått gudomlig, bara som en parentes. Med ledning av ovannämnda så förstår ni att det går att pussla en del.

Camping eller bekvämt boende
På denna typ av äventyr föredrar jag att fricampa men det innebär i sig en packning på 5-7 kg för 2-3 dagar men jag ska erkänna att jag längtar efter att få springa på stigarna i nationalparken enbart med en lätt raceväst eller midjebälte och bar överkropp och flyga fram som en gasell på grönbete. För att göra det senare gäller en dagstur med bil eller att man campar eller bor i stuga på någon av platserna runt nationalparken.

Stenkällegården är ett stort campingområde som även har flera stugor att hyra. De har även en reception med fika och basutbud av livsmedel. Från Stenkällegården till nationalparken är det fyra kilometer norrut på Bergslagsleden.

Tivedstorp (STF) har ett flertal helt fantastiska stugor i gammal kulturbygd. Tivedstorps historia går tillbaka till mitten av 1600-talet och hette då Lilla Hindrikstorp. I slutet av 1800-talet fanns här 20 hushåll. Ska du springa i nationalparken men vill bo vackert och bekvämt i stuga då är det här du ska bo! Från Tivedstorp söderut till nationalparken är det drygt fyra kilometer vacker stig längs Bergslagsleden. Kaffestugan är öppen 12-16 lördag-söndag och är väl värd en avstickare, antingen för en gofika eller hemlagad vegetarisk lunch.

Alternativ_karta

Många fler alternativ när det gäller vandrarhem, stugor, B&B och camping i Tiveden hittar du på Bo i Tiveden.

För mer info och kartor
Mer info om Tivedens nationalpark hittar du här>>
Översiktskarta över hela nationalparken i PDF kan du öppna/ladda ner här>>
Etappblad med karta och info för samtliga nio rundor i nationalparken (liksom Bergslagsleden etapp 17) hittar du här>>

blad_kartoralternativrunda_karta

Vid huvudentrén och entréerna vid Vitsand och Ösjönäs finns informationstavlor och källsortering samt gratis informationsfolder i smidigt format och med en excellent karta över hela nationalparken.

Lycka till!

Här följer ett urval fotografier från Tivedens nationalpark 2019:

28-29 april

01_01 01_02 01_03 01_04 01_05 01_06 01_07 01_08 01_09 01_10

24-26 maj

02_01 02_02 02_03 02_04 02_05 02_06 02_07 02_08 02_09 02_10 02_11

31 maj–2 juni (tillsammans med Michael Sjöholm)

03_01 03_02 03_02b 03_02c 03_03 03_04
03_14 03_05 03_06 03_07 03_08 03_09 03_1003_15 03_11 03_12

 

Mar 032019
 

001

[Uppdaterad 25 juni 2019]

Jag älskar ändlösa vidder. Har alltid gjort. Fågelskådning, vandring och löpning, spelar ingen roll, bara det bjuds på hav, stäpp eller berg. Jag vill förlora mig i horisonten. Låta sinnet absorberas av det storslagna liksom andlösa. Förföras av den meditativa och nästintill primitiva sinnesstämning av rörelsen framåt som löpning i bergen erbjuder. Avskalat. Enkelt. Där tid bara är ett främmande ord. Ljuvliga stigar genom skogen i all ära men att springa bland berg och dalgångar är en särskild upplevelse, som jag varken kan eller vill vara utan. En bättre form av beroende.

Jag är inte kräsen. Ge mig några berg och jag blir som barn på nytt, eller, nä, jag blir bara den Niklas jag älskar att vara allra mest. Jag bara följer med dit benen bär. Att få släppa på utför en lång teknisk utförslöpa är så ljuvligt pirrigt och befriande. Att ge sig ut på svindlande kammar och upptäcka att det finns olika skalor på känslan av att känna sig levande. Att nå en hög bergstopp efter lång mödosam klättring och få supa in milsvida vyer i 360 grader. Tystnaden, vinden och porlande bäckar med kallt vederkvickande vatten. Och alla de människor man möter under en tur i bergen, löpare som vandrare. Alla hejar, man stannar till ett ögonblick och pratar, ingen gör skillnad på löpning eller vandring. Man är i bergen av i stort sett samma orsak. När tror ni jag känner mig som lyckligast?

Det där med att inte vara kräsen när det kommer till berg är väl en sanning med modifikation. Alla områden med berg som jag besökt genom åren – som fågelskådare eller löpare – har förstås sin givna plats ordnade efter en mängd känslomässiga intryck, möten och natur. Helhetsupplevelsen. Vilken fas i livet jag själv befann mig i vid tidpunkten för upplevelsen är självklart en påverkande faktor, men eftersom minnet inte är helt tillförlitligt över tid så lämnar jag den biten därhän. Visst älskar jag alperna även om jag aldrig kommer hinna besöka alla dess berg och angränsande bergskedjor. Mäktigt, dramatiskt och ogripbart. Jag älskar svenska fjällen och särskilt området Sarek/Padjelanta/Sulitelma. Kontrasterande vildmark där Padjelantas böljande vidder möter Sareks karga bergsmassiv och djupa dalgångar. Inget bergsområde jag besökt är det andra likt oavsett det gäller Fiordland i NZ, bergen i Jemen, Serra du Tramuntana, Norges avundsvärda tinnar eller Makaronesiens bergiga öar. Nå, dessa ord var nu inte tänkta som något filosofiskt beträffande berg och dess inverkan på mig som person, utan om de berg jag älskar allra mest. Och de berg jag ständigt trånar efter som en olyckligt förälskad återfinns i engelska Lake District. De är de enda berg som jag brukar omnämna som magiska. Jag vet inte varför det är så. Kanske atmosfären? Ibland tänker jag att det är något med ljuset och drar paralleller med Skagen och ljuset där som attraherade så många målare. Oavsett vad, bergen i Lake District gör mig genuint lycklig inombords. Det räcker.

Dale-Head

Till saken och den direkta anledningen till denna artikel. Då och då får jag mail från löpare som önskar praktiska tips och råd inför ett stundande besök i Lake District och ”gärna förslag på löprundor”. Senast för några veckor sedan skrev jag ihop del tips till en entusiastisk löpare i Mariefred och jag tänkte väl som så att jag lika gärna kan göra den informationen (och lite till) tillgänglig för var och en som kan tänkas intresserade. Kanske till och med förföra en och annan som inte ens visste att det fanns berg i England. Och på köpet magiska sådana!

Redan inledningsvis vill jag lyfta fram två filmer som på ett ypperligt sätt förmedlar känslan av det jag vill få sagt. Den ena är från 2015 men publicerades på youtube först i slutet av januari i år och handlar om Nicky Spinks andra Bob Graham Round, ett försök att slå sitt tidigare rekord. Det som gör den 20 minuter långa filmen sevärd är främst vyerna och åkningarna. En vacker aprildag med läcker inversion. Sedan är det förstås intressant att höra Nickys träningsfilosofi. Den andra heter Of Fells and Hills med Rickey Gates (av Salomon Running). En fin kortfilm på sju minuter med kloka ord, läckra vyer, möten med några grymma legendarer och aptitretande löpning bland bergen i Lake District.

002

Kort om Lake District
Lake District är en – och tillika den största – av de 13 nationalparkerna i England och Wales. Går även under vardagsnamnen Lakes och Lakeland. Blev nationalpark 1951 och upptogs på Unescos världsarvslista 2017. Är belägen i Cumbria i nordvästra hörnet av England. Har en total areal på drygt 2292 kvadratkilometer men omsatt till mer förståeliga mått mäter nationalparken drygt 51 km från väst till öst och cirka 64 km från norr till söder. Lake District är den avgjort mest välbesökta nationalparken med ungefär 16 miljoner besökare (23 miljoner dagsbesökare) per år. Turistnäringen är således en viktig inkomstkälla för de som bor och verkar inom nationalparken. Drygt 55% av arealen är privat och det är viktigt att man i dalgångar, betesmarker och hagar håller sig till de publika stigarna och gångvägarna (public footpath). Uppe i bergen är man dock fri att göra sina vägval, men alltid med hänsyn, respekt och sunt förnuft.

map-of-the-lake-district

Lake District är speciellt och man får en känsla av att det ryms så oerhört mycket fantastisk natur på en relativt liten areal. Jag brukar se bilden framför mig att området en gång för väldigt länge sedan var så mycket större men att Skaparen hade en tråkig dag och satte ner sina väldiga labbar och tryckte ihop hela landskapet som sedan blev Lake District. Ihoptryckt. Komprimerat. Som en naturens egen höghusstad av berg omgiven av ett platt odlat lapptäcke. Hur många bergstoppar finns det i Lake District? Alfred Wainwright har beskrivit 214 berg i sina klassiska böcker. Många läckra berg och toppar finns dock inte porträtterade i hans böcker. I nationalparken finns 15 sjöar av vilka Wast Water är Englands djupaste med sina 79 meter. Utöver dessa finns närmare 70 stycken tarns (tjärnar). Många av dem med namn som hämtade ur Harry Potters värld: Tarn at Leaves, Sprinkling Tarn och Innominate Tarn. Vid den senare spreds för övrigt Wainwrights aska. Till engelsmännens förtret var Skaparen lite slapphänt då Scafell Pike stannade vid 973 meter över havet och inte kom över den magiska 1000-metersgränsen. Detta medan Snowdonia i Wales sträcker sig upp till 1085 meter och Ben Nevis i Skottland hela 1345 meter upp i skyn. Så man förstår fröet till engelsmännens tidiga expansionsplaner av världen och försök att besegra Everest.

Något som är karaktäristiskt för Lake District är fåren. Som löpare och vandrare träffar du på dem var helst i bergen du befinner dig. Du kan runda en svår klippa högt på någon topp bara för att mötas av ett får som ligger på en avsats och filosoferar, kanske blänger lite nonchalant på dig. Det är främst raserna Herdwick och Swaledale som du möter i nationalparken. Herdwick är synonymt med Lake District då 99% av världspopulationen finns här. En robust och tålig ras som präglas på de berg de föds bland. De små gäng med roströd ull och vita huvuden som man stöter på är fjolåringar medan de ”gamla” har gråvit ull. Jag kan varmt rekommendera James Rebanks bok The Shepherd’s Life. Läser man den får man även en förståelse för samernas situation men framför allt är det en osentimental skildring av livet i Lake District under ett år.

Shep

Besöka Lake District på egen hand, via ett berglopp eller med en researrangör?
Det fina med Lake District är att området är så lättillgängligt, både att ta sig dit och sedan ta sig runt i nationalparken. Jag brukar ta morgonflyget (runt halvåtta) från Arlanda och är normalt framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Bra och smidig logistik hela vägen. Är man en någorlunda van resenär utgör en vistelse i Lake District inga problem. Avgörande är dock om man är van att handskas med en karta och att kunna läsa den liksom naturen. Leder och stigar i Lake District är inte markerade. På sin höjd någon träskylt här och där i någon by med texten ”Public footpath”. Karta är således ett måste. Om man känner sig osäker inför detta element i löpningen rekommenderar jag att åka över under mer ordnade former som introduktion. Antingen springa en eller flera tävlingar (fell-races) under en vistelse eller helt enkelt anmäla sig till en flerdagarstävling så att man får ut det mesta av vistelsen. Great Lakeland 3Day (GL3D) är ett fantastiskt – och prisvärt! – event som årligen går av stapeln första helgen i maj. Grym löpning i tre dagar. Alltid i Lake District, alltid nya banor och områden. Det finns tre olika klasser och skulle du inte klara expertklassen första eller andra dagen kan du alltid hoppa ner en klass. Man kan alltid fortsätta alla dagar och behöver inte åka hem bara för att man missade en kontroll. Det finns liksom en klass för alla, så man kan gott åka dit med sin partner eller goda vän. Det handlar om att checka av kontroller genom navigering med karta (och kompass vid pissväder), inte svår orientering. Ett underbart format med skön familjär stämning med möjlighet att upptäcka det bästa i nationalparken. Du bär det du behöver och som är obligatoriskt, resten transporterar arrangören mellan varje nattläger. Vädret kan växla rejält i början av maj, från snöglopp till värmebölja. Om tre dagar känns mycket och tiden på året osäkert kan du istället prova den klassiska tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon (SLMM) som normalt går första helgen i juli och förstås i Lake District.

Vill man däremot ha allt serverat när det kommer till resa, boende, mat och ledarledda turer i bergen kan man åka på en arrangerad resa. I dagsläget är det bara TNT (Team Nordic Trail) som anordnar löpresor till Lake District och som de brukar förlägga till skiftet april/maj. De brukar ha ett upplägg med två grupper som matchar deltagarnas individuella förutsättningar och det bjuds på grymma rundor.

004

När på året?
Man kan självklart springa i Lake District året om men man får räkna med att snön ligger i bergen från 500 meter och uppåt under stora delar av vinterhalvåret. Man åker till och med skidor i bergen och ett stenkast från Helvellyn finns pistade backar och skidlift. Problemet är oftast att stigarna är täckta med snö och utan markeringar kan det bli svårnavigerat, inte minst vid dålig sikt. Givetvis är det mer behagligt att springa i bergen vår, sommar och höst. Personligen gillar jag april och fram till början av juni allra bäst då det är relativt lite folk i bergen och att växtligheten är sparsam. Redan i juni har ormbunkarna skjutit i höjden och det kan då vara svårt att finna stigarna som döljs i massiva ormbunksfält i dalgångar på vissa sluttningar. Under vår och höst är det även lugnare på boendefronten. Man bör helst undvika bank holidays då engelska friluftsmänniskor vallfärdar till nationalparkerna och det kan bli tufft med boende. Så kolla alltid upp när de engelska helgdagarna infaller innan du bokar din resa eller boka i god tid.

Att ta sig till Lake District
Flyg till Manchester med SAS eller Norwegian. Jag föredrar SAS då de har flera turer direkt per dag. Jag brukar boka minst sex sju månader innan för att få bästa avgång och till bästa pris (ca. 1500 kr t&r): morgonflyget (runt halvåtta) dit och 18-flyget hem (tar 12-bussen från Keswick). Tåg till Lake District går från Manchester Airport, 10 minuters promenad från ankomsthallen. Boka tågbiljett via nätet innan på TransPennine Express, du väljer då avresedag och ungefärligt klockslag och väljer ”Open return” (som är giltig en månad) och ”Off peak”. Man betalar tågbiljetten (ca. £58) via webben men hämtar ut biljetterna via automat (välj Manchester Airport) precis intill sista rulltrappan innan spärrarna till tågen. En kod skickas per mail och du måste använda samma kort (att stoppa i automaten som bekräftelse) som du använde vid köpet på nätet. Jag åker alltid till (och från) Penrith (max 1 byte) och buss därifrån till Keswick (uttalas Kessick) i Lake District. Bussen går en gång i timman. De tar sedan 2019 kort (kontaktlös/blip). När allt klaffar har jag tagit morgonflyget och varit framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Tågen går typ en gång i timman. Jag brukar alltid dubbelchecka med någon tågvärd vad gäller station för eventuellt tågbyte, som varierar. De är otroligt proffsiga och hjälpsamma!

Hållplatsen för bussen (X5) i Penrith ligger intill tågstationen. En enkel till Keswick kostar £7.30. Du hittar tidtabell här>>

Boende
Är man i Lake District och ska springa undviker man att bo i de turistiga och relativt dyra småstäderna Windermere och Ambleside i södra delen. Det är i nationalparkens nordligaste stad, Keswick, man bor och har som bas. Underbar liten stad med en massa outdoor-, fellrunning- och klätterbutiker. Mina favoritbutiker är Kong Adventures (ägare och personal är löpare/klättrare), Needle Sports på torget samt George Fisher (som har ett bra utbud men skum personal). I Keswick har du nära till Skiddaw-massivet = en lååååång klättring och lika lååååång utförslöpa. Det finns många typer av boenden i Keswick, allt från prisvärda till flådiga B&B och vandrarhem. De senaste åren har jag uteslutande bott på vandrarhemmet Denton House som är klart prisvärt och cosy. Man sköter sig själv och äter när man önskar och sedan är deras sängar så jäkla sköna. Du kan boka via booking.com. Tar 10 minuter att promenera in till torget och Moot Hall. Kommer du med buss från Penrith kan du hoppa av vid Twa Dog Inn och knalla en liten bit i färdriktningen tills du kommer till Denton House. En servicebutik finns runt hörnet. Det finns även ett YHA-vandrarhem i Keswick (och på många fler platser i Lake District), något dyrare även om man har rabatt som STF-medlem. Förvisso fräscht men avgjort ett ställe för festprissar och annat löst folk med nattliga vanor. Denton House attraherar mer outdoor-människor och jag har träffat en hel del sköna fellrunning-människor där och ägarinnan Libby är alltid hjälpsam. Jag kan även rekommendera att bo en natt eller två på det helt fantastiska Skiddaw House, som ligger avsides uppe i en vid dalgång mellan Skiddaw och Blencathra.
Öppna detaljkarta över Keswick>>

Java

Hundars paradis på jorden
Vistas man i Lake District blir man snabbt varse om en sak, särskilt i de små städerna och byarna, men också uppe i bergen. Det är hundarna. Inte lösdrivande hundar, utan väluppfostrade och älskade. Och de är många, hundarna. I exempelvis Keswick är hundar välkomna in på de flesta pubar, caféer och även butiker. Utanför i stort sett varje butik och pub finns en eller två vattenskålar för de fyrfota vännerna. Och man träffar på dem uppe i bergen med husse och matte. Är man hundrädd eller råallergisk behöver man inte oroa sig, i 99 fall av 100 ignorerar hundarna dig helt, och det är det jag menar med väluppfostrade hundar. Man blir glad inombords. Och vad vore fårfarmarna utan sina border collies?

003

Att ta sig runt i Lake District
Fördelen med att bo i Keswick är att det går bussar till många startplatser för en dag bland bergen. Du har berg i närområdet som utan problem räcker för en veckolång vistelse. Exempelvis, med buss 77/77A tar du dig till Honister Pass och därifrån kan du springa tillbaka till Keswick via flera alternativa bergryggar eller så hoppar man av/på i Seatoller eller i Braithwaite för andra bergsäventyr. Buss 555 tar dig söderut genom Lake District om du till exempel vill beta av Helvellyn och de två läckra ridgerna Swirral Edge och Striding Edge och därefter springa utför hela vägen till Grasmere, fika och sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så åker du till Rydal Water och kör den läckra Fairfield horseshoe där du kommer ner till Amblesida, kan fika eller äta, knalla runt bland alla outdoorbutiker för att sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så kan du ta bussen mot Penrith och hoppa av i Threlkeld för att ta dig uppför läckra Hall’s Fell ridge till Blencathra och därifrån ta någon av stigarna utför som leder till Keswick. Möjligheterna är till synes oändliga och buss är ett ypperligt transportmedel till och från många löprundor i Lake District. Och skulle det vara så att man behöver avbryta en löptur är det sällan långt till närmaste väg och busshållplats. Bekvämligheten finns inom räckhåll trots känslan av avskild vildmark.

Om du vet med dig att du kommer göra ett antal bussturer är mitt tips att du antingen köper en explorer-biljett för dagen (£11,5) eller en veckobiljett (£29), du tjänar snabbt in det senare på 2-3 dagar med buss (buss X5 Keswick–Penrith ingår ej). Här hittar du tidtabeller för de aktuella busslinjerna (som även nämns under ”Förslag på löprundor”). Glädjande är att från och med 2019 tar alla busslinjer kort (ej pin, bara kontaktlös/blip).

Väder
Vädret i Lake District är som i svenska fjällen, det kan växla oerhört snabbt. Underskatta aldrig bergen och vädret i Lake District. De flesta utryckningar som den lokala räddningstjänsten (The Lake District Search and Mountain Rescue Association) får göra utöver rena olyckor beror vanligen på att vandrare/löpare är för dåligt klädda och/eller inte har karta/kompass och ibland med hypothermia som resultat. Det finns en eminent väderlekstjänst specifikt för bergen i Lake District (Wales och Skottland): Mountain Weather Information Services. Där hittar du den absolut bästa, utförligaste och mest aktuella väderinformationen för Lake District, som uppdateras två gånger per dygn.

Henrik

Kartor + kompass och app
Eftersom inga stigar och leder är markerade mer än en skylt här och där nere i dalgångarna är en karta ett måste. Kartan från BMC på 1:40.000 är min starka rekommendation, som täcker i stort sett hela LD. Sedan finns de små behändiga Ultramap-kartorna från Harvey, även de på 1:40, och fyra kartor täcker hela LD. Dessa kartor, böcker och special-kartor typ Bob Graham Round finns i det flesta välsorterade outdoorbutiker och bokhandeln i Keswick. Kompass är också bra att ha, särskilt om sikten blir dålig eller om du tänker köra stiglöst. Jag rekommenderar även att ha en kart/GPS-app typ eminenta Topo GPS med Lake District nedladdad eller en handhållen GPS, om du har en sådan. Karta och kompass är till ingen nytta om du plötsligt inte vet var du är.

kartor

Kläder och utrustning
Ha alltid en löprygga/raceväst med dig för vätska, energi och kläder/ombyte. Personligen har mina besök i Lake District lärt mig oerhört mycket inte minst när det kommer till tvära växlingar i väder. Om det plötsligt blåser upp, regnar, molnen sjunker och sikten är rent ut sagt pissdålig tar navigeringen längre tid och man blir lätt snabbt nedkyld. Jag har lärt mig läxan några gånger och väntar aldrig med att dra på regnjacka och regnbyxor. En torr överdel, vindjacka, lätt förstärkningsjacka, handskar och mössa/buff är alltid med i min packning (packade i drybags). Det är alltid kyligare och framför allt hårdare vind uppe bland topparna. Vissa kammar och pass är riktiga blåshål. Kolla alltid MWIS både på kvällen och direkt på morgonen innan avfärd. Vidare har jag alltid med mig en foliebivvybag (storlek som en mandarin av märket SOL) och vattentäta (typ Goretex) skalvantar om det förväntas regn eller ostadigt väder med låg temperatur. De vattentäta skalvantarna är ovärderliga när det kommer till blöt scrambling (klättring på alla fyra).

Ja, och så var det där med skor… Ett par sköna skor med aggressiv dubbad sula är att föredra. Några dagar bland bergen i Lake District kommer definitivt att bjuda på alla tänkbara underlag, torrt som blött. Framför allt är det på branta grässluttningar som du kommer att bli varse hur pass aggressiva sulor du har på skorna. Och det spelar ingen roll om gräset är torrt eller kort och torrt. Jag vill kunna lita på mina skor och märker snabbt om dobbarna börjar bli för nerslitna. Även bra med skor som man trampar ur vatten snabbt. Det är dina fötter som väljer passform medan ditt huvud väljer sula utifrån behovet. Själv vill jag ha en sko som sitter tight på foten och glider så lite som möjligt i skon (och heel lock snörning på det), med tanke all klättring, skrålöpning och utförslöpor. Mitt förstaval har alltid varit Inov-8 X-talon 212, men den modellen lämpar sig knappast för alla.

clothing

Energi och vätska
Energi är så individuellt så det utgår jag ifrån att man själv har koll på, men att man har med sig energi i någon form är självklart. Med vatten är det som i svenska fjällen; man dricker och fyller på ur bäckar i bergen. En tumregel i Lake District (inte i Frankrike) är att man tar vatten ur bäckarna uppe i bergen men aldrig nere i dalgångar. Personligen har jag alltid med mig en liten flaska med Xinix Aquacare, tacksamt när jag hamnat i sådana situationer där jag nödgats ta vatten ur stillastående ljumma gölar med simmande grodyngel. Mycket vatten, kallt och välsmakande, kommer från berggrunden och porlar även under sommaren. Våren och sommaren 2018 var precis som i Sverige extremt het och regnfattig. Jag vistades i LD totalt 28 dagar fördelat på tre besök maj-juli och hade mulet en dag och regn två halvdagar, resten sol. Under de två veckorna i juni/juli 2018 pendlade temperaturen mellan 25-30 grader men jag hade aldrig problem att hitta vatten. Problemet var att få i mig tillräckligt och en tokhet stilla dag drack jag totalt 14 liter. Man kan faktiskt dö av för mycket vatten, men som ni märker gjorde jag inte det. Mitt tips är alltid: drick och fyll på med vatten när tillfälle ges, för du vet inte när nästa tillfälle kommer.

005

Rekommenderad litteratur
Våren 2013 läste jag boken Feet in the Clouds av Richard Askwith. Den blev en rejäl ögonöppnare för den engelska fellrunningscenen och dess epicentrum Lake District. Författarens besatthet av Bob Graham Round smittade av sig även på mig. Fem månader senare besökte jag Lake District för första gången och sprang ett 100K-lopp i bergen. Jag var såld! Som en parentes kan nämnas att jag då var trött på alperna. Bara upp-upp-upp-upp och så ner-ner-ner-ner. Ändlösa klättringar, ändlösa utförslöpor. Jag ville ha mer löpning i mina bergsäventyr. Lake District hade allt det jag trånade efter. Så om jag ska rekommendera böcker om fellrunning på brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet står sig Feet in the Clouds fortfarande, tillsammans med Steve Birkinshaws There is no map in Hell. Den nyligen (2018) utkomna Running the Red Line av Julie Carter kan också rekommenderas. Hon är psykolog och springer (i bergen) för Keswick AC och analyserar löpningen utifrån andra intressanta vinklar. Steve Chiltons böcker är helt OK men för torra för min smak, men porträtten i hans böcker är den stora behållningen.

Books

Förslag på löprundor
Det fina med löpning i Lake District är att det finns så mycket stigar och leder, förvisso omarkerade, som gör det möjligt att på egen hand sätta ihop rundor och sträckor som med lite kreativt tänkande räcker för en livstid. Snälla sträckor, grymma, våghalsiga, korta, långa, tekniska, blandade, höjdmeterchokade, regelbundna inslag av scrambling och till detta kan läggas årstider och väderlek. För att inte tala om alla fina smala fårstigar som inte finns utsatta på kartan. Jag tröttnar aldrig. När du är uppe i bergen får du en känsla av att vara långt ifrån civilsationen. Tystnaden. Men ändå, skulle vädret plötsligt växla till regn och hagel är det oftast bara några kilometer bort och ner till någon dal och trafikerad väg. Detsamma gäller om du eller vännen plötsligt blir dödstrött, vrickar foten eller bara är i behov av en fika. Ett paradis för bergslöpare och livsnjutare helt enkelt!

Jag ger här några förslag på korta och långa löprundor. När jag springer i Lake District tänker jag sällan distans, även om jag numera har ett hum om distansen, men framförallt handlar det om tid. Alla som har sprungit i berg vet att en kilometer i oländig terräng ibland kan kännas evighetslång, särskilt på trötta ben. Bättre att tänka tidåtgång och till viss del ansträngningsnivå (som är väldigt individuell). Och inte ha bråttom, då missar man hela poängen med ett besök i bergen. Planera med marginal.

Lakes

1) Skiddaw, 3-4 timmar
Från Keswick korsar du floden Greta på någon av broarna, fortsätter genom parken med sikte på vägen Spoony Green lane och bron över A66 och fortsätter bara tills du kommer på den breda stigen som tar vid efter en grind. Den 6 km långa stigen leder dig till Skiddaw och ta gärna stigen över Skiddaw Little Man. Ner till Keswick kan du antingen ta samma stig och via Latrigg för lite skön variation eller så tar du sikte på Skiddaw House och tar där den breda stigen (Cumbria Way) mot Latrigg och Keswick. De blåser nästan alltid uppe på Skiddaw så ta med dig en vindjacka. Ta med vatten om det är varmt då det är dåligt med bäckar (fram till Skiddaw House).
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Skiddaw

2) Blencathra + Sharp edge, 4-6 timmar
Du kan springa de 7 km till Threlkeld eller så tar du bussen (X5 mot Penrith). Du följer asfaltsvägen inne i byn mot berget och Gategill (du passerar genom en bondgård). Här kan du antingen välja stigen upp mot Blencathra via läckra Hall’s Fell ridge eller så följer du stigen längs muren mot nordost med sikte på att ta dig upp via någon av stigarna till Scales Tarn. Den senare stigen bjuder på skön löpning. Vid Scales Tarn väntar en häftig och rätt pirrig klättring uppför Sharp Edge. Var extra försiktig om det är blött då klipporna blir – av decenniers slitage av fotgängare – snorhala. När du klarat av det med livhanken i behåll kan du följa stigen mot Blencathra och därifrån ta dig ner via brutala Hall’s Fell ridge (beroende på vägvalet du tog upp) eller så fortsätter du mot sydväst (blease Fell) och följer stigen utför (mer skonsam jämfört med Hall’s Fell ridge) som tar dig till Keswick på löpvänliga stigar längs med floden Greta.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Blenctahra

3) Grasmoor horseshoe, 5-6 timmar
Antingen springer du till byn Braithwaite via Portinscale eller så tar du buss 77 från Keswick busstation (Booths). Följ asfaltsvägen norrut ut ur byn tills du kommer till en parkering och därifrån utgår stigen som leder upp till Grisdale Pike. Detta är en loop som framför allt är populär bland ”downhillare”, vilka dock skippar avstickarna till Whiteside och Grasmoor. Ett grymt läckert område som oförtjänt hamnat i skymundan. Vid klart väder ser du de skottska bergen och irländska sjön från Grisedale Pike. Kammen mellan Hopegill Head och Whiteside End är ett måste liksom en vända upp på moder Grasmoors läckra platå. Sedan är det bara att förbereda dig på en lååång utförslöpa i behagligt medlut tillbaka till Braithwaite. Bäckar med gott kallt vatten finns vid Coledale Hause.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Grisdale-Pike

4) Honister Pass med alternativ, 3-4 timmar
Till Honister Pass tar du dig med buss 77/77A från Keswick busstation (vid Booths). Du hoppar av vid YHA-vandrarhemmet. Därifrån leder stigen direkt uppåt och norrut mot toppen Dale Head. Denna del utgör även den avslutande etapp 5 (om man kör medsols) på Bob Graham Round, som i detta förslag utgör ett alternativ. Mitt förslag på huvudrutt är att efter Dale Head ta den östra ryggen hela vägen till Catbells. Vanligen är det stiglöst mellan Dale Head och stigkorsningen vid Dalehead Tarn. Efter Catbells finns stigar som leder till Portinscale (med ett avsnitt asfalt) och i Portinscale tar man av österut och kommer så småningom på en gångväg som leder till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Honister

5) Helvellyn + Swirral och Striding edge, 4-5 timmar
Buss 555 från Keswick och du stiger av i höjd med södra änden av sjön Thirlmere. Stigen upp till Helvellyn startar vid en liten parkeringsplats med telefonkiosk. Väl uppe vid toppen har du vidsträckt utsikt och nedanför Helvellyns stup finner du Red Tarn som omfamnas av två utlöpande armar; Swirral edge och Striding edge. Min rekommendation är att börja med Swirral och då även klättra upp till toppen Catstycam och sedan ta Striding edge tillbaka upp till Helvellyn (vattnet i bäcken från Red Tarn är drickbart). Nervkittlande kammar och vill du inte köra på självaste kammen av Striding edge går en stig parallellt en bit ner. Väl uppe på Helvellyn kan du antingen ta samma väg tillbaka ned till busshållplatsen eller är du på upptäckrahumör och fortsätter söderut längs stigen via Nethermost Pike och Dollywaggon Pike för att droppa ner till Grisdale och följer sedan stigen utför hela vägen till Grasmere (asfalt sista två kilometerna). Grasmere är en fin pittoresk liten by med flera fina fik och restauranger. Där kan en fika eller afternoon tea avnjutas i väntan på bussen tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Helvellyn

6) Steel Fell till Grasmere, 2-3 timmar
Buss 555 från Keswick och avstigning vid Dunmail Raise, du får gå tillbaka några hundra meter i färdriktningen tills du kommer till staketövergångar. Detta är platsen för etappbyte på Bob Graham Round. Det är ingen bred vältrampad stig som leder upp för den branta grässluttningen men du kan lätt skönja stigen som alla BGR:ers med pacers trampat upp. Sedan är det bara att följa BGR-stigen till Calf Crag där du ändrar riktning mot sydost och följer stigen mot Gibson Knott och Helm Crag. Denna runda är läcker och inte särskilt ansträngande bortsett från första klättringen. Och i Grasmere väntar fika eller god lunch innan buss tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Steel

7) Fairfield horseshoe, 3-4 timmar
En klassiker. Buss 555 från Keswick och avstigning vid Rydal. Följ en smal asfalterad väg upp från huvudvägen och snart kommer du på stigen. Inga konstigheter när du väl kommit på stigen. Det blir inte så mycket löpning upp till Fairfield men vandringen upp är behaglig och vacker. Missa inte att njuta av platån uppe på Fairfield innan du drar iväg på stigen mot Hart Crag. Från Dove Crag bjuds det på en lååång läcker utförslöpa hela vägen ner till Ambleside där du sedan tar en välförtjänt fika eller något matigt. Mitt favorithak är Esquires Coffee (som har WiFi + USB-uttag) och därifrån är det bara några minuter till busshållplatsen.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Fairfield

8) Fairfield–St Sunday Crag–Helvellyn, 6-8 timmar
En grymt läcker ”runda”! Första sträckan är densamma som beskrivs ovan under punkt 7. Från Fairfield följer du sedan stigen mot St Sunday Crag och passerar över ett par pirriga pinacles och efter toppen bär det av på en lång härlig utförslöpa. Väl nere i dalen kan du antingen välja att ta en avstickare till den lilla byn Glenridding för en fika eller lunch. Därefter är det bara att fortsätta den långa stigningen upp till Helvellyn via Striding edge. Från Helvellyn tar du dig sedan ner till vägen vid Thirlmere och någon av hållplatserna. Ha koll på busstiderna, för har du precis missat en buss kan du lika gärna fortsätta på huvudstigen norrut och ta av på någon av stigarna som når vägen i höjd med mellersta/norra delen av Thirlmere.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

P5050276

9) Scafell Pike horseshoe, 4-8 timmar
Buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer till första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter gården i Seathwaite. Detta är en populär startpunkt för både vandrare och löpare och parkerade bilar trängs längs vägen fram till Seathwaite på helgerna. Mitt förslag är att ta östra stigen upp till Scafell Pike och därifrån ta stigen ner mot Lingmell Fell och vika av på Corridor route och vidare via Styhead Tarn och sista biten tills du förmodligen känner igen dig innan du når Seathwaite. Detta är ”horseshoe light” men om du känner dig pigg och endorfinstinn kan du köra stora brutala loopen (eller kortare alternativet som på förslag #10) till Honister Pass, starta i så fall tidigt så att du inte missar sista bussen.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Lingmell

10) Heldagsfavoriten
Buss 78 eller 77A mot Seatoller och du stiger av vid campingen mellan Rosthwaite och Seatoller. Starta så tidigt som möjligt så att du inte missar sista bussen i Honister Pass. Detta är en riktigt fin loop särskilt som du får uppleva bergryggen som ofta hamnar i skymundan av de mer kända åt Scafell-hållet. Området norr om Glaramara (vilket namn!) med Tarn at Leaves, Bessyboot och Rosthwaite Fell besöks sällan och är så stillsamt vackert. Det finns en smal stig upp mot Bessyboot från campingen och det bjuds på skön klättring och fina vyer. När du kommit upp ryggen är det till stor del stiglöst fram till stigen som leder till Glaramaras topp, därefter är det stig hela vägen till Esk Hause och vidare upp till Scafell Pike. Med lite tur är fiket på campingen i Wasdale öppet för en välförtjänt paus med välsmakande intag. Sedan är det bara att avnjuta Kirk Fell och Great Gable. Har du flyt i Honister Pass är fiket eller YHA-vandrarhemmet öppet så att du kan ta en fika i väntan på bussen till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Bessyboot

11) Etapper av Bob Graham Round
Denna klassiska runda där 42 toppar ska ska betas av mäter 104-110 km beroende på vägval (kan bli längre om man har otur) och drygt 8200 höjdmeter samt ska genomföras under 24 timmar. Man startar och avslutar av tradition vid Moot Hall på torget i Keswick och kan välja att springa med- eller motsols (klar majoritet springer medsols). Den är av naturliga skäl uppdelad i fem etapper där etappskiftena sker där rutten korsar allmän väg (energiintag och byte av pacers). Dessa etapper går alldeles utmärkt att springa som enskilda sträckor. Och vem vet, en dag står du kanske vid Moot Hall redo och shaky inför ett helhjärtat försök på hela BGR? Du kan köpa den specifika BGR-kartan på plats eller beställa den från Harvey maps.

bgr_map2

Etapp 1: Keswick–Threlkeld, 3-4 timmar
Starta vid Moot Hall i Keswick som traditionen bjuder. Efter att Skiddaw har bockats av får man vara observant och vara med på kartan hela vägen till Blencathra. Sträckan mellan Skiddaw och Great Calva kan vara överjävlig med all ljung och om det är sumpblött. Vissa partier med smal stig är knappt synliga och har ändrats en aning från markeringen på BGR-kartan. Du passerar två bäckar med bra vatten. Från Blencathra har du tre alternativ till vägval ner till Threlkeld: via Doddick Fell, Hall’s Fell ridge eller Parachute drop, den senare är den snabbaste men brantaste (kräver några rekningar). När och om du överlevt den långa utförslöpan via Hall’s Fell ridge kan du antingen springa tillbaka till Keswick (7 km) eller ta bussen. Finns ett par trevliga fik inne byn.

BGR1

Etapp 2: Threlkeld–Dunmail, 4-6 timmar
Enklast att ta bussen (X5) från Keswick till Threlkeld och sedan är det bara att följa markeringen på BGR-kartan. När du närmar dig branten upp mot Clough Head kommer du att se den smala BGR-stigen som går spikrakt upp. Grymt brant gräsklättring. Hela sträckan från Clough Head till Dollywagon Pike bjuder på angenäm löpning men du hittar inget vatten uppe på ryggen, så ha med dig en liter eller mer, tills du kommer till Grisdale Tarn (innan Fairfield). När du kommit ner till vägen från Seat Sandal följer du vägen söderut några hundra meter till busshållplatsen vid Dunmail Raise.

Seat-Sandal

Etapp 3: Dunmail–Wasdale, 6-8 timmar
Även om man inte kan lyfta ut sträckorna ur sitt sammanhang så får denna etapp ses som den tuffaste och man behöver vara med på kartan såvida man inte rekat sträckan 4-5 gånger. Starta tidigt på morgonen och ta bussen (555) från Keswick och stig av vid Dunmail Raise. Stigen från Pike O’Stickle till Rossett Pike är knappt synlig och stigen uppför den långa branten till Bowfell är i det närmaste osynlig. Därefter är det vältrampade (men tekniska) stigar. Sista biten efter Scafell ner till Wasdale kan vara lite marig och läskig då rutten går rätt ner och över ett scree-fält (som en flod av lös sten), som bjuder på rätt häftig ”glidlöpning”, nästa som att surfa fram. På denna sträcka passerar du några bäckar och jag rekommenderar att du både dricker och fyller på i bäcken Stake Gill innan stigningen mot Rossett Pike. Väl i Wasdale får du hålla tummarna för att affären/fiket i campingen är öppen.

Kruxet med denna etapp är att det inte finns någon ”easy way out of Wasdale”, vare sig man kör hela BGR eller bara denna etapp. Wasdale är en återvändsgränd och inga bussar går hit. Taxi lär kosta skjortan då Wasdale ”ligger helt fel”. Enklast är faktiskt att ta den drygt 10 km långa breda stigen till Seatoller och ta bussen därifrån till Keswick. Öppna karta för Wasdale-Seatoller>>

Det finns även ett alternativ att runda av efter ”sticklorna”, det vill säga när du besökt topparna Harrison och Pike of Stickle kan du ta den långa tekniska stigen ner via Loft Crag till New Dungeon Ghyll, ta en fika eller äta lunch i väntan på buss 516 till Ambleside, som avgår fem gånger per dag. I Ambleside tar du bussen till Keswick eller var du nu bor.

BGR3

Etapp 4: Wasdale–Honister Pass, 6-7 timmar
Starta tidigt på morgonen och ta buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter Seathwaite (se karta för de två alternativa stigarna). Denna etapp är avgjort den som bjuder på mer klättring än löpning jämfört med de övriga men också väldigt läckra toppar, inte minst undanskymda bergstornet Steeple. Denna sträcka bjuder sommartid knappt på något vatten alls förutom några gölar efter Kirk Fell och innan Great Gable, så drick och fyll på i Wasdale. Ha koll på tiden så att du inte missar sista bussen i Honister Pass, om så är fallet kan du springa den långa utförslöpan ner till Seatoller och ta buss 78 till Keswick. Ha koll på busstiderna.

Steeple

Etapp 5: Honister Pass–Keswick, 3-4 timmar
Se punkt 4 under rubriken ”Förslag på löprundor” ovan.

Ingen stig- och bergslöpare med någorlunda sinnesnärvaro har väl missat att Killian Jornet i juli 2018 slog Billy Blands 36 år gamla och till synes oslagbara rekord på 13:53 med en timma och en minut. En närmast utomjordisk prestation. För oss mer normala (men inte mindre fanatiska) kan jag rekommendera den välgjorda halvtimmeslånga filmen om Tony Holts BGR-försök 2017: The Bob Graham Round: Running the Fells with Friends.

Här kan du ladda ner GPX-filen från Kerstins och mitt andra BGR-försök 22-23 maj 2018 (sluttid: 25:40).

Så gott folk, jag tror det var allt jag hade att komma med. Lycka till inför ett eventuellt framtida besök till Lake Districts magiska berg!

Niklas

end