Sökresultat : sova ute » Trail Stories

Okt 042020
 

01_ingressDetta inlägg är nog mest en minnesanteckning. En sammanfattning av tre månaders utesovarliv. Den ursprungliga intentionen var att skriva ihop en månadsrapport men med tiden har detta med att sova ute blivit alltmer rutin, som vilken rutin som helst. Inte något extraordinärt eller exceptionellt. Att jag sover ljuvligt gott utomhus och vaknar härligt utsövd behöver jag inte påminna mig själv om genom att skriva ett inlägg varje månad. Att sova ute i naturen innebär också en hel del oväntade överraskningar, sådana du aldrig kommer att uppleva i säng inomhus. Som sagt, minnesanteckningar och statistik för en framtida sammanfattning om året som dedikerad utesovare.

Man anpassar sig snabbt till förändringar, särskilt till de som sker av tvång. Ingenting är beständigt och för evigt. Om det sedan öppnas dörrar i form av förändring av den ursprungliga förändringen är man sällan sen att pröva den, särskilt om det handlar om förändring till det bättre. Märk väl att ”att till det bättre” och bekvämlighet inte alltid behöver vara synonymt. Men människan har en synnerligen väl utvecklad förmåga att falla för bekvämlighetens irrbloss. Det är inget fel i att göra det, men det svåra handlar istället om att ta sig ur bekvämlighetens trygga sköna famn. Eller så hittar man en slags mellanväg, ja, så som jag gjort. När fastighetsskötaren Jörgen i slutet av maj hittade – och åtgärdade –orsaken till det olidliga lågfrekventa ljudet som kom och gick i fastigheten föll jag snabbt för bekvämlighetens frestelse. Vilket visar sig i antalet nätter i sängen hemma under juni månad: 16 nätter! Jag skäms! Detta kan jämföras med totalt 21 1/2 nätter inomhus från 1 januari till 31 maj. Ja, ni förstår själva hur lätt och snabbt man återgår till bekväma rutiner. Lathet skulle några kalla det. Tack och lov fann jag en ypperlig mellanväg när det kommer till god sömn.

Balkonghäng
Jag vill inte tvinga mig till saker om jag inte nödvändigtvis är tvungen till. Även om min Torshargrygga alltid står i standby-läge tar det ändå 30-40 minuter från det att jag klär på mig, lämnar mitt basläger (det så kallade hemmet) tills jag krypit ner i sovsäcken i någon av mina gläntor i Torshargskogen. Ibland, rätt ofta, sitter jag och skriver eller kreerar/modifierar något och då är det skönt att kunna välja en sovplats med senare läggtid. Köpte därför en ”tjock” uppblåsbar madrass på Jysk och bäddade i ordning den på balkongen i juni. Hann bli några juninätter i den värsta värmen men det fläktade skönt där jag låg på balkongen. I juli blev det hela 18 nätter på balkongen medan det i augusti bara blev sex balkongnätter men jag var knappt hemma utan var iväg på äventyr i fjällen. Eftersom min balkong ligger högst upp (med tak) och i söderläge blev det snart uppenbart att jag inför hösten och vintern måste skaffa något slags skydd på balkongen. Lågtrycken kommer till 90% från sydväst och det regnar således in på min balkong, om än bara delvis. Efter en hel del funderande på olika lösningar blev det till slut ett enkelt och billigt kupoltält från ÖB den 15 september. Skruvade fast två fästpunkter i trätrallen, sömtätade med silikon och gjorde några enkla modifieringar. Riktigt cosy. I september sov jag hela 22 nätter på balkongen och 12 av dem i mitt balkongtält. Och från den 21 september packade jag ihop sommartäcket och började använda en skön rymlig sovsäck (Haglöfs Hypna 2) och liksom tidigare en ”bäddmadrass” bestående av liggunderlag och några fleecefiltar på den uppblåsbara madrassen. Jag kan på detta sätt fortsätta sova gott och njuta av den svala fläktande luften. Den bästa möjliga medelvägen i mitt utesovarliv.

5a27

Exotiska tältplatser i fjällen
Under perioden 10-29 augusti vistades jag i fjällen och det bjöds på många tältplatser i fantastisk och inte sällan dramatisk natur med sagolika kvällar och mornar. Tältplatserna i Sarek slår det mesta. Bjuder här på en trippel, två från Sarek och en från Ammarnäs (nederst). Mitt Tarptent Notch levererade trygghet, som alltid de senaste fyra åren.

25

Under-bar-himmel-säsongen inledd
Smygstartade faktiskt med en natt under bar himmel redan den sista juli i Tivedens nationalpark. Sedan dröjde det till september med tre spridda fina nätter med stjärnklar himmel (Kindla, Torsharg och Laxå). Så läckert, så svindlande vackert. Mygg och knottsäsongen är över och det är med stor längtan jag nu går in i en ny säsong av sova-under-bar-himmel så fort väder och tillfälle tillåter.

22

Lite om ny utrustningen
Mitt sovsystem för balkongen behöver knappast upprepas ännu en gång men det har tillkommit lite ny sovutrustning i form av ett nytt nättält som jag kan använda som det är under sommarhalvåret när mygg och knott invaderar naturen samt ett tidigare inköpt tarp. Det tidigare nättältet jag har från DD Hammock var onödigt stort (snarare för två personer än en) och med öppning framtill. Jag värdesätter multifunktionell utrustning så i slutet av juni inhandlade ett nytt smidigt nättält (Serenity Net på 314 g) från Six Moon Designs som kan användas fristående eller ihop med mitt Cape Gatewood (310 g), också från SMD. Till dessa använder jag en tredelad kolfiberstolpe på 114 cm/50g och sex titaniumpinnar (60g).

Sent ska jag glömma den ljumma sommarkvällen i Torshargskogen den 18 juli (bilder nedan) där jag låg i mitt nättält. Provade en ny närmast magisk glänta i Torshargskogen. Några dagar tidigare hade vi i Torshälla runners passerat platsen och Ranald hade visat oss ett grävlinggryt i sluttningen intill. När jag så låg där på kvällen några dagar senare och läste hörde jag något komma tassande bakom stenbumlingarna (bilden nedan). La mig på magen, vågade knappt andas av spänning och väntade mig en grävling närsomhelst i ögonhöjd, men nä, plötsligt kommer en räv struttande och i samma stund som den rundade stenen en meter från mig möttes våra blickar för en millisekund, den tog ett luftsprång och vände på något sätt i luften och försvann som en oljad rödorange blixt bort från mig. Stackarn. Där låg en skäggig snubbe i skogen och skrämde slag på skogens invånare. Jag kan fortfarande se bilden inom mig, den intet ont anande räven som rundade stenen, ute på en skogspromenad i jakten på något ätbart eller så var den redan mätt. Om rävar kunnat vissla så hade denna individ definitivt kommit traskande visslande på någon glad sommarmelodi. Ett möte på några sekunder som för evigt är arkiverat i minnesbanken.

18a
18b21
9a

Under mitt septemberbesök i Tivedens nationalpark invigde jag mitt tarp Solo Element från Rab som med adderade linor och linsträckare från alla sex fästpunkter nu väger in på 240 gram. Mitt absolut lättaste och pack-volym-minimala sovskydd. Använder samma tredelade kolfiberstolpe och pinnar som för ovannämnda SMD-skydd, dock med en 42 cm lång glasfiberstolpe i fotändan. Blev ett riktigt bra test med regn en hel natt och duggdis en kväll/natt. Beroende på hur vinden ligger och sveper en regnig natt så drar det ofrånkomligen in regn i en tarp, varför jag kommer att modifiera denna tarp med ett flexibelt regnskydd i silnylon både i fotände och front. Annars supernöjd med detta minimalistiska skydd för skogsäventyr utanför flygfäsäsongen.

23

Lite statistik för Q3
Juli
Inomhus: 6
Balkong: 18
Tält: 4
Nättält: 3

Augusti
Inomhus: 8 (toppstuga, sovkupé tåg, fjällstuga etc)
Balkong: 6
Tält: 16
Under bar himmel: 1

September
Inomhus: 3 (torvkoja, timmerstuga etc))
Balkong: 22
Tarp: 2
Under bar himmel: 3

Totalt i år har det blivit 217 nätter utomhus varav 58 nätter under bar himmel.

3a 3c 11a 11b 18d
22624

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>
Maj/juni >>

Jul 152020
 

01_ingressbildSommar och inte riktigt läge att sitta vid laptopen och skriva. Inte nödvändigtvis fylla den ljusa tiden med göranden, snarare en blandning av njutfulla göranden och att bara vara. Fem veckors semester i fjällen hägrar i augusti och september, bara ett par matpaket som ska skickas upp. Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark genomfört i juli och nästa kommer att avnjutas den 1-2 augusti med 14 likasinnade. Nåväl, detta inlägg blir mest en note-to-myself för att summera mitt utesovarliv i maj och juni som även inkluderar halvtidssummering. Så gott folk, jag håller mig kort.

Det lågfrekventa ljudet lokaliserat och åtgärdat
I slutet av maj hörde fastighetsskötaren Jörgen av sig och med exalterad röst berättade han – efter ett halvårs detektivarbete – att han lokaliserat källan till det lågfrekventa ljudet i fastigheten. Det handlade om två pumpar i vår fastighet som pumpade in fjärrvärme in i grannhuset. Driftpersonal tillkallades och de stängde en av pumparna och drog ner hastigheten på den andra. Lyssnar jag väldigt väldigt nog kan jag höra ljudet svagt men det är ljusår ifrån hur det varit med det ytterst obehagliga lågfrekventa ljudet som mer handlar om svängningar som tränger in i huvudet, oavsett man har hörselproppar och hörselkåpor. Fantastiskt skönt att själv kunna välja när jag vill sova ute eller inne. Jag sover så väldigt mycket skönare utomhus och kommer att fortsätta att göra det, men i vilket utsträckning återstår att se. I juni ordnade jag även med en sovplats på balkongen när det var som varmast. Det var oskönt varmt i lägenheten och tillika i Torshargskogen, men på balkongen fläktade det skönt. Otroligt skönt att ha så många sköna sovplatser att välja på, vardag som äventyr.

Maj månad
Maj blev en märklig månad sett till väder och temperatur. Är jag ute på äventyr är jag förstås glad att slippa värme, utan det får gärna hålla sig runt 14-16 grader. Men som alltid, det blir vad det blir och man rättar sig därefter. Det blev hursomhelst två äventyr: Tivedens nationalpark och så hela Bohusleden på sex dagar. I mitten av maj valde även Johan och Tess, som tillfälligt bott i en ombyggd pickup vid Torsharg, att dra vidare till Åre där Johan ordnat med jobb. Blev en avskedsmiddag i Torsharg.

Att sova under bar himmel är bara så ljuvligt och jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta med det när väl mygg och knott kom igång. Köpte därför ett nättält (DD Hammock Path finder) för fortsatt under-bar-himmel-känsla. Dock onödigt stort och brett för en person. Nättältet är dock en form av skydd och nätter i nättält räknar jag inte in bland summa nätter under bar himmel. Summerar maj med 10 nätter inomhus och 21 nätter utomhus (tält, nättält och vindskydd), varav fyra nätter under bar himmel. Maj månad avrundades med två rådjurskid med mamma rådjur intill stigen på min väg till sovplatsen i Torshargskogen.

05a 05b 05c 05cc 05d 05e 05f 05g 05h 05i 05j 05k 05l

Juni månad
Juni bjöd på två turer ner till Tunaberghalvön och Bråviken för njutfulla äventyr och rekning (förfining) av Tunabergsrundan, Tivedens nationalpark och så ett härligt men varmt äventyr på Bergslags-, Malingsbo-, Kloten- och Bruksleden. Har använt Sea to Summits ultralätta (80g) myggnät ihop med skyddet SMD Gatewood Cape och fristående, men det visade sig värdelöst som skydd mot knott. För stormaskigt. Införskaffade därefter det ultimata mygg- och knottältet SMD Serenity som även är kompatibelt med Gatewood Cape, bara som en parentes. Äventyren i juni var helt sagolika, särskilt turerna till Tunaberg och Malingsbo-Kloten.

Summerar juni med (jag skäms) 18 nätter inomhus och 12 nätter utomhus, varav sex nätter i nättält samt två under bar himmel.

Halvårsrapport 2020
Till och med 30 juni har det blivit 142 nätter utomhus varav 54 under bar himmel och totalt 40 nätter inomhus.

06a 06b 06bb 06c 06d 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

Maj 022020
 

001Så har ännu en månad passerat. En på många sätt omtumlande månad med tanke på det som sker i och med Corona. Jag är glad att jag har mina äventyr som ju grundar sig i min kärlek till naturen. Rogivande för kropp och själ. Så fort jag kommer ut i naturen kopplar jag bort vardagen och tankar om det ena och andra. Här och nu tar vid. Det handlar inte om någon flykt, kanske en själslig tillflyktsort. En slags resort bortom distraherande nyhetsflöden och informationsbrus. Det är så det är. Bara att acceptera. Över detta råder ingen och att oroa sig i onödan leder ingenstans. Jag är dessutom övertygad om att något positivt kommer ur detta, sett i stort, när det kommer till miljö och kollektiv insikt. Den som lever får se.

Sett ur ett utesovarperspektiv har april månad varit helt fantastisk på många sätt. Det har blivit hela 23 nätter under bar himmel, två nätter i tält, 4 1/2 natt i min säng och 1/2 natt i hängmatta på balkongen. Kändes rentav konstigt att krypa in i tältet härom natten. Så många nätter under bar himmel säger något om vädret i april, inte mycket till nederbörd. Fascinerande att se tillbaka och se hur jag successivt alltmer gått över till att sova under bar himmel. Värmen som kom i mitten av april väckte både mygg och fästingar. Det blev djungeloljepremiär den 21 april. Under månadens andra hälft hittade jag en del fästingar på sovsäck och liggunderlag, men tack och lov ingen på mig. Insåg att jag måste hitta en lösning inför sommarhalvåret då jag vill fortsätta att sova under bar himmel när vädret tillåter. Har hittat ett smidigt myggnätstält så att jag kan fortsätta att betrakta stjärnhimlen. Kommer att använda tältet från och med maj månad.

För övrigt har april bjudit på många fina upplevelser. Rena naturupplevelser, stjärnhimmel, månsken, tystnad, fågelmöten, fyrbenta och tvåbenta möten. Att betrakta stjärnhimlen är kontemplativt medan en lägereld bjuder på värme och hypnotisk kraft. Och kläder som doftar rök. Här nedan följer några utvalda upplevelser

Ylande vargar
Är det inte märkligt, detta med tid? Att beskriva en minut i ens liv borde inte vara svårt. Hur många minuter eller sekunder kan det rimligen ta att berätta om en enda minut? Det jag nu ska berätta går egentligen inte att återberätta. Ibland tvivlar jag på att det jag upplevt ens har hänt. Nåväl, sedan jag för åtta år sedan för första gången avnjöt Putbergen, det lilla men sagolika naturreservatet med sin gamla skog en bit norr om Ånhammar på etapp 18 av Sörmlandsleden, har jag drömt om att någon gång övernatta där och bara lyssna till vad de gamla har att berätta. Hur många gånger har jag inte sedan dess färdats genom Putbergen? Alltid med samma förundran.

Så, fredagen den 3 april fick jag ett spontant infall. Springa till Putbergen, övernatta där under bar himmel och sedan tillbaka på lördagen, hälsa på vännerna på Lilla Vasskärr och avnjuta Marvikarna. Väderprognosen såg bra ut men med en kall natt i beredskap. Tåg och buss efter jobbet och så den fina anslutningsleden från Åker styckebruk. Tassade på och njöt fullt ut av den fina orörda naturen längs Sörmlandsleden. Korpar hördes liksom en del småspelande orrar. Bockade av tre arter lummer och etapp 18 får väl ses som ledens absoluta lummeretapp med sina fyra arter. Solen började sakta sänka sig. Jag har alltid älskat att springa och vandra om kvällen. Det är då jag kommer in i ett flow av välbefinnande. Det slår aldrig fel, särskilt en vacker aprilkväll som denna med sjungande rödhakar och taltrastars klara pratsång. Flöt fram längs spegelblanka Finnsjön. Solen sjönk ned bakom en taggig horisontlinje. En spelande morkulla flög över. Rundade Axsjön till ljudet av spelande paddor och nådde strax efter åtta Putbergen. Andakt. Gjorde en snabb rekning och hittade en fin plats. Tände gasköket och satte på en kastrull vatten. Bredde ut markskyddet, liggunderlag och sovsäck. Helt stilla. Stjärnklart. Starkt månsken. Kyligt. Gjorde i ordning en termos med te och fixade till en enkel middag med mos och tonfisk. Jag är romantiskt lagd och kände mig som en alv eller åtminstone som en hänförd stiglöpare i alvlik miljö där månskenet lös upp skogen med sitt silvriga sken.

Finnsjon1 Putbergen1

Satt på en liten upphöjning i riset och sippade på en kopp te när plötsligt ett djupt och långdraget ylande fyllde varenda vrå av skogen. Wow! Varg! Höll på att tappa tekoppen. Och strax anslöt ytterligare en till två vargar med något gällare stämma uppblandat med gnäll och gläfsande. Vargstämmor. Så nära. Bedömde att de bara kunde vara en 500-800 meter bort. Så mäktigt! De fortsatte att yla i en minut sedan var det över. Knäpptyst. Inte ett ljud därefter. Satt där och fattade knappt vad jag varit med om. Så oväntat. Så häftigt. Aldrig att jag kommer glömma den inledande djupa mäktiga stämman. Får fortfarande gåshud när jag rekapitulerar upplevelsen. Det rörde sig om vargarna ur det så kallade Ärla-reviret. Jag ska erkänna att det var smått pirrigt att försöka sova efter den magiska upplevelsen. De var ju så nära. Adrenalin och endorfiner. En minut. En minut värd att dö för. Vaknade tack och lov dagen efter, till ljudet av spelande orrar och fåglars sång. Låg i sovsäcken och bara njöt i drygt två timmar.

Putbergen2 Putbergen3

Dagen efter hittade jag färsk vargspillning på ett par platser vid Axsjön och det visade sig att ett par andra utesovare hört vargarna i området de senaste veckorna.

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnskott. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Finnsjon2 Finnsjon3 Finnsjon4

Tivedsnätter
Aprilbesöket i Tivedens nationalpark över påsken bjöd på flera fina nätter under bar himmel. Från min absoluta favoritplats i den orörda östra delen kunde jag på långfredagskvällen avnjuta två spelande pärlugglor. Stjärnklart och stilla. Utforskade den östra delen i och utanför nationalparken. Hittade några fina övernattningsplatser vid Blanksjön strax öster om nationalparken samt vid Väster- och Öster-Ämten. Som bekant får man varken elda eller tälta i nationalparken frånsett de anvisade platserna, så det är trevligt att ha flera fina alternativ strax utanför nationalparken. Sista natten innan hemfärd bjöd på kylslagen nordan med hagel och regn, så då åkte ponchon upp. Lätt, smidigt och bra skydd.

Tiveden2 Tiveden3 Tiveden4 Tiveden5 Tiveden6 Tiveden7

Oväntade möten och uven på berget
I den annars helt folktomma östra delen av Tivedens nationalpark träffade jag vid två tillfällen den trevliga vandraren Diana. Egentligen två osannolika möten med henne för vad är sannolikheten när man rör sig i stiglös sprickdalsterräng, en gång, ja, men två? Sammanträffandens mästare Paul Auster gjorde sig genast påmind. Möten som gör en glad. Jag med min eld och lägerplats på norra sidan av Blanksjön, Diana med sin eld och lägerplats på andra sidan sjön. Två vandringsglada själar vid samma sjö en stjärnklar och stilla kväll och natt med pärlugglan ödsligt ropande.

Flest nätter har jag i vanlig ordning sovit i Torshargskogen, tjugo minuter hemifrån. 17 nätter i april. Hittat en fin liten glänta där jag numera sover under bar himmel. På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och sedan påsk har en vit skåpbil stått parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan arbetar i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi har som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Samtalen har blivit många sedan morgonen vi träffades och vi har haft ute-grillar-middag i Torsharg, ja, vad sägs om slånbärsgrillad halloumi? En morgon blev jag dessutom väckt av Tess, en sann pulshöjare innan jag fattade jag fattade vad det var som nosade runt vid kudden. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster skulle säga?

Torsharg
Johan_TessUtemiddag

Om april inleddes med ylande vargar så avslutades månadens sista natt under bar himmel på ett vackert berg nere vid Bråviken. Vaknade strax innan tre på morgonen den 30 april av att en berguv satt typ 100 meter ifrån där jag låg och hoade med sin djupa stämma. Kan nämna att berguvens hoande hörs på 4-5 kilometers radie stilla nätter. Låg och lyssnade på uven tills gryningen var i antågande då den flyttade på sig och till slut tystnade. Spelade in den med mobilen och gjorde en egenproducerad Naturmorgon och skickade till vänner, bland annat vännen Mats Ottosson på riktiga Naturmorgon och delade i gruppen Minst en utenatt i månaden. (Edit: Inspelningen av berguven fick vara med i nattsändningen av Naturmorgon den 3 maj).

Försök med hängmatta
I april införskaffade jag en dubbelbottnad hängmatta (DD Camping Hammock) för att enbart användas på balkongen, som alternativ till nätterna i Torshargskogen. Monterade upp krokar i balkongtaksbalkarna för att enkelt kunna sätta upp respektive tar ner hängmattan. Superskön när jag fått in snitsen att ligga på diagonalen. Lyckades somna och sova i tre timmar typ. Problemet är att jag främst ligger på sidan och byter sida minst 5-6 gånger per natt, så hängmatta kommer tyvärr inte fungera för mig. Jag kommer dock att använda den i sommar, ta en tupplur eller bara ligga och läsa i den. Ljuvligt att bara skjuta ifrån, stänga ögon och låta den gunga.

DD_hammock

Livet rullar på och vi får se vad maj månad bjuder på.

Ta hand om er!

Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

En utesovares dagbok – mars

 Sova ute 2020  Kommentering avstängd
Apr 012020
 

03aSå har ytterligare en månad passerat i mitt liv som dedikerad utesovare. Jag klagar inte på min situation som startade under tvång. Det är historia. Blickar framåt. Våren. Ljuset. Fågelsång. Mitt sovrum är gränslöst, mobilt och obundet. Ingen kväll eller morgon är densamma. Om natten sover jag, precis som du. Om natten drömmer jag, precis som du. Apropå drömmar hade jag en rätt otäck dröm där jag sov i min fina glänta på höjden i Torshargskogen. Vaknade i drömmen på samma plats där jag sover. Tre vildsvin intill mig, en av dem en stor sugga. Frän kvalmig lukt. En av dem nafsade på min ena fot medan den gigantiska suggan såg ut att välta över på sidan, över mig. Vaknade. En våg av lättnad sköljde genom mig. En annan dröm, om en grävling, som kom på besök, smått aggressiv. Jag klättrade upp halvvägs i ett träd. Grävlingen tittade på mig, försvann ner i en håla intill trädet jag klamrade mig fast i, hasade mig sakta ner och kikade in i hålan och tre söta grävlingungar tittade ut och mamman tittade lugnt på mig. Vaknade med ett leende.

Att sova ute har för mig blivit rutin. Inget extraordinärt. En del av de dagliga rutinerna. Inget jag intalar mig, utan ser verkligen fram emot att axla ryggan när klockan tickar mot läggdags. I mars blev det inte en enda natt inomhus. Antalet nätter ute i naturen fördelar sig på 16 i tält och 15 under bar himmel. Totalt 23 nätter i min glänta i Torshargskogen och resterande längs Bråviken, Tivedens nationalpark och Marvikarna. Underbart med så många nätter där vädret tillåtit sömn under bar himmel. Detta avspeglar sig direkt i en enda läst bok som kvällslektyr. Vem behöver en bok när man kan ligga och betrakta himlen, träden som antingen svajar eller bara tycks sova i tyst givakt, räkna satelliter eller glädjas av ett sekundsnabbt stjärnfall, ja, vem, ja, vem önskar fly undan ordlös förundran?

Blev uppmanad av min mobil att uppdatera en app, klickade upp appstore och genast kom ett appförslag upp, mitt mentala anti-övervakningssystem slog på direkt: ”Hur fan vet Apple att jag sover ute?” Jag vet inte hur många sekunder det tog innan jag insåg att det INTE stod ”Sov ute varje natt”. Fascinerande vad man kan tolka in i ordbilder. Nå, den som vill pröva på att sova ute och utmana sig själv, sin partner och barn behöver ingen app utan kan istället gå med i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden för en portion inspiration.

03v

Fåglarna och det återkommande ljuset
På det stora hela har mars månad varit en nederbördsfri månad i Mälardalen och i stort sett alla min nätter under bar himmel inföll under andra halvan. Så härligt att gradvis få uppleva det återkommande ljuset och än så länge handlar det om den allt tidigare gryningen. Fortfarande mörkt när jag går till min glänta i Torshargskogen på kvällen. Ljuset och vårfåglarnas ankomst blir så påtaglig när man vistas ute i naturen varje dag och inte minst när man får uppleva gryningen på i stort sett en och samma plats. Att vakna i mörker med aningens gryningsljus i början av mars för att någon vecka senare betrakta turkosblå himmel med fullmånen hängande i väster för att i slutet av månaden uppleva tallkronorna ovanför mig sakta färgas av den uppstigande solen. Ljuvligt. Sedan blev det liksom att börja om från början i och med omställningen till sommartid, detta fanstyg. Men det innebär att jag snart får njuta av skymningen i min glänta tjugo minuters promenad hemifrån.

03c03m03n

Å andra sidan, när jag är ute på äventyr, löpäventyr som vandring med lätt packning, bjuds det ibland på kvällar med en skymning som skulle få varje alv att plocka fram lutan och sjunga en hymn till aftonstjärnans ära. Att få uppleva solnedgången från en höjdrygg med ålderstigna tallar i den orörda östra delen av Tivedens nationalpark eller bara absorbera det obeskrivliga skymningsljuset mellan Bråvikens mörka vatten och himlens dova blå och där emellan en bred rand av brand med ejdrars skockande och duvlika hoanden som fond är sällsam lycka.

03s
03k
03d

Att få vakna till fågelsång är ett privilegium och då menar jag att vakna omgiven av fåglars lockläten och sång. Det startade stillsamt i början av mars med morgonpigga och härdiga arter som koltrast och gärdsmyg. En vecka senare hade de fått sällskap av ljudhärmande taltrast och dubbeltrastens vemod, trumpetande tranor, de pratsamma korparna som häckar en bit bort, kacklande grågäss och överflygande sångsvanar i plog. Kattugglan som hoar till och från både morgon och kväll. Två nattsträckande sothönor noterades. Ytterligare några dagar senare anlände min favorit rödhaken, tjäderklockan även kallad, med sin ljuvligt porlande och jollrande sång. Överflygande sånglärkor, korsnäbbar och stenknäckar. Under andra halvan av mars anlände så bofinkarna, järnsparven, stararna och rödvingetrasten. En del arter hade kommit för att stanna medan andra bara mellanlandande på sin färd norröver. De fåglar jag hör sjunga och som hör hemma i min glänta i Torshargskogen så här långt är bofink, rödhake, järnsparv, gärdsmyg, grönsiska, blåmes, rödhake, nötväcka, kungsfågel, kol-, tal- och dubbeltrast. Totalt har jag noterat 69 fågelarter från mina sovplatser och längs promenaden mellan min lägenhet och sovplatsen i Torshargskogen under mars månad. En forsärla vis slussportarna blev en fin bonus på månadens sista morgon.

03r 03w

På vägen hem på morgonkvisten passerar jag en del fält och får en vacker promenad längs östra kanalen av Torshällaån och sedan över bron via slussportarna. Faktum är att jag faktiskt bor på en ö och namnet Torshälla kommer från Tors harg, vilket kan översättas till Tors offerplats. Jag sover med andra ord i skogar med anknytning till asagudarna, både i Torsharg och i Tiveden, gudarnas skog. På morgonen den 12 mars på väg hem upptäckte jag (via ett genomträngande läte) två färgsprakande juveler i form av kungsfiskare på bryggstolparna nedanför norra slussporten! Några timmar senare var jag på väg till Tivedens nationalpark, där snön vräkte ner. Tiveden bjöd på uppvaknanden till spelande morkulla och kuttrande ljudmatta av spelande orrar, spillkråkor, korpar, nötråkor, nötskrika och tofsmes. Mars rundades av med en fantastisk och stilla kväll under bar himmel i sörmländsk skärgård och en ihärdigt ropande berguv. Så mäktigt. Att få somna till berguvens rop är väl så nära himmelriket man komma.

03g

Så, gott folk, jag tror det får räcka så. En kort rapport. Bjuder avslutningsvis på lite bilder från mitt utesovarliv under mars månad. Ta hand om er i dessa omvälvande tider. Varför inte unna dig en natt eller två i naturen med sval och ren luft. Betrakta stjärnhimlen och låta dig sövas av vindens viskande sus. Unna dig ett skogsbad deluxe nu när självkarantän och hemmajobbande är vardag.

Må väl /Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

03e03f
03u03l
03t03b

Mar 052020
 

2002aSå har februari passerat och ytterligare 27 nätter i det fria kan adderas till de 26 i januari. Inget revolutionerande under himlen mer än att koltrastens sång nu ger ton åt gryningen. Februari blev vädermässigt som januari, milt och snöfritt, trodde jag in i det sista men tidigt på morgonen den 27:e vaknade jag av att små flingor kittlade i ansiktet. De avslutande dagarna i februari bjöd således på ett vackert vitt täcke och var också de kallaste på hela månaden. Inga osköna vindskydd i februari men desto fler nätter under bar himmel. En del experimenterande med olika sovsäckskombinationer. Läst några nya böcker och en avhandling ackompanjerad av vindens sus. Egentligen skiljer sig mitt liv inte så mycket från ditt, sett i stort, mer än att jag har lite längre till min säng än du, 1700 meter närmare bestämt. Men vilket sovrum har inte jag? Vindens sus, stjärnhimmel och långa höga tallar som sträcker sig mot himlen, vajande och viskande i vinden. Eller sövande regn mot tältduken. Kattugglan som hoar en bit bort och räven som skäller. Det ljuvliga med att ta sovmorgon och vakna upp till ljuden i gryende skog. Korparnas rop som ekar, gärdsmygens höga exalterade sång, någon överflygande gulsparv, en smackande ekorre i en övrigt naturlig tystnad. Tänk så enkelt, att med så enkla medel kunna sova otroligt gott och känna mig stark och utsövd när jag vaknar. Glädje och sinnesro.

Summerar månaden med en natt inomhus hos vännerna på Krampan gård och en hemma hos mamma på min födelsedag. Resterande 27 nätter utomhus fördelar sig på 17 i tält och 10 under bar himmel. Fastighetsskötaren och jag har väl mer eller mindre konstaterat att det är husets ventilationssystem som skapar det lågfrekventa ljudet men var i systemet ljudet uppstår är fortfarande oklart. Det har faktiskt blivit aningen bättre efter diverse justeringar. Det är tack och lov inte konstant. Jag låter tiden utvisa vad som sker men att bara vänta, nä, det gör jag inte. Jag har slängt ut en del krokar om att hyra ett litet hus i närheten av Eskilstuna eller Torshälla. Jag har ingen brådska och jag känner bara att detta med att sova ute blir alltmer en naturlig del i mitt liv. Inget exceptionellt. Och jag slås av insikten i denna min numera dagliga rutin: ”Vad ska jag skriva om de resterande tio månaderna? Jag sover ju mest av allt.” Mina dagboksnoteringar blir alltmer sparsmakade eller snarare, jag noterar enbart det som avviker eller känns nämnvärt.

2002b

En sak är dock uppenbar: Det bär mig emot att sova hemma i min säng. Åkte på en mindre förkylning helgen 15/16 februari och stannade hemma från jobbet måndag och tisdag. Var allmänt ämlig och frussen på måndag kväll. Kröp ner i sängen och läste. Släckte lampan vid tiosnåret. Trots öppen balkongdörr kändes luften liksom stillastående. Fyra väggar och tak av betong. Längtade efter vindens sus och den fläktande svala luften mot ansikten. En halvtimma senare var jag på väg till min glänta i Torshargskogen. Är nog på väg mot ett liv som kronisk utesovare. Ja, varför inte? Drömmarna är desamma. Men varje kväll och natt ute är inte den andra lik. Hur ser väderprognosen ut? Tält eller sovsäck under bar himmel? Enkel- eller dubbelsäck? Jag får en en skön promenad både kväll och morgon. Jag behöver inte ens stiga upp och gå toaletten för den obligatoriska nattpissen, nä, i tältet ställer jag mig bara på knä, kavlar ner sovsäcken och plockar fram min pissflaska. Jag har till och med skrivit ”KISS”, stort och svart, på flaskan eftersom jag har flera flaskor av samma modell. En bra pissflaska från OMM.

2002h

Inte för att jag bryr mig, men det är ändå lite intressant att höra vänners och arbetskollegors reaktioner när de spontant undrar om jag fått ordning på ljudet i baslägret, förlåt, lägenheten. Berättar hellre om stjärnhimmel och något möte med räv men blir avbruten ”Men Niklas, du kan ju inte ha det så här!” Kan jag inte? Varför inte då? Medan å andra sidan vandrande vänner spontant utbrister ”Fasen vad härligt Niklas!” Är jag olycklig? Nä, tvärtom, känner jag mig på något sätt lyckligt lottad. Jag har mitt basläger med stor balkong i söderläge, ingen granne ovanpå, billig hyra och sjuttonhundra meter till mitt sovrum med svajande pelare av tall och oändligt himlavalv. Fråga de i Idlib, flyktingarna i al-Hol eller de i Moria på Lesvos eller våra bostadslösa uteliggare om det är synd om mig. För min del, det kommer att lösa sig och faktum är att jag är tacksam över ljudet i fastigheten, som bjöd på en oväntad förändring. Som att hitta tillbaka till en länge bortglömd stig jag vandrat som ung. Att glädjas och förundras av det enkla i vardagen, om natten.

2002k 2002rr

Under bar underbar himmel
Att sova utomhus, i naturen i tält eller under ett tarp, är ljuvligt, ja, underbart, men att sova under bar himmel är något alldeles särskilt. Avskalat och primitivt. Jag får nog summera 4-5 år innan jag kommer upp i samma antal nätter utomhus som de tre senaste månaderna och antalet nätter under bar himmel de senaste åren kan räknas på en hand. Tält med sitt skydd, ytter- och innertält, tak, väggar och golv utgör självklart en trygghet om än i sin tunnaste minimalistiska form. Men att sova under bar himmel i en sovsäck på liggunderlag är en skönt pirrig upplevelse av potentiell utsatthet. Som att sova i överslafen i en våningssäng, men utan skyddsräcken. Men hur ofta händer det att du ens ramlar ur din normalhöga säng? Allt sitter i huvudet. De sabeltandade tigrarnas era är förbi och vildsvinen i trakten har ännu inte utvecklat en smak för kortisolmarinerat människokött.

2002d2002e

Att som nu i februari ligga i sovsäcken i Torsharg, Marvikarna eller Tivedens nationalpark och följa de långsmala tallarnas stammar upp mot himlen är rogivande. Kanske svajar de en aning i vinden. Kanske försvinner tallkronorna mot en djupsvart himmel med gnistrande stjärnor. Eller så avtecknar de sig mot en vagt ljus molnig himmel, som luddiga tusch-bollar på kinesiskt rispapper. Jag tänker i bilder och i natten, särskilt med lite månljus, ser de långa smala tallarna i min glänta i Torshargskogen ut som jättelika penslar som skjutit upp ur jorden. Och där nere på marken, i en liten skog, strax utanför Torshälla, nära Mälaren, i Sörmland i landet Sverige, som tillhör Europa på en rund planet som kallas Jorden ligger jag, en av 7,7 miljarder människor. Blickar upp mot stjärnhimlen och förstår någonstans i hjärnan att jorden sannolikt bara är som ett plankton i världshaven. Vidunderligt och svindlande. Det går inte att formulera. Jag är och samtidigt inte. En blinkning. Ett andetag.

2002j

Torgeby i Naturmorgon
Kan rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: ”Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt.” Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).

2002r

Hört och sett
Jag har lagt märke till att träden kring gläntan på höjden i Torshargskogen gnisslar, knarrar och knirrar mer i viss vindriktning och förstås beroende på vindstyrka. Det har blåst mycket i februari. Hade hoppats på att få höra ugglor, kanske lodjur eller varg under min helg i Tivedens nationalpark men den förhoppningen blåste åt fanders. Bättre lycka nästa nång. Annars är det vanligen kattuggla jag hör om kvällarna och ibland någon räv. Morgonen den 27:e hade en räv lämnat sina avtryck i snön någon meter från tältet. Annars är det februari månads sista morgon jag minns klarast med genuin glädje. Solens gryningsljus, turkosblå himmel, minusgrader, snö och vintrig älvdans och det visuella tonsattes av årets första dubbeltrast och dess vemodiga toner, sjungande fåglar såsom koltrast, gulsparv, nötväcka, grönsiska, blåmes och talgoxe, årets första hoande ringduva och det glada nästan hånfulla ropet från en avlägsen gröngöling, ja, allt detta under min promenad från nattlägret i Torshargskogen hem till baslägret.

2002v2002o

Men allt är ju inte frid och fröjd med romantiskt gnistrande filter i en utesovares liv. Kvällen den 14:e var stjärnklar och ljuvligt stilla i Torshargskogen men vid tio på kvällen kom ett sportflygplan och körde någon slags loop över Solvik-Torshälla-Sundbyholm. I två timmar! Hade jag haft tillgång till en målsökande robot hade jag sannolikt avfyrat den, men lyckligtvis, för piloten, hade jag inte tillgång till en sådan.

2002q

Läst i tältet
Månadens mest läsvärda är utan tvekan Bin och människor av Lotte Möller. Jag är normalt allergisk mot författare som gödslar sina verk med citat. Men det inledande citatet av Thoreau i Bin och människor är bara så fantastiskt vackert: ”Att sköta bin är som att styra solstrålar”. Sug på den. En bok jag varmt rekommenderar för att låta sig förundras. Och då kommer vi osökt in på boken Shinrin yoku av japanen Yoshifumi Miyazaki. Enligt forskare vid University of California i USA, släpper vi tankarna på våra personliga problem när vi upplever förundran. Förundran gör också att vi samarbetar bättre och knyter an till andra. Shinrin yoku betyder skogsbad och boken är ett rogivande verk med inbjudande stillsamma fotografier och har likheter med Torgebys Sova ute. Min stora behållning av boken Frisk utan flum är det evidensbaserade innehållet som presenteras pedagogiskt och framför allt i tryckt form förstå hur otroligt fantastisk vår kropp (och själ) är, så otroligt extremt komplex att inte ens vetenskapen vet hur allting hänger ihop och fungerar i vår boning, som kallas kropp. Författarna Maria Ahlsén och Jessica Norrbom lyckas göra vetenskap läsvärd och inspirerande.

bocker

Något om utrustningen
Min gamla Cravan Arctic är mig kär. Den har en särskild doft som väcker minnen från forna äventyr. En doft jag inte vill tvätta bort. Enda nackdelen är att den är lite för rymlig för min smala kropp, vilket gör att det ibland bildas kalla luftfickor men de nätter prognosen pekar mot fyra fem minus och neråt har jag kört med min snäva Spark 2:a (Sea to Summit) inuti Caravanen. Ljuvligt. Kungligt. Under mitt besök i Tivedens nationalpark använde jag min Spark 3:a och eftersom jag testade en ny ryggsäck på 44 liter stoppade jag ner diverse utrustning som utfyllnad, bland annat min nyinköpta tunna syntetsäck för korta sommaräventyr, som i Tiveden fick fungera som extra täcke. Annars är det de vanliga liggunderlagen och TarpTent-tältet och har använt ett Terra Nova footprint när jag sovit under bar himmel. Slutligen köpte jag en fantastiskt skön Wellpur-kudde för mina nätter i Torshargskogen. Tänk så mycket en liten skön kudde kan göra för sömnen. Kungen av Torsharg.

2002t

Vad ser jag fram emot i mars?
Fler nätter under bar himmel, när vädret tillåter. Fågelsång i gryningen. Längtar efter tjäderklockan, min rödbröstade älskling med sin ljuvligt porlande sång. Lyssna efter lodjur och ugglor i Tiveden den 13-15 mars.

Ha en skön marsvår på er!

Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

2002w

En utesovares dagbok – januari

 Sova ute 2020  Kommentering avstängd
Jan 312020
 

202001aVad krävs för att åstadkomma en förändring? Man kan givetvis inspireras och motiveras att göra mindre förändringar i tillvaron. Kan gälla justeringar i kost och träningsupplägg, en TV-fri kväll i veckan för att verkligen umgås med sin partner eller ens barn, läsk- och sockerfri månad, inte ta med sig mobilen när man går och lägger sig eller att stå på ett ben och göra tåhävningar medan man borstar tänderna. En del förändringar av ens vardagsrutiner kan sannolikt genomföras utan allt för mycket uppoffring, särskilt om man upplever positiva effekter. Sedan har vi det där med förändringar på ens arbetsplats. Säg någon som inte varit med om det? Och får höra klichéartade uttalanden som att vissa är förändringsbenägna, andra inte. Ständiga förändringar på en arbetsplats innebär för de flesta oro och förvirring: ”Suck, inte nu igen!” Detta medan andra förändringar i ens liv, genomgripande med ovisst utfall, ofta uppstår genom tvång. Att tvingas till en förändring är initialt sällan en angenäm upplevelse. Ordet tvång associeras knappast till något positivt, även om det ibland är nödvändigt för ens överlevnad. Min bror fick för sex år sedan beskedet diabetes typ 2. Han fick medicin och hälsoråd gällande kosthållning och fysisk aktivitet samt rådet att minska på tobak och alkohol. Han ville tyvärr inte lyssna på det örat. Alldeles för mycket att förändra, utan professionell hjälp. Tre år senare var njurar, lever och andra organ nere för räkning. Kroppen hans gav upp nyss 52 år fyllda. Själv fick jag hjälp för 11 år sedan. Och tog emot den, men min lillebror var jag tyvärr oförmögen att hjälpa. Nå, upprinnelsen till det som kräver någon form av förändring kan handla om alltifrån små oskyldiga spännande dagliga rutiner till livsavgörande besked och beslut, till synes utan valmöjligheter. Lever man tillräckligt länge lär man få uppleva hela paketet. En del har oturen att tvingas uppleva motgångar-i-livet-extra-allt under en relativt kort levnadstid. Otur? Ibland, eller till och med rätt ofta, leder förhoppningsvis förändringar till något positivt i slutändan, även påtvingade förändringar. Ni undrar säkert, med all rätt, vad har allt detta med att sova ute att göra?

202001zz

Från utmattad zombie till lycklig utesovare
Den gångna hösten var allt annat än glädjerik. Även om jag inte upplevde mig som stressad kom mindre roliga saker och orosmoment närmast på löpande band. Efter den glädjande urladdningen att arrangera den uppskattade Marviksdrömmen den 5 oktober var den nedåtgående spiralen ett faktum, problemet är bara att man inte inser det själv. Två kära vänner lämnade jordelivet med två månaders mellanrum. Jag fick tillgång till min efterlängtade lägenhet direkt efter den totala urladdningen på Kullamannen. Skicket på lägenheten var en besvikelse. Bet ihop. Slipade och målade om, la nytt golv i vardagsrummet och trätrall på balkongen. På en vecka. När jag flyttat in var jag helt sopslut. Utöver orkeslöshet, nedstämdhet hade jag hjärtklappning titt som tätt och blev märkbart känslig för ljud. Misstänkte borrelia eller möjligen en tendens till utmattning. Beställde tid hos vårdcentralen. I lägenheten stördes min sömn av ett lågfrekvent ljud som kom och gick. Ja, ni kan säkert gissa hur en redan utmattad kropp påverkas av enbart två tre timmars osammanhängande sömn, särskilt som jag normalt behöver åtta timmars sömn per natt. Fastighetsvärden tog glädjande nog problemet på allvar och förklarade att det är ett detektivarbete att hitta källan till just lågfrekventa ljud. Jag uppbådade krafter och kontaktade några andra hyresvärdar och blev förvånande snabbt erbjuden en lägenhet i Eskilstuna och en annan i Hälleforsnäs, nära mina favoritskogar och läckra stigar. Satte mig på min favoritstubbe i vardagsrummet och tänkte igenom hela situation: ”Niklas, gör nu inget impulsivt och ogenomtänkt”. Alltsomoftast handlar mycket om inställning. Jag hade valet att antingen deppa ihop, bli arg, uppgiven och frustrerad, tacka ”ja” till någon av de andra lägenheterna eller ”men vad fan, jag har ju all utrustning för övernattning utomhus året runt och jag sover ju dessutom så otroligt skönt i det fria”. De som läst mitt inlägg från 2 januari vet att jag valde det senare alternativet och i början av december rekade jag den närliggande Torshargskogen och hittade en ljuvlig tältplats på en höjdrygg omgiven av höga granar och tallar. Den 10 december påbörjade jag så min resa som dedikerad utesovare. Införskaffade en almanacka för 2020 med en sida per datum för dagliga noteringar.

202001zzzzz202001c

Så mycket bättre…
Hur har det hela förlöpt? Jag hade först tänkt skriva ihop en slags kvartalsrapport, men insåg snart att växlingar, ögonblickshändelser och sådant som hör varje månad till skulle flyta ihop till något plottrigt hopkok. Aktualiteten skulle gå förlorad. Beslöt istället att skriva en sammanfattning för varje månad. Så gott folk, summerar januari månad med 26 nätter utomhus och fem nätter inomhus. En natt inomhus på sköna Lilla Vasskär i Åkers bergslag och fyra nätter ”hemma” i min säng. Två av nätterna hemma var dock påtvingade då fastighetsskötaren ville testa att stänga av ventilationssystemen och vi upptäckte då att det är det ena äldre systemet som skapar det lågfrekventa ljudet. Nu ska de bara lokalisera själva källan till ljudet. Det är förstås bra om de får ordning på det eftersom jag märker att ljudet (som kommer och går) påverkar mig när jag är hemma en hel dag. Men sova, ja, det kommer jag fortsätta att göra utomhus, åtminstone året ut.

202001l

De 26 nätterna utomhus fördelar sig på tält (21), skärmskydd (2), under bar himmel (2) och kolarkoja (1), den senare är väl gränsfall. I och med att jag inte längre har några katter kör jag utelivet all in. Måttlighet har aldrig varit min grej. Så nu sticker jag iväg på äventyr med lätt springvänlig packning varje helg. Det har blivit Tunaberghalvön två gånger, Marvikarna, Hälleforsnäs-Kvarntorp och så Tivedens nationalpark i och med mitt årsprojekt att besöka nationalparken minst en gång i månaden året ut. Men jag har ju ett jobb att sköta och då tältar jag i närliggande Torshargskogen och i januari har det blivit 17 nätter där. Det tar mig 35 lugna minuter från det att jag går ut genom dörren tills jag krupit ner i sovsäcken och omvänt lika många minuter att slå ihop tält och packa ihop och promenera hem. Gröten är förberedd på spisen liksom espressobryggaren. Bara slå på spisen, hänga upp sovsäcken på tork och ibland ett blött tält, svida om till jobbdressen, äta frukost med P1 i lurarna.

202001d202001f 202001q 202001x

Bästa medicinen
Jag sover så oerhört gott utomhus. Vindens sus i trädkronorna och den svala sköna luften som silkeslent smeker ansiktet är både välgörande och beroendeframkallande. Rutinen att packa, fylla termosen med te, kanske lite mörk choklad till bokläsningen, pannlampa med laddade batterier, ja, allt detta sker numera per automatik. Som ett självspelande piano. De senaste två nätterna hemma i sängen kändes onaturligt på något märkligt vis. Detta medan kvällar och nätter ute i naturen är så skönt avskalade men väcker ändå tankar. Ingen distraktion. Jag har fått ett annat perspektiv på vad egentligen ett boende betyder för mig och än mer än tidigare ifrågasätta det materiella i mitt liv. Vad behöver jag och vad behöver jag inte, för att känna mig glad. Jag tänker egentligen inte så mycket, bara är. Min lägenhet känns alltmer som ett slags basläger där jag packar om, tvättar, lagar mat, tar ett varmt bad, skriver, betalar räkningar, trimmar skägget, redovisar moms, läser feta fackböcker jag inte ids släpa med mig till Torshargskogen. Ja, vem vet vart denna väg bär.

202001e

Sömnen jag får i tält eller under bar himmel är oslagbar. Bästa medicinen! Och apropå medicin fick jag häromveckan provsvaren och alla värden var utmärkta, utom att jag låg en punkt över det normala på hormonproduktion i sköldkörteln. Ska ta ett kompletterande prov i mars. Men om jag frågar kroppen idag: ”Hur mår jag?” Svarar jag: ”Idag mår jag så som jag är van att må: lugn och  full av (livs)glädje i kroppen, energi och kreativa tankar, social och utåtriktad”. Med dagligt yinyogapass sedan i december, inga måsten eller göra-allt-på-en-gångmentalitet, utomhusnätter med god sömn, avskalat uteliv på stigarna och så det återvändande ljuset är det knappast förvånande att min kropp och själ fått det bästa tänkbara och mår därefter. Lite måttlighet skadar inte.

202001zzzzzz

Att ligga i en varm sovsäck och betrakta stjärnhimlen, förundras och låta tankarna vandra och snudda vid det ofattbart ofantliga ger både gåshud och svindel. Nu senast vid Bruksdammen utanför Hälleforsnäs i Sörmland. Orion, Karlavagnen, Polstjärnan, Cassiopeja och stjärnhopen Plejaderna. De första stjärnbilderna jag lärde mig som barn. Minnen kommer när vi bilade till och från mormor i Moskosel (utanför Arvidsjaur) kring jul genom snötäckt landskap. Stjärnhimlen däruppe i norr om vintern var så överväldigande. Obeskrivlig. Ansiktet mot en kall bilruta. Kontemplativt.

Bruksdammen 24/1: Noterade fem satelliter och två stjärnfall. Vad jag önskade mig förblir min hemlighet.

202001i

Och sedan alla möten med skogens invånare. Hoande kattugglor, bland annat två tre hoande vid Nävsjön en kväll, skällande rävar och två som jag mött på morgonen på väg hem till baslägret, bäver en kväll i kanalen på väg till Torsharg, rådjur lite då och då. Vaknade en natt av något utanför tältet, när jag rörde mig väste det till och försvann ljudlöst, antingen katt eller grävling (som kan väsa men oftast grymtar högt). Vid Nävsjömossen vaknade jag till några spelande orrar. Övade sig säkert inför vårens stora spelning. Inte att förglömma är alla små insekter som besökt mig i tältet. En spindel (bild) lyckades hänga med hem trots att jag flyttade ut den till mossan. Den bor nu bland mina växter i baslägrets vardagsrum. En långsamt vandrande tallbärfis. Skogsmusen som rotade runt i ryggan eller den i kolarkojan vid Nävsjön som rände runt på andra britsen i jakt på något ätbart. Gav den en bit Twix sedan höll den tyst (såg en bild framför mig där den låg i sitt torra bo ihopkrupen med de nätta framtassarna på magen, ett leende och slutna ögon). Så många små ögonblicksmöten. De som berikar livet.

202001m202001j202001zzz

Bortsett från några timmars snöfall i Tiveden och regn de sista dagarna i januari har det varit ovanligt milt och nederbördsfritt. Det har blåst en del under månaden och jag älskar suset i trädkronorna. Och i min glänta i Torsharg har flera träd knarrat, knirrat och gnisslat i alla möjliga tonarter varför jag döpte min tältplats till ”De sjungande trädens glänta” (en titel som hämtad ur ”Tre deckare löser…”). Detta tills jag kvällen den 17 januari inspekterade träden kring gläntan och upptäckte att Storgnisslaren, en hög långsmal tall, som älskvärt lutade sig mot en granfru men den dag granens grenar ger vika kommer tallen utan tvekan falla rakt över platsen där jag slår upp mitt tält. Hittade snabbt en ny fin glänta 5-6 meter längre bort, omgiven av flera ståtliga tallar. Kan fortsätta njuta av trädens sång och vindens sus i trädkronorna.

202001s

Som varmast har det varit 10 plusgrader den 15:e och som kallast fem sex minus natten den 5:e i Tivedens nationalpark och åtta minus fullmånenatten vid Marvikarna den 10:e

202001k

Läst i tältet
202001t
Böcker upplöser varandet och läsning kan jag inte vara utan även om så rogivande att bara ligga och lyssna på naturens ljud i mörkret. Hade totalt missat paret Torgebys vackra bok Sova ute. Tack för tipset Naturmorgon P1. En rofylld bok med Markus kloka enkla ord och Fridas fotografier som lockar och bjuder in. En dedikerad Liv och lust som jag fick av författaren Mats (och Åsa Ottosson) en gång för typ 15 år sedan och som jag upptäckte på nytt i och med flytten. Läsglädje och förkovran på hög nivå och för alla åldrar. Visste du att en silverfisk kan bli flera år, om du låter bli att trampa på den. Gunnar Wettergrens Träd — en vandring i den svenska skogen handlar tyvärr mer om träden som resurs ur ett historiskt kulturperspektiv än om skog och biologisk mångfald. Intressant läsning men inget för en trädkramande romantiker som sätter värde på annat än virke. Underfundiga Hundmanuskripten av Jon Fosse borde alla (som inte har en hund) läsa. Tre berättelser som berör och balanserar på ovisshetens rand. Kattmanuskriptenmitt liv som underdåning uppassare kanske blir min uppgift att skriva. Birgitta Crafoords bok Alkoholist med rätt att leva är en ärlig käftsmäll. Bara synd att den är stört omöjlig att få tag på. Går dock att låna på bibliotek. Tack och lov för våra bibliotek! Lånade nyligen Lars Monsens Stora vildmarksboken.

202001zzzz

Utrustning
När jag tältar i Torshargskogen använder jag mitt enmanstält Tarptent Notch och sover då med öppen absid. Jag kommer inom kort skippa tältet och spänna upp en enkel tunn pressening som tak på lämplig plats i Torshargskogen. Som sovsäck har jag min gamla hederliga Caravan Arctic som hängt med i över 30 år! Kanske i rymligaste laget, då den är lite som sovsäckarnas 105-säng men skulle det smälla till och bli 20 minus får jag lätt plats med någon av mina andra säckar i caravanen. Har lagt ett lager granris på backen och har sedan i tältet ett cellplastunderlag och på det ett uppblåsbart isolerat Sea to Summit UL. En termos med te är en självklarhet liksom pannlampa.

202001o
202001u

När jag sticker iväg på mina helgäventyr har jag samma tält och uppblåsbara liggunderlag men har som sovsäck min betydligt lättare Sea to Summit Spark 3 samt ett Fjällmarks sovsäcksöverdrag med vattentät underdel i nylon och luftig ovandel. Under de två kallaste nätterna drog jag min dunsmock över fotändan på sovsäcken och Haglöfsjackan mellan sovsäck och sovsäcksöverdraget på överkroppen. Har inte frusit en endaste natt och så otroligt skönt med alla sovmornar i en varm och gosig sovsäck! Vill man gå upp tror ni?

202001v

Vad tar jag med mig in i februari?
Jag kommer göra mitt yttersta för att undvika skärmskydd och träbritsar i kolarkojor och liknande. Jag sover inte bra på hårt och helt plant underlag, trots uppblåsbart liggunderlag. Tält, presenning eller under bar himmel är det som gäller framledes. Ja, och så konststycket att försöka skriva betydligt kortare månadsrapporter framöver.

På återseende

Niklas

(Den 3 februari fick jag ett mail från min gamla fågelskådarvän Bertil Johansson som berättade: ”Fjärilen på bilden är ett lingonplattfly, Conistra vaccinii, en av få som kan ses på vingarna i januari.” Tack Bertil!)

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

202001z

Jun 122020
 

01_ingressNär det gäller mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark en gång i månaden under 2020 är det alltid trevligare att förena nytta med nöje. Naturen i och strax utanför nationalparken bjuder alltid in och inget besök är det andra likt. Sjöarna, stigarna, bergknallarna och träden ligger och står där, som alltid, men vädret, fåglarna, temperaturen och färgerna skiftar. Sedan är det skillnad på att uppleva detta i sin enskildhet och att dela detta med någon annan eller rentav med ett fantastiskt gäng entusiastiska stiglöpare. Och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje och beträffande den gånga helgen, 5-7 juni, handlar det om mångdubbel glädje.

I höstas bjöd jag in ett gäng sköna människor för att uppleva stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark under en helg med boende i Tivedstorp, i maj bjöd vännen Andreas Fredriksson in vänner med ljuvligt boende på Ösjönäs och nu senast blev det både en tältnatt vid Blanksjön och boende i Tivedstorp tillsammans med goa människor. Den primära tanken för egen del med dessa Tivedenevent är att bjuda in stiglöpare som aldrig satt sin fot i Tiveden i allmänhet och nationalparken i synnerhet. Detta med en förhoppning att fler tar sig till Tiveden, lockade av rykten, bedårande fotografier i sociala medier eller ditlockade av någon som redan varit där och blivit beroende av stigarna och gammelskogen i nationalparken. Jag kanske ska titulera mig ambulerande stiglangare i fortsättningen och jag kan ju 12-stegsprogrammet utan och innan om nu någon behöver avgiftas.

Jag älskar att skriva, lika mycket som jag älskar att uppleva fantastisk natur från slingrande stigar eller längs en till synes planlös färd genom stiglös natur. Men i detta inlägg håller jag mig kort och det beror på att jag omöjligen kan återge helgen i ord, särskilt inte när det kommer till varje deltagares personliga upplevelse. Drömmen vore att få läsa samtliga deltagares egna berättelser om den gångna helgens äventyr. Förmodligen kommer många delar i dessa berättelser vara likartade men var och en uppskattar och värderar det ”gemensamt” upplevda väldigt olika. En blommande och doftande skvattrammyr i långsträckt sprickdal kan väcka barndomsminnen hos en person medan det hos en annan är en helt ny bekantskap. En ödsligt ropande storlom kanske berör en person medan nästa inte tar någon notis alls. Någon kanske skrattar när vederbörande sjunker ner till knäna i ett gungfly medan en annan bara skriker uppgivet när de nyinköpta färgglada skorna fylls med svart sump och vatten. Listan kan göras hur lång som helst. Det här inlägget inspirerar förhoppningsvis läsare att besöka Tivedens nationalpark i framtiden men den där genuina glädjen och lyckoruset som var och en upplevde där och då den gångna helgen går inte att konservera eller rekapitulera i ord. Och det är just den gemensamma glädjen och spontaniteten, ja, andras lycka som är den stora behållningen för egen del med denna typ av sociala upplevelseevent. Audivisuella minnesbilder med de högt utropade orden ”Meen guuud såååå fiiiint!” var och varannan kilometer gör mig genuint glad inombords. Ler brett med en frånvarande drömsk blick.

Deltagare
Västeråstrojkan Erik Kjellberg, Ilich Vera och Kerstin Rosenqvist, Stockholmarna Paula Kirkegaard, Mikaela Waller, Linda Andersson och Suzana Cuturic, Nykvarnarna Maria Tornmarker och Marie Kasselskog, sidekickern Andreas Fredriksson och jag själv samt Cristoffer Stockman under söndagen.

01_ingress2

Fredagen den 5 juni
Väderprognosen hade växlat fram och tillbaka dagarna innan med allt från ösregn fredag och lördag till ostadigt med solglimtar. Visst, det blir som det blir, men sol eller uppehåll är att föredra på ett socialt löpäventyr med många naturliga stopp. En option i upplägget var att komma ner till Tiveden redan på fredag eftermiddag/kväll för att sova ute på Mysudden intill Blanksjön strax öster nationalparken. Paula och Mikaela nappade direkt. Andreas och undertecknad parkerade bilen vid Ösjönäs strax efter lunch och målet var att testspringa de nyuppmärkta rosa och blå slingorna, tänkta för ridning, MTB, vandring och löpning. Det blev trevlig löpning i lätt duggregn på fina stigar och mestadels fin gammal skogsväg för att slutligen gena och komma på den läckra orangemarkerade stigen vid Blanksjön söder om Ösjönäs. Så fantastisk tid just nu med det grönt skira blåbärsriset och blommande skvattrammyrar. Bara att njuta fullt ut. Försommaren är kort.

Karta_dag1 Karta_dag1b
05b05c05d05dd

Vi tog en Madeirastrut och pepsi i Ösjönäs, lite snack med Klas och Lisa och drog sedan till Olshammar för en gofika deluxe med hembakt i Heidenstams gamla födelsehem. Vilka bakverk! Vilken gemytlig atmosfär. Dags att tänka på förberedelserna inför kvällens pinnbrödspartaj. Iväg till Blanksjön. Regnet kom och gick. Blåst från sydost. Upp med en presenning och bygga en ny eldstad med sandbotten och stenar. Upp med tälten. Paula och Mikaela dök upp vältajmat när vi låg och mös vid elden. Det bjöds på fem sorters korv och bästa tänkbara pinnbrödsdeg. Som vi satt där och mös dök plötsligt Marie och Maria upp. De hade installerat sig på Tivedstorp och kom förbi för att se hur vi hade det. Tråkigt nog visade det sig att Marie hade problem med ena foten och med största sannolikhet inte skulle kunna springa på den så de siktade in sig på en helg med vandring men med gemensamt boende, middag och frukost.

05e 05f 05g 05h

Vinden vände. Regnet strilade ner i någon timma eller två. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Stilla kväll. Storlommen ropade vid några tillfällen. En nattskärra började surra.

Lördagen den 6 juni
Vaknade till spelande orrar och ropande storlom. Andreas var redan på fötter och fångade stillheten på film. Mikaela och Paula låg och drog sig. Vackert och stilla. Lite urrigt. Gjorde upp eld, förberedde kaffe och supergröt till gänget. Skymtade blå himmel bland molnen. Prognosen lovade sol och moln med lite regn på eftermiddagen. Så iväg till Naturrum och nationalparkens huvudentré. Alla rullade in i tid även två såta damer från Stockholm som till och med hunnit hänga runt på Ösjönäs.

Molnen lättade och solen hittade fram och värmde stigar och sinne. Vi avnjöt slingan längs Stora Trehörningen, vek av på den ”bortglömda” gamla fina orangemarkerade slingan ned mot Blanksjön (ja, det finns två), vidare norrut, över den läckra och kuperade Tärnekullen och Vitsandsgrottorna. Många stopp blir det. En obanad avstickare upp på höjderna vid Vitsandstärnarna. Så svarta och blanka. Junker Jägares sten och playan Vitsand. Läckra Stenkällan och sedan pirriga klättringar upp till Stenkälle klack och därefter en av nationalparkens läckraste slingrande utförslöpor. Lunch vid Östgötaviken ett stenkast från Naturrum.

Karta_dag2
06a 06b 06c 06d 06dd 06ddd 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l 06m 06n 06o 06p

Efter lunch var det dags att avnjuta den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade valt ut en loop som tog in Storesjön, Takstenen, Lommasjön och det fantastiska platåområdet. Det stiglösa området mellan Bergslagsleden och Tiveddalen är bara så fantastiskt vackert och häftigt. Och vi hade precis kommit in i östra delen när regnet började ösa ner. Kändes som en tillfällig åskskur. På med regnjackorna. En dag som bjuder på både regn och sol, torra barrstigar och leriga skogsmyrar. Ja, se gärna filmsnutten Måste jag vara lerig hela djävla dan, så förstår ni glädjen. Tre tjädertuppar förgyllde. Magi när den är som bäst!

06q 06r 06s 06t 06tt 06ttt 06u 06v 06x 06y 06z

Efter en hel dag i fantastisk natur var det skönt att få komma till Tivedstorp. Dusch, bastu och grillbuffé hägrade. Några i sällskapet var ute på sightseeing, ja, till Ösjönäs igen. Skön kväll med ömsom regn, ömsom strålande sol. Tror alla var mer än nöjda över dagen.

Söndagen den 7 juni
Frukost vid åtta och avfärd vid nio. Tillbaka till Naturrum där vi även mötte upp med löparvännen Cristoffer Stockman som var på besök med sin Anso och husbil. Ljuvligt väder för lättsamt tassande på stigarna. Vi avnjöt de resterande slingorna i nationalparken och den fina omarkerade skogsstigen samt min klara favorit; Oxögabergsrundan. Ja, och så den smått svindlande Stigmanstraversen, som är lite av en initiationsrit för stiglöpare som besöker Tiveden. En i sällskapet tyckte att Skara sommarlands rutschbanor är alldeles för mesiga och körde istället utför från traversen. Sällskapet var dock väl garderat med en sjuksköterska, läkare och begravningsentreprenör.

Färden fortsatte genom de fina norra delarna. Flera stopp vid den jadegröna Trollkyrkesjön. Upp på Trollkyrkorna. Och från Lilla Trollkyrka till huvudentrén var det av tradition fri fart för den hågade där vinnaren får moona för tvåan på bron, som i stiglöparkretsar numera går under namnet Moonarbron.

Vid tvåsnåret var vi mer än mätta och belåtna, åtminstone för en kort tid. Tänk att tiden kan gå så snabbt trots att man är ute så länge, men så är det när man njuter och har roligt i gott sällskap.

Vi var några som valde att runda av med gofika i solen hos Tivedens kafferosteri i vacker trädgård med utsikt mot den stora sjön Unden.

Se gärna Ilich sammandrag av en oförglömlig helg i gott sällskap.

Ha en skön sommar!

Niklas

Karta_dag3
07a 07aa 07b 07c 07d 07e 07f 07g 07h 07i 07j 07k 07l 07m 07n 07o

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juli >>

Jan 022020
 

200101aJag är inte mycket för tillbakablickar, såvida jag inte befinner mig på en läcker ridge eller för att se hur stigen bakom mig ter sig i varmt släpljus på kvällen eller i trolskt stilla dis. Att då och då stanna upp och reflektera, kolla kompassriktningen, är både sunt och nödvändigt, men ack så lätt att försaka. Jag lallar nog på som de flesta fram tills att något omvälvande och inte sällan sorgligt inträffar. Jag kommer inte sträcka mig till att säga att 2019 var ett skitår. Aldrig. Glädjen och sorgen, motgångar och framgångar, ja, de skiter fullständigt i årtal och årstid. Mitt motto har under mina 10 nyktra år alltid varit att ”varje år har varit mitt bästa år, inget år har varit bättre eller sämre än det föregående eller efterföljande”. Den gångna hösten har hur som helst varit en annorlunda höst. Jag var nära att säga upp mig på stående fot efter semestern. Full fart med Tivedsläger och Mar(viks)drömsförberedelser. DNF på Kullamannen, men spänner man bågen hårt och siktar högt får man vara beredd på att det kan gå hur som helst. Förkylning och ihållande trötthet. Två vänner som gick bort. En mentalt energikrävande flytt, förvisso tillbaka till Torshälla och en lägenhet jag väntat på i över fyra år. Och mitt i allt detta, den 23 oktober, fick min älskade Gloria somna in efter 13 1/2 år av villkorslös kärlek. Tomheten och saknaden var – och är fortfarande – obeskrivlig. Tid att sörja. Tatuerat ännu en tass bland de andra tassarna. Väljer att stanna där då jag inte har för avsikt avskräcka er från fortsatt läsning. Detta är ingen sorgesång och det är ju så här livet ser ut för var och en. Konserverad lycka hör skönlitteraturen till och det krävs inte mycket för att uppleva glädje och eufori. Ge mig en slingrande stig, en orörd skog, porlande vatten och fågelsång. Rörelsen, den repetitiva rörelsen framåt, tankar som löses upp, sinnen som registrerar. Kontakt med mitt inre. Frisk luft och sällsam stillhet. Bättre medicin är svår att finna, inte minst i vänners sällskap. Så många kvällar den senaste månaden som jag suttit i en mörk skog och låtit elden hypnotisera mig. Ja, jag har blivit en uteliggare.

Under senhösten utvecklade jag en överkänslighet för ljud. Orsaken är ännu oklar. Kan vara stressrelaterat och tittar jag tillbaka kan urskilja många faktorer. Läkarbesök i mitten av december. Togs en massa prover. Inklusive borrelia. Svaren kommer vilken dag som helst. Mitt EKG gjorde dock läkaren lyrisk. Excentrisk hypertrofi. Ett svårlokaliserat lågfrekvent ljud i lägenheten kommer och går. Vaknar till och från. Fastighetsvärden tar det förstås på allvar. Så, sedan i början av december sover jag ute i Torshargs vackra skog ett par kilometer hemifrån. Fyra fem nätter i veckan. Kan avslöja att sova ute är snabbt beroendeframkallande. Vinden i trädkronorna, knak i skogen, sovsäcksmys och kattugglan som hoar en bit bort. Och tystnaden! Utan katt är jag längre inte låst, mer ett faktum än av glädje, och kan dra iväg på små löpäventyr utan att planera dem i förväg. Utnyttjar numera varje helg och ledighet för äventyr i naturen. Lägenheten känns mer som en personligt inredd förvaringsplats där jag kan ta ett varmt bad, tvätta kläder, läsa, skriva ett blogginlägg som detta, äta och lyssna på musik. Nä, det är inte synd om mig. Det handlar bara om inställning och någonstans är jag tacksam över att hitta lösningar som visar sig tilltala mig mer och inte följer det gängse normerna. Och vart detta leder återstår att se. Jag följer med som en nyfiken resenär. Jag för dagbok över mina utenätter. Kanske dags att hitta en stuga i skogen?

200101aa

Väderprognosen såg fin ut inför nyårsafton. Har besökt Marvikarna och Åkers bergslag var och varannan helg de senaste månaderna. Kändes högst lägligt för ett besök till mitt andra absoluta favoritområde med sörmlandsled och fina lokala stigar: Tunaberghalvön, söder om Nyköping. Packade ner tält (mest utifall), övernattningskit och tillräckligt med mat och energi. Tog bussen (runt hörnet från jobbet) till Nyköping i måndags eftermiddag och väl där bussbyte till Nävekvarn. Handlade lite på Konsum innan jag slog på pannlampan och sprang etapp 36 mot Nävsjön. Stjärnklart. Hård vind som gav upphov till ett härligt sus i trädkronorna. Kom fram till kolarkojan vid Nävsjön. Har aldrig sovit i den tidigare. Två britsar och ved. Hade med mig ett par små gravlyktor. Installerade mig. Cosy. Sov skönt och tog faktiskt en välbehövd sovmorgon. Vilken fantastisk nyårsaftons dag. Klarblå himmel hela dagen. Av den friska västanvinden märkte jag inte mycket då jag sprang längs Bråvikskusten österut. Årets sista dag? Kändes mer som en vårlik senvinterdag. Det blev en fantastisk heldag på etapp 36-41 av Sörmlandsleden samt den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget på totalt 44 kilometer. Nävekvarns klint är en relativt säker plats att se havsörn under vinterhalvåret, så även denna gång. Noterade ytterligare en havsörn vid Galtviksberget. Det bjöds även på tjäder, sparvhök, sångsvan, rödhake, rödvingetrast, tofsmes, sidensvans, gärdsmyg och avslutades med en hoande kattuggla  strax efter Koppartorp. Siktade in mig på skärmskyddet vid Kärrgruvorna varifrån jag tänkt ut en genväg på två kilometer till landsvägen för att ta bussen hem på nyårsdagsmorgonen. Där fanns ved. Tillagade en delikat nyårsmiddag på skivad ölkorv av olika kryddighet, potatismos och över det en glänsande hinna av olivolja med stänk av lime, vilket sköljdes ner med ångande kamomillte. Lallerstedt hade varit avis.

De flesta nyårsaftnar minns jag knappt eller så flyter de bara ihop med varandra men denna kommer jag för alltid att minnas. Inte för att den var extraordinär på något sätt men däremot otroligt vacker, särskilt från det att solen sakta börja gå ner. Det varma släpljuset som ger träd och klippor en närmast overkligt röd ton. Glädjande var att många människor gett sig ut på stigarna för en promenad längs Bråviken så det blev flera stopp för att utbyta några glädjens ord på denna årets sista dag. Ja, det får även räcka med ord om detta äventyr där jag fick uppleva sista solnedgången 2019 och årets första soluppgång 2020. Bilderna nedan säger nog det mesta.

Som en parentes kan jag berätta att jag drog på smilbanden när jag i morse lyssnade på reprisen av Naturmorgon där de recenserade ett stort antal böcker från 2019. Jag har överlag bra koll på de fackböcker som ges ut inom natur och äventyr men har helt missat att Markus (och Frida) Torgeby kommit ut med boken Sova ute: om att finna sitt lugn i naturen. Vilket sammanträffande! Själv skriver jag i min lilla svarta med titeln En uteliggares dagbok.

Imorgon bär det av till Tivedens nationalpark och därmed starten för mitt lilla projekt att besöka och uppleva nationalparken under årets alla månader 2020. Ja, 2020 lär bli mitt bästa år, även det.

God fortsättning!

200101b 200101c 200101d 200101e 200101f 200101g 200101h 200101i 200101j 200101k 200101l 200101m 200101n 200101o 200101p 200101q 200101r 200101s 200101t 200101u 200101v 200101x 200101y

Sep 282020
 

01aSå var det dags för årets nionde besök i Tivedens nationalpark. Ljuva september. Den månad jag älskar högt, vilket jag tror bottnar i mitt liv som fågelskådare. Minnesvärda dagar vid kustbandet. Landsort. Triberga läge på sydöstra Öland. Utlängan, utposten i Karlskronas skärgård. Ljuset. Luften. Vädrets växlingar. Och de sträckande sjöfåglarna förstås. Skådespelet. Toppdagar, som alltid föregås, och efterföljs, av många mediokra dagar. Tålamod är sträckskådarens vardag. Men så är det väl med det mesta, för det mesta. Minnesvärda ögonblick vore inte minnesvärda utan en stor portion slit och svett. Och så är det med vandring och stiglöpning också. September. Färgernas månad. Mitt emellan sommar och höst. Ambivalens. Ett stänk av vemod. Doften av jord och våta löv. Luften fylls av fåglars lockläten. Tropikflyttarna har redan lämnat landet. Orrarna och gärdsmygen låter sig dock inte nedslås utan bjuder upp till spel och sång. September. Äntligen kan man börja sova under bar himmel igen. Stjärnhimmel som tak. Sval luft mot ansiktet. Nästan två månader som passerat sedan senaste besöket i början av augusti. Vad skulle Tivedens nationalpark bjuda på denna gång?

I vanlig ordning tog jag tåget till Laxå. Denna gång ett senare tåg. Var framme strax efter åtta på torsdagkvällen den 24 september. Redan mörkt. Åt en sen middag på Rastpunkten. Fyllde på med vatten och vandrade bort till min lilla glänta i utkanten av Laxå. Gläntan som bjudit på årstidsväxlingar sedan första övernattning tidigt i våras. Redde mitt utesovarbo. Under bar himmel förstås. Underbar himmel. Stjärnklart. Varmt. Hade räckt med sommarsäcken.

Vaknade strax innan fem på fredag morgon. Åt en ostkaka med hallonsylt. Kokade upp vatten till termosen för kaffet på bussen. Packade ihop och strosade ner till stationen genom ett mörkt sovande Laxå. Hann med en kopp kaffe i väntan på bussen. Som vanligt helt ensam på bussen ner till Sannerud. Inte konstigt, den åker ner, vänder och hämtar upp skolbarnen längs vägen tillbaka till Laxå.

Väl i Sannerud bar det av på den gamla numera blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ömsom sol bland moln som skiftade i olika nyanser av sepia och grått. Hade redan från början bestämt att detta besök skulle bli soft, bara vara och utforska potentiella sovplatser för framtiden, strax utanför nationalparksgränsen. Hade även stämt träff på söndagen med Moa som – tillsammans med sin vän Erika – anordnat ett stiglöparläger fredag till söndag med Ösjönäs som bas. Annars helt öppet upplägg förutom första natten på min favoritudde vid Blanksjön öster om nationalparken.

Karta

Tassade på längs kyrkstigen. Ljuv septemberluft. Men långt ifrån tyst. Gott om trastar och dess olika läten; taltrastens tzickande, rödvingens syrligt sugande läte och dubbeltrastens utdragna torra smatter. Kungsfåglar, tofsmesar och nötväckor. Underbart pratsamma korpar. Nyfiken på vad de pratar om. Bräkande bergfinkar från norr. På genomresa mot södern. Och så det härligt bubblande lätet från enstaka höstspelande orrar. Kom relativt nära en orrtupp som satt i en grantopp och spelade med utbredd solfjäderformad stjärt. Bubbel och pyschande. Glömde nästan att andas där jag stod orörlig bland träden. Inga sjungande fåglar men livat i skogen, lockläten som skvallrar om höst. Tog en sväng till norra delen och den utskjutande udden i Väster-Ämten för att checka tarp-/tältmöjligheterna ute på själva udden. Helt OK, men omgivningen är inte helt i min smak. Vacker morgon hursomhelst.

01b 01c

Fortsatte upp över Tärnekullen och för en gångs skull åt motsatt håll sedan vidare på stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tog en fika i solen strax innan Timmerholmen. Kaffe och ballerina. Plötsligt hör jag det vassa lätet från en forsärla som är på ingång norrifrån. Första gången jag noterar arten i nationalparken. Kul. Vidare på stigarna och njuter av naturens färger i rött, ockra, orange, gult, grönt och nyanser däremellan. Blåbären har inte helt förlorat sin sötma. Svamparna låter jag vara men kan inte låta bli att förundras över de lysande röda flugsvamparna eller bara vidröra en jättelik blomkålssvamp, likt en kvarglömd hjärna i skogen. Donald Trumps?

01d 01e 01f 01g 01h 01i

Fortsatte norrut mot Kölnavattnet och sedan den smala knappt synliga stigen rakt österut via den smala passagen norr om Sör-Ämten för att komma till den gamla skogsvägen som leder genom Tivedsdalen. Följde den mot Blanksjön. Har inte hittat någon vargspillning på skogsvägen under de senaste fyra besöken så jag tvivlar på att någon av ungvargarna längre är kvar i området. Dock blev jag varse en annan lite varelse. Likadant varje år vid den här tiden. Man jublar över att myggen och knotten försvunnit och så plötsligt under varma stila septemberdagar dyker älgflugan upp. Till en början smått obehaglig, men de biter mig aldrig. Trots allt ett fascinerande kryp, inte en fluga utan en lus som, när den hittat en värd, fäller sina vingar. En rätt kass flygare som man lätt springer ifrån. Nåväl, efter en stiglös tur kom jag till min favoritudde vid Blanksjön där jag gjort i ordning ett par eldstäder med sandbotten, lagt upp ett vedförråd och gömt en presenning för mys vid elden om det regnar eller blåser. Solen sken men prognosen berättade om regn till kvällen och riklig nederbörd hela den kommande natten. Men där och då njöt jag av att bara vara. Satte upp skyddet och så min tarp. Kontemplativ tillvaro i all sin enkelhet: en eld, krydigt te, en bit parmesan och mörk choklad. Vad mer behövs? En hund kanske…

01j 01k 01l

Sov bra trots ösregn hela natten. Vaknade tidigt på lördag morgon. Klar blå himmel! Stilla och härligt fräsch luft men ändå varmt. Njöt hela förmiddagen och kom iväg först vid halvtolv. Stilla, varmt och kvavt, vilket tycks vara älgflugornas älsklingsväder. Gav snart upp planen att vandra planlöst i den östra delen. Enerverande älgflugor i mängd. Drog istället in i den västra delen och sprang på stigarna och slapp därmed älgflugorna. Haha, ett långfinger åt älgflugorna. Noterade några ekorrar, en snok och flera paddor längs färden.

01m 01n 01o 01p 01q

Besökte Ösjönäs för en fika. Slog till på den sista Madeiratoppen (jag lyckas alltid) och så en kaffe. Snackade med Klas. Morsade på några ur Moas och Erikas löpargäng som huserade i Vinkelboda. Tog sedan blåbärsgräddeslingan, det vill säga den rosamarkerade slingan (ser ut som stolparna är doppade i blåbärsgrädde, avråder dock från att slicka på stolparna i dessa Coronatider) som Klas och Jessica på Ösjönäs iordningställt. Finns även en blå, men den rosa är läckrare ur ett löparperspektiv. Tanken var att reka stigar och framtida sovplatser kring Blanksjön, ja, ännu en Blanksjön strax utanför nationalparksgränsen. Jag och vännen Andreas körde rosa och blå slingan i juni och hittade då även en omarkerad stig söderifrån och kom på den gamla fina orangemarkerade öglan som passerar Blank- och Sarvsjön.

Det började superbra med två tre järpar i en fuktig bäckravin som ledde ner till Blanksjön. De är bara så coola! Och vackra! Så lätta att missa och dessutom ovanliga då deras biotop försvinner alltmer i och med rådande skogsbruk. Olikt de andra skogshönsen, orre och tjäder, har järpen en fin silverklar sångstrof. Under alla min år som stiglöpare har jag bara noterat järpe vid total sex tillfällen, fyra av dem i Tivedens nationalpark.

Hittade tre fyra riktigt fina lägerplatser kring Blanksjön och en var så läcker att jag bestämde mig för att slå läger där för natten. Hade en annars tänkt sova på en sagolik liten hylla ovanför Sarvsjön, men det får bli en annan gång. Dessa platser ligger utanför nationalparken varför du får tälta och göra upp eld, givetvis med sedvanlig respekt och omtanke. Det blev en ljuvligt trolsk kväll med ett fint dis över sjön och som svävade genom skogen. Det verkligt vemodiga med detta besök var att storlommarna lämnat sjöarna. Saknar deras ödsliga läten. Skakade av mig saknaden och satte upp tarpen för att undvika ett uppvaknande med fuktiga kläder och sovsäck. Började fundera på om jag inte skulle stanna ytterligare en dag och åka hem på måndag morgon istället. Kanske, kanske inte…

01r 01s 01t

Vaknade upp i en stilla och tyst omgivning insvept i ett stilla dis. Ön därute i Blanksjön låg för ankar vackert grön. Låg kvar i sovsäckens värme och fixade frukost. Ingen brådska, ögonblick som dessa kommer inte igen. Visst, liknande ögonblick, men om morgondagen vet du ingenting.

01u

Hade bestämt möte med Moa vid Vitsands entré runt 12-snåret. Hade en soft plan för förmiddagen. Tog ytterligare en loop runt Blanksjön och har nu alla stigar, markerade som omarkerade, memorerade i huvudet. Fortsatte på den orangemarkerade och testade avstickarna vid Ösjönäs innan det bar av mot huvudentrén och där stötte jag glädjande ihop med delar av Moas löpargäng och strax uppenbarade sig även Moa själv, som jag första gången mötte strax innan midsommar då hon tillsammans med en kompis precis satt av från Kloten för springa hela Bergslagsleden söderut på fem dagar, vilket hon genomförde med bravur. Och så kom ytterligare en löpare inspringande, what!, där stod den alltid lika glada Karl A från Kvicksund! Haha, världen är bra liten ibland, eller är den det? I de här sammanhangen borde man inte bli förvånad. Paul Auster hade definitivt inte blivit förvånad. Ni förstår själva att det blev en del snack men vi var ju alla där för att njuta av stigar och vacker natur, solitärt som socialt. Vi skildes åt. Planen att ses klockan 12 vid Vitsands entré låg kvar.

01v 01w 01x

Jag avnjöt diverse stigar och tog en avstickare till Junker Jägares sten, Tärnekullen och de alltid lika magiska Vringelirövarna, så vackra i diset. Stannade till och pratade med ett trevligt par som varit ute i tre dagar. Såg snabbt att detta var några som var inne på detta att vandra med lätt packning. Tog farväl och kom snart ut på Vitsands tomma beach sånär som på en skock halvnakna och nybadade människor långt bort i slutet av strandremsan. Tror inte de behöver en närmare presentation. Jag själv svidade om till till torrt. De hade bestämt för att avsluta helgen med lunch på Tiveds kafferosteri och vem säger nej till en gastronomisk utsvävning. Menyn blinkande redan i guldfärgad neon för mitt inre: finlatte och tjockvåffla med extra allt!

Jag hade från början tänkt göra sällskap med Moa till Karlskoga för en trevlig samtalsstund i och med de senaste månadernas komiska sammanträffanden och äventyrslöpning i största allmänhet. Men i och med Karls uppenbarelse blev planen en annan. Hur trevligt det ändå hade varit med en Moa-stund kunde jag inte tacka nej till ännu ett trevligt sällskap i form av Karl och skjuts ända hem till dörren. Livet är förunderligt och glädjen finner man oftast i de mest avskalade och enkla sammanhang, bara man har förmåga att ta tillvara på dessa stunder.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>

Sep 042020
 

00aAtt det sällan blir som man tänkt är nog mer regel än undantag, såvida det inte handlar om att gå till affären och handla mjölk, men för äventyr som planerats månader i förväg… Så otroligt tråkigt om ens äventyr blev exakt som man tänkt sig. Inga överraskningar. Inte få pröva sina skills under olika oväntade omständigheter. Nä, jag håller mig till mitt gamla motto som gammal tålmodig fågelskådare: Förvänta det oväntade och du blir – beroende på inställning – oftast glatt överraskad! Ja, eller bara ta det som det kommer. När jag i vintras planerade för min långvandring med lätt packning från Hemavan till Storfjord i Norge hade världen ännu inte stiftat bekantskap med Corona och Covid-19. År 2020 blev nog inte som tänkt för någon på denna planet. För egen del blev det att planera om mitt vandringsäventyr då Norge stängde gränsen mot Sverige. Jag må vara strukturerad men det var flera år sedan jag slutade planera äventyr i fjällen i detalj, förutom när det gäller att fylla på ryggan med mat och energi. Jag finner inget som helst nöje i att vandra med tung packning och för mig är en ryggsäck med mer än 11-12 kg en väldigt tung ryggsäck. Bärbart men onödigt tungt. För mig och mina äventyr är det maten som är den stora boven när det kommer till vikten i min ryggsäck. Så, depåstopp med påfyllning av mat och energi kräver en del planering om jag önskar vandra lätt. När pandemin var ett faktum och vår övergick i sommar var det bara att sluta vänta och hoppas på öppnandet av ett stängt Norge. Fjällen är fjällen och var man än beger sig bjuds det på upplevelser. Att ändra på min ursprungliga plan var aldrig ett problem. Hade dock bokat flyg till Hemavan redan i vintras. Till saken hör att jag alltid längtat tillbaka till Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk, alltsedan jag sprang hela leden på 10 dagar i augusti 2014. Ja, så fick det bli. Kungsleden till Kvikkjokk och därefter Sarek med eventuell sväng in i mitt älskade Padjelanta. Fem veckors semester och ingen hemresa bokad. Stanna tills jag kände mig mätt och belåten. Ta det som det kommer även om jag var inställd på att besöka sydvästra delen av Sarek, som jag inte upplevt tidigare.

Packade ryggsäcken med mat/energi för 10 dagar (8 kg) och utrustning (6,5 kg), vilket gjorde en utgångsvikt på 14,5 kg. No fun. Nå, bara bita ihop några dagar tills jag ätit ner packvikten till en behaglig upplevelse i kombination med fysisk anpassning. Blev en slitsam och svettig topptur upp till Norra Sytertoppen första dagen. För mig är utrustning något som möjliggör en behaglig färd till naturupplevelser, lätt, avskalat utan att ge avkall på säkerhet. Jag är ingen gramjägare och att stirra sig blind på 100-200 gram, hit eller dit, på exempelvis ett tält, det viktigaste skyddet i fjällen, är i sammanhanget aningen bisarrt. Det intressanta med en packlista är inte att vältra sig i prylar för allmänt beskådande utan för att få en helhetsbild av ens utrustning och faktiskt se hur varje val påverkar utgångsvikten, basvikt liksom det som förbrukas. Du ser snabbt hur mycket allt ”extra” bidrar till vikten. Ju större rygga desto mer onödigt ”extra” får du plats med. Jag tycker att webbtjänsten LighterPack i detta hänseende är en ypperlig tjänst som ger en bra överblick på allt du adderar eller tar bort. Kan varmt rekommenderas. I slutet av denna story hittar den som är intresserad några ord om mitt val av utrustning för detta äventyr samt mat och energi medan packlistan återfinns på följande länk, om nu detta är av vikt.

00c

Detta blir en textmässigt kortfattad (allt är relativt, som någon en gång uttryckte det) story där istället fotografierna får tala sitt tydliga språk. Ett axplock fotografier av de dryga 1000 som fyllde minneskortet under färden. Man kan låta sig inspireras men upplevelserna i fjällen ska upplevas IRL. Och det sköna med just Sarek är att stigarna är få och ger den där barnsligt sköna känslan av att vara en upptäcktsresande pionjär i orörd vildmark. Pirrigt med nyfiken salighet. Utsattheten. Vad ödmjukhet och respekt verkligen innebär…

Kungsleden Hemavan-Kvikkjokk, 10-17 augusti, 28 mil och 8000 höjdmeter
Vad finns att säga om Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk? Mer än att jag längtat tillbaka sedan jag färdades där för sex år sedan. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Abisko har aldrig lockat till ett återbesök även om det blivit ett par turer mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Personligen tycker jag sträckan mellan Hemavan och Kvikkjokk är så mycket vackrare, avgjort mer varierad natur, leden tar höjd på många platser, smala fina stigar och minimalt med vandrare. Sträckan gjorde mig lika glad och euforisk denna gång, ja, faktiskt bättre än jag mindes den.

Planet landade strax innan lunch i ett soligt Hemavan. Åt lunch där för att inte slösa på den medhavda provianten. Köpte gas. Bara bita ihop och ge sig av uppåt på den mödosamma klättringen med 14 kilo på ryggen. Framme vid Syterskalet bestämde jag mig för att ta mig upp till Norra Sytertoppen. Tänkte att det vore fint att avnjuta solnedgången och möjligen en fin soluppgång. Förhoppningsvis var det tomt i toppstugan så att jag kunde sova där. Blev en svettig historia men väl värd mödan. Stugan var tom. Vilken kväll! Som jag satt där och njöt i stugans dörröppning kom en väderbiten kille vandrande över månlandskapet. Han hade vandrat hela Kungsleden och ville inte missa en topptur i det magnifika vädret. Ett värdigt avslut på en enligt honom regnig historia. Tänk, det var nästan på dagen sex år sedan jag var däruppe på toppen (11 augusti 2014) senast. Fint väder även då. Snösparvar då som nu.

01a
01d01b 01c 01e

Kall morgon. Noterade en vacker soluppgång. Somnade om. Åt frukost ett par timmar senare. Tog ”stigen” via Morhtetjåhke och vidare mot Syterstugan. Fick användning av mina microspikes över några stora snölegor. En hel del mygg och knott nere i björkskogen från Syterstugan till Tärnasjöstugorna. Ville bara upp på höjderna. Till vyerna och kanske slippa en del av myggen. Slog upp tältet på en kulle nedanför Stájnnavárrie. Mycket mygg och knott. Snabbt in i tältet. Regnade en del på kvällen och natten.

01f 01g 01h 01i

Efter Servestugan valde jag stigen längs norra delen av Tjulträsket. Kungsleden över bergen söder om Tjulträsket hade jag redan upplevt en gång. Kan inte gå i gamla fotspår. Kom till ett sött litet hus vid Rödingbäck som var öppet. Fanns infoskylt om platsens historia. Perfekt för lunch. Mätt och belåten och klar för avfärd stod det plötsligt en kvinna utanför dörren. Vi började prata. Hon hade varit ute och plockat kantareller. Hennes namn var Annika Midfjäll Laestander. Hon bjöd in mig på fika till sin lilla stuga på Valdemars udde vid stranden av Stora Tjulträsket med utsikt mot Stuor-Ájgart på andra sidan sjön. Jag blev där i två och en halv timma. Jag bjöds på en berättelse om hennes tid med sin livskamrat Gösta Laestander, fiskaren, fotografen, journalisten och författaren som somnade in 2013. Möten fascinerar mig. Alla bär vi på en levnadshistoria. Det som saknas är tid, tid att berätta och lyssna, men kanske främst saknas idag intresse och nyfikenhet. Alla är (själv)upptagna med sitt. Det är av denna anledning jag verkligen uppskattar möten i fjällen. Avskalade och enkla möten. Titlar är ointressant. Dagen började lida mot sitt slut och jag ville upp på fjället. Tog farväl. Denna ”genväg” längs Tjulträsket visade sig vara ett bra val då jag slapp både grus- och asfaltsväg kring Ammarnäs. Eftersom jag inte hade något ärende i Ammarnäs gav jag mig upp på fjället och körde lite stig och obanat tills jag kom på Kungsleden. Träffade en ung renskötare som bjöd på ett trevligt samtal. Solen började dala. Dags att hitta en tältplats. Stilla och kyligt. Inga mygg.

Ammarnas01j 01k 01l 01m 01n

Fin morgon och det var skönt att få skogssträckan längs Vindelälven i Vuodnavágge avklarad. Ville komma upp på kalfjället. Det är sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som är den absolut vackraste i mitt tycke. Och få vandrare på den sträckan. Så fantastiskt vacker natur. Det flacka sjösystemet med sina åsar och sandkullar nedanför Láddiebákttie. Fjällgåsens land. Sedan på höjderna och sedan sakta utför mot Adolfström längs forsande vatten och slingrande smal stig genom vacker gammal tallskog. Givetvis en fika hos Margareta i Adolfström innan den läckra stigen genom Pieljekaise nationalpark. Men dessförinnan hade jag träffat på långvandrande Josefin och haft ett långt samtal med Oskar som sett fjällgäss. Själv fick jag nöja mig med varfågel och tretåig hackspett, vilket inte är så illa pinkat. Tittade in i Pieljekaisestugan och där satt tyskan Barbara. Vi började prata och snart kom grönabandaren Jonas, som ordnat nyckeln till sovdelen. Han hade inget emot att vi ockuperade varsin säng mot att vi swishade de stugansvariga 12o riksdaler vardera. Spännande att höra Jonas story från sin färd på Gröna bandet. Vi upptäckte att vi båda finns på Utsidan och kände till varandra därigenom. Insåg att jag sover bättre utomhus och i tält än inomhus.

01o 01p 01pp 01q01r 01rr 01s 01t 01u 01v 01w

Susade igenom Jäkkvik på lätta steg. Klarade mig utan fika och godsaker. Hade ett oprövat kort som väntade. Avnjöt den fantastiska gammelskogen efter Jäkkvik. Smal slingrande stig genom luftig tallskog och lurigt småkuperad. Otur på roddleden. Fick ro över och hämta en båt. Tack och lov ingen lång sträcka, men meckigt när man är ensam. Lunch i en solig skogsbacke innan stigningen upp till kalfjället ovanför den stora sjön Riebnes. Eftersom jag inte hade ett särskilt angenämt möte med den otrevlige mannen som kör båten över Riebnes den gången för sex år sedan hade jag bestämt mig för att köra stiglöst och runda sjön längs sydänden av sjön där det finns en damm. Det blev sex fantastiska kilometrar uppe på kalfjället och nio snåriga kilometer genom luftig björkskog som ju lever i ett slags symbios med enbuskar. Till råga på allt duktigt mycket björnbajs. Höll en högröstad innehållslös monolog i nio kilometer. Hjärtat slog en extra volt eller var snarare nära på att stanna när något stort brunt plötsligt reste sig där i skogen framför mig. En älgko med kalv. Stod stilla och lät dem vakna till liv innan de stillsamt gled iväg bortåt. Till min glädje hittade jag tre arter lummer! Förutom rev- (underarten nordlummer) och mattlummer (underarten riplummer) även flera bestånd med plattlummer. Även en tjäderhöna med stora ungar förgyllde. Ökande blåst och kall luft. Slog nattläger i skogen vid Riebnes sydände nära den breda stigen mot Vuonatjviken. Som en parentes kan nämnas att omvägen till Vuonatjviken  landade på drygt 30 km varav 15 km stiglöst.

Riebnes
01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Mötte några vandrare på söndag förmiddag. Övervägande vackert väder men otroligt blåsigt. Visade sig att lördagens sena båttur över Riebnes ställts in liksom förmiddagsturen på söndagen. Tackar min lyckliga stjärna för mitt spännande men tidskrävande val av väg runt Riebnes. Kvinnlig intuition i sin bästa form. Noterade två tjädertuppar längs grusvägen till Vuonatjviken. Riktigt jäkla blåsigt uppe på kalfjället Barturtte. Minnen kom. Sex år sedan som jag låg där i lä bakom några stora stenar i min foliebivy och väntade på gryningen. En minnesvärd upplevelse från en annorlunda natt. Vackert område liksom stigen hela vägen ner till Piteälven där jag slutligen hittade en ljuvlig tältplats intill en porlande fors. En hökuggla bjöd på diverse läten i skymningen.

01zzzzz 01zzzzzz 01zzzzzzz
01zzzzzzzz

Sista dagen fram till Kvikkjokk. Fantastisk sträcka! Lika fin och varierad såsom jag mindes den. Morgon började fint med en vacker hökuggla i björkskogen. Vacker gammelskog och sedan vidderna och det mäktiga berget Goabddábakte. Blev lite sugen på en topptur liksom jag var för sex år sedan men Kvikkjokk lockade mer av någon oförklarlig anledning. Har aldrig varit särskilt förtjust i den fjällstationen. Skönt väder och jag njöt fullt ut av min färd. En mäktig duvhökshona gled sakta över mig mobbad av en stenfalk. På höjden sex kilometer innan båtplatsen ringde jag Björn och frågade om han kunde hämta mig om någon timma. Inga problem men det visade sig att Helena skulle skjutsa en tjeckisk löpare som sprang hela Kungsleden, vilket passade utmärkt. Ingen stress. Noterade färdens första kungsfåglar.

Så, drygt sju och en halv dag hade passerat sedan starten i Hemavan och nu vägde ryggan typ 8-9 kilo. Mötte totalt 32 vandrare, vilket ger en hint om hur skönt folktom denna del av Kungsleden är. Det är väl främst avsaknaden av fjällstugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som avskräcker den stora massan.

Totalt 53 fågelarter noterades av vilka hökuggla, dvärgbeckasin, varfågel, tretåig hackspett, ett par tjädertuppar, fjällvråk, flera tornfalkar, en stenfalk samt ödsligt spelande smålommar är värda att nämnas. Ja, det var även gott om lappsparvar, blåhakar, gulärlor och ängspiplärkor.

01zzzzzzzzz 01zzzzzzzzzz 01zzzzzzzzzzz

På Kvikkjokks fjällstation tog jag en ljuvlig surdegsmacka och kaffe samt köpte en del onyttigheter som vore jag en skengravid hardcorevandrare. I kiosken kom det fram en glad tjej: ”Är det inte du som är Niklas?” Hon presenterade sig som Lorena från Norrköping och hon följde denna blogg. Med sig hade hon en trevlig vän och arbetskollega. Blev ett trevligt samtal. Visade sig att de träffat Diana som de misstänkte att jag kände. Visste gjorde jag det. ”Tänk, hon tvättar kläder i sitt kokkärl” sa de och skakade på sina huvuden. Jag var nära och säga att det är väl OK, för själv drar jag nattpissen i mitt kokkärl.

Gick ner till tältplatsen och slog upp mitt tält. Började prata med en tjej vid namn Åse som anlänt på eftermiddagen och skulle vandra Padjelantaleden i tio dagar. Lyckönskade henne till ett synnerligen gott val då jag tycker Padjelanta är fjällens vackraste område. Det blev ett långt trevligt samtal om vandring i allmänhet och utrustning i synnerhet med tanke på att Åse ville komma ner i packvikt. Jag tog det soft. Hade tänkt ta en vilodag efterföljande dag och hade bokat frukost på stationen.

00b
Sarek tur 1, 18-21 augusti, 13 mil och 4700 höjdmeter
Kvikkjokk-Vallevárre-Övre Njoatsosvágge-Sarvesvágge-Niejdariehpvágge-Álggavágge-Bierikjávrre-Saltoluokta

Karta_Sarek1

Vaknade till en stilla och solig tisdag. Steg upp och intog en smått torftig frukost på stationen. Ingen buffé. Snopet. Önskade Åse lycka till på sin färd. Snart blev det folktomt på stationen. En kille kom fram och började snacka. Mika från Katrineholm (Kalix ursprungligen). Nyss kommit från en tur i Sarek och överlevt stormen. Han hade vandrat i de sydvästra delarna så jag fick en färsk rapport om vaden till och från Njoatsosvágge, särskilt som Luohttojåhkå varit väldigt svårvadad enligt många tidigare inlägg i Sarek-gruppen på FB under sommaren i och med mycket regn. Mitt huvudmål från Kvikkjokk var att besöka övre Njoatsosvagge och jag hade två färdvägar att välja på. Medan jag funderade blev jag allt rastlösare. Sol, klarblå himmel och helt stilla. Inte fan kunde jag häcka på fjällstationen en så vacker dag. Näpp. Packade ihop och bytte nästkommande dags frukost mot lunch och ringde Helena för en båttur till stigen som leder upp mot Prinskullen. Hade bestämt mig för att skippa rutten via Boarek och undvika Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå för att istället ta ryggåsen Vállevárre och Vallespiken för vyernas skull och istället ta vaden i Låptå- respektive Njoatsosvágge.

Sååå sköönt att få komma iväg. Inte en minut försent, även om jag satte av först strax efter 13-tiden. Upp mot Prinskullen i gassande sol. Ljuvlig utsikt däruppe. Vandrade ett tag på präststigen men tappade den. Ingen fara. Underbar lättgången rished. En hel del lappsparvar på heden. Siktet inställt på ryggåsen mot Vallespiken. Läcker stenskravelklädd rygg. Härliga vyer åt alla håll. Förundran. Bara andas in. Dricka vyer med blicken. Bestämde mig för att hålla höjd och istället ta passet väster om Ruonas. Solen började gå ner och jag hittade en fin tältplats strax väster om Ruonas.

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h

Skön morgon. Fint väder. Stilla och klarblå himmel. Drog mig en aning. Efter att ha vadat över Buojdesjåhkå och klättrat upp på höjden mellan Skievvun och Tjuoldagårsså kom en gammal havsörn flygande mot mig, tog några lovar innan den vek av västerut. Läckert uppe på platån väster om Goabrek och så häftigt att komma till ”kanten” av nedfarten till övre delen av Njoatsosvágge. Stillheten. Känslan av att vara ensam i världen, åtminstone i denna mäktiga del av Sarek. En angenäm dos av förundran och ödmjukhet men även tacksamhet. Tacksam för att jag har möjligheten att uppleva denna vidunderliga och orörda natur. Inga problem att korsa Njoatsosjåhkå. Ett par strömstarar noterades. Avnjöt lunch i den vackert dramatiska dalgången. En ringtrast fladdrade förbi. En fiskmås svävade fram över Lulep Njoatsosjávrre. Aningen drömlikt.

02j 02k 02l 02m 02n

Höll höjd ut ur dalgången och rundade Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i nästa dalgång, Sarvesvágge. Fina vyer västerut mot Padjelanta. Sarvesvágges mynning var så inbjudande att jag faktiskt bestämde mig för att slå läger där medan kvällen ännu var ung. Så lyxigt att bara få ligga i tältet, vifta på tårna och njuta av tystnaden.

02o 02p
02q

Vaknade i ett rått och gråmulet Sarvesvágge. Kom en regnskur på morgonen, annars uppehåll hela dagen. Haft osannolikt flyt med vädret hitintills. Sedan starten i Hemavan regn ett par kvällar i tältet och lite övergående duggregn på kalfjället dag tre. Kollade kartan i tältet och bestämde mig för att pröva Niejdariehpvágge för att komma in i Álggavágge. En del snölegor uppe i passet. Valde att runda en då smältvatten rann under. Tar inga risker. Grått och sterilt. En flock snösparvar förgyllde liksom ett par färska spår av sapiens. Fascinerande hur terrängen kan skifta. Trixig stenskravelterräng upp genom Niejdariehpvágge medan nordsluttningen ned mot Álggavágge var så mycket mer lättgången på skifferplattor och sediment.

02r 02s 02t 02u

Vandringen genom Álggavágge var trivsam och lätt förutom några partier med sumpig vide. En fjällvråk flög genom dalen. Vadet över Guohperjåhkå bjöd inte på några svårigheter och där noterade jag även några unga fiskmåsar. Lyckad häckning med andra ord.

02v 02w

Fortsatte mot Skarja och Mikkastugan. Lättvandrat på höjden. Noterade den första människan sedan Kvikkjokk vid tältplatserna vid bron och snart kom jag ifatt fyra vandrare innan glaciärjåkken Tjåggnårisjåhkå, som inte bjöd på problematisk vadning. Fin kvällning med vackert ljus och läckra molnformationer bland de omgivande bergen. Siktade på att slå nattläger vid Bierikjávrre. Vid Bielajávrátja hörde jag ett bekant fågelläte. Kunde det verkligen vara fjällabb? Ja, mycket riktigt, där drog en gammal fjällabb, ryttlade och strax landa på en kulle. Jag vandrade närmare och det visade sig att de hade minst en flygg unge. Jag blev rätt paff över detta då fjällabben är en uttalad lämmelspecialist under häckning. Vad hade fått detta par att skrida till häckning? Lokal lämmelpopulation? Cool hursomhelst! Slog läger vid Bierikjávrre.

02y

Vacker morgon men småkyligt. Träffade ett par killar som tältat vid norra ändan av sjön. Blev förstås en trevlig pratstund. De var på väg in i Sarek och skulle köra Piela, Snávvá, Rapadalen och Aktse. Själv skulle jag ta mig an färden mot Salto. Hade aldrig tagit den rutten ut eller in i Sarek tidigare. Följde stigen tills den bara upphörde. Alltid lika fascinerande med de få stigarna som finns i Sarek, de liksom upphör i tomma intet, som om vandrare beamat sig själva till någon annan mer lättgången plats. Jag hamnade i videträsket vid renvaktarstugan och zick-zackade sedan mig fram mellan alla små vattenhål och hade flyt. Höll mig sedan mitt i dalen mellan Gähppo och Vuovres och tog sikte på Rásek. En del vide och blöthål, skulle tagit mer höjd åt Vuovres. Inga större problem att vada Gådojåhkå och Rumokjågåsj på höjden. Tog sedan Rásek-ravinen ner mot samevistet i Pietsaure (funkar fint med lätt packning på ryggen). Relativt högt vatten i Ávtsusjjåhkå men där låg en båt. Sedan var det bara att ta stigen upp mot Tjeburisvárásj och från sadeln där den långa stigen utför med längtan till Salto.

Totalt noterades 26 fågelarter inne i Sarek och möten med sju vandrare.

02z 02zz 02zzz 02zzzz 02zzzzz 02zzzzzz 02zzzzzzz

Två välförtjänta vilodagar i Sáltoluokta, 22-23 augusti
Så väldigt skönt att komma fram till ljuvliga Salto. Det finns fjällstationer och fjällstationer, ja, och så finns Sáltoluokta. Blev väl mottagen av Mats som jag haft äran att lära känna sedan några år tillbaka. Ja, denne Mats som 2015 vandrade från Smygehuk till Treriksröset, nä, inte bara En vandringssägen… Slog upp tältet och tog en lååååång het dusch. 13 dagar sedan sist, eller? Tvättade upp kläder och gled omkring i snygga svarta regnbrallor (finns en anledning till jag inte har ultralätta genomskinliga) och nätta badskor. Blev lite snack med Mats och sedan en tidig kväll i tältet nere bland björkarna. Så ljuvligt att få krypa ner i en skön sval sovsäck, nyduschad och glad.

Är det något jag verkligen kan längta till efter dagar ute i naturen så är det en magnifik frukost. Och Saltos frukostbuffé och deras atmosfär kan få platser tävla med. Var ute i lobbyn en sväng och började prata med löparen Oskar H, som hade sprungit upp till toppen av Lulep Gierkav på 52 minuter under fredagkvällen. Rekordet ligger på 44 minuter. Segment finns på Strava. Visade sig att Oskar och jag hade flera gemensamma löparvänner och ett gemensamt intresse för långa bergsultror. När Oskar skulle leta upp mig på Strava och jag nämnde mitt namn var det en tjej vid bordet som plötsligt tog till orda: ”Är du Niklas, jo, jag har en kusin… du och hon…” sekunder av sökningar i hjärnkontoret: ”Du menar Ulla G som jag var tillsammans med för typ 25 år sedan”. Pang! Där satt Micke och Carina Härlin. Sjukt, sjukt kul! Minnen bara forsade fram. Var på Mickes disputation. Var på Mickes och Carinas bröllop i Eskilstuna, dit jag själv flyttade några år senare. 25 år senare så träffas vi i Salto. Det blev en andra frukost tillsammans med dessa två trevliga människor innan de skulle ta 11-båten till Kebnats. Världen är bra liten eller så är det bara så att det är i fjällen man träffar gamla vänner och bekanta likväl lär känna nya sköna människor. Det blir till att hälsa på och springa lite vid Store Mosse nationalpark framöver.

Ja, det blev två sköna vilodagar i Salto medan himlen fick regna av sig. Grymma frukostar, våffelluncher och tvårättersmiddagar. Började nästan känna mig lite småfläskig. Nä, det fick räcka med vulgärt Saltofrosseri. Snackade en del med Alexander och Jon som arbetade på stationen och deras (topp)turer in i Sarek. La upp en plan för tur två i Sarek. Ringde Anna och Lars och bokade båtskjuts till Rinim efter lunch dagen därpå. Jag har aldrig vandrat genom Basstavágge men närde en längtan. Hämtade mitt uppskickade matpacket och packade mat och energi för fem dagar. Utgångsvikt strax under 10 kg.

Vaffla

Sarek tur 2, 24-28 augusti, 16 mil och 4800 höjdmeter
Saltoluokta-Sitojaure-Svijnne-Rinim-Basstavágge-Snávvávágge-Ruohtesvágge-Guhkesvágge-Saltoluokta

Karta_Sarek2

Startade tidigt på måndag morgon. Klarblå himmel men väldigt svalt. Skönt. Veckan innan hade det varit flera varma nätter. Oskönt att vakna svettig mitt i natten. Sovsäcken var gjord för svalare äventyr. Vandrade Kungsleden mot Sitojaure samtidigt som det mulnade på från sydväst. Noterade en sångsvan. Kom fram till Sito vid 12-snåret och Anna berättade då att Lars var i Jokkmokk och lämnade barnen och skulle bli 4-5 timmar sen. Hmm… Efter två hela vilodagar hade jag ingen lust att sitta där och vänta. Köpte en halv rökt röding och sedan skjutsade Anna mig till Svijnne. Noterade gråhäger, smålom och små flockar med sjöorrar. Som sagt, jag är rätt bra på att ta det som det kommer. Handlar om inställning. Antingen ser man det som ett problem och ältar skiten eller så ser man möjligheten att upptäcka något nytt. Och så blev det och jag är tacksam för att det blev som det blev. Hade missat en vacker kväll och en sagolik morgon med dimma över Sito och is på den lilla sjön intill tältet om jag fått båtskjuts till Rinim. Det trixigaste vadet på hela vandringen stod Ábbmojåhkå för efter helgens regnande. Anna hade tipsat om ett bra vadställe några hundra meter nedanför trädgränsen och det gick fint. Jågåsjgaskaláhko var vackert och man började ana den annalkande färgprakten. Tog en sväng upp på Skämmabákte. Bestämde mig för att slå läger uppe på höjden nedanför Tjålle då ”vägen” ner mot Rinim såg tidskrävande ut. Det fick bli en utmaning för morgondagen. Och vilken otroligt läcker morgon det blev!

03a 03b 03c 03d 03e 03f

Som väntat blev det en tidskrävande tur på skrå ner mot Rinim, nå, jag höll högt med sikte på Basstavágges mäktiga port. Ett par ladusvalor flög över söderut liksom en trädpiplärka. Från sol till Basstavágges gråa småduggiga mikroväder. Mötte en ensamvandrare halvvägs in så det det blev en trevlig pratstund. Han skulle tydligen bli hämtad av Lars, märkligt med tanke på att det överallt står att de inte hämtar vandrare i Rinim. En halvtimma senare vinkade jag till fyra vandrare som också var på väg mot Rinim. Det mest oväntade mötet i Basstavágge stod ändå en rödstjärt för. Trodde först att det kanske var en svart rödstjärt men icke. Inte en biotop för rödstjärt. Läcker dalgång hursomhelst. Ville komma till Snávvávágge så det blev inte någon topptur upp på någon av kammarna denna gång.

03g 03h 03i 03j 03k 03l

Ut ifrån Basstavágge till solskenet över Pielaslätten. Höll höjd uppe på sluttningen av Bielatjåhkkå och sneddade över den sydvästra klippbrantsavsatsen för att droppa ner i Snávvávágge och hittade snart en lämplig tältplats för natten. Liksom kvällen innan ordentligt kallt så fort solen gått ner. Magisk kväll hursomhelst. Storslaget och vackert!

03m 03n

Onsdagen den 26 augusti och där i Snávvávágge vaknade jag så till 11 år som nykter alkoholist. Inte en droppe eller ens så kallat alkoholfritt alternativ sedan den 25 augusti 2009. Ville fira denna dag med en topptur. Min största önskan var förstås Niják som gäckat mig i flera år. Låddebákte låg insvept i lätta moln. Beslöt mig för att vänta ut molnen ett par timmar. Åt frukost i lugn och ro och avnjöt några koppar kaffe. Och så, solen skingrade alltmer de tunna molnen. Packade ihop. Vandrade bort till Snávvájávrres sydända och började klättringen upp mot Låddebáktes topp. Drog på microspiksen och passerade över en större snölega och nådde så toppen. Runt nollan däruppe. Men vilka vyer. Långt läckrare vyer än vad Skierffe erbjuder. Och hisnande stup. Njöt och fotograferade. Skulle jag möjligen hinna till Niják för ännu en topptur? Hade tappat några timmar, men Låddebákte var verkligen värd varenda minut av väntan. Ingen brådska. Avnjöt en tidig lunch på Låddebáktes nordsluttning strax ovanför Snávvávágge.

03o 03p 03q 03r 03s

Tog sedan stigen ner från Snávvávágge mot Pielaslätten. En ringtrastfamilj förgyllde nedfarten liksom blåhakar och lövsångare samt några grodor. Ett par vandrare hade slagit upp sina tält nere på avsatsen. Hejade på håll. Fortsatte på stigen mot Skárjá. En stenfalk fladdrade förbi och fjällabbarna vid Bielajávrátja sågs och hördes. Solen sken men bortåt dalgångarna i väster såg det inte så muntert ut. Mötte ett par vandrare från Norrköping strax innan Skárjá och det blev en trevlig pratstund. Insåg att det var lika bra att behålla regnbrallorna på efter de tidigare vaden med tanke på hur det antågande vädret från väst såg ut. Tog på regnjackan när jag trädde in i Ruohtesvágge. Grått, regnigt, motvindigt och kallt. Efter två veckors osannolikt flyt med vädret under färd var det väl dags för den beskärda delen oväder. Kan inte annat än tycka att det är spännande med Sareks mikroklimat, ja, så som det ofta är i bergsområden: grårusk och snor i skägget på ena sidan ett bergsmassiv och sol och mjukglass på andra sidan. Jag nötte på men började bli kall om fötterna. Någon topptur upp på Niják var det inte fråga om. Hittade en lämplig tältplats i lä någon kilometer innan Niják. Snabbt upp med tältet, fylla upp med vatten och så snabbt ombyte och ner i sovsäcken. På med köket. Så skönt. Mat och en termos med hett te. Finns det något ljuvligare än att ligga i en gosig varm sovsäck medan skitvädret rumsterar utanför tältduken?

03t 03u 03v 03w

Vaknade i ett råkallt Ruohtesvágge. Upp med dragkedjan. Snöpudrade bergstoppar. Så vackert. Som en tavla med kol på grovt papper. Åt frukost och la upp en plan B om vädret skulle försämras avsevärt: ta mig ut på Padjelantaleden och vidare till Ritsem. Snöblandat regn kom och gick. Hörde en sädesärla. Kan den så kan jag! Vet dock av erfarenhet att vädret många gånger är bättre så fort man kommer ut ur dalgångarna. Mindes hur det var 2016. Skit i Ruohtesvágge och fint på andra sidan (Guhkesvágge). Packade ihop och vandrade vidare västerut. Hejade på en tjej som tältat vid den gamla renvaktarstugan. Niják var insvept i moln. Fjärde gången. Ingen topptur denna gång heller. Jag vill ha torr sten och fri sikt. Jag fortsätter att vänta tills Niják är på humör och bjuder in mig på en topptursfika.

03x 03y

Rundade Niják och höll höjd men nedanför blockterrängen. Nijáks nordsida var vackert pudrat i snö och plötsligt kom en ung havsörn sakta flygande längs bergsidan ovanför mig och skrämde upp en flock fjällripor. Som en scen ur en svartvit film. Magiskt. Över Gássaláhko badade solen och även början på en regnbåge skymtade då och då. Fortsatte min färd österut genom mäktigt och fantastiskt landskap med Sarektjåhkkås berg och glaciärer på höger hand och vidsträckt stenslätt norröver. Inga problematiska glaciärjåkkar. Bara meditativ vandring i värmande sol och sval luft. Några korpar drog förbi. Skymtade Nord- och Stortoppen. Ingen repris denna gång. Närmade mig bron över Guhkesvákjåhkå. Strax efter bron kom jag ikapp två vandrare, två lyriska vandrare vid namn Conny och Andreas. Det blev en trevlig pratstund medan solen började gå ner och kylan blev påtagligt, men så vackert. Och trevligt. Vi önskade varandra lycka till men jag hittade snart en perfekt tältplats och det blev ytterligare några ord medan tältet sattes upp. Sagolikt vacker kväll. En sista natt innan Salto. En slags lycklig vemodighet.

03z 03zz 03zzz 03zzzz 03zzzzz 03zzzzzz 03zzzzzzz

Kommer aldrig glömma den morgonen, morgonen nedanför Niendo. Tyst och stilla och kallt utanför säcken. Tältduken gnistrade av rimfrost. Bara låg där och njöt när de första solstrålarna plötsligt träffade tältduken och inom några minuter fylldes tältet av gulrött sken. Och värme. Rimfrosten blev till droppar. Man vill stanna tiden eller åtminstone konservera ögonblicket. Allt är över på några minuter. Vad är några minuter i vardagen hemmavid? Vad är timmar?

03zzzzzzzz

Avnjöt en stilla frukost med två koppar välsmakande koppar kaffe. Solen värmde och smålommarna spelade nere i Liehtjitjávrre. Livet när det är som bäst och enklast möjliga. Här och nu, där och då.

Conny och Andreas hade tältat på en lika fin plats lite längre bort. Gick bort till dem och det blev ytterligare en trevlig pratstund i sval luft, värmande sol och vackraste miljön.

Mot Salto höll jag denna gång en relativt rak linje närmare vattnet (söder om videträsket och renvaktarstugan) och tog sikte på sadeln strax nedan Vuovres. Så mycket mer lättgånget och trevligare. Droppade ned alldeles för tidigt, ville dock pröva en annan nedfart än via ravinen vid Rásek. Skulle haft lite tålamod och siktat på den breda ravinen ner mot Rumokjågåsj där stigen tar vid. Nå, nu har jag den rätta rutten klar för mig vid nästa tillfälle. Snopet var dock att båten vid Ávtsusjjåhkås utlopp i Pietsaure var borta. Blev till att vada med vatten upp till midjan, men kort och snabbt.

Salto nästa med bokat rum, tvårättersmiddag och frukost innan hemfärd lördagen den 29 augusti. Delade rum med trevliga tyskan Kim som vandrade Kungsleden från Abisko till Hemavan. Till middagen hamnade vi vid samma bord tillsammans med ytterligare två från Tyskland, Christin och Tomas. Ingen av dem kände varandra sedan tidigare. Tomas var en luttrad gammal vandrare som färdats lite överallt i världen. Han drog många sköna historier både vid middagen och när vi alla fyra åt frukost tillsammans dagen efter. Han berättade om en snubbe han träffade vid flera tillfällen under vandring i Tasmanien. Snubben hade två bitar choklad i en zippåse och varje kväll öppnade han påsen, stoppade ner näsan och sniffade några gånger, stängde så påsen med orden ”That’s enough for today”. Själv hade jag med mig åtta bitar mörk choklad på sista Sarekturen, avnjöt två bitar per kväll i tältet med kryddigt hett te. Andaktsfullt på något sätt. Men att sniffa choklad, nä, dit har jag inte riktigt kommit, inte än…

Totalt noterades 32 fågelarter inom Sarek och jag mötte/såg 11 vandrare.

Daglig rutin
Eller snarare det enkla avskalade livet i fjällen. Vakna. Känna livet. Sätta på 65 cl vatten. Mysa och lyssna. Vatten som kokar. 35 cl i termosen. 2 dl egengjord supergröt ner i kärlets kokheta vatten, på med locket, låta gröten svälla. Upp med dragkedjan för att kolla vädret utanför. En kopp kaffe. Avnjuta gröten. Avrunda med andra koppen kaffe. På med de nätta badskorna och göra #2. Packa ihop. Sänka 50 cl resorb. Ge sig iväg.

Lunch. Av med skor och strumpor om vädret tillåter. På med dunsmocken om så behövs. Koka upp vatten. Slå upp en kopp för kaffet. Vispa ner blandningen med pulvermos och hampapulver och ner med rökt korv. Njuta och lägga sig ner för en kvarts power nap.

Kväll. Upp med tältet och förbereda allt för sömn och för morgondagen. Svida om och krypa ner i sovsäcken. På med köket. Sätta GPS-klockan på laddningen. Skriva dagbok. Slå hett vatten i matpåsen med frystorkat och så hett vatten till en kopp te.

02i

Något om utrustningen
Det är inte någon större skillnad på min utrustning jämfört med tidigare år i fjällen, de engelska bergen eller alperna. Nytt för i år var egentligen bara ryggsäcken. Normalt använder jag en moddad OMM Classic på 32 liter men i den får jag bara plats med mat och energi för max 6 dagar utöver utrustning för 3-säsongsäventyr. För min tänkta långvandring behövde jag en större rygga och efter en del testande blev det en Osprey Talon 44 liter med justerbar rygglängd. Skomakaren fick sy på OMM Go Pods på vardera axelrem. Skar upp nätet på ryggstycket och tryckte ner lite fleecetyg för att minska trycket på min buktande ryggrad. Ryggan testades flera gånger under våren och sitter superskönt. Men det är tveksamt om jag kommer bära mat för 10 dagar igen. Jag vill inte ha mer än 10-11 kg på ryggen. OMM-ryggan på 32 liter (har en moddad i reserv) kommer alltid vara mitt förstahandsval på mina löpäventyr och vandringar. Köpte även Osprey Talon 33 liters och tog bort ryggstycket helt men bjuder ändå inte på samma komfortkänsla som OMM-ryggan.

Rygga

Sedan är det skorna. Jag har alltid kört med trailskor i fjällen. Det faller sig naturligt då jag sedan länge är stiglöpare med smak för långa äventyr. Var väl lite hardcore när jag gjorde toppturer till Áhkká och Nordtoppen i ett par Inov-8 X-talon 212 för ett antal år sedan. Inte mycket till dämpning och för flexibla för microspikes. Har kört några andra Inov-8-modeller. Nytt för i år var Inov-8-skorna Terraultra G 260. Noll drop och som sitter som gjutna på mina fötter. Köpte en 1/2 storlek större på skorna ämnade för detta fjälläventyr. Springer sedan tidigare i en annan modell med den patenterade yttersulan i grafenegummi. Grymt slistark men att grafenesulan har ett gudomligt grepp på våt sten är bara kvalificerat skitsnack precis som Osprey-säckarna säljs med löften om ett luftcirkulerande ryggstycke och att sealskinz är vattentäta och andas. Jag kör alltid med sealskinz i fjällen men de blir fuktiga inifrån och förr eller senare går det hål på dem men de läcker aldrig som såll. Att ständigt trampa igenom vatten med ”vanliga” strumpor i ett par trailskor kyler sakta ner fötterna i kall väderlek och/eller när man är låg på energi, så är inte fallet med sealskinz. Terraultraskorna dränerar snabbt vatten och torkar relativt snabbt. I Sarek är dock fuktiga och blöta fötter en del av äventyret. Jag brukar tänka: när fötterna är blöta blir de inte blötare. Att vandra i relativt torra skor och strumpor är dock superskönt, så länge det varar.

Min packlista för denna tur återfinns på LighterPack>>

Skor_spikes

Något om maten
MixerNär det gäller mat och energi kör jag med i stort sett samma upplägg och innehåll som jag gjort de senaste åren, med små finslipningar. Men jag är mer inne på att kombinera med egentorkad mat. Ser fram emot att experimentera i vintermörkret. Och jag kommer aldrig att ångra köpet av min slitstarka blender som inhandlades för över 10 år sedan. Hur många kilo supergröt har den inte mixat genom åren, för att inte tala om smoothies och annat till mina ompaketerade portioner av frystorkad mat.

Tillsatt till varje frystorkad middagsportion från Lyo (ca 153g):
Kung Markatta Sojafärs: 1 dl
Solroskärnor*: 1/2 dl
Pumpakärnor*: 1/2 dl
Druvans Fullkornscouscous: 1/2 dl
Mix av quinoa, hirs, bovete och amarant*: 1/4 dl

* Körs i blender till mjöl

Torrvikt per portion: ca 300g

Lunch dag/port
Rökt korv: 60g
Potatismos/hampaprotein: 70g (3/4 dl resp 1/4 dl till 2,5 dl vatten) spetsat med rosé- och svartpeppar

Torrvikt per portion: 130g

Frukost
Gröt: 2 dl till 3 dl vatten
Innehåll: Dinkeflingor, hasselnötter, valnötter, sötmandel, kokos, bovete, couscous, pumpakärnor, solroskärnor, russin, chiafrön och seltin. Mixas i blender till fint mjöl och får svälla i drygt fem minuter i hett vatten.

Torrvikt per portion: 137g

Matbild10dagar