Nov 052018
 

001För den som undrar kan jag på en gång säga att jag är på det givmilda och skrivglada humöret så ni får härmed två racerapporter till samma lästid för en, så jag ska hålla mig kort, men kan som vanligt inget lova.

En av årets höjdpunkter var — i dubbel bemärkelse — sjätte upplagan av Échappée Belle, som korsar hela Belledonne-massivet och är brutal med sina 11300 höjdmeter på 144 kilometer. Dedikerad backträning låg naturligt inbakad i min veckovisa löpning sedan förra hösten och med en vecka i bergen på Mallorca under våren och tre vändor (totalt 28 dagar) till de magiska bergen i Lake District i maj och juni var jag aldrig orolig över alla klättringar som väntade. Det som dock är svårt att få till på hemmaplan i Eskilstuna är långa utförslöpor. De spelar ingen roll om man är väl förberedd för klättringar uppför om man slarvat med utförslöporna. Tar framsida lår slut halvvägs in i exempelvis Échappée, ja, då övergår den brutala bergsultran till någon form av självmordsuppdrag för lår och psyke, oavsett gång eller jogg utför. Det blev därför några välbehövliga turer till Romme utanför Borlänge för grym backträning tillsammans med Échappée-gänget från Eskilstuna månaden innan avfärd till Frankrike. Échappée Belle gick av stapeln samma helg som UTMB, det vill säga helgen i skiftet augusti/september. Jag gjorde som jag brukar vid tävlingar utomlands och åkte ner några dagar innan för att varva ner och acklimatisera mig genom att vandra i bergen och bara njuta. Flög till Lyon, buss till Grenoble och tåg en bit för att sedan vandra upp mot Super Collet för att bekanta mig med bergen som ligger drygt 10 mil in i loppet. Skön vandring i strålande — men väldigt varmt — väder. Det gick åt mycket vatten och det fanns ju bäckar med klart och kallt vatten. Högt upp i bergen använde jag inte vattenrening (Xinix Aquacare) vilket förmodligen skulle visa sig vara ett misstag. I franska alperna finns det små dalgångar även på 2000 meters höjd där får och kor betar varför risken är stor att vatten som har sitt ursprung från områden med boskap högt upp i bergen kan utgöra en potentiell risk vad gäller bakterier eller parasiter.

echappee_01

Dag två i bergen kring Super Collet var helt fantastisk med vyer mot olika bergskedjor av olika karaktär och silhuett. Norrut sköt det mäktiga Mont Blanc massivet upp mot en klarblå himmel. Njöt av en ljuvlig solnedgång från tältet på drygt 2000 meters höjd. Hade dock svårt att sova på natten på grund av en riktigt orolig mage och illamående som kom och gick. På morgonen kände jag mig helt dizzy och väck. Otroligt märklig känsla, den att från ena stunden känna sig euforisk upprymd för att några timmar senare känna sig låg på energi, svag och liksom bortkopplad. Minst sagt oroväckande med bara två dagar kvar till start. Resten av gänget skulle komma ner senare på eftermiddagen. Jag tog mig ner från bergen och vidare till den lilla orten Pontcharra. Inhandlade smärtstillande och annat franskt i tablettväg mot orolig mage. Vilade sedan på en skuggig plats.

echappee_02 echappee_03
bonus_03

Simon och Marie hämtade upp mig med bil och vi fortsatte till vårt boende utanför Aiguebelle. Underbart boende på franska landsbygden hos en engelsk dam som älskar djur. Alla var taggade och på gott humör, men jag kände mig liksom inte delaktig. Som jag sett fram emot detta, men jag kände mig bara låg och melankolisk för jag visste inte vad som var på gång i kroppen. Någonting var det, men vad? Just där och då kändes det bara tveksamt om jag skulle komma till start. På torsdagen hämtade vi nummerlappar och gjorde kitcheck, softade och åt en gemensam middag. Jag hade ingen matlust men tvingade i mig maten för annars kunde jag lika bra kasta in handduken på en gång. Rännskitan hade startat redan tidigare på dagen. Fick ett gäng Imodium av Simon så skiten tog fastare form men som resultat fick jag otroliga gaser och med svavelhaltiga äggmökar som förde tankarna till Skutskär. Gjorde mitt bästa för att uppbåda kraft till att peppa mig själv mentalt och det sista jag ville var att mitt tillstånd skulle påverka mina vänner och stämningen negativt. Alla var här för en sak och alla hade förberett sig otroligt mycket för denna utmaning. Vi skulle upp tidigt som tusan och Catarina och Marie skulle skjutsa oss till starten. Deras utmaningar startade först på lördagen. När det var dags att krypa ner i bingen gjorde jag ett fatalt misstag och tog en treo mot vaga magsmärtor som kom och gick liksom aningens huvudvärk. Tar väldigt sällan treo och hade ingen aningen om att den innehåller koffein (upptäckte det av en slump en månad senare). Resultatet blev att jag knappt sov en blund innan det var dags att stiga upp, tvinga i mig grötfrukost och sätta mig i bilen mot starten i Vizille. Man kan så här i efterhand undra varför jag ens ställde mig på startlinjen, men jag är glad att jag gjorde det för trots allt fick jag uppleva en annorlunda dag som jag inte vill ha ogjord. Hade dragit i mig några Imodium på morgonen men tarmarna levde sitt oroliga liv och producerade gaser utan dess like. Att något inte var som det ska i kroppen min behövde man inte vara hobbyläkare för att förstå. Där stod vi, Erik, Patrik, Simon och jag. Fortfarande mörkt men temperaturen var skön. Väderprognosen såg väl inte helt optimal ut för de kommande dygnen. Låga moln och risk för snö högre upp. Starten gick och en lång lysmask bestående av drygt 1400 pannlampeförsedda och förväntansfulla löpare ringlade sig upp genom den skogsklädda bergssidan.

echappee_04

Första milen var väl rätt medioker men sedan tog fantastisk natur vid med dramatiska berg och dess olika formationer, glaciärsjöar här och där, högalpina slätter, smala stigar och många långa partier utan någon stig alls, bara små röda flaggor. Jag njöt av naturen och molnen som gjorde färden till ett levande skådespel. Visslande murmeldjur och flockar med alpkajor förgyllde. Alla löpare fick inte se eller uppleva samma scenerier. Även om jag inte var på topp var intrycken så mäktiga att det blev någon mental balans i det hela. Allt fungerade tillfredsställande fram till CP Jean Collet vid 38 km men därifrån och de nio kilometerna till nästa CP fick jag kliva av ”stigen” åtta gånger och sprutmåla klippor och stenar. Hade inga Imodium kvar men mötte Simon och Patrik (som såg superstarka ut!) och fick några tabletter av dem. Därifrån väntade en lång och brutal sträcka på 15 km fram till Le Pleynet. Det hade gjorts en smärre omdragning då det förelåg risk för snö och hårda vindar. Väl uppe på passet Col de la Vache efter en lång överjävlig klättring i blockstensterräng låg temperaturen kring nollan. Jag sprang på ner mot dalen. Det började regna och skymningen var i antågande. På med regnkläder och pannlampa. Otroligt energikrävande att springa på hala stenar och klippor i mörkret. Imodiumet höll rännskitan stången i två timmar sedan började det igen och jag fick sätta mig precis intill stigen nära en reflex varje gång det tryckte på. Tappar man bort stigen där i mörkret blir det inte roligt. Efter timmar av mörker, regn, stenig stig och som avslutades med fem kilometer lerstig nådde jag Le Pleynet: 67 km och 5000 höjdmeter på 17 timmar. I Pleynet fanns mat och en stor varm sovsal. Där och då fattade jag beslutet att inte fortsätta. Min första DNF (inofficiella utmaningar som Bob Graham Round och Wainwright borträknade) någonsin. Det fanns ingen ambivalens, inget att ens fundera över. Självklart supertrist då jag sett fram emot detta äventyr enormt mycket, men utfallet var inget jag kunde styra över. Energin rann bara rakt igenom. Att ge sig ut igen låg på energi och utan att kunna behålla eller ta upp tillräckligt med energi vore bara otroligt osmart för att inte säga riktigt korkat. Bytte till torrt och somnade på stört i en säng i den mörka sovsalen. Även vännen Erik bröt där då han åkt på något och körde kräkvarianten. På morgonen tog vi sista brytarbussen och sedan en av våra bilar från Aiguebelle till vårt boende. Dygnet som följde är bara ett töcken. En minneslucka. Catarina fick bryta sitt lopp. Hon och Erik spydde som grisar och jag pissade med arslet. Tur att boendet hade två toaletter.

echappee_05 echappee_06 echappee_07

Väl hemma i Sverige blev det sjukskrivning fram och tillbaka. Ena stunden verkade det vara på bättringsvägen för att i nästa börja om på nytt. Hade noll aptit och blev illamående bara jag tänkte på mat, så jag tänkte inte på mat. Hade magkramper och fick ingen riktig sömn. Kontaktade vårdcentralen, fick en tid och träffade en riktigt empatisk och engagerad läkare. Lämnade avföringsprover och efter lite mer än en vecka kom provsvaren: Giardiainfektion, en tarminfektion som orsakas av en parasit vilken sprids via orent vatten. Där ser man, allt kan hända på — eller inför — längre ultralopp. En geting sänkte Killian på UTMB medan en mikroskopisk parasit bjöd på min första DNF. Att saker och ting händer på långlopp kan man vara förvissad om, man vet bara inte vad och sällan vad man tror.

Kullamannen 100 miles

En hel månad passerade från det att tarminfektionen bröt ut tills diagnos ställdes och under den tiden tappade jag sju kilo! Sju kilo är sjukt mycket då min matchvikt ligger på 64-65 kg. Jag fick antibiotika och allt vände på två dagar! Och det underbaraste var nog att få tillbaka aptiten och jag skulle nog kunnat tycka att pölsa smakade utsökt, men jag är inte mycket för överdrifter. Tiden efter hemkomsten från Frankrike och fram till antibiotikakuren är bara som ett grått töcken. Så frågan var om jag skulle kunna vara fit for fight till Kullamannen 100 miles en månad bort? Sju kilo muskelmassa förbrukad. Åt för glatta livet men väntade en vecka innan jag drog igång med löpningen. Tog ett simpass och körde lätt styrka varje dag. De resterande veckorna innan Kullamannen skippade jag cykeln till jobbet och promenerade med åtta kilos packning till och från jobbet (35 minuter enkel väg) och varannan dag transportlöpning med minst 500 höjdmeter teknisk backe på hemvägen. Körde inga ultralångpass alls utan uteslutande pass på 15-20 km med mycket backe på tekniska stigar. Och det var helt fantastisk att känna styrkan och klippet i steget återvända, på väldigt kort tid dessutom. Bara lyckan att få känna sig helt frisk är som en slags ihållande endorfinkick med dopaminsmak. Längtan till Kullamannen växte.

Allt flöt på fint och ett sista löppass avnjöts i härligt solsken tillsammans med Simon och Patrik sex dagar innan Kullamannen. Sedan var det soft med min traditionella uppladdning av lax och råris med egenmixade gröna drinkar morgon och kväll. Var ledig från och med onsdag så det var skönt att bara få varva ner, packa och fixa med energi samt planera energiintaget. Körde mitt vinnande koncept från BRR 2015 när det kommer till basenergi: tunnbrödrulle, ägg och en 33:a koncentrerad Hammer Perpetuem. Så på onsdagkvällen var det nästan lite julstämning i mitt lilla kök då det rullades tunnbrödrullar. En tunnbrödrulle består — i mitt fall — av potatismos (absolut inte för torr!), lax, skinka, skagenröra och riven ost. En rulle väger in på 250 gram och det blev en rulle vid 30, 50 och 80 km och sedan en inför varje loop i Mölle. Ägg och perpetuem blev det bara i Ängelholm och tre gånger i Mölle.

002

Vi (Simon, Marie, Patrik och jag) åkte ner på torsdag eftermiddag och kom fram till vår hyrda stuga på First Camp i Mölle strax efter tio på kvällen. Allt var i stort sett färdigpackat utom några smådetaljer innan vi kunde gå och lägga oss. För egen del hade jag gått och längtat efter detta i flera dagar. Ville bara ställa mig på startlinjen och ge mig av. Visst fanns en slags revanschlust, men jag var verkligen där för att springa Kullamannen, ingenting annat. Echappee var historia. Och jag kände mig verkligen på topp, precis så som jag känner att jag vill att kroppen och skallen ska kännas inför en utmaning av denna magnitud. Det var bara att coola ner lite och få den viktiga sömnen och kanske drömma något vått om fina stigar längs havet.

Vi vaknade strax innan fem på fredag morgon. Jag drog i mig en första frukost innan Marie skjutsade oss till hamnen i Mölle där vi lämnade dropbags och hoppade på bussen som skulle ta oss till starten i Båstad och frukost nummer två. Hejade på några välbekanta ansikten. Avnjöt bussfärden i tystnad. Det började ljusna. Framme vid Hotell Skansen i Båstad gick vi direkt till den förbokade frukostbuffén. Helt fantastisk frukost och perfekt förladdning energimässigt. Ett sådant här lopp är lika mycket en ”eating competition”. Slarva med energin och du är rökt. Kul att träffa många gamla vänner och bekanta: Krister och Laila som jag inte träffat på några år, Anna och Roger från Abisko, de vardagsstarka entusiasterna Thomas och Louise, delar av sandalmaffian, gamle vännen Bernt och sköna Luigi för att nämna några. Vid nummerlapps- och trackerutdelning samlades hela Eskilstunaligan: Simon, Patrik, Erik, Acke, Andreas, Jocke och jag själv. Nu var det nära och stämningen i lokalen var på topp. Det vibrerade liksom och lyssnade man noga kunde man höra den tunna ljudmattan av sprakande endorfiner likt ett lufthav med kolsyrat vatten. Briefingen kvart över åtta gick rätt snabbt och utan krusiduller. Kullamannen med Per i spetsen är ju ett väloljat och rutinerat arrangemang. Sist jag var nere och sprang var 2014 och då gick starten för Kullamannen ultra 54 km från Råbacka camping i Ängelholm och med en loop medsols ute på Kullaberg (se race rapport), så jag hade lite koll på sträckan mellan Ängelholm till Arild.

K_001 K_002 K_003 K_004

Dags att röra sig till starten. Vädret var perfekt när det kommer till löpning och som vanligt klarar SMHI inte av prognostisera väder inom 12 timmar, än mindre på 24 timmar, så varför de har 10-dagarsprognoser är för mig en gåta. Bara inom 20 timmar innan start hade prognosen svängt radikalt flera gånger. Sista gången jag kollade skulle det bli runt fem grader och frisk sydvästlig vind. Jag lämnade kortbrallorna hemma, vilket jag ångrade djupt. Det blev kanonväder med 11-12 grader och måttliga vindar som ökade först mot kvällen och natten. Nåja, skit samma, det är bara rätta sig efter förhållandena. Stämningen vid starten var skönt soft och jag ställde mig ändå längst fram. Kullamannen på häst kom farande och nu visste alla att nu är det på allvar, nu gååååår strax startskottet, försent att ångra sig, pang och så iväg! Yes, äntligen! Så jäkla skönt!

K_005 K_006 K_007

Det rullade på bra redan från start och de första 12 kilometerna var rätt varierade och kuperade men efter Hovs hallar kan man utan överdrift säga att det var helt flackt hela vägen till Arild vid 80 km. Min plan var att hålla ett stadigt 6-tempo eller däromkring, som kändes bra utan att springa och titta på klockan. I planen ingick att komma så nära Arild och ”berget” som möjligt innan det var dags att sätta på pannlampan, detta eftersom det kan vara rätt trixigt att följa Skåneleden i mörker på vissa sträckor mellan Ängelholm och Arild. Så utan att på något sätt förringa utmaningen såg jag ändå den åtta mil långa sträckan mellan Båstad och Arild som en transportsträcka tills äventyret började på riktigt. Trots allt är det åtta mil av rätt monoton löpning och eftersom det är flackt och förrädiskt lättlöpt är det lätt hänt att man håller lite för högt tempo. Gäller att ha tålamod och hålla sig till sin egen plan. Det var bara att njuta av omgivningarna och den härliga känslan att springa längs med det öppna havet, den salta ljumma vinden och doften av tång. Fick sällskap av Catarina på några sträckor innan Ängelholm. Kom ifatt Simon och Patrik vid vattenhålet på 30 km. Vi gjorde sällskap i några kilometer innan jag tappade dem då jag sprang pratade med Per från Halmstad och en halvmil innan Råbacks camping i Ängelholm kom vi ikapp en löpare (Fredrik Lönnbom) som stod och stretchade. Visade sig att han åkt på löparknä tidigare under hösten. Vi gjorde sällskap hela den tråkiga vägen på grus och asfalt till mat- och vätskestationen i Ängelholm. Väl där hämtade jag min lilla dropbag. Käkade mitt ägg och tunnbrödrulle, svepte flaskan med perpetuem. Tog lite cola och buljong samt en kanelbulle vid matstationen. Satte pannlampan på skallen så att den biten var förberedd. Snackade med Jocke som tagit en lite längre paus där. När Simon och Patrik gled in på stationen var det dags för mig att dra men vi hann självklart snacka och peppa varandra innan avsked. Skulle inte träffa på dem igen förrän efter loppet.

K_008 K_009 K_010 K_011 K_012 K_013 K_014 K_015

Så iväg på stigarna i den vackra tallskogen och jag njöt av ett fint duggregn som strilade ner. Det kändes riktigt bra. Efter en halvtimma tassade Jocke (Nordfelt) ifatt mig och vi gjorde sällskap i dryga timman i fint tempo. Blev en del snack då vi inte setts på några år. Fredrik kom ifatt oss och efter ett tag valde Jocke att dra ner på tempot och vinkade iväg oss. Från den stunden gjorde jag och Fredrik sällskap under hela loppet. Några kilometer innan Svanshall kom vi ikapp några polare till Fredrik och där någonstans var det också dags att sätta på pannlamporna. Tacksam att vara i deras sällskap då de sprungit loppet året innan och hade bra koll på Skåneleden i mörkret. I Svanshall bjöds det på fantastisk god kladdkaka och det gled ner ett okänt antal bitar i magen. Fredrik och jag tackade så mycket och sprang vidare. Efter någon kilometer stötte (eller snarare mötte) vi på Niclas Gällentoft som sprungit fel på något märkligt vis. Och från denna punkt körde vi tre tillsammans hela loppet igenom som tre svettiga musketörer i löparpjuck,

K_016

Det var riktigt skönt att till slut få passera Arild och strax därefter komma in på den reflexmarkerade loopen på Kullaberg, eller ”Berget” som alla insatta säger. Otroligt bra uppmärkt och man behövde aldrig fundera eller leta markeringar. Bara att kötta på. Ett delmål var uppnått: halvvägs och äntligen skön stig med härlig variation och kupering för fötter, kropp och knopp! Sedan älskar jag att springa i mörker i pannlampans sken. Vad mer kunde jag önska? Bästa tänkbara sällskapet i form av Fredrik och Niclas hade jag redan. Vissa partier var mer eller mindre obanade och vi grymtade lite att Per nog hade slängt in lite Barkley-feeling i dragningen av banan. Sträckningen fram till Håkull med grymma stigningar, brant nedför till stranden och sedan upp igen via tre sektioner med rep var tuff och det var bara ena foten framför den andra som gällde, om och om igen. Bara framåt, framåt utan att såsa. Vi var vid gott mod! Skönt att få passera Håkull då man därefter kunde varva löpning med mindre andel gång och det flöt på bättre och var mer vägvinnande trots småböljande kupering. Det visade sig att vi tre fungerade väldigt bra tillsammans. Jämnstarka, samma attityd och inställning, alla hjälptes åt att dra och allt detta skedde naturligt i tyst samförstånd. Så häftigt när det klaffar och man hjälper varandra att nå det uppsatta målet med pepp och positiv energi.

Framme vid Kullens fyr blåste det som fan och tack och lov var vätskan placerad på läsidan av fyrhuset. Vi satte på oss vindjackor för de återstående fyra kilometerna till Grand Hotel och tävlingscentret i Mölle. Det rullade på fint och vi hade avverkat de 10 milen fram till Mölle på drygt 12 timmar, vilket kändes riktigt bra. Ljuvligt att komma in i värmen och välkomnas av applåder från arrangörerna och de löpare som redan kommit in. Hämtade min dropbag och allt skedde sedan på rutin. Bytte till torr merino (och det var så varmt i skogen på loopen att jag inte behövde mer på överkroppen på de resterande tre looparna), bytte från Inov-8 Trailroc 285 — som skött sig fint på platten — till mina absoluta favoriter X-talon 212 liksom fräscha strumpor (ljuvligt!), skiftade batterier i pannlampan och laddade klockan. Sedan var det dags att äta: ägg, tunnbrödrulle, en flaska Hammer Perpetuem + cola och två muggar buljong. Energiintaget repeterades sedan inför varje loop och ute på stigen körde jag bara flytande SIS-gel, som inte behöver sköljas ner med vatten. Även Fredrik och Niclas hade ett disciplinerat upplägg. Vi var klara i stort sett samtidigt utan att vi avtalat någon tid eller så. Eftersom vi fungerat så bra tillsammans beslöt vi oss för att fortsätta tillsammans hela vägen på de återstående tre looparna på vardera 21 km och 1000 höjdmeter, så långt det höll i alla fall.

Så vad finns att berätta från de tre riktigt tuffa looparna mer än att stigarna var desamma och de obanade partierna blivit till stigar, ja, och att tredje och sista loopen påbörjades i gryningsljus för att övergå i härligt i solsken med magiskt dis. Fantastisk bana som innehöll allt. Tuff men aldrig tråkig och det var ljuvligt att få uppleva sista varvet i dagsljus, en helt annan upplevelse! Ja, vad finns att säga? Det flöt på och gick stadigt framåt, det kan man lugnt konstatera utan omsvep. Att beskriva varv för varv känns överflödigt med tanke på att denna story redan har flödat över ordentligt. Under hela loppet hade jag bara en skön inre känsla, aldrig några mörka tankar, inte en enda tendens till energidipp, inga blåsor (utom tre blånaglar visade det sig senare), visst trötta ben och ovig ländrygg men det vore konstigt annars, styrkan fanns där hela tiden. Jag har bara gjort ett 100 miles tidigare (BRR 2015) och upplevelsen av när allt klaffar och att kunna genomföra loppet med en strimma glädje ständigt närvarande är en kick som jag tror måste upplevas för att kunna förstås helt. Även om BRR och Kullamannen båda är 100 miles till distansen är de två vitt skilda utmaningar på många sätt, men min upplevelse från de båda loppen är trots allt mycket likartade. Men en stor skillnad — förutom terräng, underlag och antal höjdmeter — är att på Kullamannen hade jag sällskap och dessutom ett grymt sådant. Jag vet inte hur ont Fredrik hade i sitt vänsterknä. Jag frågade några gånger men fick bara något ohörbart till svar. Jag vet också att Niclas hade grymt ont i sina knän när det gick utför från och med i mitten på andra loopen. Men aldrig, inte en enda gång, hörde jag några beklaganden, svordomar eller uppgivna suckar. Tvärtom positiva ord, anekdoter och pepp av andra löpare som vi passerade under våra varv. Niclas tycktes för övrigt känna halva startfältet. För mig var det ett privilegium att få göra sällskap med dessa två riktigt sköna löpare och människor. Och utan ord uppstod ett fantastiskt team work och tillsammans gjorde vi det möjligt. Både Niclas och Fredrik körde Kullamannen 100 miles förra året och putsade sin tider med flera timmar. Sista varvet var fantastiskt just för att det var sista varvet och att vi fick njuta av soluppgången och banan i vackert dagsljus. Det kändes mer som ett glatt (men jobbigt) ärevarv. Grymt vacker bana, så tuff men så varierad både till natur och underlag. Känslan var obeskrivlig när vi med solen i ögonen sprang de sista 100 meterna hand i hand mot målportalen med jublande och hejande människor längs båda flanker. Vi korsade mållinjen på 25:24:18 vilket gav placering 24-26 av drygt 270 startande, av vilka 111 tog sig i mål.

K_017 K_018 K_019 K_020 K_021
K_024
K_022

Man ska inte jämföra lopp då alla är specifika när det kommer till lärdomar, upplevelser, glädje, smärta, möten, väderförhållanden, typ av terräng, förberedelser och allt omkring innan, under och efter. Kullamannen 100 miles 2018 kommer för alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, just för att allt klaffade och kändes så bra hela vägen och en av de bidragande och underbara orsakerna är självklart Fredrik Lönnbom och Niclas Gällentoft fantastiska sällskap! Delat slit och delad glädje ger själen så mycket energi. Sedan får man inte glömma alla sköna medlöpare och hur otroligt professionellt hela Kullamannen-konceptet är arrangerat. Jag har verkligen fått valuta för pengarna många gånger om och hela Kullamannengänget med Per i spetsen och alla underbara funktionärer är värda en stor eloge för att de givit så många chansen till upplevelser (ljuvliga som svårsmälta) att minnas fram till sista färden. Tack för denna gång och på återseende!

K_023