Mar 032019
 

001Jag älskar ändlösa vidder. Har alltid gjort. Fågelskådning, vandring och löpning, spelar ingen roll, bara det bjuds på hav, stäpp eller berg. Jag vill förlora mig i horisonten. Låta sinnet absorberas av det storslagna liksom andlösa. Förföras av den meditativa och nästintill primitiva sinnesstämning av rörelsen framåt som löpning i bergen erbjuder. Avskalat. Enkelt. Där tid bara är ett främmande ord. Ljuvliga stigar genom skogen i all ära men att springa bland berg och dalgångar är en särskild upplevelse, som jag varken kan eller vill vara utan. En bättre form av beroende.

Jag är inte kräsen. Ge mig några berg och jag blir som barn på nytt, eller, nä, jag blir bara den Niklas jag älskar att vara allra mest. Jag bara följer med dit benen bär. Att få släppa på utför en lång teknisk utförslöpa är så ljuvligt pirrigt och befriande. Att ge sig ut på svindlande kammar och upptäcka att det finns olika skalor på känslan av att känna sig levande. Att nå en hög bergstopp efter lång mödosam klättring och få supa in milsvida vyer i 360 grader. Tystnaden, vinden och porlande bäckar med kallt vederkvickande vatten. Och alla de människor man möter under en tur i bergen, löpare som vandrare. Alla hejar, man stannar till ett ögonblick och pratar, ingen gör skillnad på löpning eller vandring. Man är i bergen av i stort sett samma orsak. När tror ni jag känner mig som lyckligast?

Det där med att inte vara kräsen när det kommer till berg är väl en sanning med modifikation. Alla områden med berg som jag besökt genom åren – som fågelskådare eller löpare – har förstås sin givna plats ordnade efter en mängd känslomässiga intryck, möten och natur. Helhetsupplevelsen. Vilken fas i livet jag själv befann mig i vid tidpunkten för upplevelsen är självklart en påverkande faktor, men eftersom minnet inte är helt tillförlitligt över tid så lämnar jag den biten därhän. Visst älskar jag alperna även om jag aldrig kommer hinna besöka alla dess berg och angränsande bergskedjor. Mäktigt, dramatiskt och ogripbart. Jag älskar svenska fjällen och särskilt området Sarek/Padjelanta/Sulitelma. Kontrasterande vildmark där Padjelantas böljande vidder möter Sareks karga bergsmassiv och djupa dalgångar. Inget bergsområde jag besökt är det andra likt oavsett det gäller Fiordland i NZ, bergen i Jemen, Serra du Tramuntana, Norges avundsvärda tinnar eller Makaronesiens bergiga öar. Nå, dessa ord var nu inte tänkta som något filosofiskt beträffande berg och dess inverkan på mig som person, utan om de berg jag älskar allra mest. Och de berg jag ständigt trånar efter som en olyckligt förälskad återfinns i engelska Lake District. De är de enda berg som jag brukar omnämna som magiska. Jag vet inte varför det är så. Kanske atmosfären? Ibland tänker jag att det är något med ljuset och drar paralleller med Skagen och ljuset där som attraherade så många målare. Oavsett vad, bergen i Lake District gör mig genuint lycklig inombords. Det räcker.

Dale-Head

Till saken och den direkta anledningen till denna artikel. Då och då får jag mail från löpare som önskar praktiska tips och råd inför ett stundande besök i Lake District och ”gärna förslag på löprundor”. Senast för några veckor sedan skrev jag ihop del tips till en entusiastisk löpare i Mariefred och jag tänkte väl som så att jag lika gärna kan göra den informationen (och lite till) tillgänglig för var och en som kan tänkas intresserade. Kanske till och med förföra en och annan som inte ens visste att det fanns berg i England. Och på köpet magiska sådana!

Redan inledningsvis vill jag lyfta fram två filmer som på ett ypperligt sätt förmedlar känslan av det jag vill få sagt. Den ena är från 2015 men publicerades på youtube först i slutet av januari i år och handlar om Nicky Spinks andra Bob Graham Round, ett försök att slå sitt tidigare rekord. Det som gör den 20 minuter långa filmen sevärd är främst vyerna och åkningarna. En vacker aprildag med läcker inversion. Sedan är det förstås intressant att höra Nickys träningsfilosofi. Den andra heter Of Fells and Hills med Rickey Gates (av Salomon Running). En fin kortfilm på sju minuter med kloka ord, läckra vyer, möten med några grymma legendarer och aptitretande löpning bland bergen i Lake District.

002

Kort om Lake District
Lake District är en – och tillika den största – av de 13 nationalparkerna i England och Wales. Går även under vardagsnamnen Lakes och Lakeland. Blev nationalpark 1951 och upptogs på Unescos världsarvslista 2017. Är belägen i Cumbria i nordvästra hörnet av England. Har en total areal på drygt 2292 kvadratkilometer men omsatt till mer förståeliga mått mäter nationalparken drygt 51 km från väst till öst och cirka 64 km från norr till söder. Lake District är den avgjort mest välbesökta nationalparken med ungefär 16 miljoner besökare (23 miljoner dagsbesökare) per år. Turistnäringen är således en viktig inkomstkälla för de som bor och verkar inom nationalparken. Drygt 55% av arealen är privat och det är viktigt att man i dalgångar, betesmarker och hagar håller sig till de publika stigarna och gångvägarna (public footpath). Uppe i bergen är man dock fri att göra sina vägval, men alltid med hänsyn, respekt och sunt förnuft.

map-of-the-lake-district

Lake District är speciellt och man får en känsla av att det ryms så oerhört mycket fantastisk natur på en relativt liten areal. Jag brukar se bilden framför mig att området en gång för väldigt länge sedan var så mycket större men att Skaparen hade en tråkig dag och satte ner sina väldiga labbar och tryckte ihop hela landskapet som sedan blev Lake District. Ihoptryckt. Komprimerat. Som en naturens egen höghusstad av berg omgiven av ett platt odlat lapptäcke. Hur många bergstoppar finns det i Lake District? Alfred Wainwright har beskrivit 214 berg i sina klassiska böcker. Många läckra berg och toppar finns dock inte porträtterade i hans böcker. I nationalparken finns 15 sjöar av vilka Wast Water är Englands djupaste med sina 79 meter. Utöver dessa finns närmare 70 stycken tarns (tjärnar). Många av dem med namn som hämtade ur Harry Potters värld: Tarn at Leaves, Sprinkling Tarn och Innominate Tarn. Vid den senare spreds för övrigt Wainwrights aska. Till engelsmännens förtret var Skaparen lite slapphänt då Scafell Pike stannade vid 973 meter över havet och inte kom över den magiska 1000-metersgränsen. Detta medan Snowdonia i Wales sträcker sig upp till 1085 meter och Ben Nevis i Skottland hela 1345 meter upp i skyn. Så man förstår fröet till engelsmännens tidiga expansionsplaner av världen och försök att besegra Everest.

Något som är karaktäristiskt för Lake District är fåren. Som löpare och vandrare träffar du på dem var helst i bergen du befinner dig. Du kan runda en svår klippa högt på någon topp bara för att mötas av ett får som ligger på en avsats och filosoferar, kanske blänger lite nonchalant på dig. Det är främst raserna Herdwick och Swaledale som du möter i nationalparken. Herdwick är synonymt med Lake District då 99% av världspopulationen finns här. En robust och tålig ras som präglas på de berg de föds bland. De små gäng med roströd ull och vita huvuden som man stöter på är fjolåringar medan de ”gamla” har gråvit ull. Jag kan varmt rekommendera James Rebanks bok The Shepherd’s Life. Läser man den får man även en förståelse för samernas situation men framför allt är det en osentimental skildring av livet i Lake District under ett år.

Shep

Besöka Lake District på egen hand, via ett berglopp eller med en researrangör?
Det fina med Lake District är att området är så lättillgängligt, både att ta sig dit och sedan ta sig runt i nationalparken. Jag brukar ta morgonflyget (runt halvåtta) från Arlanda och är normalt framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Bra och smidig logistik hela vägen. Är man en någorlunda van resenär utgör en vistelse i Lake District inga problem. Avgörande är dock om man är van att handskas med en karta och att kunna läsa den liksom naturen. Leder och stigar i Lake District är inte markerade. På sin höjd någon träskylt här och där i någon by med texten ”Public footpath”. Karta är således ett måste. Om man känner sig osäker inför detta element i löpningen rekommenderar jag att åka över under mer ordnade former som introduktion. Antingen springa en eller flera tävlingar (fell-races) under en vistelse eller helt enkelt anmäla sig till en flerdagarstävling så att man får ut det mesta av vistelsen. Great Lakeland 3Day (GL3D) är ett fantastiskt – och prisvärt! – event som årligen går av stapeln första helgen i maj. Grym löpning i tre dagar. Alltid i Lake District, alltid nya banor och områden. Det finns tre olika klasser och skulle du inte klara expertklassen första eller andra dagen kan du alltid hoppa ner en klass. Man kan alltid fortsätta alla dagar och behöver inte åka hem bara för att man missade en kontroll. Det finns liksom en klass för alla, så man kan gott åka dit med sin partner eller goda vän. Det handlar om att checka av kontroller genom navigering med karta (och kompass vid pissväder), inte svår orientering. Ett underbart format med skön familjär stämning med möjlighet att upptäcka det bästa i nationalparken. Du bär det du behöver och som är obligatoriskt, resten transporterar arrangören mellan varje nattläger. Vädret kan växla rejält i början av maj, från snöglopp till värmebölja. Om tre dagar känns mycket och tiden på året osäkert kan du istället prova den klassiska tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon (SLMM) som normalt går första helgen i juli och förstås i Lake District.

Vill man däremot ha allt serverat när det kommer till resa, boende, mat och ledarledda turer i bergen kan man åka på en arrangerad resa. I dagsläget är det bara TNT (Team Nordic Trail) som anordnar löpresor till Lake District och som de brukar förlägga till skiftet april/maj. De brukar ha ett upplägg med två grupper som matchar deltagarnas individuella förutsättningar och det bjuds på grymma rundor. Finns fortfarande platser kvar på årets resa>>

004

När på året?
Man kan självklart springa i Lake District året om men man får räkna med att snön ligger i bergen från 500 meter och uppåt under stora delar av vinterhalvåret. Man åker till och med skidor i bergen och ett stenkast från Helvellyn finns pistade backar och skidlift. Problemet är oftast att stigarna är täckta med snö och utan markeringar kan det bli svårnavigerat, inte minst vid dålig sikt. Givetvis är det mer behagligt att springa i bergen vår, sommar och höst. Personligen gillar jag april och fram till början av juni allra bäst då det är relativt lite folk i bergen och att växtligheten är sparsam. Redan i juni har ormbunkarna skjutit i höjden och det kan då vara svårt att finna stigarna som döljs i massiva ormbunksfält i dalgångar på vissa sluttningar. Under vår och höst är det även lugnare på boendefronten. Man bör helst undvika bank holidays då engelska friluftsmänniskor vallfärdar till nationalparkerna och det kan bli tufft med boende. Så kolla alltid upp när de engelska helgdagarna infaller innan du bokar din resa eller boka i god tid.

Att ta sig till Lake District
Flyg till Manchester med SAS eller Norwegian. Jag föredrar SAS då de har flera turer direkt per dag. Jag brukar boka minst sex sju månader innan för att få bästa avgång och till bästa pris (ca. 1500 kr t&r): morgonflyget (runt halvåtta) dit och 18-flyget hem (tar 12-bussen från Keswick). Tåg till Lake District går från Manchester Airport, 10 minuters promenad från ankomsthallen. Boka tågbiljett via nätet innan på TransPennine Express, du väljer då avresedag och ungefärligt klockslag och väljer ”Open return” (som är giltig en månad) och ”Off peak”. Man betalar tågbiljetten (ca. £58) via webben men hämtar ut biljetterna via automat (välj Manchester Airport) precis intill sista rulltrappan innan spärrarna till tågen. En kod skickas per mail och du måste använda samma kort (att stoppa i automaten som bekräftelse) som du använde vid köpet på nätet. Jag åker alltid till (och från) Penrith (max 1 byte) och buss därifrån till Keswick (uttalas Kessick) i Lake District. Bussen går en gång i timman. De tar inte kort, så ha alltid med dig cash. När allt klaffar har jag tagit morgonflyget och varit framme vid boendet i Keswick innan två lokal tid. Tågen går typ en gång i timman. Jag brukar alltid dubbelchecka med någon tågvärd vad gäller station för eventuellt tågbyte, som varierar. De är otroligt proffsiga och hjälpsamma!

Hållplatsen för bussen (X5) i Penrith ligger intill tågstationen. En enkel till Keswick kostar £7.30. Du hittar tidtabell här>>

Boende
Är man i Lake District och ska springa undviker man att bo i de turistiga och relativt dyra småstäderna Windermere och Ambleside i södra delen. Det är i nationalparkens nordligaste stad, Keswick, man bor och har som bas. Underbar liten stad med en massa outdoor-, fellrunning- och klätterbutiker. Mina favoritbutiker är Kong Adventures (ägare och personal är löpare/klättrare), Needle Sports på torget samt George Fisher (som har ett bra utbud men skum personal). I Keswick har du nära till Skiddaw-massivet = en lååååång klättring och lika lååååång utförslöpa. Det finns många typer av boenden i Keswick, allt från prisvärda till flådiga B&B och vandrarhem. De senaste åren har jag uteslutande bott på vandrarhemmet Denton House som är klart prisvärt och cosy. Man sköter sig själv och äter när man önskar och sedan är deras sängar så jäkla sköna. Du kan boka via booking.com. Tar 10 minuter att promenera in till torget och Moot Hall. Kommer du med buss från Penrith kan du hoppa av vid Twa Dog Inn och knalla en liten bit i färdriktningen tills du kommer till Denton House. En servicebutik finns runt hörnet. Det finns även ett YHA-vandrarhem i Keswick (och på många fler platser i Lake District), något dyrare även om man har rabatt som STF-medlem. Förvisso fräscht men avgjort ett ställe för festprissar och annat löst folk med nattliga vanor. Denton House attraherar mer outdoor-människor och jag har träffat en hel del sköna fellrunning-människor där och ägarinnan Libby är alltid hjälpsam. Jag kan även rekommendera att bo en natt eller två på det helt fantastiska Skiddaw House, som ligger avsides uppe i en vid dalgång mellan Skiddaw och Blencathra.
Öppna detaljkarta över Keswick>>

Java

Hundars paradis på jorden
Vistas man i Lake District blir man snabbt varse om en sak, särskilt i de små städerna och byarna, men också uppe i bergen. Det är hundarna. Inte lösdrivande hundar, utan väluppfostrade och älskade. Och de är många, hundarna. I exempelvis Keswick är hundar välkomna in på de flesta pubar, caféer och även butiker. Utanför i stort sett varje butik och pub finns en eller två vattenskålar för de fyrfota vännerna. Och man träffar på dem uppe i bergen med husse och matte. Är man hundrädd eller råallergisk behöver man inte oroa sig, i 99 fall av 100 ignorerar hundarna dig helt, och det är det jag menar med väluppfostrade hundar. Man blir glad inombords. Och vad vore fårfarmarna utan sina border collies?

003

Att ta sig runt i Lake District
Fördelen med att bo i Keswick är att det går bussar till många startplatser för en dag bland bergen. Du har berg i närområdet som utan problem räcker för en veckolång vistelse. Exempelvis, med buss 77/77A tar du dig till Honister Pass och därifrån kan du springa tillbaka till Keswick via flera alternativa bergryggar eller så hoppar man av/på i Seatoller eller i Braithwaite för andra bergsäventyr. Buss 555 tar dig söderut genom Lake District om du till exempel vill beta av Helvellyn och de två läckra ridgerna Swirral Edge och Striding Edge och därefter springa utför hela vägen till Grasmere, fika och sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så åker du till Rydal Water och kör den läckra Fairfield horseshoe där du kommer ner till Amblesida, kan fika eller äta, knalla runt bland alla outdoorbutiker för att sedan ta bussen tillbaka till Keswick. Eller så kan du ta bussen mot Penrith och hoppa av i Threlkeld för att ta dig uppför läckra Hall’s Fell ridge till Blencathra och därifrån ta någon av stigarna utför som leder till Keswick. Möjligheterna är till synes oändliga och buss är ett ypperligt transportmedel till och från många löprundor i Lake District. Och skulle det vara så att man behöver avbryta en löptur är det sällan långt till närmaste väg och busshållplats. Bekvämligheten finns inom räckhåll trots känslan av avskild vildmark.

Om du vet med dig att du kommer göra ett antal bussturer är mitt tips att du antingen köper en explorer-biljett för dagen (£8,3) eller en veckobiljett (£28), du tjänar in det senare på 2-3 dagar med buss (buss X5 Keswick–Penrith ingår ej). Här hittar du tidtabeller för de aktuella busslinjerna (som även nämns under ”Förslag på löprundor”).

Väder
Vädret i Lake District är som i svenska fjällen, det kan växla oerhört snabbt. Underskatta aldrig bergen och vädret i Lake District. De flesta utryckningar som den lokala räddningstjänsten (The Lake District Search and Mountain Rescue Association) får göra utöver rena olyckor beror vanligen på att vandrare/löpare är för dåligt klädda och/eller inte har karta/kompass och ibland med hypothermia som resultat. Det finns en eminent väderlekstjänst specifikt för bergen i Lake District (Wales och Skottland): Mountain Weather Information Services. Där hittar du den absolut bästa, utförligaste och mest aktuella väderinformationen för Lake District, som uppdateras två gånger per dygn.

Henrik

Kartor + kompass och app
Eftersom inga stigar och leder är markerade mer än en skylt här och där nere i dalgångarna är en karta ett måste. Kartan från BMC på 1:40.000 är min starka rekommendation, som täcker i stort sett hela LD. Sedan finns de små behändiga Ultramap-kartorna från Harvey, även de på 1:40, och fyra kartor täcker hela LD. Dessa kartor, böcker och special-kartor typ Bob Graham Round finns i det flesta välsorterade outdoorbutiker och bokhandeln i Keswick. Kompass är också bra att ha, särskilt om sikten blir dålig eller om du tänker köra stiglöst. Jag rekommenderar även att ha en kart/GPS-app typ Viewranger med Lake District karta nedladdad eller en handhållen GPS, om du har en sådan. Karta och kompass är till ingen nytta om du plötsligt inte vet var du är.

kartor

Kläder och utrustning
Ha alltid en löprygga/raceväst med dig för vätska, energi och kläder/ombyte. Personligen har mina besök i Lake District lärt mig oerhört mycket inte minst när det kommer till tvära växlingar i väder. Om det plötsligt blåser upp, regnar, molnen sjunker och sikten är rent ut sagt pissdålig tar navigeringen längre tid och man blir lätt snabbt nedkyld. Jag har lärt mig läxan några gånger och väntar aldrig med att dra på regnjacka och regnbyxor. En torr överdel, vindjacka, lätt förstärkningsjacka, handskar och mössa/buff är alltid med i min packning (packade i drybags). Det är alltid kyligare och framför allt hårdare vind uppe bland topparna. Vissa kammar och pass är riktiga blåshål. Kolla alltid MWIS både på kvällen och direkt på morgonen innan avfärd. Vidare har jag alltid med mig en foliebivvybag (storlek som en mandarin av märket SOL) och vattentäta (typ Goretex) skalvantar om det förväntas regn eller ostadigt väder med låg temperatur. De vattentäta skalvantarna är ovärderliga när det kommer till blöt scrambling (klättring på alla fyra).

Ja, och så var det där med skor… Ett par sköna skor med aggressiv dubbad sula är att föredra. Några dagar bland bergen i Lake District kommer definitivt att bjuda på alla tänkbara underlag, torrt som blött. Framför allt är det på branta grässluttningar som du kommer att bli varse hur pass aggressiva sulor du har på skorna. Och det spelar ingen roll om gräset är torrt eller kort och torrt. Jag vill kunna lita på mina skor och märker snabbt om dobbarna börjar bli för nerslitna. Även bra med skor som man trampar ur vatten snabbt. Det är dina fötter som väljer passform medan ditt huvud väljer sula utifrån behovet. Själv vill jag ha en sko som sitter tight på foten och glider så lite som möjligt i skon (och heel lock snörning på det), med tanke all klättring, skrålöpning och utförslöpor. Mitt förstaval har alltid varit Inov-8 X-talon 212, men den modellen lämpar sig knappast för alla.

clothing

Energi och vätska
Energi är så individuellt så det utgår jag ifrån att man själv har koll på, men att man har med sig energi i någon form är självklart. Med vatten är det som i svenska fjällen; man dricker och fyller på ur bäckar i bergen. En tumregel i Lake District (inte i Frankrike) är att man tar vatten ur bäckarna uppe i bergen men aldrig nere i dalgångar. Personligen har jag alltid med mig en liten flaska med Xinix Aquacare, tacksamt när jag hamnat i sådana situationer där jag nödgats ta vatten ur stillastående ljumma gölar med simmande grodyngel. Mycket vatten, kallt och välsmakande, kommer från berggrunden och porlar även under sommaren. Våren och sommaren 2018 var precis som i Sverige extremt het och regnfattig. Jag vistades i LD totalt 28 dagar fördelat på tre besök maj-juli och hade mulet en dag och regn två halvdagar, resten sol. Under de två veckorna i juni/juli 2018 pendlade temperaturen mellan 25-30 grader men jag hade aldrig problem att hitta vatten. Problemet var att få i mig tillräckligt och en tokhet stilla dag drack jag totalt 14 liter. Man kan faktiskt dö av för mycket vatten, men som ni märker gjorde jag inte det. Mitt tips är alltid: drick och fyll på med vatten när tillfälle ges, för du vet inte när nästa tillfälle kommer.

005

Rekommenderad litteratur
Våren 2013 läste jag boken Feet in the Clouds av Richard Askwith. Den blev en rejäl ögonöppnare för den engelska fellrunningscenen och dess epicentrum Lake District. Författarens besatthet av Bob Graham Round smittade av sig även på mig. Fem månader senare besökte jag Lake District för första gången och sprang ett 100K-lopp i bergen. Jag var såld! Som en parentes kan nämnas att jag då var trött på alperna. Bara upp-upp-upp-upp och så ner-ner-ner-ner. Ändlösa klättringar, ändlösa utförslöpor. Jag ville ha mer löpning i mina bergsäventyr. Lake District hade allt det jag trånade efter. Så om jag ska rekommendera böcker om fellrunning på brittiska öarna i allmänhet och Lake District i synnerhet står sig Feet in the Clouds fortfarande, tillsammans med Steve Birkinshaws There is no map in Hell. Steve Chiltons böcker är helt OK men för torra för min smak, men porträtten i hans böcker är den stora behållningen.

Books

Förslag på löprundor
Det fina med löpning i Lake District är att det finns så mycket stigar och leder, förvisso omarkerade, som gör det möjligt att på egen hand sätta ihop rundor och sträckor som med lite kreativt tänkande räcker för en livstid. Snälla sträckor, grymma, våghalsiga, korta, långa, tekniska, blandade, höjdmeterchokade, regelbundna inslag av scrambling och till detta kan läggas årstider och väderlek. För att inte tala om alla fina smala fårstigar som inte finns utsatta på kartan. Jag tröttnar aldrig. När du är uppe i bergen får du en känsla av att vara långt ifrån civilsationen. Tystnaden. Men ändå, skulle vädret plötsligt växla till regn och hagel är det oftast bara några kilometer bort och ner till någon dal och trafikerad väg. Detsamma gäller om du eller vännen plötsligt blir dödstrött, vrickar foten eller bara är i behov av en fika. Ett paradis för bergslöpare och livsnjutare helt enkelt!

Jag ger här några förslag på korta och långa löprundor. När jag springer i Lake District tänker jag sällan distans, även om jag numera har ett hum om distansen, men framförallt handlar det om tid. Alla som har sprungit i berg vet att en kilometer i oländig terräng ibland kan kännas evighetslång, särskilt på trötta ben. Bättre att tänka tidåtgång och till viss del ansträngningsnivå (som är väldigt individuell). Och inte ha bråttom, då missar man hela poängen med ett besök i bergen. Planera med marginal.

Lakes

1) Skiddaw, 3-4 timmar
Från Keswick korsar du floden Greta på någon av broarna, fortsätter genom parken med sikte på vägen Spoony Green lane och bron över A66 och fortsätter bara tills du kommer på den breda stigen som tar vid efter en grind. Den 6 km långa stigen leder dig till Skiddaw och ta gärna stigen över Skiddaw Little Man. Ner till Keswick kan du antingen ta samma stig och via Latrigg för lite skön variation eller så tar du sikte på Skiddaw House och tar där den breda stigen (Cumbria Way) mot Latrigg och Keswick. De blåser nästan alltid uppe på Skiddaw så ta med dig en vindjacka. Ta med vatten om det är varmt då det är dåligt med bäckar (fram till Skiddaw House).
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Skiddaw

2) Blencathra + Sharp edge, 4-6 timmar
Du kan springa de 7 km till Threlkeld eller så tar du bussen (X5 mot Penrith). Du följer asfaltsvägen inne i byn mot berget och Gategill (du passerar genom en bondgård). Här kan du antingen välja stigen upp mot Blencathra via läckra Hall’s Fell ridge eller så följer du stigen längs muren mot nordost med sikte på att ta dig upp via någon av stigarna till Scales Tarn. Den senare stigen bjuder på skön löpning. Vid Scales Tarn väntar en häftig och rätt pirrig klättring uppför Sharp Edge. Var extra försiktig om det är blött då klipporna blir – av decenniers slitage av fotgängare – snorhala. När du klarat av det med livhanken i behåll kan du följa stigen mot Blencathra och därifrån ta dig ner via brutala Hall’s Fell ridge (beroende på vägvalet du tog upp) eller så fortsätter du mot sydväst (blease Fell) och följer stigen utför (mer skonsam jämfört med Hall’s Fell ridge) som tar dig till Keswick på löpvänliga stigar längs med floden Greta.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Blenctahra

3) Grasmoor horseshoe, 5-6 timmar
Antingen springer du till byn Braithwaite via Portinscale eller så tar du buss 77 från Keswick busstation (Booths). Följ asfaltsvägen norrut ut ur byn tills du kommer till en parkering och därifrån utgår stigen som leder upp till Grisdale Pike. Detta är en loop som framför allt är populär bland ”downhillare”, vilka dock skippar avstickarna till Whiteside och Grasmoor. Ett grymt läckert område som oförtjänt hamnat i skymundan. Vid klart väder ser du de skottska bergen och irländska sjön från Grisedale Pike. Kammen mellan Hopegill Head och Whiteside End är ett måste liksom en vända upp på moder Grasmoors läckra platå. Sedan är det bara att förbereda dig på en lååång utförslöpa i behagligt medlut tillbaka till Braithwaite. Bäckar med gott kallt vatten finns vid Coledale Hause.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Grisdale-Pike

4) Honister Pass med alternativ, 3-4 timmar
Till Honister Pass tar du dig med buss 77/77A från Keswick busstation (vid Booths). Du hoppar av vid YHA-vandrarhemmet. Därifrån leder stigen direkt uppåt och norrut mot toppen Dale Head. Denna del utgör även den avslutande etapp 5 (om man kör medsols) på Bob Graham Round, som i detta förslag utgör ett alternativ. Mitt förslag på huvudrutt är att efter Dale Head ta den östra ryggen hela vägen till Catbells. Vanligen är det stiglöst mellan Dale Head och stigkorsningen vid Dalehead Tarn. Efter Catbells finns stigar som leder till Portinscale (med ett avsnitt asfalt) och i Portinscale tar man av österut och kommer så småningom på en gångväg som leder till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Honister

5) Helvellyn + Swirral och Striding edge, 4-5 timmar
Buss 555 från Keswick och du stiger av i höjd med södra änden av sjön Thirlmere. Stigen upp till Helvellyn startar vid en liten parkeringsplats med telefonkiosk. Väl uppe vid toppen har du vidsträckt utsikt och nedanför Helvellyns stup finner du Red Tarn som omfamnas av två utlöpande armar; Swirral edge och Striding edge. Min rekommendation är att börja med Swirral och då även klättra upp till toppen Catstycam och sedan ta Striding edge tillbaka upp till Helvellyn (vattnet i bäcken från Red Tarn är drickbart). Nervkittlande kammar och vill du inte köra på självaste kammen av Striding edge går en stig parallellt en bit ner. Väl uppe på Helvellyn kan du antingen ta samma väg tillbaka ned till busshållplatsen eller är du på upptäckrahumör och fortsätter söderut längs stigen via Nethermost Pike och Dollywaggon Pike för att droppa ner till Grisdale och följer sedan stigen utför hela vägen till Grasmere (asfalt sista två kilometerna). Grasmere är en fin pittoresk liten by med flera fina fik och restauranger. Där kan en fika eller afternoon tea avnjutas i väntan på bussen tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Helvellyn

6) Steel Fell till Grasmere, 2-3 timmar
Buss 555 från Keswick och avstigning vid Dunmail Raise, du får gå tillbaka några hundra meter i färdriktningen tills du kommer till staketövergångar. Detta är platsen för etappbyte på Bob Graham Round. Det är ingen bred vältrampad stig som leder upp för den branta grässluttningen men du kan lätt skönja stigen som alla BGR:ers med pacers trampat upp. Sedan är det bara att följa BGR-stigen till Calf Crag där du ändrar riktning mot sydost och följer stigen mot Gibson Knott och Helm Crag. Denna runda är läcker och inte särskilt ansträngande bortsett från första klättringen. Och i Grasmere väntar fika eller god lunch innan buss tillbaka till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Steel

7) Fairfield horseshoe, 3-4 timmar
En klassiker. Buss 555 från Keswick och avstigning vid Rydal. Följ en smal asfalterad väg upp från huvudvägen och snart kommer du på stigen. Inga konstigheter när du väl kommit på stigen. Det blir inte så mycket löpning upp till Fairfield men vandringen upp är behaglig och vacker. Missa inte att njuta av platån uppe på Fairfield innan du drar iväg på stigen mot Hart Crag. Från Dove Crag bjuds det på en lååång läcker utförslöpa hela vägen ner till Ambleside där du sedan tar en välförtjänt fika eller något matigt. Mitt favorithak är Esquires Coffee (som har WiFi + USB-uttag) och därifrån är det bara några minuter till busshållplatsen.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Fairfield

8) Fairfield–St Sunday Crag–Helvellyn, 6-8 timmar
En grymt läcker ”runda”! Första sträckan är densamma som beskrivs ovan under punkt 7. Från Fairfield följer du sedan stigen mot St Sunday Crag och passerar över ett par pirriga pinacles och efter toppen bär det av på en lång härlig utförslöpa. Väl nere i dalen kan du antingen välja att ta en avstickare till den lilla byn Glenridding för en fika eller lunch. Därefter är det bara att fortsätta den långa stigningen upp till Helvellyn via Striding edge. Från Helvellyn tar du dig sedan ner till vägen vid Thirlmere och någon av hållplatserna. Ha koll på busstiderna, för har du precis missat en buss kan du lika gärna fortsätta på huvudstigen norrut och ta av på någon av stigarna som når vägen i höjd med mellersta/norra delen av Thirlmere.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

P5050276

9) Scafell Pike horseshoe, 4-8 timmar
Buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer till första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter gården i Seathwaite. Detta är en populär startpunkt för både vandrare och löpare och parkerade bilar trängs längs vägen fram till Seathwaite på helgerna. Mitt förslag är att ta östra stigen upp till Scafell Pike och därifrån ta stigen ner mot Lingmell Fell och vika av på Corridor route och vidare via Styhead Tarn och sista biten tills du förmodligen känner igen dig innan du når Seathwaite. Detta är ”horseshoe light” men om du känner dig pigg och endorfinstinn kan du köra stora brutala loopen (eller kortare alternativet som på förslag #10) till Honister Pass, starta i så fall tidigt så att du inte missar sista bussen.
Öppna karta för rekommenderad rutt och alternativ>>

Lingmell

10) Heldagsfavoriten
Buss 78 eller 77A mot Seatoller och du stiger av vid campingen mellan Rosthwaite och Seatoller. Starta så tidigt som möjligt så att du inte missar sista bussen i Honister Pass. Detta är en riktigt fin loop särskilt som du får uppleva bergryggen som ofta hamnar i skymundan av de mer kända åt Scafell-hållet. Området norr om Glaramara (vilket namn!) med Tarn at Leaves, Bessyboot och Rosthwaite Fell besöks sällan och är så stillsamt vackert. Det finns en smal stig upp mot Bessyboot från campingen och det bjuds på skön klättring och fina vyer. När du kommit upp ryggen är det till stor del stiglöst fram till stigen som leder till Glaramaras topp, därefter är det stig hela vägen till Esk Hause och vidare upp till Scafell Pike. Med lite tur är fiket på campingen i Wasdale öppet för en välförtjänt paus med välsmakande intag. Sedan är det bara att avnjuta Kirk Fell och Great Gable. Har du flyt i Honister Pass är fiket eller YHA-vandrarhemmet öppet så att du kan ta en fika i väntan på bussen till Keswick.
Öppna karta för rekommenderad rutt>>

Bessyboot

11) Etapper av Bob Graham Round
Denna klassiska runda där 42 toppar ska ska betas av mäter 104-110 km beroende på vägval (kan bli längre om man har otur) och drygt 8200 höjdmeter samt ska genomföras under 24 timmar. Man startar och avslutar av tradition vid Moot Hall på torget i Keswick och kan välja att springa med- eller motsols (klar majoritet springer medsols). Den är av naturliga skäl uppdelad i fem etapper där etappskiftena sker där rutten korsar allmän väg (energiintag och byte av pacers). Dessa etapper går alldeles utmärkt att springa som enskilda sträckor. Och vem vet, en dag står du kanske vid Moot Hall redo och shaky inför ett helhjärtat försök på hela BGR? Du kan köpa den specifika BGR-kartan på plats eller beställa den från Harvey maps.

bgr_map2

Etapp 1: Keswick–Threlkeld, 3-4 timmar
Starta vid Moot Hall i Keswick som traditionen bjuder. Efter att Skiddaw har bockats av får man vara observant och vara med på kartan hela vägen till Blencathra. Sträckan mellan Skiddaw och Great Calva kan vara överjävlig med all ljung och om det är sumpblött. Vissa partier med smal stig är knappt synliga och har ändrats en aning från markeringen på BGR-kartan. Du passerar två bäckar med bra vatten. När och om du överlevt den långa utförslöpan via Hall’s Fell ridge kan du antingen springa tillbaka till Keswick (7 km) eller ta bussen. Finns ett par trevliga fik inne byn.

BGR1

Etapp 2: Threlkeld–Dunmail, 4-6 timmar
Enklast att ta bussen (X5) från Keswick till Threlkeld och sedan är det bara att följa markeringen på BGR-kartan. När du närmar dig branten upp mot Clough Head kommer du att se den smala BGR-stigen som går spikrakt upp. Grymt brant gräsklättring. Hela sträckan från Clough Head till Dollywagon Pike bjuder på angenäm löpning men du hittar inget vatten, så ha med dig en liter eller mer. När du kommit ner till vägen från Seat Sandal följer du vägen söderut några hundra meter till busshållplatsen vid Dunmail Raise.

Seat-Sandal

Etapp 3: Dunmail–Wasdale, 6-8 timmar
Även om man inte kan lyfta ut sträckorna ur sitt sammanhang så får denna etapp ses som den tuffaste och man behöver vara med på kartan såvida man inte rekat sträckan 4-5 gånger. Starta tidigt på morgonen och ta bussen (555) från Keswick och stig av vid Dunmail Raise. Stigen från Pike O’Stickle till Rossett Pike är knappt synlig och stigen uppför den långa branten till Bowfell är i det närmaste osynlig. Därefter är det vältrampade (men tekniska) stigar. Sista biten efter Scafell ner till Wasdale kan vara lite marig och läskig då rutten går rätt ner och över ett scree-fält (som en flod av lös sten), som bjuder på rätt häftig ”glidlöpning”, nästa som att surfa fram. På denna sträcka passerar du några bäckar och jag rekommenderar att du både dricker och fyller på i bäcken Stake Gill innan stigningen mot Rossett Pike. Väl i Wasdale får du hålla tummarna för att affären/fiket i campingen är öppen.

Kruxet med denna etapp är att det inte finns någon ”easy way out of Wasdale”, vare sig man kör hela BGR eller bara denna etapp. Wasdale är en återvändsgränd och inga bussar går hit. Taxi lär kosta skjortan då Wasdale ”ligger helt fel”. Enklast är faktiskt att ta den drygt 10 km långa breda stigen till Seatoller och ta bussen därifrån till Keswick. Öppna karta för Wasdale-Seatoller>>

Det finns även ett alternativ att runda av efter ”sticklorna”, det vill säga när du besökt topparna Harrison och Pike of Stickle kan du ta den långa tekniska stigen ner via Loft Crag till New Dungeon Ghyll, ta en fika eller äta lunch i väntan på buss 516 till Ambleside, som avgår fem gånger per dag. I Ambleside tar du bussen till Keswick.

BGR3

Etapp 4: Wasdale–Honister Pass, 6-7 timmar
Starta tidigt på morgonen och ta buss 78 eller 77A till Seatoller. Från busshållplatsen går du tillbaka i färdriktningen tills du kommer första avtagsvägen söderut (mot Seathwaite) och följer den. Den breda vältrampade stigen tar vid efter Seathwaite (se karta för de två alternativa stigarna). Denna etapp är avgjort den som bjuder på mer klättring än löpning jämfört med de övriga men också väldigt läckra toppar, inte minst undanskymda bergstornet Steeple. Denna sträcka bjuder sommartid knappt på något vatten alls förutom några gölar efter Kirk Fell och innan Great Gable, så drick och fyll på i Wasdale. Ha koll på tiden så att sista bussen i Honister Pass inte missas.

Steeple

Etapp 5: Honister Pass–Keswick, 3-4 timmar
Se punkt 4 under rubriken ”Förslag på löprundor” ovan.

Ingen stig- och bergslöpare med någorlunda sinnesnärvaro har väl missat att Killian Jornet i juli 2018 slog Billy Blands 36 år gamla och till synes oslagbara rekord på 13:53 med en timma och en minut. En närmast utomjordisk prestation. För oss mer normala (men inte mindre fanatiska) kan jag rekommendera den välgjorda halvtimmeslånga filmen om Tony Holts BGR-försök 2017: The Bob Graham Round: Running the Fells with Friends.

Här kan du ladda ner GPX-filen från Kerstins och mitt andra BGR-försök 22-23 maj 2018 (sluttid: 25:40).

Så gott folk, jag tror det var allt jag hade att komma med. Lycka till inför ett eventuellt framtida besök till Lake Districts magiska berg!

Niklas

end

Jul 182018
 

180621aTvå veckor har passerat sedan jag rundade av mitt drygt två veckor långa äventyr bland bergen i engelska Lake District. Detta var mitt tredje besök i Lake District i år och mitt tionde totalt under de senaste fem åren. Anledningen till mina tidigare besök har uteslutande varit löpning, tävlingar liksom egna utmaningar (de två besöken nu senast i maj handlade om klassikern Bob Graham Round). Detta mitt äventyr var dock mer av ett vandringsäventyr med målet att besöka samtliga av Alfred Wainwright 214 beskrivna bergstoppar. Jag gjorde ett försök förra året, men extremt dåligt väder (ösregn, hagel och riktigt hård blåst), för tight tidsschema samt fel mental inställning gjorde att utmaningen kapsejsade i ett tidigt skede (se Oflyt och äventyr i Lake District). Förlåt, lite mer bakgrundsfakta om Wainwright kan vara på sin plats och jag återanvänder helt sonika ett stycke ur mitt inägg Wainwright next! från förra året:

”Och vad är då Wainwrights för ett slags äventyr frågar sig säkert en och annan. Lite bakgrundshistoria kan ju därför vara på sin plats. När Alfred Wainwright  gjorde sitt första besök i Lake District 1930 tog han sig upp på Orrest Head (vilket även var fallet för mig 2013) och vyn av fjärran berg som mötte honom berörde honom djupt. Det blev för Alfred Wainwright starten på en livslång relation med bergen i Lake District. Under åren 1952-1966 skrev han den nu klassiska volymen Pictorial Guide to the Lakeland Fells som består av sju böcker i vilka Wainwright beskriver totalt 214 berg (fells) i detalj med handskriven text och fantastiska tushteckningar. Volymen har sålt över två miljoner sedan utgivningen och Wainwright är en legend med kultstatus som få. I England är hill-bagging en populär sysselsättning och det dröjde inte länge efter böckernas utgivning innan friluftsmänniskor började beta av topp efter topp, ungefär som vandrare här hemma betar av etapperna på Sörmlandsleden, leder eller toppar i svenska fjällen. Till dags dato har närmare 900 personer registrerat sig som ”completers” på The Wainwright Societys hemsida. För de flesta tar denna utmaning flera år i anspråk. Till och med en eller två decennier. Och de flesta vandrar och tar ett gäng Wainwrights på en dagstur då och då. Den högsta av Wainwrights 214 beskrivna toppar är Scafell Pike (978m) och den lägsta är Castle Crag (298m). Ja, detta är kort och gott vad Wainwrights är.”

000-Intro_1

Så, i höstas beslöt jag mig för att satsa på nya försök både på Bob Graham Round och Wainwright. När det gäller Wainwright var ju all planering redan gjord och rutten med alla toppar inritade på kartor samt kort med altitud och annat. Bara att göra som katten, ta det cool. Det som skiljde sig var att jag bestämde mig för att vika 14 heldagar för äventyret, ta dagarna som de kom — och som de utvecklade sig — och att vandra med (som alltid) lätt packning och jogga där terräng och underlag tillät, inte springa till varje pris (vilket bara blir till en mental spärr). Målet var att uppleva så mycket som möjligt med glädje och få se nya områden av Lake District, särskilt det nordvästra området kring Grasmoor. Om jag sedan lyckades besöka samtliga 214 toppar i ett svep över 14 dagar vore det givetvis jättekul, men inte primärt mål för sakens skull. Och hur gick det då?

000-Intro_2 000-Intro_3

Som sagt, fötterna har läkt fint och jag har till och med genomfört ett grymt backpass i Romme den gångna helgen. Jaha, Lätt och hett i Lake District är väl en rubrik som kan tolkas på lite olika sätt. När det kommer till packningen så var den i vanlig ordning lätt med utrustning på 5,8 kg samt mat och energi för fem dagar i taget på 4,8 kg, vilket gör en utgångsvikt på 10,6 kg. Den som är intresserad hittar packlistan här. Med vatten gör man som i svenska fjällen, tar från bäckar och fjällsjöar (längre ner i dalar bland får eller stillastående samlingar använder jag Xinix AquaCare). Sedan var det hett, ja, inte bara hett utan stekhett. Värme och ständig exponering i solen sliter hårt på kroppen, invändigt som utvändigt. Men jag kan inte klaga. Om förra året var extremt åt skitväderhållet så var årets väder extremt åt det soligt heta hållet. Under mina dagar i Lake District kom inte en droppe regn och bara en dag (23/6) bjöd på växlande molnighet och blåst. Annars var det i stort sett klarblå himmel, knappt någon vind och tryckande bastuvarmt, särskilt första veckan med upp till 30 grader i skuggan! Så även om packningen var lätt kan utmaningen i sig med rådande väderläge knappast betraktas som en lättfotad dans på rosor. Men att klaga, nä, aldrig i livet. Ett sådant här väderläge i Lake District under totalt 16 dagar kommer jag aldrig att få uppleva igen. Never! Värmen till trots, vilka underbara dagar, kvällar, mornar och nätter. Det var bara att anpassa sig efter omständigheterna. Viktigt att ha stenkoll på vätskebalansen. Körde som jag alltid gör på mina vandrings- och löpäventyr över flera dagar: 60 cl vatten med resorb på morgonen, x antal salttabletter (Hammers extremevariant) under dagen utifrån temperatur och ansträngningsnivå, regelbundet zippande av vatten, 60 cl vatten med resorb direkt när jag slår läger och drygt en liter vatten under natten. Dag sex var helt vindstilla och temperaturen i dalarna låg på över 30 grader, den avgjort tuffaste dagen på hela äventyret med fötter som bara ville lägga sig ner och dö. Den dagen gick det åt drygt 14 liter vatten på 12 timmar. Så mycket vätska har jag aldrig druckit under en dag. Som ni redan anat hade mina fötter svårt att anpassa sig till den konstanta värmen och det ständiga nötandet uppför och utför tog till slut ut sin rätt. Jag brukar normalt vara förskonad blåsor på mina fötter, men detta var extremt på alla sätt och inte ens min tejpning i direkt förebyggande syfte på ömmande punkter fungerade i långa loppet. Högerfoten var värst drabbad och på morgonen dag sju kunde jag knappt stödja på foten (en stor varig blåsa på framfoten längs med tårna och en stor djupt liggande på nedre delen av hälen). Det var inte värt att riskera en infektion eller att plåga mig igenom en fortsättning där och då. Bestämde mig för att ta mig till Keswick och Denton House (där jag hade min övriga vardagspackning), vila och ta hand om fötterna på bästa sätt med förhoppning om att kunna fortsätta äventyret efter några dagar. Ovissheten var stor och högerfoten smärtade som tusan och gav inte mycket till hopp de två första dagarna, men på tredje kom hoppet tillbaka. Yes!

Lördagen den 30 juni tog jag eftermiddagsbussen till New Dungeon Ghyll för att fortsätta där jag slutade tre dagar tidigare. Egentligen var det ett test. Ta mig upp till passet mellan Harrison och Pike of Stickle, slå upp tältet och låta fötterna vila ytterligare en natt i helande miljö innan det första riktiga provet. Ja, det fungerade, men löpning var uteslutet och det vart många stopp. Under de resterande dagarna gjorde jag 2-4 stopp enbart för att ta av mig skor och strumpor för att svalka av fötterna i kalla bäckar eller bara ta ett dopp i en fjällsjö. Så vederkvickande skönt!

I och med att tre dagar gick bort fanns ingen rimlig chans att hinna besöka alla 214 Wainwright-toppar även om den tuffaste delen var avklarad, så jag valde ett upplägg för varje dag med de områden jag älskar och att spara fötterna för den avslutande delen bland bergen i nordvästra Lake District. Jag ska inte trötta ut er då jag bestämt att inte skriva en lång story om detta äventyr utan låta bilderna förmedla vad ord ändå inte förmår att beskriva, men en snabb summering kan vara på sin plats. På lite mer än 10 dagar (10-13 tim/dag) i bergen landade distansen på totalt 400 km och 24600 positiva höjdmeter (och i stort sett lika många utför). Plockade 123 av totalt 214 Wainwright-toppar varav 38 var nya för mig. Genom åren har jag nu skrapat ihop totalt 184 WW-toppar.

Det var sannerligen ett minnesvärt äventyr och precis som mitt äventyr längs Serra de Tramuntana på Mallorca i våras är det friheten att tälta i bergen som sätter djupast avtryck. Tystnaden, den där barnsligt härliga äventyrskänslan om att leta efter en fin och undanskymd tältplats som ändå bjuder på vyer, att få uppleva ljuset morgon och kväll. Det finns något ljuvligt att snudda vid denna tunna primitiva ådra inom en av att vara i rörelse i fantastisk natur och slå läger i all enkelhet med bara det absolut nödvändigaste. I helheten kontemplativt. Dessa ögonblick kommer jag att leva länge på och de förgyller mina slutna ögonlock.

Bjuder här på en bildkavalkad från mitt äventyr i Lake District 21/6-6/5.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

21 juni — lämna mat och ladda inför äventyret
Tog halvåtta-flyget till Manchester, sedan tåget till Windermere, buss till Ambleside. Köpte gas i Ambleside och tog sedan en långpromenad till vandrarhemmet Langdale YHA för att lämna ett paket med mat och energi för fem dagar + lite annat. Promenerade sedan till Grasmere, hann med en fika innan bussen till Keswick. Installerade mig snabbt på Denton House och packade sedan ihop mat och energi för två dagar i en drybag och begav mig upp till Lonscale Fell och gömde bagen under en hög med stenar. Sedan tillbaka till Keswick och förbi den bästa (och enda) indiska restaurangen för delikat take away. Fick ett rum helt för mig själv på Denton och sov som en prins.

180621b 180621c 180621d 180621e 180621f

22 juni — Moot Hall till Tarn at Leaves — 42,1 km, 2380 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Startade strax efter nio på morgonen vid Moot Hall. Träffade en kille som skulle springa Bob Graham Round senare på kvällen med flera andra från Peak District, alla med sin egen support. Han hade vänligheten att fotografera mig med en latte framför Moot Hall. Dagen flöt på med lunch på Raven’s Crag och jag längtade till de riktiga bergen efter Castle Crag. Längtade även till att återse Bessyboot (där de riktiga bergen börjar) och Glaramara och det sällan besökta området vid Tarn at Leaves, där jag bestämt mig för att slå läger på själva midsommarafton.

180622_karta 180622a 180622b 180622c 180622d 180622e 180622f 180622g 180622h 180622i 180622j 180622k 180622l 180622m 180622n 180622o 180622p

23 juni — Tarn at Leaves till Mellbreak — 37,5 km, 2821 höjdmeter, 18 Wainwright-toppar
Vaknade upp till en aningen blåsig och molnig morgon. Faktiskt skönt efter gårdagens sol och värme. Det blev en härlig dag med flera ringtrastar. Mellan Green Gable-Great Gable-Kirk Fell mötte jag hela tre gäng som gjorde Bob Graham Round samtidigt som det var en fell-race-tävling i området. Tredje gången i år som jag besökte dessa berg. Great Gable är ju mitt favoritberg. Härlig eftermiddag/kväll längs den långa ryggen från High Crag till Great Borne. Har kört sträckan tidigare så planen var att slå upp tältet nedanför Mellbreak intill Mosedalebeck. Alltid skönt att ha fri tillgång till vatten. Varm natt, sov rätt dåligt.

180623_karta 180623a 180623b 180623c 180623d 180623e 180623f 180623g 180623h 180623i 180623j 180623k 180623l 180623m 180623n 180623o

24 juni — Mellbreak till Scoat Tarn — 46,2 km, 2940 höjdmeter, 14 Wainwright-toppar
Strålande morgon även om jag var småtrött och dizzy efter dålig sömn. Blev snabbt på grymt bra humör när skulle ner längs den grymt branta delen av Mellbreak då ett pilgrimsfalkspar lättade från stupet, varnade och tog några snabba lovar över mig. Wow! Häftigt! Nere i dalen var Kirkstile Inn öppet, slog till med kaffe och nybakad scones. En lång sträcka över mer böljande gräsklädda berg som bjöd på många sjungande sånglärkor, vilket gladde mig då arten gått tillbaka hårt i England. Kvällen var ljuvlig. Mötte ett gäng löpare efter Haycock. Härligt att få återse Steeple och Pillar igen och skönt att ha Pillar klar, då det var ett fram-och-tillbaka-besök innan jag till slut droppade ner till Scoat Tarn i skymningen.

180624_karta 180624a 180624b 180624c 180624d 180624e 180624f 180624g 180624h 180624i 180624j 180624k 180624l 180624m 180624n 180624o 180624p 180624q

25 juni — Scoat Tarn till Foxes Tarn — 33,8 km, 2498 höjdmeter, 9 Wainwright-toppar
Kom iväg lite sent och det var stekhett redan vid nio. Efter dagen första topp, Red Pike, var det dags för Yewbarrow, som är tuff uppför som utför. Tog en paus på dess topp och hörde då varnande pilgrimsfalk och snart kom ett par cirklande högt över mig. Wow! Pilgrimsfalk idag också. Detta med tanke på att jag aldrig observerat arten på mina nio tidigare besök. Varmt så in i helvete, rent ut sagt, särskilt i dalgångarna. Ingen vind alls. En hel del stiglöst mellan topparna. Åt lunch på stranden vid Wast Waters sydände. Kvällen på den läckra ryggen längs Wast Water var ljuvlig och fortsatte så längs ”fjällheden” vid Burnmoor Tarn. Toppen Slight Side var en ny trevlig bekantskap. Efter årets fjärde besök på Scafell tog jag mig ner till klyftan Foxes Tarn och slog upp tältet där. Sov fantastiskt gott!

180625_karta 180625a 180625b 180625c 180625d 180625e 180625f 180625g 180625h 180625i 180625j 180625k 180625l 180625m 180625n

26 juni — Foxes Tarn till Brown Pike — 40,9 km, 2630 höjdmeter, 11 Wainwright-toppar
Vaknade till en fantastisk soluppgång. Fixade frukost i tältet. Får (tackor med lamm) gladde mig stort när de kom och drack ur den extremt lilla tjärnen bara någon meter från tältet. Ville bara ligga kvar där och njuta. Kom iväg tidigt. Klarblå himmel. Ingen vind alls. Svag doft av brandrök (visade sig sedan att Manchester Moor brann kraftigt) och förmodligen var det brandröken som bildade ett magiskt dis. Extrem varmt. Drack mycket vatten. Noterade flera ringtrastar samt forsärlor här och där längs bäckar. Valde vägen mellan Pike of Blisco och Hard Knott, avgjort mer tidseffektivt. Flera nya toppar förgyllde dagen.

180626_karta 180626a 180626b 180626c 180626d 180626e 180626f 180626g 180626h 180626i 180626j 180626k 180626l 180626m 180626n 180626o 180626p

27 juni — Brown Pike till Old Dungeon Ghyll — 41,2 km, 2145 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Morgonen började med en olycka. Ville komma iväg tidigt innan värsta värmen. Istället för att stiga upp direkt och laga frukosten intill på plan mark så körde jag i absidern bland tuvorna, alltid ostadigt med 100gramsbehållare (som inte är förankrad). Köket välte av någon anledning, vattnet var inte varmt men kom in i tältet och gaslågan brände ett stort hål i tältgolvet, utan att tänka tog jag tag i brännaren för att vända bort lågan och snabbt stänga av gasen, brände mig rejält på högerhanden. Snabbt till bäcken och ner med handen. Länge.

De senaste dagarna var grymt varma men den här dagen skulle än varmare. Stekhett redan vid åtta. Ingen vind alls. Härliga bergsryggar med minnen från tredagars-tävlingen GL3D våren 2015. Pissade brunt efter några timmar. Tog mig ner i en dal där jag såg en bäck komma ut från berget, vätskade upp, tog en extra salttablett, tog en paus på en kvart, drog ner på tempot. Nästa kisspaus såg bättre ut. De små kullarna Holme och Black Fell (Wainwright tog med en del mediokra små kullar här och där) bjöd på frustrerande problem med omgivande gårdar och ”No right of way” och stigar som stämde dåligt överens med kartan. Innan Lingmoor Fell blev det gofika på Three Shires Inn. Väl vid Old Dungeon Ghyll var jag helt slut. Temperaturen mitt på dagen och eftermiddagen hade tydligen legat på över 30 grader. Jag hade druckit drygt 14 liter vatten. Fötterna var färdiga för slakt, särskilt högerfoten. Åt en rejäl middag på puben där innan jag vandrade de fem kilometerna till Langdale YHA där jag hade mitt matpaket. Slog upp tältet en bit därifrån uppåt Raven Crag. Smärtan i högerfoten var grym.

180627_karta 180627a 180627b 180627c 180627d 180627e 180627f 180627g 180627h 180627i 180627j 180627k 180627l 180627m 180627n 180627o

28-30 juni vila och fotvård i Keswick
Vaknade på morgonen och kund knappt stödja på högerfoten. Tog mig till vandrarhemmet och Fiona var där. Tackade henne och tog mitt matpaket och vandrade på zombiemanér till Grasmere. Tog en fika där innan jag hoppade på bussen till Keswick. På Denton House var det lugnt och Libby hade en säng för mig för två nätter, till att börja med. Tog det mycket lugnt i 2 1/5 dagar. Blev många fikastunder i Keswick, trevligt häng hos Chris på Kong Adventures, hittade en bok på George Fisher som jag trodde att jag aldrig skulle behöva köpa.

180628a 180628b 180628c

30 juni — Old Dungeon Ghyll till Langdale Pikes — 3,7 km, 651 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Lördagen den 30 juni kändes högerfoten äntligen lite bättre. Bestämde mig för att ta bussen till Dungeon Ghyll, fortsätta där jag slutade men bara ta mig upp i bergen, slå upp tältet (tog två toppar) vila foten i bergen ytterligare en natt och se om den skulle ge sitt medgivande för en fortsättning. Härlig kväll. Ett BGR-gäng passerade och körde motsols.

180630_karta 180630a 180630b 180630c 180630d

1 juli — Langdale Pikes till Fairfield — 27,4 km, 1724 höjdmeter, 12 Wainwright-toppar
Skön morgon. Fixade frukost i lugn och ro. Ingen brådska. Foten kändes bättre, men långt ifrån något som kan betecknas som ”återställd”. Betade av topparna i långsamt tempo. Stannade och pratade med en del löpare här och där då tvådagarstävlingen Saunders Lakeland Mountain Marathon gick av stapeln under den helgen. Kände några som var med men träffade dem inte. På Eagle Crag träffade jag en trevlig kille som var ute och vandrade men som dygnet innan supportat en kompis på BGR. Tog mig ner till Grasmere och åt en delikat men dyr middag innan jag gav mig upp i bergen igen. Slog upp tältet på Fairfields platå och det var totalt vindstilla. Otroligt cool!

180701_karta 180701a 180701b 180701c 180701f 180701g 180701h 180701i 180701j 180701k 180701l

2 juli — Fairfield till Scales Tarn — 34,5 km, 2043 höjdmeter, 10 Wainwright-toppar
Gick upp för att njuta av soluppgången och gick sedan och la mig igen för att sova ett par timmar till. Skön (men grymt varm) dag där jag avnjöt St Sunday Crag och kunde glädjas av resans tredje par pilgrimsfalk! Åt lunch nere i Glenridding. Tog sedan den härliga ridgen Striding Edge upp till toppen av Helvellyn och därfeter hela ryggen norrut i stekande sol. Framme i Threlkeld blev det middag med värsta glassbomben till efterrätt och sedan en ljum och skön kvällsvandring upp till Scales Tarn där jag slog nattläger.

180702_karta 180702a 180702b 180702c 180702d 180702e 180702f 180702g 180702h 180702hh 180702i 180702j 180702k 180702l 180702m

3 juli — Scales Tarn till Grisdale Pike — 21,4 km, 1087 höjdmeter, 2 Wainwright-toppar
Upp hyfsat tidigt. Njöt av en god frukost i total tystnad. Ett par löpare kom förbi varav den ena hade en svensk fotbollströja på sig. Visade sig att killen hade en kusin i Falun och en i Umeå. Vi diskuterade inte stundande fotbollsmatch. Jag tog den nervkittlande ridgen Sharp Edge och vidare till Blencathra. Avnjöt vyerna och fortsatte sedan mot Keswick på stigar längs med floden Greta. Tittade in på Kong och käkade middag på Booths innan jag fortsatte mot Braithwaite och därifrån upp i bergen med Grisdale Pike som mål för dagen. Det nordvästra området som skulle bjuda på ett gäng nya toppar. Det blev en fantastisk kväll och sista tältnatt i bergen. Flera gäng med Downhill-cyklister kom upp till Grisdale Pike och de berättade om deras fantastiska hästskorunda på 2 1/2 timma. Vilken underbar solnedgång det bjöds på!

180703_karta 180703a 180703b 180703c 180703d 180703e 180703f 180703g 180703h 180703i 180703j 180703k 180703l 180703m 180703o 180703p 180703q

4 juli — Grisdale Pike till Moot Hall — 40 km, 2041 höjdmeter, 17 Wainwright-toppar
En lång och härliga dag som började med 10 för mig helt nya toppar. Läckra toppar och fina ridger. Kommer definitivt att besöka denna del fler gånger, undrar mest varför det dröjt och varför så få tävlingar förläggs där. Morgonen bjöd på en pilgrimsfalk, vilket kan ha varit en fågel från Mellbreak-paret, nästgårds. En fantastiskt dag avslutar detta äventyr.

180704_karta 180704a 180704b 180704c 180704d 180704e 180704f 180704g 180704h 180704i 180704j

5-6 juli — softa och vandring utan packning
Två dagar med fika, läsning, promenader, en del snack med löpare på Kong och lite BGR-planering med Chris inför ett supportat försök nästa år. Tredje gången gillt. Löparkompisen Bosse från Västerås befann sig med sin fru Ann i Keswick så det blev en fika förstås. Hann med ytterligare några WW-toppar men utan packning. Tack Lake District och alla vädergudar för ett fantastiskt äventyr!

180705a

 

 

Sep 182014
 

001_omslag_webbSom ni säkert märkt har det varit tyst på bloggen i allmänhet och om mitt äventyr på Kungsleden i synnerhet. Det har snart gått en månad sedan jag nådde pärleporten i Abisko efter 10 dagar på Kungsleden och jag har väl inte legat på latsidan direkt. Eftersom jag älskar att skriva lika mycket som att springa kan resultatet inte bli annat än långt, precis som jag springer, just långt och länge! Men låt er inte avskräckas! Jag ska inte breda ut med ord här och nu då jag känner mig tumlad och tömd på ord. Ni hittar istället mina ord i storyn som ni kan öppna eller ladda ner på följande länk:

Kungsleden på 10 dagar – ett fantastiskt löpäventyr (PDF 7 MB)

Så, håll till godo och ha en trevlig helg(läsning)!

Aug 242014
 

140824aJa, då var jag hemma från mitt livs löpäventyr! Ett fantastiskt äventyr på Kungsleden från Hemavan i söder till Abisko i norr. Det tog mig 10 dagar (varav en vilodag i Kvikkjokk) att uppleva 46 mil (eller 45,8 mil för att vara exakt) av mycket varierad stig och drygt 15000 höjdmeter. Att sammanfatta ett löpäventyr av detta slag som sträcker sig över 10 dagar i ett blogginlägg är inte möjligt, så detta inlägg blir helt enkelt ett livstecken om att allt gick vägen, men inte helt smärtfritt. Fötterna tog mycket stryk i form av blåsor på de otroligt steniga stigarna. Det blev en natt på kalfjället ihopkrupen i min bivybag i väntan på gryningen, vilket resulterade i 39 timmar utan sömn. Men skavankerna bleknar i jämförelse med de storslagna naturupplevelser jag upplevt och hela äventyret har genomsyrats av tajming och flyt. Vädergudarna har sett till mitt bästa hela vägen. Många minnesvärda möten med människor. Och fåglar och djur förstås. Magi och poesi är de ord som ständigt dyker upp i mina tankar!

Jag nådde Abisko en dag tidigare än beräknat och således kunde jag avnjuta nästan tre dagar i Abisko i bästa väder, innan jag tog mig till Gällivare och flög hem till kärleken på lördag morgon. Så helgen har bara ägnats tillsammans med min underbara Kerstin, utan en tanke på blogginlägg eller sortering av drygt 900 fotografier.

Så, gott folk, detta blir bara en kort blänkare. Men häng inte läpp för det. En diger story med läckra foton kommer som PDF om en vecka tio dagar sådär, så hav tålamod. Under tiden blir det aktiv vila och omsorgsfull fotvård samt lägga på de 4-5 kilo jag tappade bland stenarna i fjällen. Tills dess kan ni njuta av ett litet urval fotografier från äventyret här nedan. Håll tillgodo!

Etapper dag för dag
Dag 1 (11/8) Hemavan–Tärnasjöstugan: 42,02 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 2 (12/8) Tärnasjöstugan–Ammarnäs: 42,38 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 3 (13/8) Ammarnäs–Bäverholmen: 67,45 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 4 (14/8) Bäverholmen–Riebnes: 47,85 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 4-5 (14-15/8)  Vuonatjviken–Kvikkjokk: 67,97 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 6 (16/8) Vilodag i Kvikkjokk
Dag 7 (17/8) Kvikkjokk–Aktse: 38,32 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 7 (17/8) Aktse–Skierfe T&R: 15,57 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 8 (18/8) Aktse–Saltoluokta: 28,85 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 8 (18/8) Vakkotavare–Teusajaure: 13,69 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 9 (19/8) Teusajaure–Alesjaure: 60,37 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)
Dag 10 (20/8) Alesjaure–Abisko: 34,27 km, GPS-rutt på karta (TCX- eller GPX-fil för nedladdning)

140824b 140824c 140824d 140824e 140824f 140824g 140824h 140824i 140824j 140824k 140824l 140824m 140824n 140824o 140824p 140824q 140824r 140824s
140824zzzzzz 140824t 140824u 140824v 140824w 140824x 140824y 140824z 140824zz 140824zzz140824zzzz
140824zzzzz