Sökresultat : Tunabergsrundan » Trail Stories

Jul 212016
 

160720aEgentligen hade jag tänkt skriva ett kort inlägg om de senaste fjorton dagarnas högkvalitativa löpäventyr på mina absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden. Tanken var korta texter med många bilder. Tanken fanns, men inte inspirationen och skrivglädjen. Anledningen är givetvis att jag skrivit så många berättelser på bloggen om dessa sträckor genom åren och dessa har även destillerats till beskrivningar i boken Springa Sörmlandsleden. Nä, ibland är det bara så, liksom en intim passion, att allt inte behöver återges och göras tillgängligt för alla. Och när berättarglädjen inte infinner sig, ja, då ska man låta bli att skriva. Så någon summering av löpäventyren kring Marvikarna och dess lokala stigar med sparvugglemöte, den fantastiska vildmarkssträckan mellan Läggesta och Malmköping med hjortron och spektakulära sevärdheter, Nynäsrundan med minnesvärd gofika på Långmarens museigård och nu senast Tunabergsrundan blir det alltså inte. Bara sträckan Järna-Skottvång som saknas och voilà där har ni mina fem absoluta favoritsträckor av Sörmlandsleden!

Nu var inte tanken att jag skulle uppta er tid med en skriftlig monolog utan istället slå ett slag för den alltid lika fantastiska Tunabergsrundan. En runda längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön som är fantastisk på många sätt. Stigarna längs Bråviken hör till Sörmlandsledens tuffaste och de mest tekniska, oavsett du vandrar eller springer, men detta uppvägs av vildheten, skönheten, det orörda, höjderna, vyerna och närheten till havet på södra halvan och de kulturhistoriska inslagen på norra halvan. Du är inte heller tvungen att följa rundans stigar slaviskt, utan den går att förlänga liksom förkorta rundan utifrån ens egna önskemål och förutsättningar. Det är en flexibel runda och inte en enda av alla de gånger jag sprungit Tunabergsrundan har sett likadan ut ifråga om stigval. Basrundan finns där, men jag har alltid gjort avvikelser på något vis beroende på olika omständigheter. Ibland förlängt och vävt in Nävekvarnslingan, ibland kortat ner och sprungit grusvägen västerut från Koppartorp till Nävekvarn, någon gång (slaskig vinterdag) tagit asfaltsvägen från Uttervik till Nävekvarn. Hur man än lägger upp rundan är den finaste sträckan på hela rundan den som går längs kusten från Nävekvarns klint (eller start från Fyrberget) till Ålbäcken (etapperna 36-39). Sträckningen mellan Ålbäcken –  med det fantastiska partiet över Dragsberget på etapp 40 – och Koppartorp är även den fin och varierad, inte minst ”avslutningen” över Simonberget (inte den ”lätta” alternativslingan nedanför berget).

Karta

När det gäller den tre kilometer långa asfaltsträckan av Sörmlandsleden mellan Präst-Uttervik och Uttervik så är den inte särskilt rolig och jag minns tydligt tanken när jag sprang där första gången för tre år sedan: ”Varför går leden här, på vägen, och inte längs kusten eller därinne i den vackra skogen?” Det märkliga är det ändå är en orange träpil med ”L:a Uttervik” och vid de vackra byggnaderna i Strömshult finns en Sörmlandsledstolpe med orange topp och karta. Något gammalt och bortglömt? Nåja, ett par Tunabergsrundor senare kollade jag kartan och en vacker höstdag vek så Kerstin och jag av från den asfalterade leden och tog grusvägen mot Lilla Uttervik och sedan vidare på en bred stig in i skogen till höger efter kurvan upp mot Strömshult. Det bjuds på några partier med obanad löpning och klättring men annars finns det små vältrampade stigar genom den kuperade terrängen från Strömshult vidare längs kustlinjen och uppe på den namnlösa bergsplatån med utsikt mot Hargö finns två vackra platser med bord och sittplatser som bjuder på härlig utsikt. Efter att man korsat badplatsen är det bara att följa en bred stig á la motionsspår till en strandnära plats med en träsoffa för att njuta av Hargös branter. Därifrån är det bara att klättra upp mot Galtviksbergets topp och njuta av vyerna därifrån. Även här finns små djurstigar som man kan följa för att slutligen komma ner till Stora Utterviks småbåtshamn och vägen som leder norrut mot Uttervik och snart är du på leden igen. Den här sträckningen är dubbelt så lång (ca. 6 km) som den på asfalt men så ofantligt mycket vackrare. För vandraren – med tyngre packning jämfört med den som springer – lär sträckan upplevas som rätt krävande och än tuffare om man inte hittar på stigarna. Å andra sidan bjuder denna sträckning på så fin natur och många fina vyer över Bråviken och de närliggande öarna. Att välja leden på tre kilometer asfalt framför denna sträckning får nog ses som grovt kriminellt i friluftssammanhang.

Här kommer så lite bilder från gårdagens Tunabergsrunda, där jag fuskade och sprang grusvägen västerut från Koppartorp men vek av in på den lokala stigen från Kungstorp söderut mot Nävekvarns IP, men så hann jag också med den obligatoriska gofikan på Konsum innan bussen mot Nyköping svängde in! Den som är intresserad av story med bilder från tre tidigare löpäventyr (höst, vinter och vår) hittar dem på Springa Sörmlandsleden.

Ha en fortsatt skön sommar!

160720b 160720c 160720d 160720e 160720f 160720g 160720h 160720i 160720j 160720k 160720l 160720m 160720n 160720o 160720p 160720q 160720r 160720s 160720t 160720u 160720v 160720w 160720x 160720y 160720z 160720zz 160720zzz 160720zzzz 160720zzzzz 160720zzzzzz 160720zzzzzzz

Jul 152020
 

01_ingressbildSommar och inte riktigt läge att sitta vid laptopen och skriva. Inte nödvändigtvis fylla den ljusa tiden med göranden, snarare en blandning av njutfulla göranden och att bara vara. Fem veckors semester i fjällen hägrar i augusti och september, bara ett par matpaket som ska skickas upp. Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark genomfört i juli och nästa kommer att avnjutas den 1-2 augusti med 14 likasinnade. Nåväl, detta inlägg blir mest en note-to-myself för att summera mitt utesovarliv i maj och juni som även inkluderar halvtidssummering. Så gott folk, jag håller mig kort.

Det lågfrekventa ljudet lokaliserat och åtgärdat
I slutet av maj hörde fastighetsskötaren Jörgen av sig och med exalterad röst berättade han – efter ett halvårs detektivarbete – att han lokaliserat källan till det lågfrekventa ljudet i fastigheten. Det handlade om två pumpar i vår fastighet som pumpade in fjärrvärme in i grannhuset. Driftpersonal tillkallades och de stängde en av pumparna och drog ner hastigheten på den andra. Lyssnar jag väldigt väldigt nog kan jag höra ljudet svagt men det är ljusår ifrån hur det varit med det ytterst obehagliga lågfrekventa ljudet som mer handlar om svängningar som tränger in i huvudet, oavsett man har hörselproppar och hörselkåpor. Fantastiskt skönt att själv kunna välja när jag vill sova ute eller inne. Jag sover så väldigt mycket skönare utomhus och kommer att fortsätta att göra det, men i vilket utsträckning återstår att se. I juni ordnade jag även med en sovplats på balkongen när det var som varmast. Det var oskönt varmt i lägenheten och tillika i Torshargskogen, men på balkongen fläktade det skönt. Otroligt skönt att ha så många sköna sovplatser att välja på, vardag som äventyr.

Maj månad
Maj blev en märklig månad sett till väder och temperatur. Är jag ute på äventyr är jag förstås glad att slippa värme, utan det får gärna hålla sig runt 14-16 grader. Men som alltid, det blir vad det blir och man rättar sig därefter. Det blev hursomhelst två äventyr: Tivedens nationalpark och så hela Bohusleden på sex dagar. I mitten av maj valde även Johan och Tess, som tillfälligt bott i en ombyggd pickup vid Torsharg, att dra vidare till Åre där Johan ordnat med jobb. Blev en avskedsmiddag i Torsharg.

Att sova under bar himmel är bara så ljuvligt och jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta med det när väl mygg och knott kom igång. Köpte därför ett nättält (DD Hammock Path finder) för fortsatt under-bar-himmel-känsla. Dock onödigt stort och brett för en person. Nättältet är dock en form av skydd och nätter i nättält räknar jag inte in bland summa nätter under bar himmel. Summerar maj med 10 nätter inomhus och 21 nätter utomhus (tält, nättält och vindskydd), varav fyra nätter under bar himmel. Maj månad avrundades med två rådjurskid med mamma rådjur intill stigen på min väg till sovplatsen i Torshargskogen.

05a 05b 05c 05cc 05d 05e 05f 05g 05h 05i 05j 05k 05l

Juni månad
Juni bjöd på två turer ner till Tunaberghalvön och Bråviken för njutfulla äventyr och rekning (förfining) av Tunabergsrundan, Tivedens nationalpark och så ett härligt men varmt äventyr på Bergslags-, Malingsbo-, Kloten- och Bruksleden. Har använt Sea to Summits ultralätta (80g) myggnät ihop med skyddet SMD Gatewood Cape och fristående, men det visade sig värdelöst som skydd mot knott. För stormaskigt. Införskaffade därefter det ultimata mygg- och knottältet SMD Serenity som även är kompatibelt med Gatewood Cape, bara som en parentes. Äventyren i juni var helt sagolika, särskilt turerna till Tunaberg och Malingsbo-Kloten.

Summerar juni med (jag skäms) 18 nätter inomhus och 12 nätter utomhus, varav sex nätter i nättält samt två under bar himmel.

Halvårsrapport 2020
Till och med 30 juni har det blivit 142 nätter utomhus varav 54 under bar himmel och totalt 40 nätter inomhus.

06a 06b 06bb 06c 06d 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

Mar 282020
 

01aTvå frågor dyker upp när jag nu sitter vid tangentbordet och ska försöka mig på att rekapitulera förra helgens fantastiska upplevelse på Tunaberghalvöns stigar tillsammans med ett skönt gäng likasinnade: Är det med ord och bild ens möjligt att beskriva en känslomässigt extraordinär upplevelse som samtidigt är så avskalad och enkel i sitt utförande? Och varför gör jag ens ett försök?

Anledningen stavas inspiration. Att bjuda på en portion inspiration. Och ren skär glädje. När det kommer till själva upplevelsen är den högst personlig och är det tio personer som tillsammans njuter av soldränkta stigar och torra berghällar finns det utan omskrivningar tio personligt unika upplevelser av den gemensamt upplevda dagen ifråga. Och delad glädje är som vi alla vet dubbel. Medan tio personers lycksalighet under dessa omständigheter kan liknas vid en kollektiv upplevelse med religiösa inslag, tro mig.

Vi var åtta personer som samlades på Marinans Guesthouse i lilla Nävekvarn vid Bråvikens strand på fredag kväll den 20 mars. Upprinnelsen till denna stiglöparhelg finner sitt ursprung från många bäckar små i bästa Paul Auster anda. Jag visste sedan länge att Tunabergsrundan stod högt på Johan Ahlbergs önskelista. Johan är för övrigt en av upphovsmännen bakom Trailrun4Fun och tillika den drivande kraften och arrangör bakom den 35-hövdade skaran entusiaster som skulle ha gett sig på GL3D (Great Lakeland 3 Days) i Lake District i maj men så kom Corona. En eldsjäl av rang. Tanken var att vi tillsammans – sedan ett par månader tillbaka – skulle dra ihop ett gäng aspiranter ur GL3D-gänget för att köra de vackra men krävande stigarna på Tunaberghalvön som ett litet genrep och möjlighet att testa utrustning, energi och lång tid ute. Nu blev GL3D tyvärr inställt. Tunabergshelgen kändes dock alltmer nödvändig som en välbehövlig tillflyktsort. Att få andas ut och njuta av fina stigar tillsammans med likasinnade. Att bara vara, här och nu, i en annan verklighet. Att få distans till den Coronamarinerade vardagen och möjlighet till mental stabilisering och nykter klarsyn.

Jag ska – utan att lova alltför för mycket – försöka hålla denna story kort och låta sällskapets fotografier och videos tala sitt tydliga språk. Fria att tolka som man önskar. Jag har genom åren skrivit flera endorfinkickade stories om gudomlig stiglöpning på Tunaberghalvön och jag är inte mycket för textlig recycling. Det enda syftet med denna story, liksom de tidigare, är att locka fler till Tunaberghalvöns sagolika stigar och fantastiska miljö. Prövar med denna story ett nytt upplägg med etappuppdelningar av Tunabergsrundan för att göra det lättare att hitta för den som prövar rundan för första gången. GPX-fil (för klocka eller den eminenta appen Topo GPS) för nedladdning hittar ni i slutet av den story liksom länkar till tidigare Tunabergstories. Nog med inledande ord. Föreställningen kan börja!

Helgens sköna stiglöparentusiaster: Johan Ahlberg, Linda Andersson, Ana Díaz, Stefan Eriksson, Niklas Holmström, Fredrik Johansson, Björn Källström, Paméla Stenström samt Carin och Martin Eklund som joinade på lördagen. Fyra andra längtansfulla fick tyvärr lämna återbud.

Tunabergsrundan deluxe
Tunabergsrundans stigar går huvudsakligen på Sörmlandsleden men genom åren har undertecknad utvecklat och förfinat rundan med flera alternativa vägval i form av lokala stigar och stiglösa partier. Varianter som Tunabergsrundan complete, light och devine half har vuxit fram med tiden. I och med förra helgens runda där vi tillsammans upptäckte och prövade två nya berg, Bjurviksbeget och Kummelberget, kan – utan omskrivningar – en ny runda utropas: Tunabegsrundan deluxe! Kan vara den ultimata varianten, men nä, varför begränsa upptäckarglädjen!

Tunabergsrundan_700

Under mina åtta år på Sörmlandsleden har stigarna på Tunaberghalvön (Tunabergsrundan och Nävsjörundan) alltid legat i absoluta toppskiktet tillsammans med Marvikarna samt sträckan Järna-Marvikarna medan Skottvång-Malmköping tyvärr halkat ner några placeringar på grund av tilltagande avverkning. Så, ni som uppskattar Sörmlandsleden i allmänhet och vackra slingrande stigar genom kuperad sagolik natur längs med havet i synnerhet finner i Tunabergsrundan den ultimata rundan!

01b

Efter en soft samvaro på fredagkvällen var det dags för alla förväntansfulla att knyta sig men innan dess skulle det gissas tid på Tunabergsrundans första mil. Hur lång tid tar den första milen? En legendarisk alptopp och en arraksboll från Amarant som 1:a respektiva 2:a pris stod på spel samt praliner som tröstpris till resten. Tanken var inte att springa strategiskt utifrån tippad tid, fort som fan eller att maska, nä, bara en liten kul påminnelse om att man aldrig ska döma en sträcka efter distansen.

01c

Nävekvarn – Lilla Uttervik (etapp 37)
Vi vaknade upp till ett fantastiskt vårväder. Svag men kylig nordvästvind, klarblå himmel med lite molntussar och en underbart värmande sol. Ljuvlig mix av värme och krispig luft. Frukost serverades från halvåtta och avnjöts i skön morgonsol som vällde in genom Marinans fönster. Besked kom från Carin och Martin om att de var på väg för att hänga med under lördagen. Kul! Ingen andades ett ord om Corona och för de flesta väntade helt nya stigar, även för egen del skulle det visa sig.

Martin och Carin anlände och efter sedvanligt pyssel och vattenpåfyllning bar det av strax efter nio på lördag morgon. Det blev två kilometer uppvärmning på asfalt innan vi så kom på stigen upp mot Fyrberget med första vyn och kontakt med Bråvikens vatten, vars kust vi skulle följa många timmar därefter i gassande sol. Spontana superlativ utropades titt som tätt som för att säga: ”Jag drömmer inte, det här är på riktigt!” Tonläget på utropen var detsamma som i fågelsången som omgav oss. Vårglädje!

37_aa

Vi stack ut på den läckra udden Svartåhällen för närkontakt med Bråvikens vatten och en föraning om den kuperade kustlinjen som väntade på oss. Ett svanpar gladde flera. Och som vi stod där undrade Johan helt sonika om vi skulle upp på berget därborta med en kort nick i riktningen. Härligt med nya ögon, då jag själv aldrig reflekterat över berget som ju såg underbart inbjudande ut. ”Ja, vi prövar det!” Sagt och gjort, efter en svår passage på en nedlagd gammelgran över en bottenlös skogssjö (se Stefans video) var vi så på väg uppför det branta Bjurviksbergets västsida. Wow! Vilken läcker klättring. Och var och en kunde välja svårighetsgrad utifrån svindel, pirr och eventuell dödslängtan. Läcker vy från toppen. På vår väg utför på härligt slirigt hal fönster- och renlav bjöds vi på en grym överraskning i form av en bred (eller smal som en normalbyggd stiglöpare) 50 meter lång spricka genom Bjurviksberget. Så häftigt! Vi hade alltså återupptäckt det legendariska Tunabergsgapet, som en gång för länge sedan gick under namnet Häxgapet. Lyckan var total! Tio vuxna som blev till exalterade barn! Kolla in Stefans video så förstår ni varför.

37_a 37_aaa 37aaaa 37b 37c 37d 37dd 37e 37f 37g 37h

Lilla Uttervik – Västra Koviken (alternativ/etapp 38)
Vid Lilla Uttervik var det dags att vika av från Sörmlandsleden. Den här alternativa slingan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn får man bara inte missa, det vore förenat med dagsböter och piskrapp. Det blev fantasifull scrambling över blockstensridgen i skogen. Rester från marmorbrottet i närliggande Strömshult. De långsträckta Mödalsbergen bjuder på sköna klättringar, ljuv löpning över hällarna längs innanvikarna med öarna Hargö och Mögö utanför, bred stig, djurstig och stiglöst om vartannat och flera fantastiska utsiktsplatser. Tror de flesta njöt så pass att mobilkamerorna glömdes bort. Nere vid Galtviksberget blev det lite gymnastikuppvisning och rutschkaneåkning (kanske för att dra ut på gissa-tiden-på-milen). Så, innan klättringen uppför Galtviksberget visade klockan 10 kilometer och tiden 1:54. Fredrik korades till vinnare, Linda god 2:a och Stefan 3:a.

Galtviksberget bjöd på fina klättringar och ljuv smal slingrande stig. På höjden med fantastisk vy ut mot öppna havet i sydost gassade solen och Björn hade ögonen med sig och upptäckte en mäktig havsörn som sakta gled över oss vidare inåt Tunaberg. På väg mot Uttervik kom vi till ett litet rött hus med ankor, höns och kalkoner och en tjej som stod och snickrade på en blivande äggbod. Vi stannade förstås till. Hönsen kom springande och den coola kalkontuppen Douglas var på spelhumör. Johan och Douglas tycktes utmana varandra medan Björn regisserade det hela på kalkonspråk, här kan ni ta del av Björns kalkonrulle. Därefter fortsatte färden och i Uttervik kom vi på Sörmlandsleden igen. Upp på Gullängsberget med vidsträckt utsikt, vidare utför förbi den magiska stensättningen och så till fina Västra Koviken. Gott om folk ute och vi stannade till och pratade med några. På östra sidan av viken tog vi rast och efterlängtad fika. Solen värmde medan nordvästan bet i kinderna.

38a 38b 38c 38d 38e
38ee 38f 38g 38h 38i 38j 38k 38l

Västra Koviken – Dragsviken (etapp 39)
Jag vet, det är närmast omöjligt att lyfta ut en stig eller en etapp på Sörmlandsleden som är läckrare, grymmare och vackrare än någon annan, men den dagen liemannen står där i sina vivobarefoot ultra och Corona-buff, gravallvarlig med timglaset i ena handen och erbjuder mig att byta bort schackbrädet mot en sista löptur på valfri stig, ja gott folk, då skulle jag utan tvekan välja kuststräckan mellan Västra Koviken och Ålbäcken i vackert eftermiddagsljus. Ytterligare ett bevis på att stigen är så inbjudande och läcker att springa är att det togs väldigt få fotografier i sällskapet. Alla tycktes absorberas av stigen och dess vackra omgivning. Suggestivt vackert. Det är meningslöst att med ord försöka beskriva sträckan, den ska upplevas IRL. Och det spelar ingen roll när på året eller i vad för väderlek, du kommer inte att bli besviken. Jag hörde många ord och superlativ som spontant utropades under färden. Kär lek och löpglädje.

39_a 39_b 39_c 39_d 39_e

Dragsviken – Koppartorp (etapp 40-41)
Strax innan Dragsviken hade tyvärr ett litet men ack så tråkigt kalhygge tillkommit, annars är hela sträckan från Nävekvarn längs kusten helt förskonad från avverkningar. Tack och lov. Alltid lika tråkigt att lämna närheten till kusten och havet. Nåja, stigen är fantastisk och sträckan över Dragsberget med sina hällar och luftiga gamla tallskog pockar på uppmärksamhet. Skön löpning på spänger här och där, vilket förevigades på Lindas video. Här och nu, inte någon annanstans. Och så bergklacken intill Mellsjön. Har ni koll på hur många berg vi bestigit? Kanske läge att döpa om rundan till Bergsrundan…

Löpningen rullade på och alla vid gott mod. Snart var vi så vid det berömda Simonberget. Välkänt bland klättrare, vanliga döda och stiglöpare. Vi valde det så kallade ”svåra alternativet” av Sörmlandsleden, det vill säga rätt upp på berget. Helt underbara hällar och med grym utsikt. Här blev det lite klättringsvarianter för att njuta så mycket och så länge som möjligt. Som en parentes kan jag nämna att jag hela tiden försöker hålla igen med superlativen som skimrar av biblisk poesi. Det är svårt. Så Fredriks ord, när han står och pekar mot Kummelberget  i min video från löpningen över Simonbergets underbara hällar, sammanfattar träffsäkert den ljuva upptäckarglädje som genomsyrade dagen, från början till slut. Linda tog täten upp mot Kummelbergets topp i stiglös terräng och bara försvann. En skogshare stöttes ur sin lega. Så, ett nytt berg invigt och införlivat i Tunabergsrundan. På vägen ner hittade vi en skylt på marken: Fågelskyddsområde, tillträde förbjudet 1/2 till 15/8. Hoppsan sa, den skylten såg vi inte.

Efter lite åkerkantslöpning kom vi snart in i den fint bevarade gruvbyn Koppartorp. Härligt efter 31-32 km underbar stiglöpning i kuperad terräng. Vattenpåfyllning i församlingshemmets toalett och sedan avnjöts en efterlängtad fika intill likbodens soliga vägg. Finkaffe och gifflar. Vi hade ställt en bil i Koppartorp med fika och som möjlighet att kliva av nöjd med dagen. Det är trots allt den genomförda sträckan Nävekvarn–Koppartorp som är den absoluta höjdpunkten i dubbel bemärkelse på hela Tunabergsrundan. Några nöjde sig här och tog bilen tillbaka till Marinan. Vi tog farväl av Carin och Martin som skulle tillbaks till storstan. Vi andra fortsatte mot Nävekvarn via gruvrundan.

40_a 40_b 40_c 40_d 40_e 40_f 40_g 40_h 40_hh 40_i

Koppartorp – Nävekvarn (etapp 37:1-2)
Solen började sänka sig så sakteligen. Så vackert med rött varmt släpljus. Solen i ögonen. Vi var sex entusiaster som hade lite krut kvar i benen och fortsatte den sista sträckningen till Nävekvarn. Vi utforskade de läckra grottorna strax utanför Koppartorp. Vi checkade av hällristningen och den säregna stollgrottan. Vid Hultebo skippade vi den norra öglan av leden och tog istället grusvägen till Laggarbo för att komma på leden där. Ett rekommenderat val. Vi tassade på lättsprungen stig och dagens sista bonus på rundan var tornet uppe på Kungstorpsberget. Fin utsikt och vackert ljus. Den sista biten till Nävekvarn känns mer som en medioker transportsträcka. Inte mindre nöjda för det. Vilken dag! Nio timmar ute i underbar natur och i fantastiskt sällskap! Vad mer kan man begära?

41_a41_b 41_c 41_d 41_e 41_f 41_g

Bastu och gastronomiska utsvävningar
Paméla som ville spara på sitt ömmande knä och klivit av i Koppartorp hade satt på bastun som vi lånat av Näfveqvarns Båtklubb. Det togs fram fina alkoholhaltiga drycker (för den som önskade) eller bara en kall cola, Stefan langade fram en bärbar högtalare och Linda agerade trail-DJ. Så otroligt skönt att få kliva in i en het bastu med ett härligt gäng. Paméla berättade om att den som snickrat ihop bastun aldrig fått godkänt av hennes pappa Bosse sedan spårade det ut helt och samtalen kretsade kring vinkelmått, sortera spik, konsten att tillaga smarriga pinnbröd, den rätta dimensionen på pinnbrödspinnar. Det fortsatte så även under den gemensamt ordnade middagen som kan vara den bästa after-trail-dinner jag ätit, inte minst av alla skratt. Pappa Bosse stod för mycket av underhållningen, fast han inte ens var där. Packalénska släktens hobbykirurgiska yrkeskunskap och bensågarhistorier avtäcktes och banade väg för ett framtida besök hos Pamélas föräldrar nära Ågelsjöns vackra natur med fina stigar. Det blev en härlig kväll utan att gå in på detaljer eller vilka som satt uppe halva natten medan ytterliggare någon betraktade stjärnorna från en sovsäck på Skäret. En dag som sent ska glömmas.

41_h

Nävsjörundan grande finale
Nävsjörundan är fantasiskt vacker som den är men är även perfekt för löpning dagen efter den krävande Tunabergsrundan. Löpvänliga slingrande stigar som inbjuder till dans och fart. Tidig frukost och trots att att vi startade från Marinan redan vid åtta var det varmt i solen, helt stilla och klarblå himmel. Vi hade uppenbarligen skött våra offer till vädergudarna utomordentligt bra. Nävsjön låg helt stilla och korparnas rop ekade över nejden, de var på pratsamt humör. Upptäckarglädjen hade inte sinat så vi körde på obanat över en namnlös höjd med skön utförslöpa. Stora Skallen bockades av på härligt slingrande stig. Ett tranpar i mossen nedanför trumpetade smått hysteriskt. Ana komponerade en vacker film vid Nävsjöns strand som man kan tonsätta efter eget behag medan Fredriks taktfasta spångfilm avslöjar variationen i fotnedsättning och de långa fina spängerna. Dagen och därmed helgen avslutades med den läckra stigen över Nävekvarns klint som bjuder på många platser med utsökta vyer. Nå, det blev en tur ut på ön Skäret där vi blandade stig med klipplöpning för att liksom skjuta hemfärden framför oss. En avskedslunch hann vi med i lugnan ro innan det var dags för avskedskramar och hemfärd.

Orden börjar sina… Hur ska man sammanfatta dagen och helgen? Blåsipporna blommade och alla log lyckligt, eller? Kanske kunde man ana ett slags glansigt vemod i blicken och en desperat önskan om att kunna konservera känslan av en minnesvärd helg. Nä, dagar kommer och går men minnet av Tunabergsrundan består.

Denna oförställda glädje i sällskapet, som man oftast ser hos barn som upptäcker något nytt för första gången, ja, denna förundran, får mig att tänka på ett stycke ur Pär Lagerkvists fantastiska lilla bok Dvärgen. Ett stycke som följt mig genom livet sedan jag läste boken kring mina 20. Det är bara byta ut en sten mot en stig, en sten mot berg, ett vackert träd, en formation som ger näring åt ens fantasi, en grotta, en spricka genom berget eller där alls inga stigar finns. Tio livsbejakande människor utan titlar i avskalad miljö. Citatet lyder som följer:

Han kan ta upp en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre?
En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.

Ta hand om er därute!

Navsjorundan
200322a 200322b 200322c 200322d 200322e 200322f 200322g 200322h 200322i 200322j 200322k 200322l

Fredriks GPX-fil från Tunabergsrundan
GPX-fil Tunabergsrundan deluxe att ladda ner >>
Om den strular kan ni testa Niklas GPX-fil (som dock gör ett litet hopp vid Västra Koviken)

Tidigare stories om Tunaberghalvön
Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla – 21 juli 2018 >>
En fantastisk (endor)fin dag på Sörmlandsleden! 15 februari 2017 >>
Vårfågelmöten längs Tunabergs stigar – 26 mars 2016 >>
Stiglöparhelg på Tunaberghalvön – 28-29 november 2015 >>
Grym stiglöpning längs Bråviken – 16-17 oktober 2015 >>
Snöpulslöpning på Sörmlandsleden – 2 februari 2014 >>

Springa Sörmlandsleden
Boken med samma namn från 2016 sålde slut i december 2019 och kommer inte att tryckas om men den som är intresserad hittar här Tunabergsrundan i sin helhet >>

Apr 212017
 

NickeIdag är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte helt olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hört järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Halleforsnas
Kerstin2

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Paradiset

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd – som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

ETK_2014
Kerstin

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

ETK_Kolmarden
Februari_2014

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Hjortron

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Middag_vasskarr
Malmkoping_okt16

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Fornborgen
Marvikarna3

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

sparvuggla
tjader
stromstare
havsorn

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

vargbajs
alg
Tyke
sorgmantel
ko
Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Anders_AoR
Marvikarna
Marvikarna2
lover

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

kallkallan_etapp30

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Pinge_Eddy
frukost

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

SkeppsvikB&B
Skeppsvik

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

talt

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Saterdalen
Fika
fila

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Nycklar

Feb 152017
 

170215aAlltsom oftast är jag glad att jag inte äger en bil. Utöver vad det kostar i både pengar och miljö att ha en bil så är den inte alltid lösningen på logistiska problem. Och jag är glad att vi i Sverige har en så fantastisk kollektivtrafik, åtminstone i Sörmland. Ibland blir det bara så bra!

De flesta av er vet att min absoluta favoritsträcka av Sörmlandsleden är på Tunaberghalvön söder om Nyköping, etapp 36-41 mellan Nävekvarns klint och Koppartorp. Lägger man till gruvleden (etapp 37:1-2) eller några kilometer grusväg och lokala stigar till Nävekvarn så har man Tunabergsrundan i ett nörskal, se tidigare inlägg om denna fina runda (Tunabergsrundan – Sörmlandsledens pärla). Jag har provat många varianter och utforskat skogarna på Tunaberghalvön och då inte varit slavisk knuten till Sörmlandsleden, även om leden är själva basen. När jag sprang Tunabergsrundan i november slog det mig att man lika gärna kunde kliva av bussen i Buskhyttan istället för att fortsätta till Nävekvarn och utgå därifrån och springa nämnda loop. Det är alltid trevligt med flera alternativ, inte minst distansmässigt, särskilt om jag vill bjuda in andra till en vacker sträckning av Sörmlandsleden och fyra fem mil kan bli i mastigaste laget för en del, men tre mil fixar de flesta. Sagt och gjort. Jag tog en tidig morgonbuss från Eskilstuna till Nyköping. Hann med en fulfika på Pressbyrån innan jag klev på bussen till Nävekvarn. Efter 15 minuters färd steg jag av i Buskhytan (vändplan). Sedan var det bara att fortsätta landsvägen söderut mot Koppartorp och efter knappa två kilometer var jag på leden (etapp 41) där den korsar landsvägen vid Järpsäter. Det enda tråkiga med denna variant är att man missar Simonberget, men är man på humör är det bara göra en avstickare dit och ta rundslingan. Men jag var inte på humör för Simonberget utan vek av på leden österut och fortsatte förbi Järpsäters vidsträckta våtmark. Jag borde förstås nämna att vädret såg ut att bli strålande. Kylig morgon men solen värmde redan vid niosnåret. Underbart att få springa på mjuka fina barmarkstigar och känna dofterna som kommer med solen och varm jord. Vårkänsla så det förslår och visst hoppades jag på första överflygande lärkan en dag som denna. Detta är som sagt min favoritsträcka och jag har skrivit om den många gånger och jag har inte för avsikt att avhandla denna fantastiska del av Sörmlandsleden ännu en gång i raden av gånger. Fotografierna nedan talar sitt tydliga språk.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen, det att någon vänlig själ (inte jag) har märkt upp den smala fina stigen över Galtviksberget (mellan Utterviks båtklubb och badplatsen i Galtviken) med breda rödvita plastsnitslar som sitter ordentligt. Springer eller vandrar du medsols följer du bara grusvägen till Utterviks båtklubb, förbi båtbryggorna och förbi vägbommen i slutet, 20-30 meter efter vägbommen bör du se flera rödvita snitslar i en naturlig ”portal” till höger och den smala stigen som leder uppåt. Om du däremot vandrar eller springer motsols följer du bara grusstigen direkt öster om badplatsen i Galtviken. Innan du kommer ut till bänken med utsikt över Bråviken och Hargö leder en slags ravin upp till vänster med gles hassel och andra lövträd, där dinner du snart snitslarna. De små stigarna över Mödalsbergen är dock omärkta, men med karta och kompass första gången och en portion lokalsinne och magkänsla bör det inte vara några problem. Fram kommer man alltid. Just sträckan mellan Lilla Uttervik och Utterviks småbåtshamn är bara för fantastisk att missa, särskilt som alternativet är skittråkig asfaltsväg. Men det är inte Föreningen Sörmlandsledens fel, utan det har helt enkelt varit svårt eller omöjligt få till ett avtal med markägaren. Men det är ju fritt fram för den hugade att ta den alternativa vägen med fantastiska stup och vidsträckta vyer. Denna fantastiska dag bjöd på väldigt många stopp, för att fotografera, men även bara för att njuta. Jag kände bara att jag vill njuta så mycket som möjligt, även om jag aldrig stressar annars, så var det bara så att en sådan här dag vore det kriminellt att inte ta till vara på till 100%. Fikan på favoritfikaplatsen uppe på den ena av de fina fikaplatserna på Mödalsbergen tog också sin beskärda del. Det var så underbart att längs hela kusten höra alfågelsången. Den gjorde mig nästan tårögt lycklig. Ja, inte att förglömma flera spelflygande korppar. Trummande spettar och så många fågelarter som var på härligt humör. Man rycks med! Från Ålbäck och resten av dagen räckte det med en tunn långärmad merino på överkroppen. Vilken känsla! Hade hoppats hinna med Nävekvarns klint men tog det soft och stack ut en sväng på Skäret istället. Sedan upp till Konsum för en sedvanlig fika innan bussen kom ör vidare färd tillbaka till Nyköping. Från Buskhyttan till Nävekvarn blev det 30 kilometer och plus två kilometer med Skäret. Rätt lagom distans med tanke på att sträckan är rätt krävande.

Väl i Nyköping sprang jag bort till Alexander ”Tailwind” Malmström och hälsade på, snackade löpning och äventyr över en kopp java. Tog 16:15-bussen hem till Eskilstuna och jag fick en helt oväntad och pulshöjande överraskning när en kungsörn kom pumpande i aktiv flykt med korta glid tvärs över vägen och bara fem sex meter ovanför bussen! Fågelskådartentaklerna slappnar aldrig av! Det sitter i ryggmärgen. Det blev inga havsörnar vid kusten men vad gör väl det en dag som denna med en svårslagen avslutning.

Bjuder här på ett gäng bilder, ett urval får jag väl lov att säga, från dagens underbara springtur på ledens finaste stigar!

170215b
170215c 170215d 170215e 170215f 170215g 170215h 170215i 170215j 170215k 170215l 170215m 170215n 170215o 170215p 170215q 170215r 170215s 170215t 170215u 170215v 170215w 170215x 170215y 170215z 170215zz 170215zzz 170215zzzz 170215zzzzz 170215zzzzzz 170215zzzzzzz
Dec 012015
 

151128aDen gångna helgen var vigd åt härlig stiglöpning längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön söder om Nyköping. Ja, två dagar på Sörmlandsledens absolut läckraste och tuffaste stigar med övernattning och god mat. En myshelg för ett stigfrälst par helt enkelt. Tanken var att vi skulle bo i Nävekvarn även om vårt gästfria värdpar som drev Skeppsvik B&B sorgligt nog flyttat. Dessvärre var Marinans vandrarhem fullbelagt och alla andra boenden i trakten var stängda för säsongen. Nå, det finns alltid lösningar om man vill springa på undersköna stigar och är kreativt lagd. Vi bokade istället in oss för två nätter på Nyköpings vandrarhem, centralt beläget i staden med Sörmlandsleden utanför dörren. Vandrarhemmet är en fin gammal trälänga, men innandömet lämnar en del att önska. Aningen sunkigt med låg mysfaktor, men vi hade i alla fall ett riktigt stort rum och många sängar att hänga våta sumpiga kläder på tork. Vi var ju inte där för att hänga på rummet och priset var därefter, lågt. Allting är relativt, som någon uttryckte det.

Vi kom fram till Nyköping sent på fredag eftermiddag. Installerade oss och gav oss ut på stan. Vi hittade rätt snart ett härligt matställe. Ät. Fräscht, stilrent och med otroligt god mat för ett humant pris, vilket också är deras koncept. Lyckat koncept! Det blev en tidig kväll då vi båda kände oss halvförkylda med kliande halsar. Sömn är bästa receptet och jag bad till gudarna om att halsen inte skulle bli värre. Att vakna upp med halsont var lika med inställd stiglöpning. Man utsätter sig inte för risken att dra på sig en hjärtmuskelinflammation. Vad vädret beträffar så hade prognosen växlat fram och tillbaka under hela veckan. Att man ens orka bry sig. Yr och smhi är ju liksom SJ inget att lita på. Det blir som det blir och skitväder har aldrig hindrat oss.

Lördag 28/11, Nävekvarn-Nyköping, 46 km
Vi vaknade upp tidigt. Halsen kändes bra men jag var inte 100% tiptop. Hade något i kroppen, men så länge halsen kändes bra var det bara att köra. Läget var detsamma för Kerstin, som kanske hade mer känningar i halsen. Vi bestämde oss för att springa, men att vi ska ta det väldigt lugnt och för en gång skull gå upp för alla backar. Efter grötfrukost och kaffe gav vi oss väg till bussterminalen en fem minuter bort. Vi hade löst logistiken genom att ta första bussen (07:40) till Nävekvarn och därifrån springa tillbaka till Nyköping på den västra leden via Nävsjön, Stora Bötet och Fada. Den sträckan är så mycket finare jämfört med den östra sträckningen av leden från Koppartorp upp till Nyköping. Så, där satt vi, två morgonpigga halvsjuka galningar på en tom buss genom ett gråtungt landskap och ett stilla duggregn. Det skulle bli en blöt dag, vilket vi då var lyckligt ovetande om. Efter en halvtimmes bussfärd steg vi av i ett ödsligt Nävekvarn. Ruggigt och blåsigt. Ingen tid att ödsla. Bara att ge sig iväg med siktet inställt på Nävekvarns klint, som man bara inte kan välja bort om man älskar läcker trixig stig och vidsträckt utsikt över Bråviken och dess skärgård. Vinden gjorde sig påmind uppe på klinten och fick oss att längta till den skyddande skogen.

Stigen genom skogen upp till Nävsjön är verkligen fin. Partier med hällmark men annars mest flack stiglöpning genom blåbärsris och gles tallskog. Lättlöpt och glädjefullt. Och plötsligt kommer två löpare från motsatt håll. De såg lika förvånade ut som vi och vi hejade givetvis glatt. Efter ytterligare någon kilometer kom ytterligare en och strax därefter en fjärde, en trevlig tjej som vi stannade och pratade med. Kerstin och jag var mest förvånade över att de inte sprang tillsammans. Nå, inte vår business. Framme vid Nävsjön valde vi självklart leden som går söderut och vidare runt sjön för att få uppleva den fantastiska naturen, urskogsområdet och Nävsjömossens naturreservat. Tar man istället höger kommer man istället direkt på leden upp mot Nyköping, men då missar man som sagt ett stycke storslagen natur. Vi njöt fullt ut trots duggregnet och allmänt blöta marker. Att färdas genom så vacker natur med så många inbjudande platser blir smått orytmiskt med alla stopp men en lisa för själen. Inga havsörnar i sikte denna dag. Vi lämnade Nävsjön bakom oss och hade siktet inställt på Stora Bötets myrkomplex. Fina stigar hela vägen och livsfarligt hala spänger, som man helst springer vid sidan om där det går. Stora Bötets naturreservat är helt fantastiskt med myrarna och Bötbergets läckra hällmarker. Mindre fantastiskt var att alla spänger låg under vatten och på ett ställe fick vi vada fram en minut i iskallt vatten. På den korta tiden hann fötterna domna bort och det gjorde ruskigt ont! Vi fick vada ytterligare en gång strax innan Gälkhyttan, men överfarten gick snabbare. Man blir härdad med tiden, men tro inte att man springer omkring och njuter med ett brett leende hela tiden.

Efter Gälkhyttedammen tog vi den västra och kortare sträckningen av leden. Duggregn, väta och kalla fötter suger energin ur en. Den östra delen av rundslingan är betydligt blötare i normala fall. Vi fortsatte på stigarna genom härlig natur. Ena stunden fina hällmarker med luftig tallskog och i nästa tätt gammal granskog á la Bauer med mättad nästan lysande grön mossa. Vid Fada kvarn stannade vi till vid den långa Fadaforsen. Därefter blev det skön kuperad löpning genom sprickdalar och upp över Jätteberget och så vidare in i Ryssbergen. Här fick vi se två tjäderhönor som flög upp framför oss. Kul! De sista 6-7 kilometerna handlar mer om transportlöpning in till Nyköping än pur naturupplevelse. Vi valde att inte ”gena” över Svanviken, utan sprang runt via Kungsladugården och Lindbacke, kullen med alla sina enbuskar. Vi rullade vidare in mot Nyköping och tog sedan gågatan där vi slank in på Coffeehouse by George för en riktigt efterlängtad lyxfika. Vi konstaterade att denna sträcka definitivt är en sommarsträcka med tanke på alla våta myr- och mossmarker som korsas. Skönt återhämtade sprang vi stelbenta sista biten till vandrarhemmet för en lång kokhet dusch. Tack och lov fanns det två badrum! Det hela avrundades med ett nytt besök på restaurang Ät för att avnjuta deras suveränt goda burgare och vi lyxade till det med en efterrätt vid namn Kryptonit. Det blev tidig myskväll och efterföljande nio timmars sömn innan klockan ringde på nytt…

151128b 151128c 151128d 151128e 151128f 151128g 151128h 151128i 151128j 151128k 151128l 151128m 151128n 151128o 151128p 151128q 151128r 151128s 151128t 151128u 151128v 151128w 151128x 151128y 151128z 151128zz 151128zzz 151128zzzz 151128zzzzz

Söndag 29/11, Tunabergsrundan, 42.5 km
151129aVaknade som vanligt tidigt. Frukost och snabb städning av rummet. In med allt i bilen. Runt nollan ute och klart, men enligt yr.se skulle ett snabbt regnväder dra förbi mellan 9-11. Den som lever får se. Jag kände mig betydligt bättre utan känningar i halsen. Även Kerstin kände sig något bättre. Vi tog bilen till Koppartorp och parkerade vid Tunabergs kyrka. Det började gry så smått. Skulle vi äntligen få till hela Tunabergsrundan med gruvleden? Vi har sprungit Nävekvarn-Koppartorp många gånger och en variant på hela rundan, men aldrig med gruvleden inbakad. Morgonen var fin och vi gav oss iväg genom Koppartorp på själva gruvleden som utgörs av etapperna 37:1-2. Vi tänkte springa rundan motsols. Det var över två år sedan jag sprang gruvleden och jag måste erkänna att jag denna gång blev positivt överraskad hur väldigt fin gruvleden och dess stigar är. Och det som också höjer hela upplevelsen är självklart den kulturhistoriska delen och den lokala hembygdsföreningen har gjort ett underbart arbete med alla små informationstavlor som berättar om gruvorna och det som en gång var. Otroligt läckert att springa längs och förbi alla gruvhål. Vi tog oss tid att stanna till och läsa på alla tavlor. Allmänbildande och intressant. Tack vare att vi tog oss tid nådde vi även Nävekvarn lagom till att Konsum slog upp dörrarna och vi kunde njuta av den sedvanliga fikan där. De har alltid haft ett bord med två stolar utanför kassan och alltid något schysst fikaerbjudande. Ortsborna är alltid trevliga och pratar mer än gärna. Sådant är bara naturligt på små orter.

När vi stegade ut ur Konsum hade regnet slutat. Ja, yr.se hade faktiskt rätt. Ett område med regn drog som hastigast förbi mellan 9 och 11. Mmm… sedan var det bara att sätta av på vår absoluta favoritsträcka på hela Sörmlandsleden. Stigen är bara så fantastisk hela vägen från Nävekvarna längs med Bråviken till Ålbäcksgrund och så vidare över Dragsberget. Denna gång tog vi dock den tråkigare delen av leden på asfaltsvägen mellan Lilla och Stora Uttervik. För en månad sedan sprang vi en alternativ sträckning på småstigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget. Den sträckan är tre kilometer längre men så otroligt mycket läckrare. Denna dag var vi dock lite tröttare och Kerstin fick en rejäl dipp efter Konsum, så vi tog den kortare och snabbare vägen fram till Stora Uttervik. Vi har sprungit den här sträckan (Nävekvarn-Koppartorp) 5-6 gånger och vet hur krävande och teknisk den är, inte minst med all kupering. Delsträckan mellan Gullängsberget och dess vidsträckta utsikt till Ålbäck är nog den läckraste på hela Sörmlandsleden. Vilken stig! Denna dag bjöd den även på fina nära möten med tofsmes, mindre korsnäbbar som satt och ”skalade” grankottar och så en strömstare i ålbäcken.

Jag har skrivit om denna sträcka så många gånger att jag känner mig tom på ord. Den måste upplevas! Fotografierna säger en del men långtifrån allt och själva helhetskänslan, dofterna, temperaturen, vinden, känslan i kontakten mellan stig och fötter, det meditativa rörelsemönstret, euforin, glädjen i steget och så Simonberget som grande finale.

Ni får helt enkelt njuta av våra bilder från vårt helgäventyr och om ni ska ge er själva ett nyårslöfte så borde det vara att springa Tunabergsrundan till våren eller sommaren 2016.

Det var nog allt för denna gång

Niklas & Kerstin

151129aa 151129b 151129c 151129d 151129e 151129f 151129g 151129h 151129i 151129j 151129k 151129l 151129m 151129n 151129o 151129p 151129q 151129r 151129s 151129t 151129u 151129v 151129w 151129x 151129y 151129z 151129zz

Okt 182015
 

151016aFå stigar på Sörmlandsleden är så beroendeframkallande som de som slingrar sig fram längs Bråvikens branter! Och lär så förbli, så länge naturen få stå orörd av markägare och skogsbolag. Om jag har någon favoritsträcka av Sörmlandsleden så är det utan tvekan sträckan Stavsjö-Nävekvarn-Koppartorp (etapp 33-41). Underbara stigar genom orörd gammal skog och fantastiska hällmarker med ljuvliga vyer utöver Bråviken. Sträckan bjuder på allt man kan önska: ledens brantaste och längsta klättring, största myrområdet, läckraste vyerna, löpning längs strandlinjen, kala hällmarker på höjden med stup här och var, gammal skog och till och med urskog och så stigarna, ja, vilka stigar som slingrar sig fram, från råtekniska till mjuka dansanta tallbarrstigar. Variationen på stigarna i relation till kupering och naturtyper bjuder in till fantastisk löpglädje, men jag kan lova att de inte ska likställas med en ”dans på rosor”. Man bör ha gott om tid på sig då dessa stigar är krävande och samtidigt bjuder på så många tillfällen till stopp, oavsett det gäller kulturhistoria, 300 år gamla tallar eller magiska vyer. Nå, nu var målet för denna stiglöparsejour inte att springa ovannämnda sträcka som kräver två dagar, nä, utan Kerstin och jag hade tänkt oss en mer njutkombo på Tunabergshalvön söder om Nyköping. Ett dygn med läcker stiglöpning på stigar med minnen och historia och med traditionell övernattning på Skeppsvik B&B hos Kerstin och Björn. Vi har tagit in hos dem och deras lilla mysiga stuga tre gånger tidigare uner senaste två åren. Och när vi nu skulle boka boendet visade det sig att vår inplanerade helg även skulle bli deras sista, innan hus och lillstuga går vidare till nya ägare. Tveksamt om vi kommer bjudas samma underbara gästvänlighet och service även om om B&B:et drivs vidare, men det finns förstås möjlighet till andra boenden i Nävekvarn. Vidare ville vi utforska möjligheten att springa längs kusten mellan Prästängen (Lilla Uttervik) och Uttervik istället för att springa de 3,5 trista kilometerna Sörmlandsled på asfaltväg. Av någon anledning har Sörmlandleden inte tillåtits dra leden genom den kuststräckan men jag har alltid varit nyfiken på att utforska den biten. Fanns där några små stigar eller var det helt stiglös vildmark över bergsklackarna? Ja, det var några av anledningarna för vårt besök till Tunaberg och Bråviken.

Fredagen den 16 oktober
Jag var ledig och Kerstin slutade tidigt. Kattvakt var ordnad. Vi kom iväg strax innan två. Härligt höstväder. Vi handlade mat i Eskilstuna och njöt sedan av bilfärden på den fina slingrande vägen ned till Nyköping. Sörmland är ett fantastiskt vackert landskap! Två timmar senare var vi framme i Nävekvarn och vi ställde bilen vid Konsum. Ingen tid att förlora. Solen går ner tidigt. Vi gjorde oss redo för Näveslingan som är en fin rundslinga på 8 kilometer av etapp 36. Det enda och stora orosmomentet var Kerstins vänstra fotled som smärtat och varit svullen sedan i måndags. En återkommande åkomma som bara kommer helt oanmäld, men som alltid brukar vara över på en dag eller två. Så inte denna gång, tyvärr. Vi tog slingan motsols och började med asfaltsvägen så att Kerstin fick en chans att värma upp foten, då den gjorde ondast uppför. Kerstin bet ihop och linkade på. Även om hon inget sa märktes det att fotleden smärtade. Å andra sidan tycktes endorfinerna som förlöstes i det härliga höstvädret, dofterna, stigarna, Bråvikens vatten och vyerna ha en välkommet smärtstillande effekt.

Det var ljuvligt att få komma fram till Bråvikens strandlinje, doften av tång och glittrande vatten. Vi klättrade på klippor och njöt. Distraktionen förskjöt smärtan i en fotled. Vi fortsatte vår färd och kom snart upp på den långsträckta klinten varifrån man har härlig utsikt mot Vikbolandet och det inre av Bråviken. Vi slog oss ner bland vacker ljung på Klinten och njöt i solen. Ja, det var ju där på klinten vi höll om varandra för första gången en snöig februaridag. Det sjöd inombords. Nå, dags att dra vidare innan fotleden stelnade till helt. Sååå läcker löpning genom hällmarker och knotiga tallar. Och som vore vi en dröm vaknade vi bryskt till liv när en tjäderhöna med ett explosivt brak lyfte en meter framför oss. Wow! Läckert med tjäder så nära kusten! Vi rullade utför på smal slingrande stig som mynnade ut i det gamla fiskeläget. Solen var på väg ner men vi gick omkring i det vackra lilla fiskeläget i tio minuter och fotodokumenterade allsköns fiskeprylar. Fanns det en framtid för detta lilla fiskeläge?

Vi fortsatte vår lila färd mot Nävekvarns marina och tog den långa bron ut till Skäret. Vi avnjöt solnedgången och sprang stigen runt på Skäret sedan tillbaka över bron. Tillbaka till bilen var det bara att stödhandla lite ostar och kex inför kvällen. Med ett par kilometer i bil var vi strax framme vid vårt boende. Det blev ett trevligt återseende. Kerstin och Björn redogjorde för sin förestående flytt som inkluderade ett halvårs boende i Spanien innan de skulle få tillträde till den nyproducerade lägenheten i Nyköping. Nå, de hade fullt upp med flyttpackandet så vi intog den lilla mysiga stugan och påbörjade middagen, som av tradition består av lax, couscous och broccoli i creme fraiche. Vi hade en mysig afton långt ifrån vardagen och dess brus. I välgörande tystnad somnade vi leende och oroslöst.

151016b 151016c 151016d 151016e 151016f 151016g 151016h 151016i 151016j 151016k 151016l 151016ll 151016m 151016n 151016o
151016_z_karta

Lördagen den 17 oktober
151017aVi vaknade vid sjusnåret. Utsövda och förväntansfulla. Frukosten var beställd till halvåtta åtta. Ingen brådska. Bara så skönt att få ligga och dra sig. Omfamnade med plirande ögon. Klarblå himmel utanför. Inte så kyligt som förväntat. Björn och Kerstins inglasade uterum var inte längre som det en gång varit, men ett tillfälligt bord var uppställt och värmefläkten påslagen. Utsikten var densamma! Frukosten serverades. Gröt och olika hembakta bröd. Ägghalvor med handskalade räkor. Kaffe. Snart gjorde värdparet oss sällskap, som en vänlig gest och ett avsked. ”Ett positivt avslut” som värdparet uttryckte det. Vi nickade och log.

Vår plan var att springa Tunabergsrundan, det vill säga Sörmlandsleden österut och sedan inåt och vidare i en lov till Koppartorp och därifrån springa gruvrundan (etapp 37:1-2) västerut och ned till Nävekvarn. Totalt runt 42 kilometer. Nå, mycket berodde förstås på Kerstins fotled. Vi fick ta det som det kom. Bilen fick stå kvar, liksom våra väskor i stugan.

Taggade, mätta och förväntansfulla inför nya stigar och platser gav vi oss iväg. Ljuvlig morgon med några plusgrader och helt stilla. Eftersom leden går förbi boendet var vi efter hundra meter på leden och vidare in i Sjöskogens naturreservat. Kerstins fot fungerade. Vi njöt av den strandnära stigen och ett glittrande Bråviken på höger hand. Efter 3,5 km kom vi så till Prästängen och istället för att mata vidare på Sörmlandsleden på asfalt vek vi av mot Strömshult och fann strax innan det lilla marmorstenbrottet en relativt bred stig rätt in i skogen. Härlig lättsprungen stig. Vi nådde snart ett sommarstugeområde och där tog vi av mot sydost i obanad terräng och vidare upp på ett stort berg med fin utsikt. Sedan vidare ned mot en badplats som vi korsade och snart började klättringen upp mot Galtviksberget. Även här hittade vi på små stigar. Det var uppenbart att både djur och människor använde dessa. Utsikten från Galtviksberget var enastående och platån bjöd på fina hällmarker och knotig gammal tallskog. Det blev fin löpning över hällor och vackra ljungklädda branter innan vår funna stig rann utför hela vägen till småbåtshamnen i Stora Uttervik. Wow, vad häftigt med en ny och grymt läcker sträckning som alternativ till själva asfaltsdelen av Sörmlandsleden. Kan varmt rekommenderas!

När vi kom fram till Uttervik efter 10 kilometers löpning beslutade Kerstin att inte fortsätta på Sörmlandsleden då hon visste att resten av leden innebar väldigt teknisk löpning och som är kuperad i varierande omfattning. Ingen höjdare att springa och spänna sig av rädsla för att trampa snett. Dock fungerade det bra för Kerstin att springa på platten, så medan jag fortsatte på leden tog Kerstin istället vägen mot Koppartorp och sedan vidare ned till Nävekvarn och fick på så sätt ändå ihop drygt 23 kilometer medan jag fick 28 km på leden till Koppartorp. Vi tog farväl av varandra och några lycka-till-pussar på färden.

Det blev 18 kilometer fortsatt löpglädje längs de fantastiska stigarna längs med Bråviken. Grym löpning i dubbel bemärkelse. Grym för att Kerstin inte kunde hänga med på denna bit som vi delat så många gånger och har så många fina minnen ifrån. Och jag vet hur mycket hon älskar flera av de långa, grymma och våghalsiga utförslöporna längs hela Bråviken. Lite smolk i bägaren var den täta dimman som svepte ner från halvön och skymde havet. Jag som älskar havet och dess horisont. Å andra sidan blir det ett speciellt ljus och naturens ljud förstärks i dimman. Korparnas rop som ekar som befann de sig alldeles intill. Vågornas svall som sköljde in över en. Asplövens högljudda prasslande. Och gissa om jag fotograferade läckra stigar! Jag kan med lätthet lägga upp ett 30-tal foton bara på stigar och ändå är det en och samma stig. Nä, dessa stigar på Tunabergs Sörmlandsled ska upplevas, inte betraktas på frysta fotografier! Varje besök på Sörmlandsleden bjuder alltid på något oväntat eller något som jag inte varit med om tidigare. Det mest slående denna dag var den oerhörda mängden av fjällig taggsvamp som växte i skogarna och intill stigen. Jag har aldrig sett denna mängd under mina år på Sörmlandsleden. Vissa individer hade en hattstorlek på över 30 cm! Tiden rann iväg med stegen på stigen och euforin sprudlade när jag nådde den fantastiska tallskogen och hällmarkerna på Dragberget (etapp 40). När jag sedan kom fram till etapp 41 ringde jag Kerstin och föreslog att hon kunde hämta upp mig i Koppartorp en timma senare. Det var inte läge att låta Kerstin vänta ytterligare ett par timmar för att jag skulle egospringa gruvrundan också. En sträcka som jag dessutom inte är särskilt förtjust i, men som givetvis har sina ljusglimtar.

När jag slutligen nådde baksidan av Simonberget valde jag att ta den ”svåra” alternativa stigen istället för den ”lätta” runt och nedanför Simonberget. Det ”svåra” alternativet är så ofantligt mycket vackrare och bortsett från klättringen uppför är stigen i mina ögon betydligt lättare jämfört med den otroligt steniga stigen som utgör det ”lätta” alternativet nedanför berget. Väl uppe på det långdragna Simonberget springer man på fantastiska kala hällmarker, mjuka och böljande till formerna, norrut med riktning mot det höga Kummelberget. Vyn från toppen av Simonberget är grymt läcker med fjärran skogsridåer som radar upp sig. Den glesa tallskogen med den moss- och lavtäckta mattan är sagolik. Så att springa det ”lätta” stigalternativet vid Simonberget är att likställa med brott mot naturupplevelselagen.

Efter en brant och läcker utförslöpa kom jag så ut på fälten och det blev givetvis några återblickar mot Simonbergets vackra bergväggar, som ju är så uppskattade bland klättrare. Och efter några hundra meters asfaltslöpning nådde jag parkering vid Tunabergs kyrka i Koppartorp. Där satt Kerstin och väntade i bilen. Vältajmat får man väl säga, då hon bara behövt vänta i fem minuter. Ett härligt dygn på Tunaberghalvön var till ända, men kropp och själ fulltankade med energi!

Håll till godo av våra bilder från ett litet miniäventyr längs Bråvikens stränder!

Niklas & Kerstin

151017b 151017c 151017d 151017e 151017f 151017g 151017h 151017i 151017j 151017k 151017l 151017m 151017n 151017o 151017p 151017q 151017r 151017s 151017t 151017u 151017v 151017w 151017x 151017y 151017z151017zz151017zzzzzzz151017zzz151017zzzz151017zzzzz151017zzzzzz
151017_z_karta