Dec 292013
 

För första gången på 100 år hade jag ingen lust alls att stiga upp när mobilen spelade upp sin harpmusik halvsex på lördags morgon! Vinden ven utanför och SMHI hade lovat friska sydvindar på uppåt 9-10 m/sek för Stockholmsregionen samt regn framåt eftermiddagen. Hm, funderingar bakom sömndruckna ögon: ”Var det verkligen värt att åka upp och springa Årets sista långpass, på asfalt och i blåst? Fanns det överhuvudtaget något lockande i asfalt och blåst i genom gråa urbana miljöer för en stiglöpare som jag?” Ja, och det som fick mig upp ur sängen var tanken på att få träffa löpvänner som jag inte sett på ett tag eller andra som jag träffat nyligen och så möjligheten till nya möten. Tanken att bara få springa med ett gäng glada själar som förmodligen ger sig ut av samma anledning, att känna gemenskap och dela något med andra på ett högst avspänt sätt på en av årets sista dagar.

Frukost, packning av lilla ryggan och sedan grensla MTB:n för att dra iväg i motvinden till Eskilstuna station. Kom fem minuter innan avgång. Soft uppresa med musik i lurarna. Framme vid Centralen fem över åtta. Uppsökte Espressohouse för en stor latte med extra shot och gled sedan nöjd vidare mot tricken. I ögonvrån får jag syn på löpargestalt som står och halsar ur en flarra i foajén till Pressbyrån. Personen vänder sig om och får se Charlottas strålande leende! Vi kommer in på perrongen och vältimat glider ett trick in. Snabbt urskiljer en del löpare i vagnen. Vi vandrar bort och slår oss ner vid en tjej från Borlänge, som åkt ner bara för detta sociala springevent. Grym löparsjäl! Väl vid Slussen hör man redan från trapporna upp ett högt sorl av prat och skratt. När vi kommer upp till spärrarna får vi förklaring: över 100 löpare är samlade utanför spärrarna!

Jag hittar snart Alberto och sedan Kent och Annelie och så Jonas och så, och så den och den och så vidare. Fascinerande att se så många glada och taggade löpare. Skulle man ha gjort en aura-fotografering där på Slussen hade nog resultat blivit som en glad färgsprakande psykadelisk LSD-tripp fångat på ett foto. Om de vanliga döda som passerade Slussen denna morgon bara visste vad som gjorde dessa löpare så glada och vad som väntade dem de närmaste 7-8 timmarna hade de förmodligen skakat på sin huvuden, utan att egentligen förstå vad de missade.

Klockan närmade sig halvnio. Initiativtagaren Peter Lembke hade en snabb genomgång och pekade ut dagens farthållare för det tre fartgrupperna 6:15, 6:45 och 7:15. Årets upplaga av Årets sista långpass var det åttonde sedan Peter sprang rundan 2007. Och denna dag hade ett samlat ett rekordstort antal löpare: 148 stycken! Långt mer än dubbelt så många som i fjol. Nu vill ville folk iväg och begav sig ut på torget för att hitta sin fartgrupp. Daniel hälsade på sin skock med springlängtande 6:15-löpare och sedan bar det av längs Skeppsbrokajen. Flaggorna vajade slött. Den utlovade vindstyrkan märktes inte av, men vi vet ju alla hur kassa SMHI är på att spå väder nuförtiden.

Märkligt, när jag ska försöka rekonstruera 60 kilometer löpning så här dagen efter inser jag till min glädje att det inte är riktigt meningen. Man måste helt enkelt vara med för att förstå. Man springer och pratar om allt möjligt med vänner och nya ansikten. Visst blir det mycket löprelaterat, men mycket av detta är också en viktig del av mångas liv, ja, kalla det livsstil, varför samtalsämnena skiftar även om löpningen och välmåendet är den röda tråden. När vi kom till Universitet blev det givetvis mycket snack om Vintermaran. Alla har vi våra fighter från den. Jag själv frontalkrockade med den förra året, men lyckades styra upp det hela och ta mig i mål. Sprang och snackade med Kent och Alberto och på Valhallavägen kom en löpare ikapp och frågade om jag var Niklas. Det visade sig vara joggvännen Jerry som jag tidigare inte träffat IRL, även om vi nästan sprang i mål samtidigt på sommarens ultraheta Swissalpine. Vi gjorde mer eller mindre sällskap hela vägen till Jakobsberg, där han valde att ta pendeln hem. Tack och lov för allt pratande till höger och vänster, vilket gjorde att jag glömde bort asfalten och merparten av de tråkiga omgivningarna och bilarnas brus på vissa sträckor. Det bara flöt på, som att springa på ett löpband med kompisar på vardera sida, nä, inte riktigt så.

Höjdpunkterna var depåstoppen vid 20 och 40 kilometer med kaffe, varm buljong, cola och diverse läckerheter i skuffen på Ullas bil. Helt underbart cool och avspänt! Innan det halvtimmelånga matstoppet på Max vid Barkarby/Jakobsberg passerade vi även genom fina områden på Järvafältet. Hjärtat gjorde ett glädjeskutt när vi närmade oss Säbysjön, de betade våtmarkerna och de lurviga skönheterna som jag och Annelie upplevde på julaftonsmorgon fem dagar tidigare. Ja, det är ju mina barndomsmarker, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Livet på asfalten rullade vidare och det blev samtalsstunder med båda kända som okända. Lite Upplandsledsnack och planer för 2014 med Wängberg, rehabsnack med MaratonMia, blandat med bankkollegan Paola och klassikersnack med en gammal räv. Från Hässelby och ända in till stan slog jag och Jonas följe. Vi ökade farten och höll ett skönt jämnt tempo. Jag hade aldrig träffat Jonas tidigare, men vi hade en del trevligt att prata om vad gäller löpning och pedagogik. Vi gjorde ett längre stopp vid Brommaplan för vätskepåfyllning. Mörkret började falla och regndropparna med det. Vi malde på, vidare upp och över Tranebergsbron. Baksida lår började ge sig till känna, men det kändes bra i Jonas sällskap. Snart kom vi ikapp Beckers grupp, som dragit förbi Bromma utan att stanna. Slog slang med Kent och vi ökade på inne i stan och när vi sprang längs Skeppsbron igen säger Kent: ”Jag slår vad om att snart kommer Jonas Wängberg farande. Han gillar att spurta på slutet”. Och vem tror ni kommer farande någon minut efter Kents uttalande? Tänkte väl det!

Underbart att komma till Slussen. Löpare från 6:15-gruppen droppade in. Köpte snabbt en kall cola och kexchoklad. Fan vad gott! Riktigt skönt att ha god marginal till tåget hem till Eskilstuna igen. Cecilias ögon sken av glädje över 6:06 på 60 kilometer och folk klappade om varandra. Sedan vart det en gruppbild innan vi skildes åt.

En fantastiskt trevlig dag var till ända! Varför måste det dröja till slutet av nästa år innan det är dags igen?? En eloge till Peter Lembke för utmärkt arrangemang och high five till Ulla och Annica för otroligt god service vid depåstoppen. Och sist men inte minst ett stort tack till alla medlöpare som gjorde dagen så minnesvärd! Fast årets sista långpass blir det nog inte. Siktar nog på ett vackert långpass på Sörmlandsleden på självaste nyårsafton. Kanske får jag ihop 365 mil för 2013.

Och nu kära läsare ska jag ut på ett återhämtningspass längs OK Tors snirklande stigar innan solen går ner!

131228_a 131228_b 131228_c 131228_d 131228_e 131228_f 131228_g 131228_h 131228_i 131228_j 131228_k 131228_l
131228_m