Jan 062019
 

ingressDå var det ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter, som man brukar säga. Ett uttjatat och slentrianmässigt uttryck. Bara ett ”hallelujah” som saknas. För egen en del faller sig uttrycket ”Nytt år med nya utmaningar” mer naturligt. Med åren utslitet även det. Intet nytt under solen. Glad att jag bor i ett land med tydliga årstider och finstämda övergångar däremellan. Även om kalendern talar om för mig när det är dags att lämna det gamla bakom mig för att ge mig in i det nya, som ännu icke hänt, gör årstiderna det lättare. Naturligare på något sätt. På tal om det, har ni märkt att ljuset dröjer sig kvar aningen längre för varje eftermiddag? Det ger hopp om en ljusnande framtid i vardande och goda möjligheter att uppsatta utmaningar och förhoppningar infrias. Men helt säker kan man aldrig vara. Det är sällan det blir som man tänkt. Ibland bättre, ibland sämre. Det är väl det som också är en del av charmen med livet och dess utmaningar. Förändring är det konstanta, vare sig man vill eller inte. Jag är glad för det lilla, det små ögonblicken som kantar stigen likt små blommor, vänner och likasinnade som berikar tillvaron, slingrande stigar genom vacker natur, brutala berg som bjuder på allt annat än sockervadd och cola, en kropp som fortfarande vill bära min längtan efter det extrema och nyfikenheten framåt. Man får vara tacksam för det lilla, har jag hört sägas. Men att drömma stort och prova det oprövade utan vetskap om utfallet gör livet värt att leva. Rädslan, självbilden, nerverna, ovissheten och fjärilarna i magen. Det handlar om inställning. Prestation eller äventyr? Kanske rent av självförverkligande. Är livet i sig inte ett äventyr? Eller nöjer vi oss med Maslows trappmaskin på gymet?

DBR

Jag är inte mycket för tillbakablickar. Minnen bär jag med mig med glädje. Och sorg. Att författa en årsresumé av genomförda löptävlingar och diverse äventyr med ben och fötter som transportmedel bereder mig ingen berusning och jag vill inte riskera att utsätta någon läsare för min bristande skrivglädje. Nä, jag hör nog till dem, de som älskar att blicka framåt och längta till uppsatta utmaningar, som lätt får vanliga döda att skaka på huvudet. Om jag mot förmodan blickar tillbaka kan jag bara konstatera att varje år har varit mitt bästa år. Ja, sedan 2009 har varje år varit mitt bästa år. Inte något år har varit bättre eller sämre än något annat år. Varje år har haft sin beskärda del av lycka och sorg, eufori och smärta, infriade förhoppningar och olyckliga överraskningar. Och så ser väl livet ut i helhet för de flesta, om man är ödmjukt lagd. Ingen är perfekt. Varje dag ställs vi inför en massa val och personligen tror jag att två tre av alla dessa miljoner val i ens liv är avgörande för ens fortsatta välbefinnande, ja, till och med livsavgörande. För mig kommer den 26 augusti 2009 för alltid betyda skillnaden mellan nattsvart tomhet och livsglädje, ja, mellan liv och död. Den dagen förändrade mitt liv totalt och för alltid. Där satt jag med min dåvarande chef och så överläkare Christer Fjällström på Ljung & Sjöberg i Gamla stan. Äntligen en person som verkligen förstår sig på beroendeproblematik! Detta efter nio fruktansvärt svåra månader med sporadiska AA-möten, provtagningar och en patetisk beteendevetare från Previa i mina försök att avhålla mig från alkohol. Men utan dessa nio miserabla månader hade jag förmodligen inte varit så mottaglig och fullständigt beredd att vilja leva ett nyktert liv. Jag gjorde ett val. Sedan den 26 augusti 2009 har jag aldrig druckit en droppe alkohol, inte ens så kallade alkoholfria surrogat. Jag försöker att leva i direktsändning så gått det går och behöver inte kämpa för att vara nykter. Ett år med fem till sex AA-möten i veckan, genomförande av hela 12-stegsprogrammet och en kväll i veckan med gruppterapi hos Ljung & Sjöberg i kombination med total självransakan och villkorslös beslutsamhet gjorde således underverk. Nä, jag ersatte inte alkoholen med stiglöpning. Jag sprang innan jag började dricka, jag både sprang och drack under många år, men numera springer jag enbart. Så, jag är med andra ord inne på mitt tionde år som nykter alkoholist och det vill jag givetvis jubilera på mitt speciella vis och så nära 10-årsdagen som möjligt i slutet av augusti. Och då kommer vi osökt in på detta med årets utmaningar.

blickar

Aldrig någonsin att jag skulle springa ett lopp enbart för UTMB-poäng, men om man önskar dessa poäng finns det oerhört många fantastiska tävlingar. Min förhoppning 2018 var förstås att genomföra det brutala bergsloppet L’echappee Belle och Kullamannen 100 miles som tillsammans skulle inbringa 12 poäng. Min plan att fira mina 10 år som nykter alkoholist var att försöka få en plats på TDS 2019, som kräver 8 poäng men några garantier för en plats finns inte. Nå, nu satte som bekant en illasinnad parasit vid namn Giardia stopp för eventuella poäng i Frankrike och tillika en ansökan till TDS. Som sagt, det blir inte alltid som man tänkt. Jag hade ingen brådska att hitta en passande utmaning. Kollade in olika lopp som går av stapeln kring månadsskiftet augusti/september. Det fick ta sin tid. Att jag däremot skulle göra ett nytt och tredje försök på Bob Graham Round sub24 var redan spikat sedan länge. Förra årets försök slutade som bekant på 25:40. Flyg och boende är redan bokat i fullmåne-veckan i mitten av juni. Det enda som inte är bestämt ännu är om jag ska köra solo osupportat eller ordna med support för samtliga fem etapper. Återstår att se.

bgr

Kullamannen i höstas var en fantastisk upplevelse på många plan, inte minst för att genomförandet gick så grymt bra och man kan tycka att det vore lite korkat att försöka sig på Kullamannen 100 miles igen. Vore inte det att äventyra ett redan vackert minne? Men faktum är – jag är själv förvånad – att jag längtade tillbaka till berget och atmosfären rätt snart. När jag sprang med Niclas Gällentoft och Fredrik Lönnbom över berget i mörkret skämtade vi om att vi kanske skulle ta Dubbeldöden också när vi ätit upp våra 100 miles i och med att vi låg bra till tidsmässigt. Det blev inte så, men tanken fanns kvar och den lockade förföriskt i periferin. Hörde senare att Niclas tänkt göra allvar av det hela 2019 och då fanns ingen återvändo för egen del. Anmälde mig till Kullamannen 100 miles 2019 med Dubbeldöden som option om allt klaffar och ork finns. Så mycket som ska klaffa, inte minst vädrrförhållanden. Stämde av med Per Sjögren då Dubbeldöden var slutsåld. Inga problem. Per tyckte att det var en grym idé och skulle kanske snickra ihop en bra deal för de hågade. Så långt allt väl, men ett jubilaräventyr återstod fortfarande att hitta.

Kullen

Skickade in en anmälan till Ultra Tour Monte Rosa 170 km men jag hade kanske hellre velat göra den som en fyradagars för att få uppleva hela Tour Monte Rosa i dagsljus. Men drygt 8000 kronor + flyg och övriga omkostnader i ett dyrt Schweiz… Vad kunde jag inte få för de pengarna? Och Tour Monte Rosa är en vandringsled som kan upplevas när så jag önskar. Även en revansch på L’echappee Belle fanns med på kartan liksom en tvåveckors tur med löpning och speedhiking i Sulitelma/Sarek/Padjelanta. Det där riktiga suget, viljan och längtan att försöka sig på Monte Rosa – eller L’echappe intergral för den delen – ville inte infinna sig. Jag visste inte heller om jag skulle bli erbjuden en startplats till Monte Rosa. Nå, jag ska inte trötta ut er med min ambivalens när jag ändå vet svaren. Pusselbitarna föll på plats på självaste nyårsdagen som bjöd på sol och vårkänslor. Jag bestämde mig för att tillbringa 2 1/2 vecka i alperna för löpning och speedhiking med ultralätt packning, tält och sovsäck förstås men minimalt med mat. Göra hela Tour du Mont Blanc och den 27 km långa ridgen Hardergrat (Interlaken). Resten lämnar jag öppet. Kanske blir det Eiger och Grindenwald eller en sväng ner mot Italien och Matterhorn. Och som kronan på verket kommer jag att avsluta äventyret med L’echappee belle north crossing (85K och 6050 hm) den 24 augusti (två dagar innan själva tioårsdagen). Tävlingen startar i Le Pleynet, där jag bröt förra året, vilket innebär att jag kommer att få uppleva hela den fina resterande delen av sträckan i dagsljus. Flyg är bokat och den 14/1 öppnar anmälan till L’echappee. Igår fick jag ett glatt svar från Lizzy Hawker att jag fått en plats på UTMR och det kändes ledsamt att tacka ”nej” men jag vet samtidigt att det är rätt beslut.

echappee

Jag lever inte i framtiden, men jag är en man med framförhållning. Nu är de praktiska bitarna klara beträffande årets utmaningar så nu återstår att göra det jag är bäst på: njuta av stigarna, de ljuva skogsbaden, växlingarna i väder och årstider, nöta höjdmeter i tekniska backar, genomföra de alltid lika sköna löpäventyren på Sörmlandsleden med en och annan tvådagars och samtidigt uppskatta den där speciella tröttheten. Dessa tillfällen då jag verkligen är här och nu och kopplar bort allt annat. Dessa stunder som jag värderar högst medan utmaningar och tävlingar utgör själva kryddningen i livets meze. En bättre form av beroende helt enkelt!

God fortsättning på er!

Marvikarna