Okt 292019
 

ingressbildDet råder ett förväntansfullt och ordnat kaos här hemma. Packar, ordnar, sorterar och slänger. Löpvila. Uppladdning. På torsdag morgon bär det av till den hyrda stugan i Mölle för uppleva årets upplaga av Kullamannen 100. Starten går klockan nio på fredagmorgon i Båstad. Ett äventyr på 174 kilometer. En prövning som kräver tålamod och en portion ödmjukhet. Fredag den 1 november innebär också ett annat äventyr att packa för. Tillträde till ny lägenhet i Torshälla, som jag väntat tålmodigt på i snart fyra år. Tålamod är något jag är duktig på. Lång tålmodig träning. Så vad passar väl bäst bland flyttkartonger och uppladdning med gröna drinkar och lax, lax och lax? Snart två år sedan jag uppdaterade kompendiet Min basutsustning för löpäventyr och speedhiking. Sagt och gjort, den som är intresserad och går igång på utrustning för diverse äventyr, det vill säga färdas med lätt packning, finner härmed en uppdaterad version. Innehållet gör inte anspråk på att vara komplett eller fullödigt och inte heller ser jag mig själv som någon form av expert på att packa lätt. Jag är varken gramjägare eller prylnörd. För mig är upplevelsen det primära och eftersom jag älskar att färdas genom naturen från morgon till kväll när kroppen så önskar och vädrets makter tillåter är lätt packning en grundförutsättning. Lätt, funktionell och säker utrustning gör färden så mycket angenämare. Och jag skulle aldrig göra avkall på säkerheten. På mina äventyr som varar mellan 5-20 dagar ligger utgångsvikten på max 11 kg, av vilka 5-6,5 utgörs av utrustning och resterande av mat/energi. Med den största ryggsäcken (32 liter) får jag plats med mat och energi för 5-6 dagar, men beroende på resmål drygas maten ut under färden eller så inhandlas/hämtas en ny ranson för ytterligare 5-6 dagar. För mig är detta inget problem då planering av varje äventyr ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som själva äventyret i sig. Och då syftar jag inte ett upplägg planerat i detalj. Väder, terräng och kropp bestämmer förlopp och framfart. De flesta av mina äventyr där packningen ligger på 7-11 kg utgörs av en mix av löpning/lufsande och speedhiking. Speedhiking eller snabbvandring låter dessvärre som man har bråttom att komma fram, kanske än mer när man kommer springande i fjällen och passerar vandrare med 20-25 kg på ryggen. Vi göra alla våra val. Jag gör mina och dömer inte andra. Hur jag njuter på min färd är min sak och jag gör det bäst med lätt packning och med fötterna i ett par sköna trailskor.

Så håll till godo! Kompendiet innehåller kommentarer och lite tankar bakom val utrustning, min matmeny som förfinats genom åren och exempel på packlista från en minnesvärd men kylig färd i svensknorska fjällen 2017.

Min basutsrustning för löpäventyr och speedhiking 2019 >>

omslag

Aug 292019
 

01a_Intro”Det blir inte alltid som man tänkt” är en rätt utsliten fras. Och vad väldigt tråkigt livet skulle vara om det alltid blev som man tänkt, önskat och planerat. Detta äventyr hade jag planerat genomföra redan för två år sedan. Tanken var då att uppleva den långa ridgen (kammen) Hardergrat i Schweiz och Tor du Mont Blanc. Flyg var bokat och upplägget klart. Men efter en långtur i svenska fjällen var jag helt enkelt inte sugen på ytterligare ett äventyr så nära inpå och sköt alperna på framtiden. Jag lärde mig en sak och det var att aldrig planera olika äventyr för nära inpå varandra. Man tänker oftast utifrån fysiologiska aspekter och glömmer oftast den mentala biten: ”Kommer jag vara taggad? Känna suget? Spänningen?” Då, för två år sedan, var jag inte det minsta sugen efter ett fantastiskt fjälläventyr och valde faktiskt en veckas semester med att bara vara hemma som en helt vanlig svenne. Kan behövas det med, någon gång ibland. Nog om det.

Kan man planera ett äventyr? Eller handlar det om att planera ett upplägg som sedan blir till ett äventyr? Hur äventyret ifråga artar sig vet man aldrig på förhand. Det är så många faktorer som spelar in och den beskärda delen av ovisshet är också en del av charmen med ett äventyr. Bättre att följa med och inte alltid styra skeendet slaviskt utifrån en detaljerad plan, ja, eller kanske att hitta ett slags mellanting. Med vidöppet sinne, lite stålar på fickan och ultralätt packning lurar äventyret alltid runt hörnet.

Nyligen hemkommen från 17 dagars äventyr i alperna (9-25/9). Bara mellanlandar liksom. Semestern fortsätter och nya äventyr i vårt mestadels vackra land hägrar. Skriver av mig och bjuder på ett fång bilder för den intresserade.

Hardergrat – en spektakulär ridge

02aDet är smått märkligt att den 18 kilometer långa bergskammen Hardergrat inte är mer känd i löpar- och vandrarsammanhang. Dels för att den till och från omnämns som ikonisk och spektakulär i diverse media och dels närheten till Grindelwald och Eigers beryktade nordsida. Den gräsklädda kammen Hardergrat löper parallellt med sjön Brienzersee och man utgår vanligen från den lilla staden Interlaken Ost. Till Interlaken tar man sig enklast med tåg om man väljer att flyga till Geneve och i Interlaken byter man även tåg för en eventuell fortsättning till Grindelwald, som bara ligger ”runt hörnet”, bakom bergen. Tågresan från Geneve till Interlaken tar drygt tre timmar och normalpriset för en t&r-biljett ligger på (hutlösa) 1500 spänn, så förena gärna resan med både Hardergrat och Grindelwald.

Fredag 9 augusti. Tog morgonflyget med SAS till Geneve och timade in lunchtåget till Interlaken med byte i Bern. Var framme strax innan tre. Finväder och varmt. YR spådde dock antågande regn och åska mot lördagen. Fyllde på med vatten. Två liter. Startade klockan kvart över tre och tog mig an stigen upp mot Harderkulm med rysk pannbensdisciplin: ”Man ska få slita för upplevelsen som väntar”. Med facit i hand hade det varit smartare att ta kabeltåget upp till Harderkulm och sparat på både krafter och vatten. Nå, för sent att vara ångersam. Vek av på stigar mot puckeln Wannichnubel på den begynnande ridgen. Stigen genom gammelskogen tycktes oändlig men någon kilometer efter Roteflue öppnade det upp sig och där framför mig låg så början på själva kammen med dess första långa stigning. Äntligen! Glädje och pirr. Alltid lika svårt att bilda sig en exakt uppfattning via foton och filmsnuttar på nätet men där låg hon och väntade. Bara att köra på och njuta. Passerade ett par vandrare på väg upp till första toppen, Suggiturm. Fortsatte vidare mot toppen Augstmatthorn på 2137 meters höjd. Där mötte jag ett par trevliga schweizare. Mäktig panoramavy i varmt kvällsljus. Eiger och Mönch sköt upp i himlen och Jungfraus topp inte långt ifrån dem. Mörka moln var i antågande från sydväst. Njöt av vyerna innan det bar av utför. Rejält brant. Dags att börja titta efter en tältplats. Mötte ett stenbockspar med kid som utbringade höga skarpa ”nysningar” och lite senare fick jag avnjuta synen av en vacker gems (även känd som alp- eller stenget). Tyvärr den enda på hela resan. Hittade till slut en tältplats på en minimal plats i en svacka. Vacker kväll. Halvlåg i tältet och åt middag medan jag betraktade skådespelet av blixtrar som lös upp molnen inifrån. Ingen åska. Vid midnatt kom regnet.

02b_Karta
02c02d02e02f02g

Regn hela natten. Blixtar och åska till och från. Sov gott. Vaknade i gryningen till spelande orrar. Cool. Sovmorgon. Väntade på uppehåll. Fixade frukost. Slog ihop ett blött tält. Minimal sikt. Låga moln. Dimma. Duggregn till och från. Från Augstmatthorn och hela kammen bort till Rothorn färdas man uteslutande på över 2000 meters höjd. Flera informativa hemsidor avråder från att göra Hardergrat i pissväder med vått underlag. Jag förstår varför men vad hade jag för val där jag för stunden befann mig? Kammen är snäll och relativt lättvandrad fram till Gummhoren. Därefter bjuds det på många riktigt branta partier uppför och utför, luftiga och exponerade passager med stup på båda sidor varvat med pusta-ut-partier. Stigen går av förståeliga skäl i stort sett hela tiden på den halvmeterbreda kanten. Blött gräs är som bekant snorhalt och skulle man hamna på glid på någon av de brant gräsklädda sluttningarna, ja då… Det blöta gräset och den jordiga stigen som med allt regn blivit till lerstig gjorde de branta nedstigningarna smått obehagliga. Trots dobbade skor kläggade sulan snabbt igen med noll grepp som resultat. Fick stanna titt som tätt och skrapa bort lera från sulorna. Detta medan fjällripor här och där betraktade mig med berättigad skepsis och på ett ställe låg en stenbock mitt på stigen av en smal passage. Fanns inget utrymme att gå runt. Vad har stenbockar för typ av temperament?

02h 02i

När jag kom till passet Ällgäu Lücke hade jag hälften av kammen kvar och knappt något vatten kvar. Regnet hade upphört. Molnen och dimman kom och gick. Bestämde mig för att ta stigen ner mot Oberried tills jag hittade någon bäck. Jag hade tur! Bara en kilometer ner från passet låg alpängsterrassen Bitschi med en alpstuga öppen för vandrare och en vattenho med slang och kran. Vackert! Tog ett break på två timmar. Uppehåll och varmt. Åt lunch och hoppades att stenar och klippor skulle torka upp. Leran skulle jag få dras med.

02j
02jj

Den återstående sträckan mellan Ällgäu Lücke och Rothorn var avgjort den absolut mest krävande och nervkittlande. Otroligt häftigt men jag tror nog aldrig att jag känt mig så levande och fokuserad som där och då. Det fanns verkligen inte utrymme för något annat än ”här och nu”. Enkelt och primitivt. Glad att jag klättrat och kört en hel del bouldering det senaste halvåret. Känna tekniken sitta med ett lugnt och sansat rörelsemönster. Aldrig rädd, men visst kittlade det i maggropen till och från. Svårt att hitta rätta ord för den känslomässiga delen i helhetsupplevelsen. En extraordinär upplevelse.

02k
02l

Molnen steg och skingrades alltmer och jag hade flera fina möten med stenbockar och däribland många maffiga bockar. Fantastiskt att få höra deras höga läten. Några ringtrastar och ett par alpjärnsparvar noterades. Väl framme vid Rothorn var jag rätt slut mentalt men kunde glädjas åt en hel flock med härligt pratsamma alpkajor. Deras speciella läten gör en glad. Slank in på hotellets restaurang och beställde in en rejäl smörgås, cappuchino grande och kvalitetsglass. Schweiz är inte billigt, men det var värt varje spänn. Det började bli sent och istället för att leta tältplats var planen att ta en stig längre ner genom skogen längs med ridgen tillbaka till den lilla alpstugan i Bitschi. Joggade på fint och nådde stugan strax efter nio på kvällen. Ingen där. Gjorde upp eld i kaminen, fixade en sen middag och gjorde i ordning en av bäddarna. Stjärnklart ute med en begynnande fullmåne. Ljuvligt tyst. Livet.

02m 02n 02o

Vaknade till tystnad. Tunna ljusstrålar silade försiktigt in genom springor i alpstugans taknock och genom glipan från dörren. Sovmorgon. Steg ut och möttes av en klarblå himmel och het luft. Lite bröderna-Lejonhjärta-känsla över det hela. Fixade kaffe och supergröt. Satte mig i dörröppningen. Fyra korpar drog lekfullt längs kammen och en pilgrimsfalk höll låda uppåt Ällgäuwhorens branter. Packade ihop. Glad i sinnet. Upp till Ällgäu Lücke och sedan Hardergrat tillbaka mot Roteflue och Interlaken. Under lördagen mötte jag inte en själ längs ridgen. Undrar varför? Denna strålande söndag var det många hängivna vandrare ute och njöt, ja, till och med ett gäng löpare kom farande! Uppenbart att majoriteten sökte sig till Augstmatthorn, antingen från Harderkulm eller Oberried eller enklast från Lombachalp. Som flugor på en sockertopp. Härligt att få återuppleva ridgen åt motsatt håll i finväder med sanslöst läckra vyer högt ovan den turkosa smaragden Brienzersee. Noterade en vacker tryfjäril och lite senare en stor seglande apollofjäril.

02p 02q 02r 02s 02t 02u

Matade på i hettan efter den sista toppen. Var duktigt urlakad när jag kom ner till Interlaken och jag hann inhandla ätbart, glass och läsk innan jag steg på 16-tåget till Geneve. Tom och lycklig efter en minnesvärd långhelg längs Hardergrat. Skulle något under resten av resan kunna mäta sig med den denna upplevelse?

02v

Tips: Starta tidigt på morgonen. Ta bergbanan Harderbahn (kabeltåg) upp till Harderkulm eller övernatta uppe i skogen innan själva kammen. Ta med 3-4 liter vatten (möjlighet till påfyllning finns dock vid alpstugan Bitschi, max en timma t&r från Ällgäu Lücke). Stavar funkar bra fram till Ällgäu Lücke, därefter är det en hel del scrambling och stavarna är bara ivägen och faktiskt förenat med potentiella misstag. Jag packade ner stavarna. Räkna med en heldag och gör ridgen i bra väder, både utifrån säkerhet och upplevelsemässigt. En annan anledning till att starta tidigt är att hinna med sista tåget (vid 18-tiden) ner från Rothorn till Brienz, om inte så väntar en lång vandring/utförslöpa ner till Brienz, för vidare transport till Interlaken.
Bra karta över Hardergrat och området samt dagsaktuellt väder>>
Info (med läckra foton) om löpning och vandring längs Hardergrat>>

Tor du Mont Blanc runt på 4 1/2 dag

03aAnlände till Geneve på söndag kväll och det gick inga bussar till Chamonix. Tog in på ypperligt fräscha City Hostel där jag även bokat bädd sista natten innan hemresan den 26/8. De hade ett rum ledigt för en rimlig summa. Skönt att få duscha, äta riktig mat och bara sova i en riktig säng. Jag var sopslut och hade sannolikt fått en släng av värmeslag. Rivstarten på Hardergrat hade verkligen sugit musten ur mig, men sådant är övergående. Bokade 10-bussen nästkommande dag (tack för tipset Kerstin R) med SwissTour via OMIO (supersmidigt, välj fliken ”Bus” och var noga med att välja dagens datum). YR spådde regn för måndagen och så blev det. Kallt och regnigt hela dagen, vilket passade mig bra för jag var inte helt återhämtad. Aldrig varit i Chamonix men insupit det mäktiga Mont Blanc massivet på avstånd. Att stiga av bussen i Chamonix var mäktigt. Riktigt mäktigt. Hänförelse och förundran. Svårt att ta in och det kändes närmast overkligt att blicka upp mot de gigantiska topparna av massivet. Under hela vistelsen kunde jag faktiskt inte sluta att förundras över de dramatiska och ogripbara bergen. Drömlikt på något sätt. Inga berg i världen som jag besökt har golvat mig så totalt.

Tog in på campingen Mer de Glace vid Le Praz (tack för tipset Erik K) drygt 20 minuters promenad från Chamonix. Tog en skållhet dusch och åt en inhandlad lunch. Begav mig sedan in till Chamonix. Fikade och fönstershoppade. Otroligt mycket folk. Som en myrstack. Inte alls min bag. Siktade på att ge mig iväg på TMB (Tor du Mont Blanc) nästkommande dag så diverse energi inhandlades. Frystorkat och min egen supergrötfrukost hade jag med mig hemifrån. Kom iväg på tisdag eftermiddag. Vädret var fint och jag kände mig återhämtad. Så skönt att få sätta av på ett nytt oprövat äventyr.

Äventyret landade på 18 mil och 10650 höjdmeter och tog mig 4 1/2 dag utan någon som helst stress. Lätt packning och långa härliga dagar. Så otroligt många intryck och jag har inte tänkt skriva sönder äventyret utan låter de utvalda fotografierna tala för var dag. Dock kan jag lätt konstatera att avgjort vackraste sträckan av hela TMB var från Col du Bonhomme och hela östra sidan av massivet upp till Grand Col Ferret. Om jag åker tillbaka (och det kommer jag göra) kommer jag definitivt utgå från Cormayeur som bas för dagsäventyr på ostsidan och bortåt Aostadalen. Gillade verkligen Cormayeur skarpt. Staden gav en genuin feeling, något jag saknade helt i Chamonix. Förutom den fantastiska naturen och de oerhört mäktiga bergen var insektslivet överväldigande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv som fågelskådare och naturmupp. Otroligt mycket gräshoppor och syrsor, humlor, bin, blomflugor och fjärilar. Totalt såg jag 15 stora vackra segelflygande apollofjärilar och innan dessa hade jag sett två i hela mitt liv! Alla dessa alpängar myllrade av liv och det gjorde mig verkligen djupt lycklig! Och sedan alla murmeldjur som visslade högt lite överallt vid sidan av ett rikt fågelliv. Noterade totalt 68 fågelarter. En grann pilgrimsfalk vid Grand Col Ferret, flera alpjärnsparvar, alpkajor, svarta rödstjärtar, några ringtrastar och en flock snöfinkar på Mont Buets sluttning är värda att nämnas. Det enda tråkiga och smått deprimerande jag faktiskt kan komma på är de krympande glaciärerna. Jag vet inte om jag lägger in för mycket känslor i saker och ting men för mig är glaciärerna som levande väsen. Jag såg foton på tio av Mont Blancs glaciärer från 1990, 1999 och 2012. Med den takt som de krympt de dokumenterade åren kommer samtliga i stort sett vara borta och ett minne blott om 10 år. Tragiskt!

Slutligen vad är oddsen att slå upp tältet på en fantastisk vacker plats ett par kilometer norr om Bonatti-stugan och på natten upptäcka att det är fullmåne? Väldigt kall natt men vilken gryning! Att äta frukost i tältet med fullmånen i dalen med snöklädda Mont Blanc i bakgrunden. Sakta med solens uppgång färgades topp efter topp röd i gryningsljuset. Ord äro överflödiga.

TMB_butterflies

Dag 1: Les Houches–Notre Dame de la Gorge, 22 km och 1224 hm

03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h

Dag 2: Notre Dame de la Gorge–Tete d’Arp, 38 km och 2707 hm

03i 03j 03k 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Dag 3: Tete d’Arp–Ferrache, 30 km och 1975 hm

03r 03s 03t 03u 03v 03w 03x

Dag 4: Ferrache–Col de la Forclaz, 48 km och 2137 hm

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz 03zzzzzzzz 03zzzzzzzzz

Dag 5: Col de la Forclaz–Les Houches, 43 km och 2607 hm

05a 05b 05c 05d 05e 05f 05g

Topptur till Mont Buet (3096 m.ö.h) måndagen den 19 augusti

06a06b 06c 06d

L’Échappée Belle Traversée Nord – race report

04a

Tisdagen den 20/8 regnade det hela dagen varför det blev en given resdag. Tog 10-bussen från Chamonix till Geneve och därifrån tåget till Aiguebelle med byte i Chambery. Samma restid som till Interlaken men till 1/3 av priset! Blev således den första löparen i Aiguebelle att slå upp tältet.

Aiguebelle, den franska lilla byn i dalgångskorsningen tio mil sydväst om Chamonix . Omgiven av berg, klädda i lummig grönska, som när molnen ligger lågt och tunna dimslöjor svävar uppåt får en att associera till en tropisk regnskog någon annanstans i världen. Easy-going. Jag tror inte de kan stava till ordet ”stress” här, i den lilla staden som tydligen är känd för sina sinrikt utformade balkongräcken. Efter några dagar hejar man igenkännande på de flesta med ett ”Bonjoooooour”.  Damen med den lilla hunden, som kanske är i behov av rullator. Den unga trevliga kvinnan på lokala cafféet som vet vad jag vill ha i kaffeväg. Laura på turistcentret. Den lilla farbrorn som man bara vill krama om. Gräsklipparmannen. Den alltid lika glada och pratsamma kassörskan på Intermaché. Stammisarna på restaurangterrassen mitt emot de publika toaletterna. Tävlingsvolontärerna och de tillresta löparna. Under mina fyra vilodagar blev det många utforskarpromenader och många cafe aulait. Detta i kontrast till det hysteriska folkvimlet i Chamonix där miljoner euro byter ägare dagligen. Lite känsla av samhörighet med Tjuren Ferdinad: ”Jag trivs bättre här, med min kaffe latte i solen där jag kan njuta av utsikten upp mot bergen…”

Hursomhelst, en skön avstressande uppladdning inför den stundande tävlingen och jag behövde ju fylla på depåerna (lägga på hullet kanske är att överdriva), vilket jag gjorde med bravur. Hur jag än letade kunde jag inte köpa en enkel vanlig pinnglass, de såldes bara i parti och paket. Så det blev ett par literbunkar med glass som slank ner som efterrätt. Mycket ost och korv av lokala sorter. Fler och fler löpare anlände och slog upp sina tält på den anvisade plätten mitt i stan bakom turistkontoret. Träffade ett trevligt syskonpar (Martin och Veronic) från Canada, Nikerson från Franska Guyana och Tomas från Tjeckien, vilka jag umgicks med en del. På torsdag och fredag kväll var det visning av filmen Free to run. Jag såg den båda kvällarna. Klart sevärd. Fick lite tårar i ögonen men också en skrämmande insikt hur löparlivet såg ut innan 80-talet. Skrämmande och diskriminerande hur det faktiskt var och fungerade för bara några decennier sedan. Ja, det var fyra sköna semesterdagar med legitim vila, en konst även det!

04b 04c 04d 04e 04f 04g

Nummerlappsuthämtning, utrustningskontroll och annat enligt sedvanlig procedur klarades av under torsdagen och raceryggan var packad och klar på fredag kväll. Buss från Aiguebelle klockan fyra på lördagmorgonen till Le Pleynet med start klockan sex. Väderprognosen lovade klart väder och 28-30 grader varmt. Det var 18 grader när vi steg av bussen i Pleynet. Jag hade ätit en rejäl frukost på bussen och vätskat upp med 1,5 liter vatten. Kändes märkligt att vara tillbaka till platsen där jag bröt på den långa distansen för ett år sedan på grund av Giardia-infektion med diarré och lågt allmäntillstånd. Grisväder då, finväder nu. Hade redan tidigt bestämt mig för att köra halvdistansen på 85K (i år utökad med 2 km) då den långa (149K och 11400 hm) förmodligen skulle bli övermäktig med tanke på Hardergrat och TMB i benen. Jag kan bara säga som så, oavsett vilken av distanserna (149K, 87K eller 57K) man väljer utifrån sina egna förutsättningar så är varje distans brutal. Inslagen av lätta partier är lätt räknade på en hand och du får ingenting gratis. Valde även 87K för att få uppleva i stort sett hela sträckan i bergen i dagsljus. Springer man långa kommer man – i normaltakt – till Pleynet på kvällen. Sedan är det även så att valet föll på Echappee belle då jag ville fira mina 10 år som nykter alkoholist. Nu inföll den dagen den 26/8 men hur många brutalt läckra bergsultror går av stapeln på en måndag? Så jag gav mig själv den fina presenten två dagar i förskott. Man får inte vara för hård mot sig själv.

04h 04i 04j

Och vad ska jag då skriva om själva racet? Det ytterst långdragna footracet genom Belledonnemassivet. Kroppen kändes fin men jag vet aldrig säkert förrän runt 5-6 km in i ett lopp. Jag gjorde som jag brukar och ställde mig i täten vid startlinjen. Köra på hårt de första kilometerna för att få en position och framför allt undvika sega ”trafikstockningar” för att sedan dra ner till mitt tempo. Starten var försenad och de två extra kilometerna de lagt på i år visade sig just vara en loop för att dra ut startfältet innan man kom in på den tekniska smala stigen utför från Pleynet. Så, jag kunde dra ner och hålla mitt eget tempo från typ tre kilometer in i loppet. Bara köra mitt race. En lååååång dag – och förhoppningsvis en upplevelserik sådan – framför mig.

04k 04l

Körde med stavar från start och stuvade aldrig undan dem, även om jag inte använder dem utför. Vid det här laget är jag alldeles för erfaren för att slarva med energi- och vätskeintag. En salttablett (Hammers extremvariant) i timman, regelbundet vätskeintyg, äta mycket på matstationerna och däremellan en snickers/twix då och då. I och med värmen och solen som låg på räcker det inte med att bara dricka utan man behöver kyla av skallen regelbundet så jag dränkte keps och tvättsvampen (som jag hade i kepan) titt som tätt i kalla bäckar dagen igenom. I Super Collet tog jag även två portioner nudelsoppa. Fick aldrig någon energidipp under hela loppet. Visst var det kämpigt, men man kommer till en viss gräns och sedan blir det inte värre än så. Jag har ju snittat på 10.000 höjdmeter i månaden hela året och jag tror Hardergrat och TMB även de bidragit till ett stabilt genomförande.

På fötterna hade jag Trailroc 285 (Inov-8). Skomodellen som var den jag sökte inför förra årets upplaga av Echappee. Normalt kör jag ju alltid X-talon 212 (ibland Mudclaw 300)  på alla typer av äventyr. Visade sig att skon passade mina fötter och underlaget utmärkt varför jag fortsatt med modellen. Ett nytt tredje par satt på mina fötter när jag åkte ner till alperna och dobbarna var rätt nedslitna efter Hardergrat och TMB. De fungerade klockrent hela vägen. Inte en blåsa eller begynnande sådan under hela loppet. En riktigt bra sko med bra dämpning i relation till min vikt och det oftast hårda steniga underlaget. Och dessutom lätta, luftiga och sköna i varmt väder! Använde dem även på Kullamannen 100 i fjol som ”transportsko” de tio milen mellan Båstad och Mölle och där byte till 212:or för de återstående tre looparna på berget, bara som en parentes.

Så många höjdpunkter under loppet och det går inte att beskriva dem alla. Vyerna, skratten, medlöparna, variationen, peppande publik och känslan i kroppen. Fyra långa men sköna dagars väntan var över. Som kroppen hade längtat och jag, ja, jag bara följde med benen liksom. Guidade och visade vägen. Min strategi var enkel: köra mitt tempo, vara i rörelse hela tiden, springa på de löpbara partierna och lägga så lite tid som möjligt i mat-/vätskestationerna. Rörelsestrategin har jag med mig från Bob Graham Round. Det behöver inte gå snabbt bara man är i rörelse hela tiden och har ett jämnt och hållbart tempo, uppför som utför. Bara mata på uppför utan onödiga stopp i ett stadigt tempo. Tålamod och en fot framför den andra i en slags meditativ upprepning. Som sagt, höjdpunkterna var många och några minns jag klarare än andra. Klättringen upp mot Col de Moretan och den långa varierade sträckan utför fram till klättringen upp mot Super Collet (i stekande sol) var outstanding! Dessutom bjöds det där på en glest sammanhållen termikskruvande flock av 15 mäktiga gåsgamar! Vyerna från den böljande ridgen Col de Claran och den helt sagolika stigen därefter genom en prunkande dalgång. Likaså var sträckan från matstationen i Val Pelouse helt underbar med mycket löpning och solen som sakta började sänka sig och temperaturen som blev alltmer behaglig. Den avslutande sträckan på hög höjd från passet Col de la Perche till sista toppen le Grand Chat (1992 m.ö.h) var en väl tajmad och sagolik grande finale i vackert solnedgångsljus! Resterande två mil fram till målet var rätt mediokra och avverkades i pannlampans sken och erbjöd mycket löpning, euforifri men ändå med en skön känsla i kropp och ben. Matstationerna var fantastiska med än bättre utbud jämfört med i fjol och den lilla espresson på sista matstationen i les Granges var bara så underbar och kickade igång system inför den avslutande delen.

04m 04n 04o 04p 04q 04r 04s 04t 04u 04v 04x 04y 04z 04zz

Fantastiskt skönt att få passera in i mål och skaka den stora koskällan! Blev omfamnad av några volontärer jag lärt känna och så Veronice och Martin. 87 kilometer och 6250 höjdmeter på 17:02. Jag hade trott mig vara kapabel på runt 16 timmar så 17 timmar är helt i linje med min kvalificerade gissning. Jag springer aldrig för placeringar men jag var mäkta stolt att springa in bland top 30 (26:e plats totalt!) utav drygt 450 startande, av vilka 288 tog sig i mål. Lika kul är det att hålla i trenden och försvara 1:a-platsen i min åldersklass! Det som förvånade mig mycket under loppet var att de franska löparna (90% av de startande var fransmän) var grymt starka uppför men absoluta merparten var urusla utför, inte sällan gick de utför och de gick även när det kom till fin konturlöpning. Sedan såsade de alldeles för länge i matstationerna. Men men, vem är jag att klanka på mina trevliga medlöpare. Alla har vi var och en vår egen agenda hur vi vill genomföra och tillika uppleva ett lopp. En reflektion i allmänhet, men de får fan jobba på utförslöpningen. Men man ska inte dra alla över en kam och tänker då på att jag i alla långlopp oftast ”hittar” någon som ligger på samma nivå och har en snarlik strategi, antingen för en kortare eller längre period. I detta lopp drogs den franska löparen Sylvain Ratia och jag till varandra och vi höll ihop på sträckor till och från under 3-4 mil fram till stationen Val Pelouse. Det bara blev så och även han älskade utförslöpning. Fascinerande med kommunikation utan ord. Det blev en kram och ”tack för sällskapet” när han kom in i mål 20 minuter efter mig (han fastnade väl vid ostdisken i Val Pelouse). Möten som värmer. Summa summarum, en minnesvärd upplevelse och det är en så fantastisk känsla att få känna sig så stark vid 56 års ålder. Har jag någonsin känt mig så stark och så välmående som nu? Jag tror inte det. Vad är ålder? Bara en siffra som inte säger någonting. Väl använt är livet långt nog.

Jag kan varmt rekommendera detta välarrangerade event om man önskar en brutalt och vacker utmaning som är värd namnet. Dock bör man hänga på låset när platserna släpps i mitten av januari. I år sålde samtliga tre distanser slut inom två veckor och deltagarantalet per distans ligger på +500. Du hittar mer information på deras hemsida>>

Det var alles för mig. Ha en skön höst så kanske vi ses på någon stig…

Niklas

Jul 182018
 

180621aTvå veckor har passerat sedan jag rundade av mitt drygt två veckor långa äventyr bland bergen i engelska Lake District. Detta var mitt tredje besök i Lake District i år och mitt tionde totalt under de senaste fem åren. Anledningen till mina tidigare besök har uteslutande varit löpning, tävlingar liksom egna utmaningar (de två besöken nu senast i maj handlade om klassikern Bob Graham Round). Detta mitt äventyr var dock mer av ett vandringsäventyr med målet att besöka samtliga av Alfred Wainwright 214 beskrivna bergstoppar. Jag gjorde ett försök förra året, men extremt dåligt väder (ösregn, hagel och riktigt hård blåst), för tight tidsschema samt fel mental inställning gjorde att utmaningen kapsejsade i ett tidigt skede (se Oflyt och äventyr i Lake District). Förlåt, lite mer bakgrundsfakta om Wainwright kan vara på sin plats och jag återanvänder helt sonika ett stycke ur mitt inägg Wainwright next! från förra året:

”Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright  gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.”

000-Intro_1

Så, i höstas beslöt jag mig för att satsa på nya försök både på Bob Graham Round och Wainwright. När det gäller Wainwright var ju all planering redan gjord och rutten med alla toppar inritade på kartor samt kort med altitud och annat. Bara att göra som katten, ta det cool. Det som skiljde sig var att jag bestämde mig för att vika 14 heldagar för äventyret, ta dagarna som de kom — och som de utvecklade sig — och att vandra med (som alltid) lätt packning och jogga där terräng och underlag tillät, inte springa till varje pris (vilket bara blir till en mental spärr). Målet var att uppleva så mycket som möjligt med glädje och få se nya områden av Lake District, särskilt det nordvästra området kring Grasmoor. Om jag sedan lyckades besöka samtliga 214 toppar i ett svep över 14 dagar vore det givetvis jättekul, men inte primärt mål för sakens skull. Och hur gick det då?

000-Intro_2 000-Intro_3

Som sagt, fötterna har läkt fint och jag har till och med genomfört ett grymt backpass i Romme den gångna helgen. Jaha, Lätt och hett i Lake District är väl en rubrik som kan tolkas på lite olika sätt. När det kommer till packningen så var den i vanlig ordning lätt med utrustning på 5,8 kg samt mat och energi för fem dagar i taget på 4,8 kg, vilket gör en utgångsvikt på 10,6 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Med vatten gör man som i svenska fjällen, tar från bäckar och fjällsjöar (längre ner i dalar bland får eller stillastående samlingar använder jag Xinix AquaCare). Sedan var det hett, ja, inte bara hett utan stekhett. Värme och ständig exponering i solen sliter hårt på kroppen, invändigt som utvändigt. Men jag kan inte klaga. Om förra året var extremt åt skitväderhållet så var årets väder extremt åt det soligt heta hållet. Under mina dagar i Lake District kom inte en droppe regn och bara en dag (23/6) bjöd på växlande molnighet och blåst. Annars var det i stort sett klarblå himmel, knappt någon vind och tryckande bastuvarmt, särskilt första veckan med upp till 30 grader i skuggan! Så även om packningen var lätt kan utmaningen i sig med rådande väderläge knappast betraktas som en lättfotad dans på rosor. Men att klaga, nä, aldrig i livet. Ett sådant här väderläge i Lake District under totalt 16 dagar kommer jag aldrig att få uppleva igen. Never! Värmen till trots, vilka underbara dagar, kvällar, mornar och nätter. Det var bara att anpassa sig efter omständigheterna. Viktigt att ha stenkoll på vätskebalansen. Körde som jag alltid gör på mina vandrings- och löpäventyr över flera dagar: 60 cl vatten med resorb på morgonen, x antal salttabletter (Hammers extremevariant) under dagen utifrån temperatur och ansträngningsnivå, regelbundet zippande av vatten, 60 cl vatten med resorb direkt när jag slår läger och drygt en liter vatten under natten. Dag sex var helt vindstilla och temperaturen i dalarna låg på över 30 grader, den avgjort tuffaste dagen på hela äventyret med fötter som bara ville lägga sig ner och dö. Den dagen gick det åt drygt 14 liter vatten på 12 timmar. Så mycket vätska har jag aldrig druckit under en dag. Som ni redan anat hade mina fötter svårt att anpassa sig till den konstanta värmen och det ständiga nötandet uppför och utför tog till slut ut sin rätt. Jag brukar normalt vara förskonad blåsor på mina fötter, men detta var extremt på alla sätt och inte ens min tejpning i direkt förebyggande syfte på ömmande punkter fungerade i långa loppet. Högerfoten var värst drabbad och på morgonen dag sju kunde jag knappt stödja på foten (en stor varig blåsa på framfoten längs med tårna och en stor djupt liggande på nedre delen av hälen). Det var inte värt att riskera en infektion eller att plåga mig igenom en fortsättning där och då. Bestämde mig för att ta mig till Keswick och Denton House (där jag hade min övriga vardagspackning), vila och ta hand om fötterna på bästa sätt med förhoppning om att kunna fortsätta äventyret efter några dagar. Ovissheten var stor och högerfoten smärtade som tusan och gav inte mycket till hopp de två första dagarna, men på tredje kom hoppet tillbaka. Yes!

Lördagen den 30 juni tog jag eftermiddagsbussen till New Dungeon Ghyll för att fortsätta där jag slutade tre dagar tidigare. Egentligen var det ett test. Ta mig upp till passet mellan Harrison och Pike of Stickle, slå upp tältet och låta fötterna vila ytterligare en natt i helande miljö innan det första riktiga provet. Ja, det fungerade, men löpning var uteslutet och det vart många stopp. Under de resterande dagarna gjorde jag 2-4 stopp enbart för att ta av mig skor och strumpor för att svalka av fötterna i kalla bäckar eller bara ta ett dopp i en fjällsjö. Så vederkvickande skönt!

I och med att tre dagar gick bort fanns ingen rimlig chans att hinna besöka alla 214 Wainwright-toppar även om den tuffaste delen var avklarad, så jag valde ett upplägg för varje dag med de områden jag älskar och att spara fötterna för den avslutande delen bland bergen i nordvästra Lake District. Jag ska inte trötta ut er då jag bestämt att inte skriva en lång story om detta äventyr utan låta bilderna förmedla vad ord ändå inte förmår att beskriva, men en snabb summering kan vara på sin plats. På lite mer än 10 dagar (10-13 tim/dag) i bergen landade distansen på totalt 400 km och 24600 positiva höjdmeter (och i stort sett lika många utför). Plockade 123 av totalt 214 Wainwright-toppar varav 38 var nya för mig. Genom åren har jag nu skrapat ihop totalt 184 WW-toppar.

Det var sannerligen ett minnesvärt äventyr och precis som mitt äventyr längs Serra de Tramuntana på Mallorca i våras är det friheten att tälta i bergen som sätter djupast avtryck. Tystnaden, den där barnsligt härliga äventyrskänslan om att leta efter en fin och undanskymd tältplats som ändå bjuder på vyer, att få uppleva ljuset morgon och kväll. Det finns något ljuvligt att snudda vid denna tunna primitiva ådra inom en av att vara i rörelse i fantastisk natur och slå läger i all enkelhet med bara det absolut nödvändigaste. I helheten kontemplativt. Dessa ögonblick kommer jag att leva länge på och de förgyller mina slutna ögonlock.

Bjuder här på en bildkavalkad från mitt äventyr i Lake District 21/6-6/5.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

21 juni — lämna mat och ladda inför äventyret
Tog halvåtta-flyget till Manchester, sedan tåget till Windermere, buss till Ambleside. Köpte gas i Ambleside och tog sedan en långpromenad till vandrarhemmet Langdale YHA för att lämna ett paket med mat och energi för fem dagar + lite annat. Promenerade sedan till Grasmere, hann med en fika innan bussen till Keswick. Installerade mig snabbt på Denton House och packade sedan ihop mat och energi för två dagar i en drybag och begav mig upp till Lonscale Fell och gömde bagen under en hög med stenar. Sedan tillbaka till Keswick och förbi den bästa (och enda) indiska restaurangen för delikat take away. Fick ett rum helt för mig själv på Denton och sov som en prins.

180621b 180621c 180621d 180621e 180621f

22 juni — Moot Hall till Tarn at Leaves — 42,1 km, 2380 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Startade strax efter nio på morgonen vid Moot Hall. Träffade en kille som skulle springa Bob Graham Round senare på kvällen med flera andra från Peak District, alla med sin egen support. Han hade vänligheten att fotografera mig med en latte framför Moot Hall. Dagen flöt på med lunch på Raven’s Crag och jag längtade till de riktiga bergen efter Castle Crag. Längtade även till att återse Bessyboot (där de riktiga bergen börjar) och Glaramara och det sällan besökta området vid Tarn at Leaves, där jag bestämt mig för att slå läger på själva midsommarafton.

180622_karta 180622a 180622b 180622c 180622d 180622e 180622f 180622g 180622h 180622i 180622j 180622k 180622l 180622m 180622n 180622o 180622p

23 juni — Tarn at Leaves till Mellbreak — 37,5 km, 2821 höjdmeter, 18 Wainwright-toppar
Vaknade upp till en aningen blåsig och molnig morgon. Faktiskt skönt efter gårdagens sol och värme. Det blev en härlig dag med flera ringtrastar. Mellan Green Gable-Great Gable-Kirk Fell mötte jag hela tre gäng som gjorde Bob Graham Round samtidigt som det var en fell-race-tävling i området. Tredje gången i år som jag besökte dessa berg. Great Gable är ju mitt favoritberg. Härlig eftermiddag/kväll längs den långa ryggen från High Crag till Great Borne. Har kört sträckan tidigare så planen var att slå upp tältet nedanför Mellbreak intill Mosedalebeck. Alltid skönt att ha fri tillgång till vatten. Varm natt, sov rätt dåligt.

180623_karta 180623a 180623b 180623c 180623d 180623e 180623f 180623g 180623h 180623i 180623j 180623k 180623l 180623m 180623n 180623o

24 juni — Mellbreak till Scoat Tarn — 46,2 km, 2940 höjdmeter, 14 Wainwright-toppar
Strålande morgon även om jag var småtrött och dizzy efter dålig sömn. Blev snabbt på grymt bra humör när skulle ner längs den grymt branta delen av Mellbreak då ett pilgrimsfalkspar lättade från stupet, varnade och tog några snabba lovar över mig. Wow! Häftigt! Nere i dalen var Kirkstile Inn öppet, slog till med kaffe och nybakad scones. En lång sträcka över mer böljande gräsklädda berg som bjöd på många sjungande sånglärkor, vilket gladde mig då arten gått tillbaka hårt i England. Kvällen var ljuvlig. Mötte ett gäng löpare efter Haycock. Härligt att få återse Steeple och Pillar igen och skönt att ha Pillar klar, då det var ett fram-och-tillbaka-besök innan jag till slut droppade ner till Scoat Tarn i skymningen.

180624_karta 180624a 180624b 180624c 180624d 180624e 180624f 180624g 180624h 180624i 180624j 180624k 180624l 180624m 180624n 180624o 180624p 180624q

25 juni — Scoat Tarn till Foxes Tarn — 33,8 km, 2498 höjdmeter, 9 Wainwright-toppar
Kom iväg lite sent och det var stekhett redan vid nio. Efter dagen första topp, Red Pike, var det dags för Yewbarrow, som är tuff uppför som utför. Tog en paus på dess topp och hörde då varnande pilgrimsfalk och snart kom ett par cirklande högt över mig. Wow! Pilgrimsfalk idag också. Detta med tanke på att jag aldrig observerat arten på mina nio tidigare besök. Varmt så in i helvete, rent ut sagt, särskilt i dalgångarna. Ingen vind alls. En hel del stiglöst mellan topparna. Åt lunch på stranden vid Wast Waters sydände. Kvällen på den läckra ryggen längs Wast Water var ljuvlig och fortsatte så längs ”fjällheden” vid Burnmoor Tarn. Toppen Slight Side var en ny trevlig bekantskap. Efter årets fjärde besök på Scafell tog jag mig ner till klyftan Foxes Tarn och slog upp tältet där. Sov fantastiskt gott!

180625_karta 180625a 180625b 180625c 180625d 180625e 180625f 180625g 180625h 180625i 180625j 180625k 180625l 180625m 180625n

26 juni — Foxes Tarn till Brown Pike — 40,9 km, 2630 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Vaknade till en fantastisk soluppgång. Fixade frukost i tältet. Får (tackor med lamm) gladde mig stort när de kom och drack ur den extremt lilla tjärnen bara någon meter från tältet. Ville bara ligga kvar där och njuta. Kom iväg tidigt. Klarblå himmel. Ingen vind alls. Svag doft av brandrök (visade sig sedan att Manchester Moor brann kraftigt) och förmodligen var det brandröken som bildade ett magiskt dis. Extrem varmt. Drack mycket vatten. Noterade flera ringtrastar samt forsärlor här och där längs bäckar. Valde vägen mellan Pike of Blisco och Hard Knott, avgjort mer tidseffektivt. Flera nya toppar förgyllde dagen.

180626_karta 180626a 180626b 180626c 180626d 180626e 180626f 180626g 180626h 180626i 180626j 180626k 180626l 180626m 180626n 180626o 180626p

27 juni — Brown Pike till Old Dungeon Ghyll — 41,2 km, 2145 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Morgonen började med en olycka. Ville komma iväg tidigt innan värsta värmen. Istället för att stiga upp direkt och laga frukosten intill på plan mark så körde jag i absidern bland tuvorna, alltid ostadigt med 100gramsbehållare (som inte är förankrad). Köket välte av någon anledning, vattnet var inte varmt men kom in i tältet och gaslågan brände ett stort hål i tältgolvet, utan att tänka tog jag tag i brännaren för att vända bort lågan och snabbt stänga av gasen, brände mig rejält på högerhanden. Snabbt till bäcken och ner med handen. Länge.

De senaste dagarna var grymt varma men den här dagen skulle än varmare. Stekhett redan vid åtta. Ingen vind alls. Härliga bergsryggar med minnen från tredagars-tävlingen GL3D våren 2015. Pissade brunt efter några timmar. Tog mig ner i en dal där jag såg en bäck komma ut från berget, vätskade upp, tog en extra salttablett, tog en paus på en kvart, drog ner på tempot. Nästa kisspaus såg bättre ut. De små kullarna Holme och Black Fell (Wainwright tog med en del mediokra små kullar här och där) bjöd på frustrerande problem med omgivande gårdar och ”No right of way” och stigar som stämde dåligt överens med kartan. Innan Lingmoor Fell blev det gofika på Three Shires Inn. Väl vid Old Dungeon Ghyll var jag helt slut. Temperaturen mitt på dagen och eftermiddagen hade tydligen legat på över 30 grader. Jag hade druckit drygt 14 liter vatten. Fötterna var färdiga för slakt, särskilt högerfoten. Åt en rejäl middag på puben där innan jag vandrade de fem kilometerna till Langdale YHA där jag hade mitt matpaket. Slog upp tältet en bit därifrån uppåt Raven Crag. Smärtan i högerfoten var grym.

180627_karta 180627a 180627b 180627c 180627d 180627e 180627f 180627g 180627h 180627i 180627j 180627k 180627l 180627m 180627n 180627o

28-30 juni vila och fotvård i Keswick
Vaknade på morgonen och kund knappt stödja på högerfoten. Tog mig till vandrarhemmet och Fiona var där. Tackade henne och tog mitt matpaket och vandrade på zombiemanér till Grasmere. Tog en fika där innan jag hoppade på bussen till Keswick. På Denton House var det lugnt och Libby hade en säng för mig för två nätter, till att börja med. Tog det mycket lugnt i 2 1/5 dagar. Blev många fikastunder i Keswick, trevligt häng hos Chris på Kong Adventures, hittade en bok på George Fisher som jag trodde att jag aldrig skulle behöva köpa.

180628a 180628b 180628c

30 juni — Old Dungeon Ghyll till Langdale Pikes — 3,7 km, 651 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Lördagen den 30 juni kändes högerfoten äntligen lite bättre. Bestämde mig för att ta bussen till Dungeon Ghyll, fortsätta där jag slutade men bara ta mig upp i bergen, slå upp tältet (tog två toppar) vila foten i bergen ytterligare en natt och se om den skulle ge sitt medgivande för en fortsättning. Härlig kväll. Ett BGR-gäng passerade och körde motsols.

180630_karta 180630a 180630b 180630c 180630d

1 juli — Langdale Pikes till Fairfield — 27,4 km, 1724 höjdmeter, 12 Wainwright-toppar
Skön morgon. Fixade frukost i lugn och ro. Ingen brådska. Foten kändes bättre, men långt ifrån något som kan betecknas som ”återställd”. Betade av topparna i långsamt tempo. Stannade och pratade med en del löpare här och där då tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon gick av stapeln under den helgen. Kände några som var med men träffade dem inte. På Eagle Crag träffade jag en trevlig kille som var ute och vandrade men som dygnet innan supportat en kompis på BGR. Tog mig ner till Grasmere och åt en delikat men dyr middag innan jag gav mig upp i bergen igen. Slog upp tältet på Fairfields platå och det var totalt vindstilla. Otroligt cool!

180701_karta 180701a 180701b 180701c 180701f 180701g 180701h 180701i 180701j 180701k 180701l

2 juli — Fairfield till Scales Tarn — 34,5 km, 2043 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Gick upp för att njuta av soluppgången och gick sedan och la mig igen för att sova ett par timmar till. Skön (men grymt varm) dag där jag avnjöt St Sunday Crag och kunde glädjas av resans tredje par pilgrimsfalk! Åt lunch nere i Glenridding. Tog sedan den härliga ridgen Striding Edge upp till toppen av Helvellyn och därfeter hela ryggen norrut i stekande sol. Framme i Threlkeld blev det middag med värsta glassbomben till efterrätt och sedan en ljum och skön kvällsvandring upp till Scales Tarn där jag slog nattläger.

180702_karta 180702a 180702b 180702c 180702d 180702e 180702f 180702g 180702h 180702hh 180702i 180702j 180702k 180702l 180702m

3 juli — Scales Tarn till Grisdale Pike — 21,4 km, 1087 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Upp hyfsat tidigt. Njöt av en god frukost i total tystnad. Ett par löpare kom förbi varav den ena hade en svensk fotbollströja på sig. Visade sig att killen hade en kusin i Falun och en i Umeå. Vi diskuterade inte stundande fotbollsmatch. Jag tog den nervkittlande ridgen Sharp Edge och vidare till Blencathra. Avnjöt vyerna och fortsatte sedan mot Keswick på stigar längs med floden Greta. Tittade in på Kong och käkade middag på Booths innan jag fortsatte mot Braithwaite och därifrån upp i bergen med Grisdale Pike som mål för dagen. Det nordvästra området som skulle bjuda på ett gäng nya toppar. Det blev en fantastisk kväll och sista tältnatt i bergen. Flera gäng med Downhill-cyklister kom upp till Grisdale Pike och de berättade om deras fantastiska hästskorunda på 2 1/2 timma. Vilken underbar solnedgång det bjöds på!

180703_karta 180703a 180703b 180703c 180703d 180703e 180703f 180703g 180703h 180703i 180703j 180703k 180703l 180703m 180703o 180703p 180703q

4 juli — Grisdale Pike till Moot Hall — 40 km, 2041 höjdmeter, 17 Wainwright-toppar
En lång och härliga dag som började med 10 för mig helt nya toppar. Läckra toppar och fina ridger. Kommer definitivt att besöka denna del fler gånger, undrar mest varför det dröjt och varför så få tävlingar förläggs där. Morgonen bjöd på en pilgrimsfalk, vilket kan ha varit en fågel från Mellbreak-paret, nästgårds. En fantastiskt dag avslutar detta äventyr.

180704_karta 180704a 180704b 180704c 180704d 180704e 180704f 180704g 180704h 180704i 180704j

5-6 juli — softa och vandring utan packning
Två dagar med fika, läsning, promenader, en del snack med löpare på Kong och lite BGR-planering med Chris inför ett supportat försök nästa år. Tredje gången gillt. Löparkompisen Bosse från Västerås befann sig med sin fru Ann i Keswick så det blev en fika förstås. Hann med ytterligare några WW-toppar men utan packning. Tack Lake District och alla vädergudar för ett fantastiskt äventyr!

180705a