Nov 262020
 

00a_Top

Den gångna helgen gick Marviksdrömmen fat ass event av stapeln. Ja, eller kanske vore Marviksdrömmen bad ass weather event mer korrekt, beroende på vem du frågar. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder kan tyckas vara en utsliten klyscha men som – lördagen den 21 november – sannolikt bjöd flertalet löpare på en del lärdomar när det kommer till framtida utmaningar. Efter helgens upplevelse är jag rätt säker på att det kommer ligga ett antal klappar under granen innehållande ljuvligt doftande regnplagg och vattentäta skalvantar. Sexigare julklappar får man leta efter men bara de initierade vet hur Maslows behovstrappa ser ut för dedikerade ultratraillöpare.

Så, vad är då Marviksdrömmen för ett event? Kort sagt, det är ett episkt äventyr i fantastisk och utmanande Sörmländsk natur längs den långsträckta sprickdalen vari de tre Marvikarna ligger som långsmala band. Kalla, vackra och tysta. Banan mäter drygt 24 km och +900 höjdmeter längs tekniska stigar och obanade sträckor som bjuder på pirriga klättringar och läckra vyer. Att området sedan har en mörk historia ger mörkerlöpningen en konturlös men spännande inramning. Korparna håller koll på allt och alla som rör sig i området och vargarna från både Mölnbo- respektive Ärlareviret rör sig regelbundet i området. Allt detta 50 minuter från centrala Stockholm. Marviksdrömmen är således något utöver det vanliga. En minnesvärd upplevelse. En dagdröm för vissa, en mardröm för andra, beroende på inställning och hur många varv som avverkas. Eventet i sitt originalutförande gick med all rätt under rubriken Mar(viks)drömmen, så även denna gång, åtminstone inledningsvis. Den som är intresserad av bakgrunden till denna kreation liksom Marvikarnas mörka historia följer bara länken till Om Marviksdrömmen.

Marviksdrommen

Årets upplaga av Marviksdrömmen var liksom föregående år ingen tävling utan en form av fat ass, låg profil, vänner och bekanta, vänners vänner, en sluten skara entusiaster inte olikt det mästerskap som nordens druider anordnar en gång om året, nåväl, ingen anmälningsavgift, inga svenne-finisher-tishor eller smaklösa goodiebags, ingen formell tidtagning eller plastiga medaljer. Det finns något gudomligt vackert i familjära event där äventyret och upplevelsen är det primära. Naturen, vädret, stigarna, klättringarna, diset, dagsljuset som övergår i mörker och reflexer som glimrar och ledsagar i dunkla skogars tystnad, stjärnbestrött himlavalv som speglar sig i Marvikarnas mörka vatten, ja, allt detta är scenen för skådespelet. En scen som befolkas av äventyrslystna stiglöpare på jakt efter njutning eller utmaningar långt utanför ens komfortzon. Snabb eller långsam spelar ingen roll. Ett varv eller sju, en utmaning oavsett, utifrån var och ens individuella förutsättning. Glädjen att dela något med andra och Marviksdrömmen har definitivt något för alla.

01b

Deltagarantalet var tidigt satt till 50 personer, utifrån fat-ass-format, logistik och för att undvika onödigt slitage på vissa sträckor i de naturreservat som omger Marvikarna. Var och en bestämde själv hur många varv som skulle avverkas, förlåt, avnjutas.  Deltagarna kunde välja att starta klockan 10:00 eller 14:00. Klara majoriteten valde en tidig start. Dagarna innan helgen den 21-22 november höll så Stefan Löfven tal till nationen om att sänka taket på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. En demokratisk omröstning genomfördes bland de 49 taggade drömaspiranterna: Masstart eller flygande start mellan 09:00 och 10:00? En överväldigande majoritet valde det senare alternativet. Och så fick det bli, inte bara beroende på Löfvens tal och Corona utan lika mycket beroende på väderprognosen. Det såg ut att bli allt annat än solskenslöpning lördagen den 21 november. Kallt och blåsigt och frågan var väl bara hur mycket hur länge det skulle regna. Vem vill stå och huttra i väntan på start? Sol, stilla och vackert både på fredagen och söndagen men däremellan… Trump svamlar om riggat val, vad var väl det i jämförelse med det stundande vädret för Marviksdrömmen på lördagen? Riggat? Tror fan det!

01a

Nog med ord från den som inte ens var med och sprang Marviksdrömmen. Jag har förvisso sprungit drömmen oräkneliga gånger under skapelsens tillblivelse men jag har aldrig sprungit mer än ett varv åt gången. Så vem är jag att uttala mig om drömmen efter ett, två, tre eller fler varv? Så detta inlägg, rapport eller vad man nu vill kalla det är väl mer att se som en banläggares version eller som en baksidetext till en bok eller en trailpornografisk långfilm som innehåller 42 parallella historier och löpupplevelser. Marviksdrömmen ska inte förklaras eller läsas, den ska upplevas. Hela 42 sköna stiglöpare kom till start på lördag morgon den 21 november. Krampan var som en vindtunnel med regn och kyla och jag vet inte om de startande blev så mycket muntrare när jag upplyste de startande om att Per Sjögren skulle ge sin vänstra hand för ett äkta Kullamannenväder som detta. De flesta var nog glada över en flygande start, komma iväg på stigarna, till äventyret, och bort från blåshålet Krampan.

01h 01i
01c
01zzzzzzz01d 01e

Prövningens första varv
Kornsnö på morgonen som övergick i kylslaget regn. Patrik Lindblom och John Fors hängde på låset och gav sig iväg strax innan nio och Simon Gräsberg som har för vana att göra sen entré kom iväg strax efter tio. Idel förväntansfulla miner trots kyla, regn och blåst. Kolla in Karl Avedals klipp strax efter start. För egen del hade jag bara längtat efter denna stund, allt riggat, banan uppmärkt och sköna löpare på väg mot en minnesvärd upplevelse. De flesta drog förbi Krampan efter södra loopen, men några kompletterade med dryck och klädsel. Trevligt med Björn och Maria som funkisar samt Niclas och Fredrik som supportade sina kämpande partners (Sara och Camilla) i storslagen stil. Det var skönt med stort partytält och värmande eld. Patrik fick tyvärr ge upp efter södra loopen. Kroppen hans var inte återställd efter förkylning. Tråkigt eftersom han siktat på att slipa barnrekordet (sitt eget) på ett varv, som låg på 2:48 från förra året då banan var 1,5 km kortare. Jesper Flink körde som vanligt i sandaler och efter södra loopen körde han utan strumpor, för att slippa våt kyla. Han är bara sådan.

01j

Regnet ville inte upphöra. Och när löpare börja komma in efter ett varv var det med blandade känslor. En del huttrande, blöta och frusna medan andra tog det nödvändigaste och eventuellt bytte till torrt och sedan vidare. Tror flera välkomnade varm buljong, kaffe och het ingefära spetsad med lime och honung. Totalt 15 löpare nöjde sig med ett varv. Några hade från början bestämt sig för ett varv, några fick fick skadekänningar och ytterligare några var kanske inte helt förberedda på kylan och vätan. Värt att nämna är Simon Gräsbergs gasellika framfart med tiden 2:40 på första varvet! Banrekord.

01k 01x01y01m01l
01q01s

Snabbt, långt, länge…
Regnet och blåsten fortsatte, men luckor med uppehåll blev tätare och temperaturen steg. Trots det valde en spridd kvintett att kasta in handduken efter 1 1/2 varv och jag led med Malin Vesik som kände av sin lårskada och som längtat efter norra loopen i mörker och glittrande reflexer tillsammans med sin vapendragare Peder Nilsson. Drömmen lever vidare. Även Jo Stevenson och Tobias Röstlund nöjde sig där och då trots skotskt semesterväder. Jonas Collén var mest sugen på korv och det kan man förstå för det tog på krafterna att tänka ut filmvinklar längs Marviksdrömmen, så kolla in Jonas guldkorpnominerade kortfilm för att få en hint om drömmen. Mycket händer här.

01v
01o

Det började skymma. Dags att tända marshaller. Björn drog igång grillen. Det vankades kryddiga korvar. Regnet upphörde framåt eftermiddagen, vinden mojnade och temperaturen blev löpvänligt skön. De som körde två varv eller fler fick verkligen valuta för tiden ute på stigarna, ljus och mörker, pissväder och skönväder. Marviksdrömmen är dessutom navigeringsmässigt så mycket enklare med reflexmarkeringarna, inte minst efter en mental dust som den under första varvet. Även Mats kunde slappna av då Erik sprungit bort gnället från första varvet och log sitt vanliga solskensleende. Halva Västeråsmaffian dundrade in, men var fan var Ilich? Frågan upplöstes när Simon kom indundrande längs marshallerna. Två varv på tiden 6:13. Sjukt snabbt! Givetvis banrekord. En urkokt och krympt korpskalle till Simon och en till Patrizia som var snabbaste dam på 7:22. Totalt 12 löpare genomförda två varv och fick uppleva det bästa av Marviksdrömmens olika karaktärsdrag. Och vad blev det av Ilich? Till slut ljöd spanska segertjut i Krampans dunkel och även Ilich bjuder på en härlig orgie av klipp i sin kortfilm.

01g
01zz 01zzzzzz

Stjärnklar ljum kväll
Radarparen Jocke/Sofia och Micke/Johan separerade efter två varv. Sofia och Micke fortsatte var för sig mot sina mål många timmar bort och båda såg oförskämt pigga och lätta ut när de drog iväg. Ytterligare sju löpare gav sig ut på ett tredje varv. Förra året var det bara en löpare, Thomas Gottlind, som körde tre hela varv varav 11 timmar i mörker. John Fors var totalfokuserad och höll ett stabilt tempo, vilket även var fallet med terraultramissionärerna Erik Källberg och Mats Dahlén. Svårt att att avgöra hur John och de senare låg till i tid sinsemellan. Inte att förglömma är den kämpande trion bestående av Camilla, Sara och Moa. Moas vapendragare Paz fick ge upp efter ett varv beroende på knäkänningar så Moa slog följe med diserna. Men jäklar vilken trio, var och en med sina demoner och distansrekord i sikte. Och vilken support de hade i form av makarna Niclas och Fredrik och barnen.

01f
01r01t

Vilken vacker kväll det blev! Halvmånen som sakta sjönk ner bakom skogsridån i sydväst, gnistrande stjärnhimmel utan ljusföroreningar, skön temperatur och en sprakande eld. Björn och Maria hade tackat för sig och begivit sig till havsbandet utanför Trosa. Jag och tvåvarvaren Jakob Källstrand satt vid elden och njöt av kväll och samtal och snart fick vi sällskap av Anders Magnusson som nöjde sig med fina 2 1/2 varv. Läckert med fjärran pannlampor på höjderna norröver längs Mellan-Marviken. Plötsligt var en pannlampeförsedd varelse med snabba steg på väg in. John Fors, Eskilstunasonen, som var tillbaka efter flera månaders med hälseneproblem. Och vilken comeback! Tre varv på 12:14 och tillika banrekord. Återstod att se vad ringsuktaren Erik och Mats kunde göra för att hota John, men det kändes som att de båda var ute på tredje varvet för att njuta av stjärnhimmeln som två glada alver på tur.

01zzzzz
01zzzz

Sofia kom in och såg relativt oberörd ut. Satte sig vid elden och intog medhavd mat. Skulle hon fortsätta mot sitt mål på sju varv, det vill säga +100 miles? Inte många kvar ute på banan. Utspridda. Ingen med samma mål att göra sällskap med. Sofia och Micke var tyvärr i ofas tidsmässigt. Och Anders Widmark hade gett upp ambitionen om 4-5 varv efter en brutal felspringning. Sofia gav sig ut på varv fyra och södra loopen. Strax därefter rullade Erik och Mats in på 12:25, 11 minuter efter Johns tid. John blev därmed ägare av en fet korpskallering, men han var redan på väg hem (den är på väg med posten John). Vi grillade korv och snackade runt elden. När de for hemåt kröp jag ner i sovsäcken. Fem kvar ute på stigarna. Slumrade till och vaknade av att Niclas stod i partytältet: ”Tjejerna är på ingång”. Väntan, väntan och så, där borta kom tre gungande pannlampor, sakta, närmare och närmare. Vilken trio! Tre glada kämpar. Man får gåshud! Moa som spytt ett par gånger, parerat höjdskräcken och accepterat mörkret. Sara som satte nytt brutalt distansrekord på 72 km och 2900 höjdmeter, mot det det tidigare på 50 km på platten. Camilla däremot behövde köra södra loopen för att slå distansrekord och hon hade kapacitet, men ambivalensen och funderingarna satte stopp för en fortsättning. Tre varv är tre varv. Respekt! Fyra korpskallar var avsatta för kämpainsatser utanför placeringar och så. Dessa tre kämpar belönades således med varsin välförtjänt krympt korpskalle.

01zzz

Medan jag satt i deras tält och sippade på en kåsa med kaffe höll jag på att missa Sofia som kommit in från södra loopen och var på väg till sin bil för att sova. Hon nöjde sig med 3 1/2 varv, Marviksdrömmen á la 50 miles! Vi hann byta några ord och jag bara kände att hon kunde ha fortsatt flera varv till. Hon såg fasen inte trött ut och hade den där beslutsamma blicken. Hade det bara varit några fler långvarvare ute på banan är jag övertygad om att hon fortsatt. Hon lovade att titta förbi på morgonkulan och jag meddelade förstås att den andra ringen var hennes, då hon var snabbaste dam på tre varv.

Kvar ute på drömmen var Micke. Satte mig i partystolen utanför tältet. Jag hade sett hans pannlampa på håll och han var på ingång. Till slut såg jag hans gungande pannlampa närma sig. Det blev handklapp och pepp. Svårt att inte bli berörd av någon som med lätta steg, ett leende och liksom glittrande ögon stannar framför en och talar lyriskt och obehindrat. Efter fyra varv. Han böjer sig ner under presenningen och plockar något ur sin box och säger: ”Undrar om jag ändå ska ge mig ut på ett varv till så att jag får uppleva soluppgången”. Micke, orienteraren från Järfälla, ja, vad svarar jag? Ingenting, bara ler inombords. Till slut bestämmer han sig dock för att gå till bilen som är färdigbäddad för sömn. Det feta korpskallearmbandet blir därmed hans. Jag önskar honom en god nattsömn.

Jag kryper ner i min sovsäck och nyper mig i armen. Marviksdrömmen är verklig om än drömlik. Och Erik Källberg sammanfattar sin upplevelse av Marviksdrömmen enkelt och koncist på Strava:

”Tre varv på världens längsta, brantaste, halaste och bökigaste 24km-bana signerad Niklas Holmström. Underbart helt enkelt!”

Gåvor från Putbergens druider
Fat ass event är som bekant inte synonymt med medaljer och annan miljöpåverkande konsumtion. Priset man får som deltagare i Marviksdrömmen är upplevelsen och förhoppningsvis ett högst personligt minne, värt att minnas och vårda. Nåväl, ibland tycks ödet ha ett finger med i spelet när det kommer till premiering av insats. Tidigare i höstas hälsade jag på druiderna i magiska Putbergen. De berättade med stort vemod att årets upplaga av de Nordiska Druidmästerskapen som skulle ha gått i Värmlandsskogarna blev inställd på grund av den rådande Coronapandemin. De hade då beslutat att istället skänka ett antal gåvor till Marviksdrömmens deltagare. Sedan var det upp till mig att fördela dem rättvist. Fördelningen blev enligt bilden nedan:

Gifts

GPX-fil, kartor och Stravasegment
Snitslar, flaggor och en del pilar utanför de markerade lederna togs ner de två efterföljande dagarna så för den som önskar springa eller vandra Marviksdrömmen rekommenderar jag att ladda ner GPX-filen. I mörker leder reflexerna dig rätt. Här hittar du även kartorna för södra loopen respektive norra loopen. Sedan har Johan Nilsson varit vänlig nog och skapat Marviksdrömmen som segment på Strava. Och Marviksdrömmen finns även på FB, så håll koll på den för kommande Marviksevent.

Marviksdrömmen 2021
Egentligen var denna upplaga av Marviksdrömmen tänkt att bli en grand finale men efter några samtal med löpare under lördagkvällen och med Sofia på söndag morgon var idéflödet igång. Jag är inte mycket för repriser och det lutar åt att Marviksdrömmen 2021 kommer att handla om 50 miles (3 1/2 varv) och 100 miles (42 km läcker ledlöpning + 5 varv). Ingenting annat. I vilket format återstår att se men jag ska kontakta tillsyningsmannen för Åkers Kronopark samt Länsstyrelsen i början på 2021. Ett regelrätt tävlingstillstånd skulle förenkla en hel del, utan att frångå det familjära formatet. Själen, om man så vill. Det handlar också om respekt för naturen särskilt som Marviksdrömmen går genom flera naturreservat och ett fågelskyddsområde.

Men det är kul att helgens event har fått en del uppmärksamhet. Förra årets upplaga av Marviksdrömmen var enkom för de som skulle ge sig på Kullamannen och loopen på Kullaberg i mörker. Jag hade då kontakt med Per Sjögren som bland annat puffade för Marviksdrömmen. Och efter detta event damp det ner ett mail från Per. Kanske var det Simon Gräsbergs inlägg på Insta som fick Per att skicka inviten. Vem vet säkert, men det kan ju inte vara kul att höra att Kullamannen är som Lidingöloppet i jämförelse med Marviksdrömmen, särskilt som KM kommer att ingå i Ultra Trail World Tour 2021. Även Ultra-aktuellt med Westergren och Hällneby hade snappat upp helgens event vid Marvikarna, spela fram till 19:20.

Tack till…
Slutligen ett stort tack till er alla för att ni bjöd upp till dans och gjorde verklighet av drömmen! Vad hade Marviksdrömmen varit utan er? Intet! Som kärlek utan kyssar…

Sedan är det ett flertal personer som är värda ett särskilt tack och jag tänker då på Per-Inge och Eddy (Lilla Vasskär B&B) som hjälpte till att rigga basen vid Krampan, skjutsat undertecknad hit och dit och slutligen skjutsade hem en trött men glad druid med allt materiel. Björn Källström och Maria Karlsson är värda en stor varm kram för att de hjälpte till i Krampan hela lördagen. De sköna diserna Sara och Camilla som förutom att kämpa sig igenom tre varv bjöd alla löpare på sin Disbrygd. Åke och Annika på Krampans gård som lånade ut grill och äkta Skottvångskol. Arbetskollegan Peter Andersson som körde ett billass med material och utrustning till Krampanlägret. Tack även till Johan Nilsson, Erik Johansson, Gustav Henriksson och Henning Holmström (inköpt klaffbord) för diverse hjälp. Vidare ett tack till Thomas Cosmo (Svinsjögårds Samfällighet), orienteraren Kåge med fru vid Nygärdet och de boende längs grusvägen innan stigningen upp till Sörmlandsleden på södra loopen.

01n 01z

Till sist, detta var ett fat ass event utan anmälningsavgift men de som ville kunde swisha en frivillig gåva och jag kan bara säga att jag är rörd, överväldigad och oerhört tacksam för alla era bidrag som med marginal täcker alla utgifter som detta arrangemang medfört. Saknar ord!

Marvikskramar till er alla

Niklas

01u

Startande, antal varv och tid

1. Patrik Lindblom, 1/2 varv – 1:08

2. Bosse Johansson, 1 varv – 3:45
3. Andreas Trail, 1 varv – 3:49
4. Henning Holmström, 1 varv – 3:51
5. Linda Carlsson, 1 varv – 3:56
6. Gustav Henriksson, 1 varv – 3:57
7. Stefan Leeiner, 1 varv – 3:57
8. Karl Alvedal, 1 varv – 4:06
9. Erika Särnholm, 1 varv – 4:06
10. Robert Landin, 1 varv – 4:09
11. Susanna Thörn, 1 varv – 4:36
12. Markus Söderlund, 1 varv – 4:36
13. Paz Trillo Alarcón, 1 varv – 4:45
14. Jesper Flink, 1 varv – 4:45
15. Carolina Johansson, 1 varv – 5:23
16. Lena Hammarsten, 1 varv – 7:03

17. Jonas Collén, 1 1/2 varv – 4:50
18. Tobias Röstlund, 1 1/2 varv – 5:05
19. Jo Stevenson, 1 1/2 varv – 5:05
20. Malin Vesik, 1 1/2 varv – 6:21
21. Peder Nilsson, 1 1/2 varv – 6:21

22. Simon Gräsberg, 2 varv – 6:13
23. Patrizia Strandman, 2 varv – 7:22
24. Johan Nilsson, 2 varv – 7:41
25. Henrik Ortman, 2 varv – 7:45
26. Ilich Vera, 2 varv – 8:09
27. Anders Widmark, 2 varv – 8:13
28. Erik Johansson, 2 varv – 8:15
29. Catarina Andersson, 2 varv – 8:47
30. Joakim Grassman, 2 varv – 9:17
31. Marko Arotaival, 2 varv – 9:30
32. Johan Åström, 2 varv – 9:30
33. Jakob Källstrand, 2 varv – 9:45

34. Anders Magnusson, 2 1/2 varv – 9:34

35. John Fors, 3 varv – 12:14
36. Mats Dahlén, 3 varv – 12:25
37. Erik Källberg, 3 varv – 12:25
38. Sara Bäck, 3 varv – 16:12
39. Camilla Antin, 3 varv – 16:12
40. Moa Bock, 3 varv – 16:25

41. Sofia Attelind, 3 1/2 varv – 16:47

42. Mikael Pettersson, 4 varv – 17:37

Profil

Jan 022020
 

200101aJag är inte mycket för tillbakablickar, såvida jag inte befinner mig på en läcker ridge eller för att se hur stigen bakom mig ter sig i varmt släpljus på kvällen eller i trolskt stilla dis. Att då och då stanna upp och reflektera, kolla kompassriktningen, är både sunt och nödvändigt, men ack så lätt att försaka. Jag lallar nog på som de flesta fram tills att något omvälvande och inte sällan sorgligt inträffar. Jag kommer inte sträcka mig till att säga att 2019 var ett skitår. Aldrig. Glädjen och sorgen, motgångar och framgångar, ja, de skiter fullständigt i årtal och årstid. Mitt motto har under mina 10 nyktra år alltid varit att ”varje år har varit mitt bästa år, inget år har varit bättre eller sämre än det föregående eller efterföljande”. Den gångna hösten har hur som helst varit en annorlunda höst. Jag var nära att säga upp mig på stående fot efter semestern. Full fart med Tivedsläger och Mar(viks)drömsförberedelser. DNF på Kullamannen, men spänner man bågen hårt och siktar högt får man vara beredd på att det kan gå hur som helst. Förkylning och ihållande trötthet. Två vänner som gick bort. En mentalt energikrävande flytt, förvisso tillbaka till Torshälla och en lägenhet jag väntat på i över fyra år. Och mitt i allt detta, den 23 oktober, fick min älskade Gloria somna in efter 13 1/2 år av villkorslös kärlek. Tomheten och saknaden var – och är fortfarande – obeskrivlig. Tid att sörja. Tatuerat ännu en tass bland de andra tassarna. Väljer att stanna där då jag inte har för avsikt avskräcka er från fortsatt läsning. Detta är ingen sorgesång och det är ju så här livet ser ut för var och en. Konserverad lycka hör skönlitteraturen till och det krävs inte mycket för att uppleva glädje och eufori. Ge mig en slingrande stig, en orörd skog, porlande vatten och fågelsång. Rörelsen, den repetitiva rörelsen framåt, tankar som löses upp, sinnen som registrerar. Kontakt med mitt inre. Frisk luft och sällsam stillhet. Bättre medicin är svår att finna, inte minst i vänners sällskap. Så många kvällar den senaste månaden som jag suttit i en mörk skog och låtit elden hypnotisera mig. Ja, jag har blivit en uteliggare.

Under senhösten utvecklade jag en överkänslighet för ljud. Orsaken är ännu oklar. Kan vara stressrelaterat och tittar jag tillbaka kan urskilja många faktorer. Läkarbesök i mitten av december. Togs en massa prover. Inklusive borrelia. Svaren kommer vilken dag som helst. Mitt EKG gjorde dock läkaren lyrisk. Excentrisk hypertrofi. Ett svårlokaliserat lågfrekvent ljud i lägenheten kommer och går. Vaknar till och från. Fastighetsvärden tar det förstås på allvar. Så, sedan i början av december sover jag ute i Torshargs vackra skog ett par kilometer hemifrån. Fyra fem nätter i veckan. Kan avslöja att sova ute är snabbt beroendeframkallande. Vinden i trädkronorna, knak i skogen, sovsäcksmys och kattugglan som hoar en bit bort. Och tystnaden! Utan katt är jag längre inte låst, mer ett faktum än av glädje, och kan dra iväg på små löpäventyr utan att planera dem i förväg. Utnyttjar numera varje helg och ledighet för äventyr i naturen. Lägenheten känns mer som en personligt inredd förvaringsplats där jag kan ta ett varmt bad, tvätta kläder, läsa, skriva ett blogginlägg som detta, äta och lyssna på musik. Nä, det är inte synd om mig. Det handlar bara om inställning och någonstans är jag tacksam över att hitta lösningar som visar sig tilltala mig mer och inte följer det gängse normerna. Och vart detta leder återstår att se. Jag följer med som en nyfiken resenär. Jag för dagbok över mina utenätter. Kanske dags att hitta en stuga i skogen?

200101aa

Väderprognosen såg fin ut inför nyårsafton. Har besökt Marvikarna och Åkers bergslag var och varannan helg de senaste månaderna. Kändes högst lägligt för ett besök till mitt andra absoluta favoritområde med sörmlandsled och fina lokala stigar: Tunaberghalvön, söder om Nyköping. Packade ner tält (mest utifall), övernattningskit och tillräckligt med mat och energi. Tog bussen (runt hörnet från jobbet) till Nyköping i måndags eftermiddag och väl där bussbyte till Nävekvarn. Handlade lite på Konsum innan jag slog på pannlampan och sprang etapp 36 mot Nävsjön. Stjärnklart. Hård vind som gav upphov till ett härligt sus i trädkronorna. Kom fram till kolarkojan vid Nävsjön. Har aldrig sovit i den tidigare. Två britsar och ved. Hade med mig ett par små gravlyktor. Installerade mig. Cosy. Sov skönt och tog faktiskt en välbehövd sovmorgon. Vilken fantastisk nyårsaftons dag. Klarblå himmel hela dagen. Av den friska västanvinden märkte jag inte mycket då jag sprang längs Bråvikskusten österut. Årets sista dag? Kändes mer som en vårlik senvinterdag. Det blev en fantastisk heldag på etapp 36-41 av Sörmlandsleden samt den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget på totalt 44 kilometer. Nävekvarns klint är en relativt säker plats att se havsörn under vinterhalvåret, så även denna gång. Noterade ytterligare en havsörn vid Galtviksberget. Det bjöds även på tjäder, sparvhök, sångsvan, rödhake, rödvingetrast, tofsmes, sidensvans, gärdsmyg och avslutades med en hoande kattuggla  strax efter Koppartorp. Siktade in mig på skärmskyddet vid Kärrgruvorna varifrån jag tänkt ut en genväg på två kilometer till landsvägen för att ta bussen hem på nyårsdagsmorgonen. Där fanns ved. Tillagade en delikat nyårsmiddag på skivad ölkorv av olika kryddighet, potatismos och över det en glänsande hinna av olivolja med stänk av lime, vilket sköljdes ner med ångande kamomillte. Lallerstedt hade varit avis.

De flesta nyårsaftnar minns jag knappt eller så flyter de bara ihop med varandra men denna kommer jag för alltid att minnas. Inte för att den var extraordinär på något sätt men däremot otroligt vacker, särskilt från det att solen sakta börja gå ner. Det varma släpljuset som ger träd och klippor en närmast overkligt röd ton. Glädjande var att många människor gett sig ut på stigarna för en promenad längs Bråviken så det blev flera stopp för att utbyta några glädjens ord på denna årets sista dag. Ja, det får även räcka med ord om detta äventyr där jag fick uppleva sista solnedgången 2019 och årets första soluppgång 2020. Bilderna nedan säger nog det mesta.

Som en parentes kan jag berätta att jag drog på smilbanden när jag i morse lyssnade på reprisen av Naturmorgon där de recenserade ett stort antal böcker från 2019. Jag har överlag bra koll på de fackböcker som ges ut inom natur och äventyr men har helt missat att Markus (och Frida) Torgeby kommit ut med boken Sova ute: om att finna sitt lugn i naturen. Vilket sammanträffande! Själv skriver jag i min lilla svarta med titeln En uteliggares dagbok.

Imorgon bär det av till Tivedens nationalpark och därmed starten för mitt lilla projekt att besöka och uppleva nationalparken under årets alla månader 2020. Ja, 2020 lär bli mitt bästa år, även det.

God fortsättning!

200101b 200101c 200101d 200101e 200101f 200101g 200101h 200101i 200101j 200101k 200101l 200101m 200101n 200101o 200101p 200101q 200101r 200101s 200101t 200101u 200101v 200101x 200101y

Okt 292019
 

ingressbildDet råder ett förväntansfullt och ordnat kaos här hemma. Packar, ordnar, sorterar och slänger. Löpvila. Uppladdning. På torsdag morgon bär det av till den hyrda stugan i Mölle för uppleva årets upplaga av Kullamannen 100. Starten går klockan nio på fredagmorgon i Båstad. Ett äventyr på 174 kilometer. En prövning som kräver tålamod och en portion ödmjukhet. Fredag den 1 november innebär också ett annat äventyr att packa för. Tillträde till ny lägenhet i Torshälla, som jag väntat tålmodigt på i snart fyra år. Tålamod är något jag är duktig på. Lång tålmodig träning. Så vad passar väl bäst bland flyttkartonger och uppladdning med gröna drinkar och lax, lax och lax? Snart två år sedan jag uppdaterade kompendiet Min basutsustning för löpäventyr och speedhiking. Sagt och gjort, den som är intresserad och går igång på utrustning för diverse äventyr, det vill säga färdas med lätt packning, finner härmed en uppdaterad version. Innehållet gör inte anspråk på att vara komplett eller fullödigt och inte heller ser jag mig själv som någon form av expert på att packa lätt. Jag är varken gramjägare eller prylnörd. För mig är upplevelsen det primära och eftersom jag älskar att färdas genom naturen från morgon till kväll när kroppen så önskar och vädrets makter tillåter är lätt packning en grundförutsättning. Lätt, funktionell och säker utrustning gör färden så mycket angenämare. Och jag skulle aldrig göra avkall på säkerheten. På mina äventyr som varar mellan 5-20 dagar ligger utgångsvikten på max 11 kg, av vilka 5-6,5 utgörs av utrustning och resterande av mat/energi. Med den största ryggsäcken (32 liter) får jag plats med mat och energi för 5-6 dagar, men beroende på resmål drygas maten ut under färden eller så inhandlas/hämtas en ny ranson för ytterligare 5-6 dagar. För mig är detta inget problem då planering av varje äventyr ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som själva äventyret i sig. Och då syftar jag inte ett upplägg planerat i detalj. Väder, terräng och kropp bestämmer förlopp och framfart. De flesta av mina äventyr där packningen ligger på 7-11 kg utgörs av en mix av löpning/lufsande och speedhiking. Speedhiking eller snabbvandring låter dessvärre som man har bråttom att komma fram, kanske än mer när man kommer springande i fjällen och passerar vandrare med 20-25 kg på ryggen. Vi göra alla våra val. Jag gör mina och dömer inte andra. Hur jag njuter på min färd är min sak och jag gör det bäst med lätt packning och med fötterna i ett par sköna trailskor.

Så håll till godo! Kompendiet innehåller kommentarer och lite tankar bakom val utrustning, min matmeny som förfinats genom åren och exempel på packlista från en minnesvärd men kylig färd i svensknorska fjällen 2017.

Min basutsrustning för löpäventyr och speedhiking 2019 >>

omslag

Jun 082019
 

001Att skriva om kärlek utan att bli patetisk är en konst samtidigt som det är en konst att våga vara patetisk i sitt uttryck. Kanske lättare att beskriva platonisk kärlek eller en bubblande framvällande förälskelse. De senare kvalar nog in för denna kärleksförklaring till gammelskogen, stigarna, sprickdalarna, bergklackarna, skvattramängarna, ättestupen ner i tysta trolska små sjöar i Urtiven. Eller snarare, en slags aptitretare till er som ännu inte besökt den skogsklädda höjdryggen mellan Unden och Vättern. Ja, kärnan i själva Tiveden som begåvats med många namn över vilka en aura av sagor och folktro svävar: Urtiven, Trolltiven, Gôrtiven, Ettertiven för att nämna några. Rövarna, de fredlösa, trollen, de finska svedjebrännarna och de stora rovdjuren är sedan länge borta men den som är någorlunda lyhörd och har en portion föreställningsförmåga kommer finna denna skärva av skyddad vildmark förrädiskt beroendeframkallande. Naturen i Tivedens nationalpark liknar ingenting annat. Gudarna vet varför. Man tror att Tiveden fått sitt namn av guden Ti eller Tyr (som tisdagen) medan ”ved” är ett gammalt ord för skog. Det finns även de som menar att namnet kommer från ordet ”Tivar” som betyder gudar. Att få springa (eller vandra) en dag eller två på grymma stigar genom gudarnas skog utan att stöta på ett enda kalhygge eller livlös virkesåker är närmast som en utopi, såvida du inte ger dig iväg till någon av nationalparkerna längst upp i norr eller till Tivedens nationalpark – Sveriges sydligaste finnmark. Man kan bli stigfrälst för mindre.

Jag är lyckligt förälskad. Särbo förstås. Att den älskade på 2030 hektar befinner sig mindre än tre timmar bort gör ju inte saken sämre. Jag är inte den enda älskaren. Det finns stigar, kärlek, skogsrån och näckar åt alla. Svartsjuka klär inte i ett par trailskor. Så, nu är nog gränsen för det patetiska passerad.

Tivedens nationalpark
Varför jag valt rubriken ”Löpäventyr i Urtiven” beror på att denna text handlar om löpning i Tivedens nationalpark. Tiveden, den sägenomspunna tolvmilaskogen, är betydligt större som område med flytande gränser och blir lätt oprecis i en beskrivning. Med Stora Tiveden avses området mellan sjöarna Unden och Skagern medan Lilla Tiveden omfattar området mellan Unden och norra Vättern, som illustreras på kartan nedan. Drygt fyra kilometer av den 28 mil långa Bergslagsleden går genom nationalparken medan Munkastigen går en bit norröver, de båda lederna går samman strax innan Getaryggens naturreservat intill Bosjön och passerar längs den fantastiska Kråksjöåsen.

Oversikt-Tiveden

Tivedens nationalpark invigdes 1983 och återinvigdes 2017 i och med att arealen fördubblades. I och med återinvigningen tyckte man tydligen att det var en god idé att ordna de befintliga stigarna efter färger, distanser och namnge dessa rundor. Fram till 2017 var samtliga stigar markerade med gamla hederliga orangea markeringar, vilka man fortfarande ser spåren av. Man kan tycka vad man vill om de nya markeringarna men om de borgar för en slags trygghet och bidrar till att fler ”vågar” besöka denna fantastiska natur så är det positivt. Stigsystemet återfinns i västra halvan av parken medan Bergslagsleden i nordsydlig riktning avgränsar den västra halvan mot den än mer orörda och stiglösa östra halvan. Inom nationalparken får man bara tälta på två platser, Mellannäsudden och Käringaudden. Inga tält får vara uppslagna mellan 10 och 18. Kan vara rätt byst på dessa platser under sommaren och vill man söka tystnaden hittar man lätt läckra platser strax utanför nationalparksgränsen. Det finns ett stort vindskydd vid Metesjön som inte är tänkt (eller byggt) för övernattning men som fungerar alldeles utmärkt för övernattning om det kniper.

Karta_oversikt

Bättre sent än aldrig
Tidigt en morgon i september 2016 gav jag mig iväg från Stenkällegården för att springa hela Bergslagsleden norrut på fem dagar. Sova i vindskydd längs leden och självförsörjande med mat och energi. Jag hade då en önskan att göra avstickare in bland stigarna i nationalparken. Jag gav snabbt upp den tanken med tanke på hur stigarna och terrängen såg ut. Ville inte äventyra det huvudsakliga äventyret. Ett klokt beslut. Längtan tillbaka för att uppleva stigarna och naturen i nationalparken under några dagar har funnits inom mig men tillfället har inte infunnit sig. Inte förrän denna vår uppenbarade sig möjligheten, både en och tre gånger. Och inte den sista!

Lördagen den 27 april under den sommarljuva värmeböljan tog jag första tåget från Stockholm mot Göteborg. Hoppade av i Laxå vid niosnåret med lätt rygga och mat/energi för lite mer än tre dagar. Satte av genom ett spöklikt Laxå i riktning mot Laxå OK:s klubbstuga för att ta motionsspåret och den alternativa (11 km supertråkiga) grusvägen till Långsmon för att där komma på Bergslagsleden/Munkastigen söderut. Glädjande nog visade det sig att Munkastigen Trailrun gick av stapeln denna strålande och varma dag (utan sociala medier bjuds man oftare på överraskningar). Längs den helt fantastiska Kråksjöåsen mötte jag de första löparna. Henrik Pilvinge som stark trea (blev tvåa). Sedan avlöste sig det ena kända ansiktet efter det andra. Åsa (1:a på damsidan) och Senad svishade förbi medan det blev lite snack med flera Västeråsare och så Henning från Strängnäs. En glad och oväntad överraskning blev mötet med de två sista deltagarna i tävlingen. Såg dem på håll, stark igenkänning men kunde inte placera dem, det var väl hunden Vanja som saknades. Blev lite kramkalas när det visade sig vara Janne Ramström och Carina Borén som var ute på en njutfärd!

002 003 004

Från Laxå till vindskyddet vid mörka stilla Kölnavattnet intill nationalparken är det 43 kilometer. Bestämde mig för att sova där. Gjorde upp eld i eldstaden (ovetande om att det var eldningsförbud) samtidigt som det började strila ner från himlen så vad gjorde väl lite eld. Ljuvligt med regn. Det fortsatte så till och från under kvällen och natten. Sov gott i vindskyddet.

005006

Eufori, förundran, vördnad och andakt
Vaknade till en varm och solig söndag. Stilla grötfrukost. Sedan iväg på Bergslagsleden söderut in i nationalparken. Hade upplägget någorlunda klart för hur jag skulle avnjuta stigarna och i möjligaste mån undvika att springa samma stigar. Började med Trollkyrkorundan och därefter minns jag knappt i vilken ordning jag tog rundorna. För varje kilometer blev jag bara alltmer hänförd och, ja, bara otroligt lycklig. Jag skulle med lätthet kunna gödsla denna text med superlativ men de skulle ändå kännas bleka, som någon plastig dekoration. Jag sprang hela dagen. Sprang och sprang förresten. Vissa rundor är grymt tekniska och därtill den ständiga kuperingen. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. I sprickdalarna murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller de långa breda dalgångarna med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Längs hela västsidan av Stora Trehörningen är terrängen minimalt kuperad och man får lite flow i löpningen. Att det bara blev 33 kilometer den dagen beror till viss del på terrängen och överlag tekniska stigar med 7 kg på ryggen men framför allt på alla oräkneliga stopp under 13 timmars färd. Fotomotiven som avlöste varandra, vyerna, ljuset, Vätterns fjärran blå rand från Lilla Trollkyrka, Tärnekullerundan med sin kaotiska vackerhet, Stora Trollkyrka, skogstemplet Stenkälla, Vitsands playa del sol i vildmarken, Stigmanspasset, Junker Jägares mäktiga sten och så många fler platser som ville visa upp sig för en hängiven stiglöpare. Alla fågelmöten inte att förglömma! Flera maffiga tjädertuppar, orrar, tre järpar, korpar, havsörn, tranors rop, smålommars kacklande, rödhakars pladder, trädpiplärkornas dalande sångflykt och så många andra som bidrog till konserten. Jag hade liksom inte tid att springa så mycket. Ville bara stå lite varstans som ett fån och bara förundras. Absorbera. Konservera. Märkligt att jag inte fick en överdos av de ständigt höga halterna av endorfin och dopamin, men det yttrade sig i ett fortsatt begär som uppdagades redan vid hemkomsten. En bättre form av beroende.

014016011012009017015008007006b

Slog upp mitt tält sent på kvällen på Käringaudden. Bara jag där. Och några nötskrikor. Flera spelande storlommar. Ödesmättat. Stilla. Ljuvligt. Tiden som upphört. Långt tidigare. Kände bara tacksamhet och glädje. Sov gott och vaknade innan soluppgången. Steg upp. Ljumt. Inte kallt. Storlommen ropade men framför allt var det orrarnas bubblande och böljande ljudmatta från alla håll runt sjön som skapade ett minne för livet när solen sakta höjde sig över skogens taggiga horisontlinje i öster och speglade sig i Stora Trehörningens vatten. La mig att sova ytterligare ett par timmar och hade det inte varit för fotografierna jag tog i gryningen hade jag nog avfärdat det som en synnerligen ljuv dröm.

006c

Efter en stilla frukost vid vattnet bar det iväg på stigarna igen. Det finns inte en dålig stig eller runda i hela nationalparken, så det känns smått förmätet att säga att jag siktade in mig på mina favoritstigar/-rundor. Nå, det blev hursomhelst mina favoriter Oxögabergs- och Stigmansrundan men åt motsatt håll jämfört med dagen innan. Stigarna och den fantastiska gammelskogen längs dessa två rundor är obeskrivlig. De går inte att beskriva, de måste upplevas!

018 019 020

Ja, ni vet ju själva hur det känns att bryta upp, att tvingas ta steget ut ur förtrollningen och lyckoruset. Total antiklimax att ge sig ut på Bergslagsleden och styra stegen mot Laxå. Visst finns små glädjeämnen som skogsöar längs leden och framför allt sträckan genom fantastiska Kråksjöåsens naturreservat. Men i övrigt? Planterad skog och hyggen i varierande åldrar om vartannat, varav flera nytillkomna hyggen. Skrämmande påtagligt hur min sinnesstämning förändrades åt det sämre hållet ju längre ifrån stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark jag färdades. Vardagsgrått och livlöst på något känslomässigt vis.

021 022

Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag tillsammans med skogälskande vännen Michael Sjöholm bokade in en helgtur till Tivedens nationalpark i skiftet maj/juni. Begäret att åter besöka nationalparken växte sig dock alltför stark så jag packade ryggan och drog dit även helgen den 24-26 maj. Ja, gott folk, tre flerdagarsturer i Tivedens nationalpark på drygt en månad talar sitt tydliga språk. Så fascinerande med växlingarna i naturen, väderförhållandena, ljuset, mötena, fågellivets skiftningar och fortsatt utforskande under tre besök över en period på fem veckor. Jag vill inte skriva sönder dessa mina besök eller pracka på er mina upplevelser. Jag är av den övertygelsen att naturen, skogen, bergryggarna, sprickdalarna, vattendragen, myrarna, de överallt förekommande flyttblocken längs med stigarna liksom tystnaden och vinden i nationalparken bjuder på djupa och glädjefulla upplevelser, men så totalt individuella. Mitt enda syfte med detta inlägg i text och bild är att locka löpare eller vandrare att besöka denna pärla till nationalpark med sammanhängande gammelskog som räcker för en dag eller två.

Som Michael Sjöholm sa medan vi sprang på stigen längs norra delen av Oxögabergsrundan: ”Niklas, alltså allvarligt. Den här skogen… den här naturen… jag tror aldrig att jag sprungit i en så fantastiskt vacker skog! Jag måste bara hit snart igen!”

Mycket har skrivits…
…om Tiveden och få begränsade områden i Sverige är väl så väldokumenterade. Som fältbiolog, fågelskådare och fiskare i unga år har jag alltid varit svag för Hans Lidmans naturskildringar och som grabb slukade jag flera av hans böcker. Faktum är att han näst efter Astrid Lindgren var den författare som under 60-talet sålde mest böcker i Sverige. Under 70-talets början tillbringade han tre somrar i Tiveden och skrev böckerna Gudanatt (1972) och Munkaliv (1974) innan han tog sitt liv 1976. Som sagt, det finns en hel del skrivet om Tiveden för den som önskar fördjupa sig. Å andra sidan tycker jag att det mesta finns väl sammanfattat i den mycket informativa och vackert illustrerade boken Tivedens nationalpark – från urtid till trolltid som gavs ut 2017. Jag älskar när fakta förmedlas med berättarglädje och inlevelse och dessutom med en personlig stil. Författaren Åsa Froster och fotografen Fredrik Wilde har skapat ett litet mästerverk som jag bläddrar i titt som tätt. Omslaget är dessutom perfekt då eventuella lattefläckar smälter in bra.

litteratur

Tid för upplevelse
Som ni säkert redan förstått vore det närmast arrogant, ja rent av kriminellt, att besöka nationalparken och bara dra av några rundor och sedan fortsätta till Dollarstore i Laxå. Personligen föredrar jag att lägga 2-3 dagar på stigar genom fin natur och för nationalparkens del skulle jag säga att en helg räcker fint. Nå, nu är det inte alla som har den möjligheten när man ska få ihop livets pussel med åtaganden, barn och familj. Fast å andra sidan kanske det är just i de sammanhangen en hel helg med egentid och total av-/bortkoppling behövs allra mest. Ladda batterierna. Fast bättre med en dag på fantastiska stigar genom en lika fantastisk natur än ingen alls. Men lämna vardagsbekymren utanför nationalsparksgränsen och ge dig hän.

Karta-190427

På en dag (10-12 timmar) hinner man avnjuta de flesta rundorna i nationalparken, utan stress och med väldigt många stopp. Ja, du hinner till och med en avstickare till Tivedstorps kaffestuga för en fika eller lunch i trädgården. Under tre heldagar på vardera 11-13 timmar fördelade på mina tre besök har dagsdistanserna landat på 33, 37 respektive 39 km med en bit över 1000 höjdmeter per dag (med 5-7 kg packning). Med lite snabb matematik har du säkert förstått att snittempot är lågt och stoppen många. Överlag tekniska stigar och det ständiga upp och ner resulterar i en skön mix av löpning och gång. Det fina i detta är att ingen långsam löpare behöver känna sig långsam och risken att springa vilse är lika med noll.

De avgjort mest välbesökta och trafikerade rundorna är Trollkyrkorundan och Stenkällerundan samt sevärdigheterna Vitsand och Junker Jägares sten. Ett tips är att försöka ta de nämnda rundorna tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På de fina Trehörnings-, Stigmans- och Oxögabergsrundan är det närmast folktomt.

På vilket sätt du tar dig till nationalparken spelar förstås in när det kommer vistelsens längd.

023

Att ta sig till Tivedens nationalpark
Enklast är förstås att ta sig till nationalparken med bil, särskilt om du bara kan lägga en dag på stigarna. Själv har jag varken körkort eller bil så det har alltid varit en spännande utmaning att hitta kollektiva lösningar i de fall jag inte lyckas lura med mig någon bilburen och stigälskande vän. Åker du bil rekommenderar jag parkering vid huvudentrén som är navet för alla rundor. Vid huvudentrén (bakom informationscentret) finns även en rickepump med kallt gott vatten, annars fyller jag på med vatten från sjöarna i parken och droppar i Xinix Aquacare.

Har du inte tillgång till bil finns det några fullgoda alternativ. Tågen till och från Laxå går regelbundet men det beror givetvis på varifrån du utgår. Mellan Laxå och nationalparken finns två alternativ: antingen är du lite hardcore och springer Bergslagsleden till och från nationalparken eller så tar du buss 761 från Laxå järnvägsstation och du väljer sedan om du vill stiga av vid Tived kyrka och ta kyrkstigen till Tivedstorp eller stiga av senare vid Undevi och ta grusväg, ridled och sista 1 1/2 kilometern obanat in i nationalparken till Käringaudden (se översiktskarta i början). Vår och höst går bussen bara under vardagar med en tur på morgonen och en på eftermiddagen. Under sommarlovet (i år 16/6–19/8) går det enbart en förmiddagsbuss på vardagarna. Sedan finns bussen Skaraborgaren som trafikerar Lidköping–Stockholm fredagar och söndagar (i juli även onsdagar). Bussen går från Stockholm 16:40 och stannar hos mig i Eskilstuna 18:15 och vid 20:30 stiger man av vid Sörhamn (väg 49). Därifrån är det 2 km till Stenkällegården varifrån Bergslagsleden utgår, drygt 4 km på den och du är inne i nationalparken. Nackdelen är att bussen hem på söndagen avgår redan 11:10.

024

Som sagt, åker du kollektivt så beror det förstås varifrån du utgår för att kunna utnyttja de ovannämnda transportmedlen. Transportvägarna för mina tre besök har alla varit olika. Vid besöket i april tog jag tåget till/från Laxå och sprang Bergslagsleden till/från nationalparken medan jag under majturen tog tåg till Laxå och eftermiddagsbussen (761) till Undevi och sprang därifrån mot Käringaudden i nationalparken och tog sedan Skaraborgaren hem på söndagen. För den tredje turen i skiftet maj/juni blev det Skaraborgaren t&r (Michael Sjöholm åkte från Stockholm) och fredagkvällen den 31 maj genom nationalparken var smått gudomlig, bara som en parentes. Med ledning av ovannämnda så förstår ni att det går att pussla en del.

Camping eller bekvämt boende
På denna typ av äventyr föredrar jag att fricampa men det innebär i sig en packning på 5-7 kg för 2-3 dagar men jag ska erkänna att jag längtar efter att få springa på stigarna i nationalparken enbart med en lätt raceväst eller midjebälte och bar överkropp och flyga fram som en gasell på grönbete. För att göra det senare gäller en dagstur med bil eller att man campar eller bor i stuga på någon av platserna runt nationalparken.

Ösjönäs gård (Tivedens aktivitets- & äventyrscenter) drivs av Klas och Jessica Sannö. Här erbjuds boende med grillbuffé och frukost i vacker miljö på en stor kulle som vetter ut mot Stora Trehörningen. En grönskande oas som badar i kvällssol under sommarhalvåret. Ösjönäs är beläget i Tivedens nationalpark men hör liksom ändå inte till nationalparken. Den som är sugen på att paddla kanot, turridning på Tivedens otaliga ridleder och cykling hittar på Ösjönäs gård allt detta och så mycket mer såsom bastu och safaritält. Klas och Jessica har dessutom koll på det mesta i och utanför nationalparken när det kommer till stigar och andra vägval.

Tivedstorp (STF) har ett flertal helt fantastiska stugor i gammal kulturbygd. Tivedstorps historia går tillbaka till mitten av 1600-talet och hette då Lilla Hindrikstorp. I slutet av 1800-talet fanns här 20 hushåll. Ska du springa i nationalparken men vill bo vackert och bekvämt i stuga då är det här du ska bo! Från Tivedstorp söderut till nationalparken är det drygt fyra kilometer vacker stig längs Bergslagsleden. Kaffestugan är öppen 12-16 lördag-söndag och är väl värd en avstickare, antingen för en gofika eller hemlagad vegetarisk lunch.

Stenkällegården är ett stort campingområde som även har flera stugor att hyra. De har även en reception med fika och basutbud av livsmedel. Från Stenkällegården till nationalparken är det fyra kilometer norrut på Bergslagsleden.

Alternativ_karta

Många fler alternativ när det gäller vandrarhem, stugor, B&B och camping i Tiveden hittar du på Bo i Tiveden.

För mer info och kartor
Mer info om Tivedens nationalpark hittar du här>>
Översiktskarta över hela nationalparken i PDF kan du öppna/ladda ner här>>
Etappblad med karta och info för samtliga nio rundor i nationalparken (liksom Bergslagsleden etapp 17) hittar du här>>

blad_kartoralternativrunda_karta

Vid huvudentrén och entréerna vid Vitsand och Ösjönäs finns informationstavlor och källsortering samt gratis informationsfolder i smidigt format och med en excellent karta över hela nationalparken.

Lycka till!

Här följer ett urval fotografier från Tivedens nationalpark 2019:

28-29 april

01_01 01_02 01_03 01_04 01_05 01_06 01_07 01_08 01_09 01_10

24-26 maj

02_01 02_02 02_03 02_04 02_05 02_06 02_07 02_08 02_09 02_10 02_11

31 maj–2 juni (tillsammans med Michael Sjöholm)

03_01 03_02 03_02b 03_02c 03_03 03_04
03_14 03_05 03_06 03_07 03_08 03_09 03_1003_15 03_11 03_12

 

Dec 132016
 

161211aSå, då har jag testat ny utrustning som kompletterar den jag redan använder för mina löpäventyr. Visst kan det vara kul att pröva ny utrustning men det var flera år sedan jag slutade med att köpa prylar jag inte behöver eller bara prova i tron om att de kanske är bättre än de produkter jag redan har. Men visst behöver jag ibland komplettera min utrustning, inte minst med tanke på att det alltmer har kommit att handla om äventyrslöpning för min del och försvinnande lite om tävlingar av olika slag. Allt har sin tid och det är uteslutande löpäventyr över flera dagar i bergen som lockar förföriskt och det finns en diagnos: chronic mountain addiction syndrome. Enda lindringen är att springa i bergen. Nå, för att klara av dessa utmanande äventyr njuter jag av de fantastiska stigarna på Sörmlandsleden. Långa heldagspass är mina nyckelpass och Sörmlandsleden är den perfekta arenan för att prova utrustning och kunna justera och modifiera den efter mina behov. Det är helt enkelt en del av förberedelsen inför stundande äventyr. Sedan är det tyvärr så att utrustningen slits med tiden och att favoriter utgått i producentens sortiment, varför jag får börja om för att hitta något likvärdigt, vilket ibland är besvärligt. Men även här är ett vältränat tålamod användbart.

Första helgen i december blev vädermässigt en perfekt helg för att springa i dagarna två på Sörmlandsleden och för att testa ny löprygga, tresäsongsovsäck och tält. Slutat köpa prylar? Nå, min trotjänare till löprygga för längre självförsörjande äventyr, Inov-8 Race Elite 25 liter, börjar sjunga på sista versen och tillverkas sorgligt nog inte längre. Med åren har jag lärt mig att packa ryggan till fulländning och jag älskar den vertikala öppningen över ryggsäcken (jfr toppmatade ryggsäckar) . Jag vill spara på den för mer specifika löpäventyr där jag kan använda mig av min lättare sommarutrustning. Jag har kikat runt efter en ersättare och det föll till slut på OMM Classic 25 liter, vilken många av mina vänner använder. En väl beprövad rygga som är utvecklad just för bergslöpning (Original Mountain Marathon). Vidare har min tvåsäsongsovsäck i dun från Sea to Summit fungerat otroligt bra på mina äventyr i de engelska bergen och svenska fjällkedjan, men när det krupit ner till nollan har det varit på gränsen. När jag så ”snubblade” över Sea to Summits Spark 3 till kraftigt reducerat pris var det bara att slå till.

Beträffande tält så känner väl de flesta till mitt äventyr i Sarek den gångna sommaren. Ett äventyr som kunde ha slutat illa på grund av ett allvarligt konstruktionsfel i det annars helt förträffliga ultralätta tältet Vaude Lizard GUL 1 p. Jag var verkligen supernöjd med det tältet tills det visade sig att fem dagars slitage räckte för att den bärande tältstolpen skulle gå igenom tältduken. Tack och lov hände det inte när jag låg i tältet 19 timmar på kallfjället med kulingvindar, hagel och regn. Den som är intresserad hittar storyn om tältet här. Det tält (Terra Nova Laser Photon 1) som låg som god tvåa på min lista i våras hittade jag – liksom tresäsongsäcken – under hösten till nedsatt pris (30%) och slog förstås till. Fram till den dagen har jag hunnit testa Hilleberg Enan och Nordisk Telemark 1 samt Terra Novas Laser Competition långt tidigare. Men allt sedan jag var och hälsade på Alexander ”Tailwind” Malmström i Nyköping då han även demonstrerade ett av sina tält av märket Tarptent har det tältet funnits i mitt bakhuvud, särskilt som jag inte var helt nöjd med Laser Photon tältet när det kommer till tänkta äventyr i potentiellt tuffare förhållanden i exempelvis den svenska fjällkedjan. Jag testade tältet ifråga under en tredagars havskajakpaddlingstur i höstas och första natten var lkum och det bildades ingen kondens alls. Andra natten föll temperaturen markant, ingen vind, luftgenomströmningen var lika med noll och det bildades grym kondens. Tro inte att man slipper kondens bara för att man har ett dubbelvävstält! Det är många faktorer som spelar in, yttre förhållanden liksom tältets konstruktion. Det viktigaste botmedlet mot kondens är god ventilation! Det sista du vill ha om du ska vara ute 5-10 dagar är fuktig utrustning och vänta en timma eller två för att tältet (förhoppningsvis) ska torka ur i vind eller sol. Ju mer jag tänkte på tältet (Tarptent Notch) som är tillverkat av det lilla amerikanska familjeföretaget Tarptent med grundaren och tillika ingenjören Henry Shires  i spetsen (se läsvärd artikel) blev jag alltmer övertygad om att detta sannolikt var tältet som kunde möta mina behov för längre äventyr i fjällen. Alexander är veterligen den enda återförsäljaren (www.bushcraftstore.se) av Tarptents tält i Norden (och troligen i hela Europa) så jag kollade med honom om jag kunde låna hans eget Tarptent Notch för att testa det under vinterförhållanden, vilket tacknämligt gick bra.

Så, lördagen den 3 december satte jag mig på bussen till Nyköping som tyvärr skulle vara framme först vid 10-snåret. Det skulle bli tight med tiden att komma fram vid dagsmålet Viggudden nere vid Bråviken innan mörkrets inbrott. Det fick bli den östra – och smått tråkiga – sträckningen av Sörmlandsleden (etapp 44-42 till Koppartorp). Färre stopp men utan stress. Ryggsäcken vägde in på 6,9 kg och jag ville verkligen testa ryggan i den utgångsvikt på 7-8 kg jag brukar ha inklusive mat för fem heldagar + lite nödproviant. Jag ska inte orda något om själva dagsetappen på fyra mil mer än att den är rätt tråkig fram till etapp 42, därefter blir det fin trixig stig genom vacker kuperad terräng och särskilt sträckan efter Koppartorp är väldigt naturskön. Jag fick ta några genvägar mot slutet och jag kom fram till Viggudden vid tresnåret och solen hade precis gått ner. Stilla och klart och det blev snabbt kyligare. La av mig ryggan i det fina skärmskyddet. Snabbt ombyte till torrt, tända en brasa i eldstaden och därefter sätta upp tältet.

Tarptent Notch
Det var bara att hitta en fin plats mellan skärmskyddet och klipporna intill havet. Rullade snabbt ut tältet, en tältpinne vardera vid fot- och huvudände och fälla ut de insydda kolfiberstavarna som bildade de triangulära kortändarna därefter i med första staven genom ”taknockens” ventilationshål och spänna linan med den tredje tältpinnen och så samma procedur på andra sidan tältet. Fyra tältpinnar! Justerade upp tältet med stavarna på 115 centimeters höjd och fäste tältgolvet i stavhandtagen med avsedd kardborrelösning och spände sedan linorna. Det var första gången jag slog upp detta tält och det tog max fem minuter, otroligt enkelt och smidigt. Tältet är förberett med spännlinefästen på vardera ”taknock” (se snöbilderna nedan) men jag hade inte några extra linor  med mig och det behövdes inte en lugn och stilla kväll och natt som denna. Blåste upp liggunderlaget och så in med sovsäcken på det. Luxiöst (ovant och fantastiskt skönt) med ett så rymligt tält, att bara kunna sitta med rak rygg och byta om till nattdressen kändes smått extravagant, med plats för kläder i huvudändan samt vid dörröppningarna. Två ingångar med väl tilltagen absider kändes också lyxigt, mat och kök på ena sidan och packning och skor på andra. Tro mig, jag var bra sugen på att krypa ner och bara mysa mig till sömns, men det var tyvärr alldeles för tidigt, fast kolsvart ute. Vacker stjärnklar himmel, någon minusgrad och svagt vågskvalp mot klipporna. Förflyttade mig till skärmskyddet och den härligt sprakande elden. Grillade fyra kabanosser som förrätt innan det blev viltgryta av mitt favorit matmärke Tre’ n Eat till huvudrätt. Funderade över livet och kom snart in i ett skönt kontemplativt flow, bara vara, utan så mycket tankar överhuvudtaget. Tiden förflöt. utan en tanke på tid.

161211b

Vid halvåtta var det i alla fall sängdags. Så härligt att få krypa ner i en puffig mysig dunsovsäck. Bara hålla tummarna för att jag inte skulle vakna under natten skakande av köld. Somnade någon gång innan nio med buffen neddragen över ögon och näsa. Det var kallt om nosen så den alltid lika multifunktionella buffen åkte på. Sov gott hela natten förutom två piss-sejourer. Det är åldern. Dunsäcken från Sea to Summit var härligt varm hela natten och jag hade inte bråttom att stiga upp på morgonen. Inte den minsta antydan till kondens trots kyla och vindlöst, men så är ju ventilationen outstanding. Avnjöt soluppgången med öppen absider. Gick snabbt att rulla upp både innertältsduken liksom yttertältet och fästa dem med de fastsydda resår- och kardborr-remmarna. Värmde gasolbehållaren i sovsäcken och sedan var det bara att fixa grötfrukost och kaffe i matlagningsabsidern. Det var en fantastiskt härlig morgon, om än kylslagen. Där och då var jag smått euforisk och visste direkt att detta tält verkligen var det tält jag så länge letat efter. Platonisk kärlek, eller vad? Det självklara valet för äventyr i fjällen där stavar är obligatorisk del i utrustningen. Smart konstruerat och genomtänkt tält. Det enkla är det svåra! Skulle det blåsa samt regna eller snöa sidledes är det bara att sänka stavarnas längd till 105 cm så att yttertältets nederkant når ett par centimeter ovanför marken (se snöbilder nedan). Man kan verkligen maximera ventilationen på flera sätt via öppningar i fot- och huvudänden, nederkanten på yttertältets öppningar går att låsa samtidigt som du justerar öppningen med dragkedjan, ventilationsöppningarna i vardera ”taknock” är alltid öppna.

161211c 161211d 161211e 161211f 161211g 161211h 161211i 161211j 161211k

Det enda initiala mecket är att sömmarna behöver tätas med silicon typ seamseal och då passar man på att även lägga ett gäng strängar på tältgolvet (vilket är fallet med många tält) så att inte liggunderlaget glider omkring, vilket kan vara enerverande vid minsta lutning.

Lite fakta i korthet: Tältet finns i två modeller där innertältet skiljer sig åt; den ena med väggar och tak i mesh/myggnät och den andra med sidoväggar i vindtät duk halvvägs upp. Väger 800g (mesh-modellen) + Black Diamond tredelade och justerbara kolfiberstavar 355g. Material; silnylon (30D siliconized ripstop nylons). Tältet räknas som 4-säsongstält och har bland annat använts av klättrare på Everest. Att fixa själv: täta sömmarna och fixa spännlinor (till ”taknockarna”) och två extra tältpinnar. Du kan även välja att bara använda yttertältet eller enbart innertältet. Reflekterande linor.

Båda modellerna säljs i Sverige av Alexander via hans www.bushcraftstore.se där du hittar fler bilder och videos på Notch.

Terra Nova Laser Photon 1p
Här följer några bilder på mitt nya Terra Nova tält som jag kommer att använda för rena sommaräventyr och löpäventyr i England när jag använder min Inov-8-rygga på 25 liter.

Lite fakta i korthet: 810g inklusive åtta rejälare tältpinnar (potatisstickorna till tältpinnar som kommer med tältet skulle jag aldrig våga använda i bergen eller i öppen terräng). Nyhet för 2016 års modell är ventilationsfönster i fot- och huvudände (både på ytter- och innertältet) samt rejälare golv. Detta tält är i jämförelse pillrigare att slå upp och spänna bra och det som tar tid är mittstången och kolfiberstolparna i fot- och huvudänden som man verkligen får ta i ordentligt för att få på plats, vilket är ett minus när ett tält ska slås upp snabbt under riktigt kassa förhållanden.

161211l 161211m 161211n 161211o 161211p

Sovsäcken
Jag har som sagt använt Sea to Summit Spark 2 under ett par år och varit riktigt nöjd med den men när temperaturen kryper ner mot nollan är det på gränsen varför jag kände att det var dags att skaffa en varmare lättviktssäck i dun. Jag hade tur i början av hösten och hittade en Sea to Summit Spark 3 till kraftigt reducerat pris. Den ska enligt specifikationen fungera bra en bit under nollan, men detta med vad för temperaturer en säck klarar är svårt, utan är bara ett riktmärke och sedan är det bara testa (innan man ger sig ut på äventyr i vildmark och obygd) då detta med temperatur även år en individuell faktor. Man kan tycka att det inte skiljer så väldigt mycket i vikt mellan de två dunsäckarna, 485g respektive 690g, men allt handlar inte bara om vikt utan lika mycket om packvolym. Jag kommer aldrig kunna använda Spark 3:an i min Inov-8-rygga på 25 liter medan den funkar perfekt att packa i min nya OMM Classic på 25 liter. Även mina två liggunderlag från Sea to Summit skiljer sig i vikt men framförallt i packvolym, Ultralight Regular (380g) och Ultralight Insulated Regular (460g) skiljer sig åt i storlek som synes på bilden. På äventyren där det finns en osäkerhetsfaktor vad gäller temperatur och snabba växlingar som till exempel i svenska fjällen kommer jag alltid att välja liggunderlaget med isolering, då jag vet hur kallt det andra faktiskt kan bli om marken är kall, bland annat beroende på markinversion.

161211r

OMM Classic 25 liter
Ryggsäcken ifråga väger relativt sett lite mer än min Inov-8-rygga på 25 liter och sina 430g. Som standard väger OMM-ryggan strax under 700g men med mina modifikationer med kompressionssnören och flaskhållare framtill på vardera axelrem uppgår vikten till 740g. Nu är det så att ryggan är utvecklad av engelska fellrunners för flerdagars löpäventyr i bergen och den har en rad finesser, bland annat ett liggunderlag som viks ihop och skjuts ner i ett fack intill ryggen. Tar man bort detta kommer man ner till en vikt på 550g. När jag testade ryggan för första gången på fyramilsturen mellan Nyköping och Viggudden satt ryggan superskönt, trots sju kilos packning, men det enda som inte var helt OK var just det relativt stumma ryggstycket, vilket med tiden var obekvämt då jag har en rygg med några utåtbuktande kotor. Inov-8-ryggan har jag lärt mig att packa efter min rygg och jag kommer att göra detsamma med OMM-ryggan och skippa liggunderlaget helt. Kommer fortsätta att testpacka och springa flerdagars med ryggan under vintern. Hursomhelst är den fantastiskt prisvärd! Gav 640 spänn för rygganpå Wiggle. Köper nog en till för att ha i reserv i framtiden. Så många fack och fickor och Tarptent-tältet passade perfekt i ytterfacket utanpå ryggan, vilket är grymt fördelaktigt i ruggigt väder: Tältet kan slås upp utan att man behöver öppna ryggan och rota runt bland utrustningen!

161211q

Nåväl, prylar är bara prylar, och någon prylfantast kommer jag aldrig bli men hållbar och mångfunktionell utrustning är något jag gillar och med hjälp av en skomakare kan man komma långt med sin utrustning!

På återseende /Niklas