Sökresultat : Tiveden » Trail Stories

Jun 122020
 

01_ingressNär det gäller mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark en gång i månaden under 2020 är det alltid trevligare att förena nytta med nöje. Naturen i och strax utanför nationalparken bjuder alltid in och inget besök är det andra likt. Sjöarna, stigarna, bergknallarna och träden ligger och står där, som alltid, men vädret, fåglarna, temperaturen och färgerna skiftar. Sedan är det skillnad på att uppleva detta i sin enskildhet och att dela detta med någon annan eller rentav med ett fantastiskt gäng entusiastiska stiglöpare. Och som vi alla vet är delad glädje dubbel glädje och beträffande den gånga helgen, 5-7 juni, handlar det om mångdubbel glädje.

I höstas bjöd jag in ett gäng sköna människor för att uppleva stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark under en helg med boende i Tivedstorp, i maj bjöd vännen Andreas Fredriksson in vänner med ljuvligt boende på Ösjönäs och nu senast blev det både en tältnatt vid Blanksjön och boende i Tivedstorp tillsammans med goa människor. Den primära tanken för egen del med dessa Tivedenevent är att bjuda in stiglöpare som aldrig satt sin fot i Tiveden i allmänhet och nationalparken i synnerhet. Detta med en förhoppning att fler tar sig till Tiveden, lockade av rykten, bedårande fotografier i sociala medier eller ditlockade av någon som redan varit där och blivit beroende av stigarna och gammelskogen i nationalparken. Jag kanske ska titulera mig ambulerande stiglangare i fortsättningen och jag kan ju 12-stegsprogrammet utan och innan om nu någon behöver avgiftas.

Jag älskar att skriva, lika mycket som jag älskar att uppleva fantastisk natur från slingrande stigar eller längs en till synes planlös färd genom stiglös natur. Men i detta inlägg håller jag mig kort och det beror på att jag omöjligen kan återge helgen i ord, särskilt inte när det kommer till varje deltagares personliga upplevelse. Drömmen vore att få läsa samtliga deltagares egna berättelser om den gångna helgens äventyr. Förmodligen kommer många delar i dessa berättelser vara likartade men var och en uppskattar och värderar det ”gemensamt” upplevda väldigt olika. En blommande och doftande skvattrammyr i långsträckt sprickdal kan väcka barndomsminnen hos en person medan det hos en annan är en helt ny bekantskap. En ödsligt ropande storlom kanske berör en person medan nästa inte tar någon notis alls. Någon kanske skrattar när vederbörande sjunker ner till knäna i ett gungfly medan en annan bara skriker uppgivet när de nyinköpta färgglada skorna fylls med svart sump och vatten. Listan kan göras hur lång som helst. Det här inlägget inspirerar förhoppningsvis läsare att besöka Tivedens nationalpark i framtiden men den där genuina glädjen och lyckoruset som var och en upplevde där och då den gångna helgen går inte att konservera eller rekapitulera i ord. Och det är just den gemensamma glädjen och spontaniteten, ja, andras lycka som är den stora behållningen för egen del med denna typ av sociala upplevelseevent. Audivisuella minnesbilder med de högt utropade orden ”Meen guuud såååå fiiiint!” var och varannan kilometer gör mig genuint glad inombords. Ler brett med en frånvarande drömsk blick.

Deltagare
Västeråstrojkan Erik Kjellberg, Ilich Vera och Kerstin Rosenqvist, Stockholmarna Paula Kirkegaard, Mikaela Waller, Linda Andersson och Suzana Cuturic, Nykvarnarna Maria Tornmarker och Marie Kasselskog, sidekickern Andreas Fredriksson och jag själv samt Cristoffer Stockman under söndagen.

01_ingress2

Fredagen den 5 juni
Väderprognosen hade växlat fram och tillbaka dagarna innan med allt från ösregn fredag och lördag till ostadigt med solglimtar. Visst, det blir som det blir, men sol eller uppehåll är att föredra på ett socialt löpäventyr med många naturliga stopp. En option i upplägget var att komma ner till Tiveden redan på fredag eftermiddag/kväll för att sova ute på Mysudden intill Blanksjön strax öster nationalparken. Paula och Mikaela nappade direkt. Andreas och undertecknad parkerade bilen vid Ösjönäs strax efter lunch och målet var att testspringa de nyuppmärkta rosa och blå slingorna, tänkta för ridning, MTB, vandring och löpning. Det blev trevlig löpning i lätt duggregn på fina stigar och mestadels fin gammal skogsväg för att slutligen gena och komma på den läckra orangemarkerade stigen vid Blanksjön söder om Ösjönäs. Så fantastisk tid just nu med det grönt skira blåbärsriset och blommande skvattrammyrar. Bara att njuta fullt ut. Försommaren är kort.

Karta_dag1 Karta_dag1b
05b05c05d05dd

Vi tog en Madeirastrut och pepsi i Ösjönäs, lite snack med Klas och Lisa och drog sedan till Olshammar för en gofika deluxe med hembakt i Heidenstams gamla födelsehem. Vilka bakverk! Vilken gemytlig atmosfär. Dags att tänka på förberedelserna inför kvällens pinnbrödspartaj. Iväg till Blanksjön. Regnet kom och gick. Blåst från sydost. Upp med en presenning och bygga en ny eldstad med sandbotten och stenar. Upp med tälten. Paula och Mikaela dök upp vältajmat när vi låg och mös vid elden. Det bjöds på fem sorters korv och bästa tänkbara pinnbrödsdeg. Som vi satt där och mös dök plötsligt Marie och Maria upp. De hade installerat sig på Tivedstorp och kom förbi för att se hur vi hade det. Tråkigt nog visade det sig att Marie hade problem med ena foten och med största sannolikhet inte skulle kunna springa på den så de siktade in sig på en helg med vandring men med gemensamt boende, middag och frukost.

05e 05f 05g 05h

Vinden vände. Regnet strilade ner i någon timma eller två. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Stilla kväll. Storlommen ropade vid några tillfällen. En nattskärra började surra.

Lördagen den 6 juni
Vaknade till spelande orrar och ropande storlom. Andreas var redan på fötter och fångade stillheten på film. Mikaela och Paula låg och drog sig. Vackert och stilla. Lite urrigt. Gjorde upp eld, förberedde kaffe och supergröt till gänget. Skymtade blå himmel bland molnen. Prognosen lovade sol och moln med lite regn på eftermiddagen. Så iväg till Naturrum och nationalparkens huvudentré. Alla rullade in i tid även två såta damer från Stockholm som till och med hunnit hänga runt på Ösjönäs.

Molnen lättade och solen hittade fram och värmde stigar och sinne. Vi avnjöt slingan längs Stora Trehörningen, vek av på den ”bortglömda” gamla fina orangemarkerade slingan ned mot Blanksjön (ja, det finns två), vidare norrut, över den läckra och kuperade Tärnekullen och Vitsandsgrottorna. Många stopp blir det. En obanad avstickare upp på höjderna vid Vitsandstärnarna. Så svarta och blanka. Junker Jägares sten och playan Vitsand. Läckra Stenkällan och sedan pirriga klättringar upp till Stenkälle klack och därefter en av nationalparkens läckraste slingrande utförslöpor. Lunch vid Östgötaviken ett stenkast från Naturrum.

Karta_dag2
06a 06b 06c 06d 06dd 06ddd 06e 06f 06g 06h 06i 06j 06k 06l 06m 06n 06o 06p

Efter lunch var det dags att avnjuta den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade valt ut en loop som tog in Storesjön, Takstenen, Lommasjön och det fantastiska platåområdet. Det stiglösa området mellan Bergslagsleden och Tiveddalen är bara så fantastiskt vackert och häftigt. Och vi hade precis kommit in i östra delen när regnet började ösa ner. Kändes som en tillfällig åskskur. På med regnjackorna. En dag som bjuder på både regn och sol, torra barrstigar och leriga skogsmyrar. Ja, se gärna filmsnutten Måste jag vara lerig hela djävla dan, så förstår ni glädjen. Tre tjädertuppar förgyllde. Magi när den är som bäst!

06q 06r 06s 06t 06tt 06ttt 06u 06v 06x 06y 06z

Efter en hel dag i fantastisk natur var det skönt att få komma till Tivedstorp. Dusch, bastu och grillbuffé hägrade. Några i sällskapet var ute på sightseeing, ja, till Ösjönäs igen. Skön kväll med ömsom regn, ömsom strålande sol. Tror alla var mer än nöjda över dagen.

Söndagen den 7 juni
Frukost vid åtta och avfärd vid nio. Tillbaka till Naturrum där vi även mötte upp med löparvännen Cristoffer Stockman som var på besök med sin Anso och husbil. Ljuvligt väder för lättsamt tassande på stigarna. Vi avnjöt de resterande slingorna i nationalparken och den fina omarkerade skogsstigen samt min klara favorit; Oxögabergsrundan. Ja, och så den smått svindlande Stigmanstraversen, som är lite av en initiationsrit för stiglöpare som besöker Tiveden. En i sällskapet tyckte att Skara sommarlands rutschbanor är alldeles för mesiga och körde istället utför från traversen. Sällskapet var dock väl garderat med en sjuksköterska, läkare och begravningsentreprenör.

Färden fortsatte genom de fina norra delarna. Flera stopp vid den jadegröna Trollkyrkesjön. Upp på Trollkyrkorna. Och från Lilla Trollkyrka till huvudentrén var det av tradition fri fart för den hågade där vinnaren får moona för tvåan på bron, som i stiglöparkretsar numera går under namnet Moonarbron.

Vid tvåsnåret var vi mer än mätta och belåtna, åtminstone för en kort tid. Tänk att tiden kan gå så snabbt trots att man är ute så länge, men så är det när man njuter och har roligt i gott sällskap.

Vi var några som valde att runda av med gofika i solen hos Tivedens kafferosteri i vacker trädgård med utsikt mot den stora sjön Unden.

Se gärna Ilich sammandrag av en oförglömlig helg i gott sällskap.

Ha en skön sommar!

Niklas

Karta_dag3
07a 07aa 07b 07c 07d 07e 07f 07g 07h 07i 07j 07k 07l 07m 07n 07o

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>

Maj 132020
 

01_ingress Det är alltid spännande med äventyr, små som stora. Tänker även på vägen fram till äventyret, som en del av helhetsupplevelsen. Ibland handlar det om planering, ibland bara om små logistiska utmaningar. Och att uppskatta tjusningen i att inte på förhand veta hur det faktiskt slutar. Det blir som ett litet äventyr i äventyret så att säga. Som att sitta på jobbet med färdigpackad rygga med någon timma kvar till avfärd och surfa in på SJ för att köpa tågbiljett Eskilstuna-Laxå och upptäcka att tre avgångar på rad är slutsålda. Corona-tider. Men jag har varit med förr. Det blev tåg till Örebro, lokaltåg till Hallsberg och därifrån Göteborgståget till Laxå. Samma avgångs- och ankomsttid som jag från början tänkt, fick bara klämma in ett lokaltåg på sträckan mellan Örebro och Hallsberg. Åt middag i ett avfolkat Laxå där social distansering sedan länge är en naturlig del i vardagen. Ingen brådska. Handlade på Ica och mötte en vacker kvinnas blick. Drömma är gratis. Strosade sedan vidare till skogsområdet med motionsspåren. Jag börjar ha rätt bra koll på potentiella övernattningsplatser i skogen där. Tänkte pröva en ny del av skogen med bara 20 minuters promenad ned till järnvägsstationen. Hittade en fin plätt med mjuk mossa i en gammal produktionsskog. En varm torsdag kväll den 7 maj. Vad kan gå fel? Mygg och fågelsång. Bruset från E20 och 205:an var påtagligt. Bredde ut markskydd, liggunderlag och sovsäck. Fixade en termos med te och lyssnade till fåglarna som lyckades överrösta det bakomliggande bruset. En hel del smäktande toner från nyanlända lövsångare. Doft av djungelolja och te med smak av orientalisk krydda. Kontrast till då jag senast sov i skogen strax utanför Laxå för tre månader sedan. Då, beckmörker och kylslaget regn som smattrade mot tältduken. Men det är det värt för att kunna ta skolbussen till Sannerud klockan sex en fredag morgon. Som att åka en fet limousine till Tivedens nationalpark. Bara busschauffören och jag. Jag stiger av och bussen vänder om mot Laxå för att hämta upp skolbarn.

01_Laxa

Skön fredag i östra delen
Gjorde som jag brukar. Tog den fem kilometer långa kyrkstigen från Sannerud österut till Tivedstorp för att där vika av söderut på Bergslagsleden. Hittade vargspillning på ett par platser längs kyrkstigen. Hörde några kuttrande orrar och göken som proklamerade vårens ankomst på sitt välkända vis mot en fond av fågelsång och kvitter. Någon kilometer söder om Sör-Ämten vek jag så in i den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade ingen plan. Bara färd utan egentligt mål. Noterade en hel del stenmurklor. Tog en fika i solen uppe på toppen av en lång hällsluttning vid Lommasjön. Betraktade pigga stackmyror. Blev en sväng in i västra delen på stigarna där och mötte rätt snart en del vandrare. Bergslagsleden skär genom nationalparken likt en vattendelare, folktomt på östra halvan och folkkärt på västra.

Karta-dag-102a 02b 02c 02d 02e 02f 02g

Uteslutande vandring i den kuperade och stiglösa östra delen som också blev ett generaltest av min modifierade ryggsäck (Osprey Talon 33 liter) där jag även plockat bort det stabiliserande ryggstödet. Precis som med OMM Classic 32 sitter ryggan, rätt packad, bättre på min kropp och följsammare längs ryggen utan ryggstycke. Osprey-ryggan sitter snäppet bättre och är skönare än OMM-ryggan, vilket bådar gott inför utmaningen hela Bohusleden på 5-6 dagar med start i Strömstad tidig morgon den 21 maj. Bara en parentes i sammanhanget.

Nåväl, efter 30 rofyllda kilometer i nationalparken tog jag sikte på den fina lilla udden i Blanksjön strax öster om nationalparken. Udden där jag övernattade i påskas. Så fick det bli även denna gång. På vägen dit noterade jag till min stora glädje två järpar och så en mäktig gammal havsörn vid Blanksjön. Jag hade dock inte för avsikt att under detta besök ta social distansering till det extrema. Min gode vän, Andreas Fredriksson, hade bokat boende med grillbuffé och frukost på Ösjönäs gård och bjudit in en skön samling stiglöpare för att avnjuta stigarna i nationalparken. Finns det ett bättre sätt att fira sin födelsedag på än att bjuda in sina vänner till njutfull löpning på underbara stigar genom sagolik skog? Tack Andreas! Min själsfrände Björn Källström kom ner från Stockholm redan på fredag kväll och gjorde mig sällskap vid Blanksjön. En skön vårkväll vid elden. Och när det var dags att knyta sig började två pärlugglor ropa från varsitt håll. Stjärnklart och starkt månljus. Inte ett enda flygplan som bröt tystnaden. Kvällen innan hade ylande varg hörts i fullmånens sken.

02h 02i 02j

Social stiglöpning i dagarna två
Vaknade tidigt på lördag morgon. Sol, klar blå himmel och en pulserande ljudmatta från spelande orrar. Somnade om. Vaknade skönt utsövd vid sjusnåret. Ett storlomspar gled sakta förbi utanför udden. Steg upp och även Björn var på fötter. Vi njöt av morgonsol och frukost. Kaffe när det smakar som bäst. Sedan vandring österut till Björns bil för vidare färd till huvudentrén (Naturrum) i nationalparken. Samling av tillresta strax innan tio på lördag förmiddag. Gamla bekanta som jag inte träffat på länge, andra nyligen och Anna med sin vackra Stella. Tolv tvåbenta och en ledstjärna. Det blev en del skönt snack, kaffe och vattenpåfyllning. Grymt skönt att få byta ut 33-litersryggan mot en nätt raceväst.

Bästa tänkbara väder. Sol från klarblå himmel, sval luft och fläktande vind. Doft av varm tallbarrstig och härlig fågelsång. Vi var inte ensamma om detta. Parkeringen var i det närmaste fylld av tillresta besökare. Så satte vi av på Trehörningsrundan medurs med födelsdagsbarnet i täten och givetvis blev det en tur på den fina orangemarkerade stigen ned mot Blanksjön (ja, det finns två Blanksjön). Längs stigen i den nordvästra delen mötte jag en gammal löparbekant (Magdalena S) med vänner på vandringstur. I sol, fin natur och gott sällskap utan någon som helst brådska någonstans upphör liksom tiden. Vardagen och Coronabekymmer bleknar snabbt. Avskalat, ja, glädjefull stiglöparpoesi. Känner inget behov av att bryta ner helgens sociala stiglöparupplevelse i ord utan låter istället ett urval fotografier förmedla helgen. Stigarna i Tivedens nationalpark har något för alla och gör väl knappast någon besviken, inte ens om man kommer i pumps eller flip-flops.

03a 03b 03c 03d 03dd 03e 03f 03ff 03g 03h 03i 03j
03jj03k 03kk 03l 03m 03n 03o 03p 03q

Efter en skön heldag på stigarna var det skönt att få komma till Ösjönäs gård som drivs av Klas och Jessica Sannö. Inhandla glass, chips och dricka, strosa ner till badplatsen, strandhäng medan flera hårdingar badade i det isande kalla vattnet, tog istället en jävligt het dusch uppe i Vinkelboda, därefter skönt kvällssolshäng med gänget utanför Vinkelboda i väntan på den hägrande grillbuffén. Ösjönäs badade i kvällssol. Och riktigt trevligt grillarrangemang med smarriga korvar, vildsvin, potatis och diverse grönsaker från stora muurikkafat med en cool Leif-GW-Persson-look-alike vid grillen. Fullsatt. Givetvis blev det stiglöparsång och hurranden för unga gossen Andreas. En skön kväll med historier om döda kaniner som återuppstått, extrem näringslära, minnen, framtida äventyr och livet i stort. Framåt nio tackade Björn och jag för oss och vandrade ner till Mellannäsudden. Jag sover ju helst ute i det fria, så även denna gång. Ljuvlig kväll. Slog upp tälten, nåja, jag spände upp min poncho. Riktigt varm natt. Somnade mätt och belåten, smaklökar och själ hade fått sitt.

03r 03s 03t 03u 03v 03x

Vaknade till ett lätt fint duggregn. Det blev en lång frukost innan vi tog bilarna till Naturrum och gav oss ut på en ljuvlig 15-kilometersrunda för att avnjuta Oxögarundan, omarkerad stig och den mytomspunna Stigmanstraversen. Härligt dis med regnstänk då och då. Fuktigt och varmt. Trolsk skog. Av tradition blev det ett par kilometers slutspurt i fri fart på Trollkyrkerundan fram till Naturrum. En fantastisk helg till ända i härligt sällskap. Så enkelt och samtidigt så otroligt berikande!

04a 04b 04c 04d 04e 04f 04g 04h Karta-social

Helgens kalaslöpare: Födelsedagsbarnet Andreas Fredriksson som bjöd in till dans på Tivedens läckra stigar och vi som lyckligtvis kunde närvara; Stina, Björn, Acke, Gustav, Robert, Anna och Stella, Louise, Karin, Simon och Marie samt jag själv.

Totalt noterades 55 fågelarter och under detta besök får sjungande trädpiplärkor och bofinkar utses till de klara karaktärsarterna tätt följt av lövsångare. Jag blev särskilt glad över järpparet då jag verkligen väntat på att få se eller höra arten från årets tidigare besök, men de har lyst med sin frånvaro. Men när man minst anar det, ja, då dyker de upp som gubben ur lådan. Noterade endast ett par tjädertuppar. I övrigt inga särskilda observationer utöver de som redan nämnts, nå, ödsligt ropande storlom och gök på sina håll.

Ha en fortsatt skön vår!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från juni >>

Apr 182020
 

001Påsken tillbringades lämpligt nog – och enligt plan – i Tivedens nationalpark med tanke på rådande omständigheter. Vacker och rogivande miljö bortom påverkan och nyhetsflöde. Påsk, vackert väder och Corona skulle onekligen göra den västra delen av nationalparken till ett skogens Ullared. Höll mig till planen och därmed Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering, det vill säga fortsatt utforskande av nationalparkens östra halva. Stiglöst och folktomt. En vandringsupplevelse i enskildhet. Men som hämtad ur en roman av Paul Auster, sammanträffandens mästare, med oväntade möten. Ja, som jag brukar säga: ”Förvänta det oväntade, och du bjuds på många överraskningar.” Tänker inte alls på det storslagna och extraordinära, utan på det där lilla, som man lätt går förbi, som lummern intill skogsvägen, som gräsulvslarven som trampar samma stig som du själv, ja, det där lilla som du missar när du i tankarna är någon annanstans eller stirrar in i en mobil. Att erfara förundran kräver närvaro.

Ryggan var packad och klar på jobbet. Kvart i två på onsdagen den 8 april axlade jag ryggan och begav mig till stationen i Eskilstuna för att ta 14-tåget till Laxå. Eftersom det var påsklov gick inte skolbussen från Laxå till Sannerud, varifrån man annars tar den fina kyrkstigen till Tivedens nationalpark. Det är nu snart ett år sedan jag sprang Bergslagsleden från Laxå till Tivedens nationalpark. Att få uppleva den fina Kråksjöåsen och dess naturreservat är värt besväret. Att färdas med lätt packning, vältränade ben och låta naturupplevelserna komma gör valen så mycket lättare. För mig handlar det ju att vara ute i naturen så mycket och så länge som möjligt, så vad är väl fyra mil på mestadels fin stig att knota över. Ja, så har jag mitt trevliga projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under 2020.

Oversikt

Mot läckra Kråksjöåsen – 17 km
Anlände till Laxå strax innan fyra. Inhandlade lite frukt och annat till lätt kvällsmål. Skönt väder och varmt. Tog motionsspåret några kilometer och sedan grusväg ytterligare ett antal kilometer innan jag kom på Bergslagsleden efter Långsmon. Noterade på flera platser täta koncentrationer av bergfink som satt samman i någon soldränkt dunge och sjöng i kör med sina karaktäristiska bräkanden. Läckert! Det är bara under vårflytten norrut som man har chans att uppleva detta och det är inte varje år det händer mig. Vandrade framåt med ett saligt leende. Äntligen på väg. Och bort från coronamarinerad vardag. Tankar skingras och ger plats för här och nu. Strax före Stora Långåsen noterar jag en stor fågel som seglar mot vinden över dalgången. Havsörn är det första som slår mig, men det är något som inte stämmer i rörelsesätt och jizz, gracilare på något sätt. Den kommer sakta närmare och börjar så cirkla på termiken. Som jag misstänkte. En kungsörn. En ungfågel med stora vita blaffor på vingundersidorna. Betraktar den i fem tio minuter. Cool.

Fortsätter min färd och når snart början på den långa Kråksjöåsen. Passerar den läckra altarstenen. Når Kråksjön. Rött vackert släpljus. Noterar några krickor i en vik och hör några orrar spela aningen trevande. Kanske sjunger de upp sig för morgondagens spel? När jag har Abborrtärnen på min högra sida börjar jag scanna omgivningen för tilltänkt nattläger. Vill hitta något så nära Abborrtärnsmossen som möjligt för att få uppleva ljudmattan av spelande orrar i gryningen. Hittar så en fin plats med tjock torr mossa nedanför åsen. Brer ut footprint, liggunderlag och sovsäck. Fixar te och kryper ner i säcken. Gud så skönt. Underlaget perfekt formad för min kropp. Kan vara årets skönaste sovplats sett till underlag! Och årets första myggor!

04080408a0408b 0408c 0408d

Skärtorsdag och mitt smultronställe på höjden – 41 km
När jag vaknar och tar ur öronpropparna är gryningen redan förbi. Hör några ströspelande orrar uppblandat med bofinkar, rödhakar, tal- och dubbeltrastars sång. Fixar frukost. Varm morgon. Njuter. Packar ihop och drar vidare på ljuvliga Kråksjöåsen. Bergslagsleden söderut varvas med mediokra partier, natursköna platser och fula sår i form av kalhyggen. Avnjuter Getaryggen och kommer strax till Stora Ykullen med anor från 1700-talet och plötsligt stannar jag mitt i steget. Upp ur stigen skjuter flera märkliga ting likt skära kräftstjärtar. Aldrig sett något liknande. Vad tusan kan detta vara? Fotograferar en av dem, utan att bli anfallen eller få syra i ansiktet. Messar iväg ett par bilder till min vän Raul Vicente. Det dröjer knappt en minut innan svaret kommer: Vätteros (med lite bonusinfo om arten). Kan rekommendera spännande läsning om vätteros, skogsfru och tallört i Skogens ljusskygga parasiter som innehåller en häftig illustration på vätteros.

0409e

I Tivedstorp var caféet stängt. Tog en paus i solen vid den lilla sagokojan med torvtak intill kyrkstigen. Fick ett spontanryck och tog kyrkstigen till Sannerud i hopp om att Tivedens kafferosteri och café var öppet, men det var det inte. Lanthandeln var däremot öppen och jag tog en kaffe och glass där. Inhandlade även ett gäng fantastiska rökta korvar. En variant var sagolikt god! Med nöjda smaklökar och glatt sinne blev det kyrkstigen tillbaka, Bergslagsleden söderut och efter Sör-Ämtens sydspets lämnade jag leden och begav mig in i östra delen av nationalparken. Det underbara med att vandra stiglöst är att man aldrig går i samma fotspår som tidigare. Förundran bleknar på så vis aldrig. Kom så ut på den fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tiveddalen längs med Tivedbäcken. Som jag står där och fipplar med något blir jag varse några växter i mossan intill några unga tallar. WTF, det är ju plattlummer! Blir överlycklig, då det innebär att jag kommer att kunna bocka av fyra lummerarter på en och samma dag (se bild nedan). Har aldrig hänt tidigare! Matt- och revlummer är ställvis rätt vanlig i nationalparken och längs skogsvägen i Tiveddalen. Lopplummer är däremot mycket ovanligare men jag har koll på tre bestånd längs skogsvägen. Som ett sidospår kan jag nämna att jag vid hemkomsten blev osäker på om det var plattlummer eller kanske den snarlika mellanlummern (hybrid mellan platt- och cypresslummer). Ingen av dem fanns rapporterad från Tiveden i Artportalen. Har under en månads tid varit på väg att maila min klubbkompis från den gamla goda tiden i Järfälla Fältbiologer, Johan Nitare. Inhandlade hans praktverk Skyddsvärd skog i höstas och i senaste Fauna & Flora tecknar vännen Tomas Carlberg ett fint och läsvärt porträtt av Johan. Sagt och gjort, mailade Johan och fick ett långt trevligt svar tillbaka. Ja, det innehöll förstås några rader om mitt lummerfynd och Johan pekade på karaktärer typiska för plattlummer. Det ena leder till det andra som leder till vem vet vad.

0409i

Fyllde på med vatten och gav mig upp på höjdryggarna strax öster om skogsvägen. Upp till min favoritplats för övernattning under bar himmel. Platsen har en fin mossklädd bergklack med utsikt över Tiveddalen. Perfekt för en kopp te i solnedgången liksom frukost på morgonen. Fixade middag, en termos med te och bredde ut mitt sovsystem. Fick ett mess från Diana S som också befann sig i nationalparken. Lärt känna henne från FB-gruppen Minst en utenatt i månaden i och med mitt inlägg om ylande vargar vid Putbergen. Diana hade hittat en sovplats vid Öster-Ämten. Vi hade inte bestämt möte eller så utan bara om ödet så ville så kanske vi skulle ses. Det blev en fantastisk kväll. Vinden mojnade. Stjärnklart och helt stilla. Och tjugo i nio satte två pärlugglor igång att ropa. Magiskt! Flera år sedan jag senast hörde ropande pärluggla. En satt och ropade väster om dalgången medan den andre satt rätt nära på östra sidan. De ropade sitt po-po-po-po-po (lyssna här>>) hela kvällen medan jag låg i sovsäcken och tittade på stjärnorna.

0409a 0409b 0409c 0409d 0409f 0409g 0409h 0409j 0409k 0409l

Långfredag med gofika – 30 km
Skön morgon. Drog mig länge och lyssnade på fågelsång och några avlägsna orrar. Ingen brådska. Njöt av frukost och flera koppar kaffe på min fina lilla bergklack. Kom inte iväg förrän runt halvelva. Körde obanat mot Blanksjön i nordost. Tänkte reka sjön med hopp att hitta någon fin udde där man kan sova, slå upp tält och elda om så önskas, vilket är tillåtet då Blanksjön ligger strax utanför nationalparken. Inga stigar runt sjön. Hittade ett par fina platser och bestämde mig för att komma tillbaka till en av dem framåt kvällen.

0410a 0410b 0410c

Utforskade de nordöstra delarna och bestämde mig sedan för att dra iväg till Tivedens kafferosteri för en fika. Det blev en gofika i solen. Blev två latte. Var en del människor som tänkt samma sak. Tyckte mig känna igen en tjej från Eskilstuna. Pratade med ett trevligt par från Laxå. Fiket stängde vid fyra och jag tog kyrkstigen tillbaka till nationalparken.

0410h 0410i

Siktade in mig på den fina udden vid Blanksjön. Fint läge. Dåligt med kvällssol men däremot perfekt läge för morgonsol. Hörde en barnfamilj bortifrån östra delen dit man kan komma med bil. Även denna kväll mojnade vinden och det blev helt stilla och stjärnklart. Fanns en provisorisk eldstad på udden som jag förfinade med sand från en rotvälta. Samlade in pinnved och gjorde i ordning mitt nattläger. Mörkret började sänka sig och jag gjorde upp eld. Tvättade fötterna och sköljde av överkroppen. Sippade på te när jag fick mess från Diana. Ha, hon befann sig också vid Blanksjön. En kvart senare flammade det upp en eld på andra sidan sjön. Diana. Komiskt. Båda hade vi tänkt samma tanke gällande Blanksjöns utmärkta läge. Vi messade och önskade varandra en god natt och jag meddelade att jag tänkte titta förbi nästa morgon för att säga ”Hej”.

Njöt av stjärnhimlen, spelande pärluggla, hypnotisk eld och Blanksjön som gjorde skäl för sitt namn.

0410k
0410d0410e0410f0410g0410j

Påskafton och sammanträffanden – 12 km
Vaknade till en fin stilla morgon med klarblå himmel och det ljuva ljudet av spelande orrar. Fixade frukost i lugn och ro. Rödhakar och trastar sjöng och plötsligt ropade storlommen. Tröttnar aldrig någonsin på dess ödsliga och smått vemodiga rop. Packade så småningom ihop mina pinaler och begav mig längs sjön till andra sidan. Så träffades vi, Diana och jag. Blev ett långt trevligt samtal om allt mellan himmel och jord som hör vandring och naturen till. Nordvästan och skuggan gjorde mig kall. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Jag drog runt i den vackra sprickdalsterrängen mellan Tiveddalen och Bergslagsleden. Det mulnade på. Skulle bli regn framåt kvällen. Jag siktade in mig på Lommasjön i södra delen. Hade inte varit där tidigare. Ljuvlig plats med höga bergknallar längs sjöns östra och södra del. Blev smått förälskad i platsen. Lite som Trollkyrkesjön men med skillnaden att vid Lommasjön var det helt folktomt. Trodde jag, tills jag kom över en liten bergknalle och därnere i en svacka satt så Diana i blåbärsriset sippandes på en kopp kaffe. Drog till med en harkling. Ja, vad gör man för att inte skrämma någon att sätta kaffet i halsen mitt ute i stiglös skog där man inte förväntar sig att träffa en kotte? Så, det blev ännu ett långt trevligt samtal med inriktning på livet. Ett par skogssnäppor spelade medan vi pratade. Vi tog farväl ännu en gång.

Jag kom på en rödsnitslad fin stig som ledde ut till skogsvägen i Tiveddalen. Tänkte reka Harsjön strax utanför och söder om nationalparken som en alternativ övernattningsplats för framtiden. Men när jag nästan var framme hörde jag en långtradare från motorvägen och vände. Siktade in mig på en påskbuffé med övernattning under Takstenen. Lite primitiv vädjan till grottmänniskan inom mig. Duggregnat kom på kvällen men det tycktes inte hindra en pärluggla från att ropa.

0411a 0411b 0411c 0411d 0411e 0411f

Påskdagssightseeing bland sjöar och tärnar – 31 km
Vaknade till starkt vindsus i trädkronorna utanför grottöppning och hängande tunt dis i skogen. Fixade frukost i lugn och ro. Planerade dagens upplägg och övernattning någonstans längs Ämtarna eller längs Bergslagsleden norr om nationalparken. Skaraborgaren, bussen mellan Lidköping och Stockholm via Eskilstuna, var inställd under hela april så jag behövde ta mig tillbaka till Laxå. Kunde förstås ta skolbussen från Sannerud på tisdag morgon men det kändes skönare att komma hem på måndag kväll och ha en soft tisdag hemma. Ja, så fick det bli.

Under lördagen blev det inte många kilometrar avverkade och så är det när man färdas i stiglös sprickdalslandskap. Upp och ner och i zick-zack längs branta bergryggar med skvattrammyrar och surdråg dem emellan. Det går inte fort och det är heller inte meningen, då är man på fel plats. Det är en fördel med lätta trailskor och lätt packning. Mossan i Tivedenskogarna är verkligen tjock, ja djup, blir stundtals som att pulsa i snö. Krävande. Och man får vara försiktig på hällarna innan fönster- och renlaven torkat upp.

Söndagen bjöd hursomhelst på en läcker sightseeingtur i de östra delarna med rekning av Öster- och Väster-Ämten för framtida övernattningar och för att se nya delar. Började morgonen i nationalparken öster om Tiveddalen. Besökte flera av de små skogssjöarna. Molnen tog höjd och det sprack upp och bjöds på sol till och från men vinden var frisk från nord. Stötte några orrar, tjädrar och morkullor under färden. Noterat båda skogshönsen under vistelsens alla dagar, dock inte en enda järpe, inte ens en tunn fin strof från denna vackra doldis.

0412a 0412b 0412c 0412cc

Totalt besökte jag 15 sjöar under dagen och jag hittade färsk vargspillning på grusvägen nära Blanksjön, som inte fanns där två dagar tidigare. Har hittat gammal vargspillning på denna grusväg tidigare liksom gammal och färsk på skogsvägen genom Tiveddalen. Det ska enligt uppgift (Per Ahlqvist på länsstyrelsen i Örebro) finnas fem ungvargar i Tiveden som område, där nationalparken bara är en del i ”reviret”. Träffade även på en del skogsödlor och grodor och så en luden liten krabat på 4-6 cm som jag mött flera gånger på solvarma stigar de senaste dagarna. Messade min vän Bertil Johansson som ju är en dedikerad nattfjärilentusiast för att få reda på vad för art det handlar om. Bertil svarade: Gräsulv. Mycket ulv i Tiveden. Jo, på danska heter lummer nämligen ulvefod och släktnamnet för flera lummerarter är Lycopodium, från från de grekiska orden lycos och podos som betyder varg respektive fot. Men tillbaka till gräsulven. Hade det inte varit för att Bertil hade vänligheten att skicka med en bild på gräsulv som imago (det vill säga utvecklad) hade jag inte förstått kopplingen med ulv.

0413e 0413f
0412f0412d0412e0412g

Innan jag började dra mig norrut ville jag hinna med en sväng ner till Lommasjön. Det är något hos sjön och omgivningen där som tilltalar mig. Under nästa besök ska jag ta en övernattning där.

0412h 0412i 0412j 0412k 0412l

Sedan begav jag mig längs Bergslagsleden norrut. Det var tomt vid Kölnavattnet men jag ville testa en ny sovplats. Kollade in den rekade udden i Väster-Ämten men det blåste rätt in och någon lägereld var inte att tänka på. Kom sedan att tänka på Norra Fisklösen strax innan Tivedstorp. Tog mig dit och fann en fin plats i lä från vinden och kunde göra upp eld. Prognosen sa inget om nederbörd men jag kände igen de låga grå ”svintomolnen” som kom farande på lägre höjd än de övre spridda molnen så jag slog upp min tältponcho. En timma senare föll regn med inslag av snö.

0412m

Annandag påsk i isande nordan – 41 km
Vaknade till isande kall nordanvind, eller snarare riktigt jävla byig blåst från norr med kornsnö och hagel till och från. Ena stunden sol, i nästa mäktiga gråa moln med släpande draperier av snö eller regn. Typiskt aprilväder, som slentrianmässigt brukar säga. Fixade frukosten inne i tältet men kunde inte hitta min spork (kollade inte ordentligt i drybagen) och fick äta gröt med ett skohorn i plast (fråga mig inte varför jag tagit med skohorn då jag brukar använda sporken som skohorn). Det blev en kontrasterande vandring upp till Laxå med stundtals överjävlig isande motvind längs öppna sträckor till solgassande stigar med fjärilar och skogsödlor. Bara att nöta på och njuta när tillfälle gavs. Fick uppleva Kråksjöåsen ännu en gång. Kom till ett soligt Laxå. Åt middag i lugn och ro innan jag tog tåget hem via Hallsberg och Katrineholm. Supernöjd med min vistelse i Tivedens nationalpark. Lärt mig mer och hittat fler fina platser i och strax utanför nationalparken och så trevligt möte med Diana. Och sedan var det fantastisk att kvällarnas ljuva tystnad bara stördes av två(!) flygplan under hela vistelsen!

0413b 0413c 0413d

Fågelobservationer
Totalt noterade jag 60 fågelarter och av dessa 45 i själva nationalparken. För denna vistelse var det två arter som kan omnämnas karaktärsarter och den dominerande var avgjort barrskogens egen lilla kanariefågel; grönsiskan. Lockande grönsiskor hördes hela tiden och dess drillande och kvittrande sång (omöjlig att beskriva med ord) genljöd skogen här och där. Därefter kom bofinken som god tvåa och vars hackigt drillande sång alltid värmer. Orre och tjäder observerades dagligen i nationalparken liksom tranor, morkulla (både uppstötta och spelande på kvällarna). Pärluggla hördes tre kvällar och det rörde sig om minst två olika fåglar. Årets första gransångare som sjöng sin salta-sill-sång noterades under tre dagar. Duvhök var den enda rovfågeln som sågs i nationalparken. Krickor sågs i flera av de mindre skogssjöarna. I övrigt inga anmärkningsvärda observationer mer än glädjen att få höra rödhakens jollrande och porlande sång morgon och kväll. Jo, höll på att glömma nämna den grymtande vattenrallen som flög över i mörkret på kvällen vid Norra Fiskelösen, som fick mig att dra på smilbanden.

Något om utrustningen
I stort sett samma utrustning som under de tidigare besöken i år med sovsystem bestående av footprint från Terra Nova, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Sista natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält” resterande nätter under bar himmel och så en natt under Takstenen. Torrt ombyte för natten, dunsmock och syntetjacka med huva. Lätt gaskök med brännare från Soto, 60 cl alukärl, 50 cl termos  och 230g gasbehållare. Eftersom detta var en renodlad vandringstur tog jag min sköna Osprey Talon 44 L. Utgångsvikten den 8 april var 11 kg (exklusive vatten), varav 4 kg bestod av mat och energi.

0413a

Tack för ert tålamod. Ha en fortsatt skön vår och försök hitta underbara alternativ och stunder i dessa tider. Ta hand om er!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från maj >>
Story från
juni >>

Mar 172020
 

03aSå var årets tredje besök i Tivedens nationalpark genomfört. Blev lite av en chockartad start. Hade hoppats på en snöklädd nationalpark under något av besöken i januari eller februari men så blev det inte förutom några timmars snöfall i januari. Snö som snabbt smälte undan. Nåväl, tog 12-tåget från Eskilstuna på torsdagen den 12 mars med Laxå som mål. Gråmulet och regn. Men efter Örebro var det som att åka in i en nordlig vit klimatzon. Ymnig snöyra och ett fullständigt vitt landskap. Snacka kontrast. Väl i Laxå hade jag en timma tillgodo innan bussen till Sannerud (Tived kyrka) skulle avgå. Passade på att äta en rejäl lunch och det blev till att klafsa fram genom ett decimetertjockt täcke av blötsnö. Smaklös slush. Jaha, detta var ju lite otippat och vårkänslorna kom av sig. Nåja, bara gilla läget och hålla humöret uppe.

Steg på buss 761 strax efter tre. Det snöade i alla fall inte. Dagens andra överraskning gjorde entré 50 minuter senare någon kilometer innan den lilla byn Sannerud. Plötsligt var det knappt någon snö alls utan mest spridda fläckar med snö. Kände mig lättad och glad. Har ingenting emot snö, lätt pudersnö, men i slabbig blötsnö ser jag ingen som helst glädje. Steg av och gjorde ett besök i den mysiga Tiveds Lanthandel som drivs av Maria och Joacim, som gav upp livet i Stockholm och slog ner bopålarna i Sannerud hösten 2017. Jag hade hoppats på en kopp finkaffe eftersom de har Tivedens kafferosteri som närmaste granne men Maria kunde tyvärr inte tillgodose mitt behov. Hon berättade dock att kafferosteriet skulle hålla öppet alla dagar över påsken. Glädjande eftersom jag kommer att besöka nationalparken 4-5 dagar över påsk och blir det nog ett par besök hos både lanthandeln och kafferosteriet.

Tackade för mig och satte av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Blött. Vissa partier av stigen var mer att likna vid en bäck. Bara att ge upp primadonnatrippandet och köra på. Blev rätt kall om fötterna första kilometerna trots seaskinz på fötterna. Kylig luft. Nära nollan. Och blåsigt. Skönt att komma fram till Käringaudden. Slå upp tält, såga upp ved och tända en skön brasa. Ta en kopp kaffe och blicka ut över Stora Trehörningen. Långt ifrån rådande Corona-hysteri.

03b
Karta-start03c03d
03e

Fortsatt utforskning av östra delen
Vaknade i gryningen. En spelande morkulla passerade över Käringaudden några gånger. Första för i år. Ett tunt duggregn kom och gick. Trehörningen låg nästan blank. Steg upp, gjorde upp eld och ordnade med frukost. Årets första bofink mellanlandade för en stund på udden. Drog på smilbanden. Kalla vindbyar från nordost. Duggregn som övergick i fin kornsnö. Packade ihop och avnjöt en (tredje) sista kopp kaffe. Inte bråttom någonstans.

03f

Utforskandet i nationalparkens östra del under februaribesöket gav sannerligen mersmak. Då var det blåsigt som attan medan prognosen för detta besök antydde måttliga vindar men kalla nätter. Har ju en förhoppning om att kanske höra ugglor och lodjur eller varg för den delen. För de två senare krävs förstås en stor portion tur. Hursom, jag tog (som vanligt) stigen över den läckra Tärnekullen. Ett spillkråkepar bjöd på hela sin ljudliga repertoar och drog till med några trumvirvlar. Plötsligt tyckte jag mig höra en visslande sparvuggla, men tyvärr för få gånger och alltför avlägset för att vara helt säker. Stod kvar i den lämpliga biotopen i tio minuter och lyssnade. Ingen sparvuggla hördes. Fortsatte min färd. Gjorde några nya avstickare vid Vitsandstärnarna. Inte min grej att fastna i gamla fotspår. Stiglös vandring och löpning är ljuvligt. Passerade Junker jägares sten och målet var sedan Kölnavattnet och Bergslagsleden söderut för att ta mig in i den östra delen av nationalparken och fortsätta att utforska detta orörda och stiglösa område av fantastisk natur. Stötte en biffig tjäderhöna.

03ff 03g 03h 03i

Rätt spännande att färdas i stiglös gammelskog med bara ungefärlig riktning mot Tivedsdalen, inte planlöst men bara låta terrängen diktera färden. Kom ut på den gamla fina skogsvägen i dalen och testade en skogsväg som följde parkgränsen till Prästmossen och därifrån återigen stiglöst västerut mot Tivedsdalen. Uppe på den läckra bergryggen längs med dalgången hittade jag en fantastisk plats som jag på en gång bara kände: ”Wow, här ska jag sova inatt!” Memorerade platsen och omgivningen längs den relativt branta nerfarten. Blev ett besök till Takstenen medan molnen skingrades. Kollade in lummer längs skogsvägen, summerade tre arter. Upplevde sedan den nordsydliga höjdryggen öster om dalgången med målet att att ta mig till den läckra platsen för mitt tänkta nattläger. Vilken kväll. Klarblå himmel och solnedgång. Kyligt. Fantastisk stjärnhimmel. Fler och fler stjärnor, konstellationer och stjärnhopar allteftersom himlen mörknade. Och så den intensivt klara aftonstjärnan i väst. Finns det något mer rogivande? Mer svindlande…

03j 03k 03l 03m 03n

Vaknade i gryningen. Svinkallt utanför säcken. Säkert åtta minus. Låg och drog mig. Lyssnade på de fåglar som är långt mer tuffare än jag: spillkråkor, någon nötskrika, ett par nötkråkor med sitt karaktäristiska läte, sprudlande tofsmesar och en härligt ljudlig korp som kom svepande längs med bergryggen. Steg slutligen upp när solen gjort sitt intåg på riktigt. Trailskorna frusna till sten och vattnet i flaskorna stela av is. Hade dock nära till bäcken för frukostbestyren. När solen höjt sig ytterligare och jag mätt njöt av andra koppen kaffe hördes så det ljuvliga ljudet av spelande orrar på avstånd. Sådant värmer själen.

Lördagen bjöd på fantastiskt väder med klarblå himmel och knappt en vindpust. Fortsatte min färd genom skogarna mellan Tivedsdalen och Bergslagsleden. Vackert men krävande. Tog sedan en tur in i den mer civiliserade västra delen för att få springa på lite stigar. Tog mina favoriter Trollkyrkorundan och Oxögabergsrundan. Vid huvudentrén var det byst med folk. Kul att folk ger sig ut i naturen. Och riktigt kul att möta så många hundar. Lyckliga hundar, stora som små. Men sedan var det skönt att åter få vika av in i den östra delen. Stiglös enskildhet. Storesjön var en ny bekantskap och i den låg ett krickpar. Årets första för mig. Vackert varmt släpljus. Mmm, där ska jag sova en natt i påsk, men för denna gång var målet att sova under Takstenen. Och det blev en fin kväll. Helt vindstilla. Knappt ett ljud. Gled iväg till sömnens domäner medan sval luft slickade mitt ansikte.

03o 03p 03q 03r 03s 03t 03u 03uu 03v 03w 03x 03y

Söndag morgon var inte alls lika brutalt kall som gårdagen. Fick uppleva soluppgången innan det mulnade på söderifrån. Efter frukosten bar det av västerut mot Bergslagsleden. Tog en sydligare rutt jämfört med den i februari. Och vilket avsked det blev i detta härliga sprickdalslandskap. Jag har liknat det vid en dragspelsbälg, en jättelik bälg, men dessa bergryggar liknar mest valryggar i luftig tallskog och däremellan surdråg och fina skvattrammyrar eller skogsängar som jag föredrar att kalla dem. När jag svettig kom upp på en av dessa ryggar satt så en grann tjädertupp i en tall rakt framför mig i ögonhöjd. För några sekunder var vi lika förvånade båda två innan den slog ut vingarna och gled iväg genom den murriga dalgången. En slags inverterad miniorgasm.

03z 03zz 03zzz

Väl ute på Bergslagsleden valde jag att promenera till Stenkällegården och Sörhamn. Meningslöst att springa då jag bara skulle få vänta ännu längre på bussen. Det blåste hårt och kallt. Och det blåste rätt in i det vanligtvis mysiga vindskyddet vid Vätterns strand i Sörhamn. Det var skönt att få stiga på en varm buss. Bara jag och ännu en passagerare. Välkommen tillbaka till Coronaland tycktes luften och de tomma sätena ljudlöst förmedla.

Karta_oversikt03zzzz

Fåglar och djur
Totalt noterades 40 fågelarter. Under lördagen stöttes tre tjädertuppar och vistelsens samtliga tjädrar observerades i östra delen. Under lördagen passerade flera flockar med ljudliga tranor norrut liksom drillande sånglärkor. Sångsvanar hördes och några par rastade i Stora Trehörningen. En maffig duvhökshona sågs fint i östra delen. Det var väldigt länge sedan jag hörde hoande skogsduva så det var trevligt att få höra två individer nära Takstenen. Sjungande kol- och dubbeltrastar förgyllde liksom årets första bofink som trevande sjöng upp sig. Även årets första hämplingar noterades. Annars inget anmärkningsvärt i fågelväg. Några ekorrar höll låda och gammal vargspillning hittades på några platser.

Något om utrustningen
Testade den nyinköpta och nymoddade ryggan Osprey Talon 33 L som är tänkt för framtida löpäventyr, nu närmast Bohusleden på 6 dagar. Stabilare ryggstycke jämfört med min betydligt lättare OMM 32 L. Den bjöd inte på samma wow-upplevelse som Osprey Talon 44 L. Vi får se vad det blir. Första natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält”. Övriga två nätter under bar himmel, nå, en natt under stjärnhimmel och en under mäktigt stentak. Sovsystemet bestod av markskydd i form av tillklippt tyvek, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Enkelt och avskalat.

rygga

Nu närmast väntar en blandning av socialt löpäventyr på Tunaberghalvön och ejdersträck med gamla vänner på Öland innan det är dags för ett långt påskäventyr i Tivedens nationalpark, ja, om inte Corona stänger ner hela landet, men det löser sig.

På återseende…

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>

Feb 262020
 

02aUtan bil och körkort får man se till att ha en portion framförhållning, ibland krävs en stor portion. Mina planerade besök framöver i Tivedens nationalpark är inte logistiskt komplicerade. Jag tar tåget till Laxå och därifrån buss till Tived kyrka eller Undevi beroende på vilken väg in i nationalparken jag känner för. Hemresan till Eskilstuna från Tiveden sker med Skaraborgaren, expressbussen mellan Lidköping och Stockholm, som avgår från Sörhamnskorset (väg 49) klockan 11:10 varje söndag. Trots framförhållning var bussen fullbokad de första helgerna i februari men den 23 februari fanns plats hem. Passade på att boka hemresa även för mars-besöket.

Det var med stor längtan jag steg på 14-tåget till Laxå torsdagen 20 februari för en långhelg i Tivedens nationalpark. Väderprognosen lovade finväder på fredagen. Men prognoser är prognoser och smhi är smhi. Bussen (761) till Tived kyrka går enbart två gånger om dagen på vardagar, klockan 06:00 och 15:10. Så planen var att sova i skogsdungen med motionsspåren i utkanten av Laxå och ta sexbussen på fredag morgon. En väderprognos är en väderprognos medan vädret blir som det blir. Torsdag eftermiddag, kväll och natt blev en regnig historia. Köpte ostkaka och några bananer till frukost. Stannade till på Rastpunkt Laxå för att äta middag och softa ett par timmar innan det kändes lägligt att promenera iväg till skogen och hitta en lämplig tältplats. Hade lite koll på terrängen då jag varit där tidigare. Och jag har gott minne för platser. Hittade en bra plats ett stenkast från elljusspåret. Snabbt upp med tältet i regnet. Låg och mös med strilande regn mot tältduken. Somnade rätt snabbt.

Ställt klockan på strax innan fem. Upp och hoppa. Stjärnklart. Slog ihop ett blött tält. Svalde en banan och promenerade sakta till Laxå järnvägsstation. Skön luft och ett par plusgrader. Bussen gled in vid stationen. Bara jag och chauffören på bussen. Som att åka limousine, lite hybris och låtsad stjärnstatus. Åt ostkaka medan det sakta ljusnade under resans gång. Steg av vid Tived kyrka fyrtio minuter senare.

Västra halvan
02bTog den gamla blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuv morgon. Tivedskogen vaknade. Mindre korsnäbbars snirklande sång hördes, ödsliga rop från korp, skogsmesars sång och kungsfåglars sirliga silvertoner och rätt som det var hördes en nötkråkas karaktäristiska läte. Någon kilometer innan Tivedstorp vek jag av på grusvägen mot Vitsand. Folktomt. Bara vindens sus, fåglars läten, mina andetag och mina knastrande steg, annars tyst. En snabbis till Käringaudden för att kolla vedförrådet och på vägen tillbaka tog jag den korta men branta läckra slingan över Tärnekullen. Trolsk och vacker. Därefter till Junker jägares sten och genvägen till Kölnavattnet och Bergslagsleden. Huvudmålet för detta mitt besök var att utforska delar av den stiglösa östra halvan av nationalparken. Bergslagsleden slingrar sig genom nationalparken i nord-sydlig riktning och separerar den västra halvan med sitt väl markerade stignät från den östra halvan som i stort sett är helt stiglös frånsett den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen, även den i nord-sydlig riktning. Längtan efter att få bege mig in i gammelskog utan stigar var stor och inte utan ett stänk av pirrig förväntan. Men här bakar jag in en cliffhanger och hoppar för tillfället över fredagens besök i östra halvan. Sena eftermiddagen på fredagen avnjöts på stigarna i västra halvan och jag slog nattläger på Käringaudden. Det mulnade på och blåsten ökade betänkligt. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Åt middag och valde att krypa ner i sovsäcken relativt tidigt och bara lyssna på det fantastiskt höga bruset genom skogshavet. Så otroligt häftigt att höra vindens växande framfart långt bortifrån och i antågande högt upp genom trädkronorna, som en osynlig jättevåg som bryter i ett jättedån för att tona bort. Regnet kom och gick under kvällen, natten och morgonen.

Valde att ta sovmorgon då regnet strilade ner medan stormbyarna drog i trädkronorna ovanför. Lagade frukost i absiden och vilade sedan en timma i en mysig varm sovsäck. Prognosen sa att regnet skulle upphöra framåt lunch. Jag hade amatörmässigt glömt att ta med regnjacka, trots gott om utrymme i den nya långvandringsryggan som jag kommer att ”köra in” under några besök i Tiveden. Nåväl, jag hade ju inte åkt till Tiveden för att lägga på hullet och fundera över livet. Packade ihop och kom iväg strax efter halvelva på lördagen. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand, sedan ned längs Lilla Trehörningen och så förstås den fina gamla orangemarkerade stigen förbi Blanksjön och vidare upp mot Ösjönäs och sedan mot huvudentrén, där jag träffade på de första människorna. Fyllde på med finvatten och fortsatte sedan på röda stigen via Oxögaberget och Lilla Trollkyrka. Det kom lite regnstänk till och från men vindjackan torkade snabbt i vinden. Lördagen bjöd inte alls på lika mycket (fågel)liv som dagen innan (eller den än mer vårlika söndagen). Tog sedan Bergsslagsleden söderut för att utforska grusvägen hela vägen bort till Tivedsdalen. Mitt mål var att övernatta intill eller under Takstenen, beroende på väder. Ja, det var väl vad som finns att berätta från den västra halvan och här följer ett fång bilder därifrån.

Karta
02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m 02n 02p 02q 02r 02s

Östra halvan
Som sagt, huvudmålet för detta besök var att utforska nationalparken mellan Bergslagsleden och Tivedsdalen. Detta var mitt sjunde besök över flera dagar i nationalparken och jag har aldrig tidigare besökt den stiglösa delen öster om Bergslagsleden. Det kunde inte bli en bättre jungfrutur med soligt och vårlikt väder under fredagen, om än blåsigt. Sjungande skogsmesar och mindre korsnäbbar om vart annat. Hittade vargbajs på grusvägen vid Kölnavattnet. Tog Bergslagsleden söderut och vid sydspetsen av Sör-Ämten vek jag av österut i den stiglösa skogen. Tog ut kompassriktning och kollade solens läge för att med solens hjälp hålla rätt riktning mot sydost hela tiden. Så fantastiskt härligt att bara få vandra i orörd skog utan att följa en stig. Leka med tanken att jag inte går i någon annans fotspår. Känslan av att plötsligt ha förflyttat mig till en gammelskog långt uppe i norr, men bäst av allt, att befinna sig bara några timmar hemifrån. Ingen brådska. Bara njuta. Njuta av varje steg, varje andetag. Det är sådana här ögonblick man minns, så mycket klarare än andra. Ögonblick värda att färdas långväga för att få uppleva.

Kom så småningom ut på den gamla fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tivedsdalen. Att man vandrar i en bred djup sprickdal blir man snart varse. Höga branta skogsklädda ryggar följer dalen. En hel del lummer kantade skogsvägen, flera orrar stöttes på flykten och totalt tre maffiga tjädertuppar noterades varav en flygande som jag kunde följa rätt långt  i vackert medljus. Alla sinnen var med och blicken överallt, tack och lov, annars hade jag kanske missat dagens andra vargspillning. Denna var en relativt färsk och lång korv på 13-15 cm. Ja, och jag hade säkert även missat de två snitslarna i en gran och den smala trädplankan som låg därinne i dunklet över Tivedsdalsbäcken och därifrån en smal knappt synlig stig. Till Takstenen månne? Jag följde stigen genom kuperad terräng med härligt luftig tallskog. Och visst, där uppenbarade sig till slut den berömda Takstenen. Hur många rövare, laglösa och vilsna själar hade inte kurat därunder genom århundradena? Kanske årtusenden. Mäktigt! Skrev några rader i gästboken innan jag styrde stegen västerut mot Bergslagsleden.

Kan inte annat än småle när jag sitter här och skriver. Vandrade genom en sagolik natur som måste upplevas IRL. Det var en tidskrävande vandring. Upp och ner. Kände mig lite som Gulliver som vandrade över en gigantisk och skogsklädd dragspelsbälg. Det blev en hel del zick-zackande, för det handlade inte om böljande sluttningar utan stup på sina håll, men oftast med välkomnande skvattrammyrar i sprickdalsbottnarna, om man skulle falla. Vilken skog! Vackra torrakor med silvergrå patina. Träd i alla åldrar, mestadels tall men en hel del gran och björk med enstaka gigantiska aspar. Och så alla döda vackra träd, stående som liggande, som kännetecknar en gammelskog. Man blir glad inombords. Det är detta vad jag kallar skog, vilket är långt ifrån Skogsnäringens numera rätt regelbundna kampanjer om – vad de definierar som – skog, allt för att dupera den stora massan. För mig kommer en virkesåker alltid vara en virkesåker, inte en skog.

Det blev övernattning på Käringaudden fredag till lördag som en parentes. Men sent på lördag eftermiddag nådde jag Takstenen. Faktiskt efter att ha missat den närmast osynliga ”ingången” från skogsvägen men det var bara att vända efter ett tag och då noterade jag snitslarna och sedan träplankan till bro. Det började skymma på väg till Takstenen. Beslöt mig för att reda mitt nattläger under stenen med blicken upp mot himlen. Det blev stjärnklart. Men tyvärr fortsatt blåsigt. Jag som hade hoppats på en helg med ugglor, kanske vargyl och kanske ropande lodjur. Jag fortsätter hoppas till nästa tur. Det blev hursomhelst en skön natt med lite atmosfär från alvernas tidevarv.

02z

Normalt brukar jag springa (nåja, jogga/lufsa, är väl mer korrekt i Tivedens tekniska och kuperade terräng) och har väl hyfsad koll på tidåtgång i relation till distans, men nu bar jag på en större och tyngre rygga, vilket betydde att jag behövde en större tidsmarginal för att slippa stressa till bussen. Gick därför upp vid sjusnåret på söndag morgon. Måste ha varit 6-7 plusgrader och bara tunna spridda moln på en annars turkosblå himmel och ett ljus som skvallrade om en uppåtgående sol. Efter grötfrukost och två koppar kaffe bar det iväg västerut mot Bergslagsleden. Denna gång valde jag en mer sydvästlig riktning jämfört med den mer västliga dagen innan.

Jag är ledsen men jag kan bara inte beskriva naturen på min vandring från Takstenen till Bergslagsleden den vårlika morgonen. Sprickdalarna och framför allt de vidsträckta ”platåerna” med det fantastiska golvet, mosaiken av mossor i olika skiftningar och nyanser, den luftiga gamla tallskogen, suset. Jag ställde mig på en upphöjning och bara njöt. Tog upp mobilen, filmade ett panoramaklipp på 380 grader som jag la upp på min Tivedensida på FB. Vilken ljuv och fantastisk morgon. Det kommer garanterat bli flera återbesök till dessa platåer i området mellan Lommasjön-Stora Djupsjön-Bergslagsleden-Tivedsdalen. Beroendeframkallande om något. Kan man överdosera endorfiner så är det sannolikt där.

karta_utsnitt

Framme vid Bergslagsleden var det bara att vandra söderut mot Stenkällegården med ett slags Mona Lisa leende på läpparna. Och här följer några fotografier från östra delen.

03a 03b 03c 03d 03e 03f 03g 03h 03i 03j 03k 03n 03o 03p 03q

Fåglar och djur
Noterade totalt 28 fågelarter. Under vistelsen noterades 5-6 orrar och fyra tjädertuppar, en flock med grågäss och tillika sångsvanar flög över mot norr. Utöver en oväntad nötkråka även flera nötskrikor och korpar till och från som snart sätter igång med häckbestyren. Flera sjungande gärdsmygar förgyllde. Jag blir lika glad över att möta denna lilla tuffing och det är alltid lika fascinerande att höra dess otroligt höga klara sång, från en sådan liten kropp. Man kan inte bli annat än förundrad. Annars får jag nog säga att mindre korsnäbb var helgens karaktärsart, lockande och sjungande fåglar hördes titt som tätt. Årets första sånglärkor på väg norrut noterades på söndag förmiddag. Förutom några livs levande rådjur och ekorrar var det annars mest spår av allehanda däggdjur som noterades, mest bajs om man ska tala klarspråk.

02o
Bajs

Tokig i lummer
Av Sveriges nio lummerarter hade jag fram till denna helg noterat fem arter och jag vet inte hur många bestånd av revlummer som jag granskat i jakten på lopplummer. Dessa två är väldigt lika men särskiljs enklast på sporangiernas placering, som iögonfallande ”toppspiror” hos revlummer men väldigt diskret i bladvecken hos lopplummer. Jag har granskat mindre bestånd som saknat ”toppspiror” både på Sörmlandsleden, Bruksleden, Bergslagsleden och i Tiveden men det har alltid bara varit revlummer. Enligt Artportalen fanns dock ett fynd av lopplummer vid Stigmanspasset, men jag planerade inte passera där den gångna helgen. Men lyckan blev stor när jag till slut fann ett bestånd av lopplummer längs den fina skogsvägen genom Tivedsdalen. Det blev en liten glädjens kryssardans där i solen på skogsvägen. Sådan är seden som gammal fågelskådare. Bara någon kilometer senare hittade jag ännu ett bestånd lopplummer. Och jag blev lite full i skratt när jag på lördagen hittade ett rätt stort bestånd intill stigen mellan Ösjönäs och huvudentrén. Hur många gånger hade jag passerat dessa lopplummrar? 10 gånger kanske, minst. Så, summerade helgen med tre lummerarter och samtliga fotograferades (se nedan). Och jag kan varmt rekommendera lite spännande kulturhistorisk läsning om lummer på följande sida hos naturhistoriska riksmuseet>>

lopplummer
revlummer
mattlummer

Något om utrustningen
ospreyryggaLöften är till för att brytas eller vad är det man brukar säga? Jag har lovat mig själv att aldrig gå över 32 liter på mina ryggsäckar. Men i de ryggsäckar jag har på 30-32 liter (Inov-8 och OMM) får jag plats med mat för max 6 dagar utan att göra avkall på utrustning för ett äventyr i fjällen. Inför den stundande långvandring mellan Hemavan och Storfjord i augusti/september vill jag dock ha mat för 9-10 dagar innan påfyllning. Efter en hel del letande och testande blev det en Osprey Talon på 44 liter, som jag modifierat något. Bland annat låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på vardera axelrem + några andra justeringar. Den sitter fantastiskt skönt och det gör otroligt mycket att ha en ram i säcken. Älskar alla fickor och andra små funktioner. Ingen av de ryggor jag har packar jag på samma sätt så nu håller jag på att komma underfund med att packa denna på bästa sätt.  I övrigt körde jag samma upplägg som i januari med Tarp Tent Notch tält, Sea to Summit ultralight isolerande liggunderlag och som sovsäck Sea to Summit Spark III. Eftersom jag ville fylla ut packvolymen slängde jag även i den nyinköpta lätta syntetsäcken (Mountain Equipment Starlight micro) för korta sommaräventyr och som jag öppnade helt och bara la över dunsäcken som ett lätt tunt täcke.

Avrundning
När jag kom ut på Bergslagsleden på söndag morgon hade jag god marginal tills bussen skulle avgå. Vandrade söderut längs leden och njöt av det vårlika vädret. Noterade ett par rådjur, ett par spillkråkor och tre kivandes större hackspettar (triangeldrama) och så en maffig tjädertupp som stöttes. Väl vid Stenkällegården var ingen hemma så jag kunde inte handla något. Hade över en timma tillgodo innan bussen skulle hämta upp mig. Bestämde mig för att besöka Sörhamn vid Vätterns strand. När jag närmade mig Vättern kom en liten larv i ockrabrun päls vandrande på den soldränkta grusvägen. Fotograferade den och förflyttade den sedan till det solvarma gräset vid sidan om vägen. Nere vid Vätterns strand hittade jag ett ljuvligt litet vindskydd som de boende ställt i ordning. Fixade kaffe och njöt av Vättern med varm sol i ansiktet. Bättre än så här blir det nog inte en helg i slutet av februari dagarna innan min födelsedag.

rostvinge sorhamn

Väl hemma mailade jag över en bild på fjärilslarven till mina gamla fågelskådarpolare Bertil Johansson: ”Bertil, du som är nattfjärilsentusiast, har du koll på vad detta är för en art?” Ett dygn senare kom svaret: ”Rostvinge. Jag bifogar ett foto på en imago (fullbildad fjäril) som satt i ljusfällan i Nyhamnslägen 25 juli förra året.” Vad vore livet utan hjälpsamma och trevliga vänner?!

rostvinge_BJ

Mitt nästa besök i Tivedens nationalpark blir den 13-15 mars och jag har höga förhoppningar på ugglor och en djävulsk önskan om att få höra lodjur.

På återhörande

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>

Jan 082020
 

202001aDet var med glädjens sköna pirr som jag steg av bussen vid Sörhamnskorset halvnio på fredagkvällen den 3 januari. Som jag längtat efter att få sätta av på mitt efterlängtade lilla projekt, det att göra minst ett helgbesök med en eller två övernattningar i Tivedens nationalpark under årets alla månader 2020. Blir säkert några extra besök i mars/april för att lyssna efter lodjur. Under 2019 besökte jag nationalparken vid fem tillfällen, vilket resulterade i artikeln Löpäventyr i Tivedens nationalpark med förhoppning om att locka fler löpare och vandrare till denna pärla av gammal sammanhängande skog på höjdryggen mellan Vänern och Vättern. Eftersom en del har svårt att få tummen ur bjöd jag helt sonika in ett gäng sköna stiglöpare för social njutlöpning på stigarna genom nationalparkens fantastiska natur under ett par fina septemberdagar med boende (och fantastisk middagsbuffé) hos Anders & Co i Tivedstorp. Tänk att få springa eller vandra ett par dagar i sagolik natur utan att möta ett enda kalhygge. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så mycket. Sprickdalars murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller långa breda dalgångar med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Jag blev tidigt förälskad, ja, passionerat förälskad i denna skog och dess invånare som bara får vara. Och någon gång i höstas tog längtan form och jag bestämde mig för att göra ett besök under årets alla månader 2020 för att få uppleva årstiderna och växlingarna. Att som gammal fågelskådare och sentida stiglöpare har det alltid varit en fröjd att följa naturen och förundras över alla små skeenden året om. Varje årstid med sin särskilda charm. Samma procedur varje år, men med helt nya upplevelser och med samma barnsligt nyfikna förundran. Så, där stod jag i mörkret medan bussen försvann iväg. Fem plusgrader och en lysande halvmåne. Slog på pannlampan och joggade iväg mot Stenkällegården.

För att spara lite tid tog jag den fem kilometer långa grusvägen till huvudentrén istället för den längre och tekniskt trixigare Bergslagsleden. Och från huvudentrén tog jag sedan den härligt kuperade stigen längs Stora Trehörningens östra strand med sikte på Käringaudden och övernattning där. Fläktande byig vind från nordväst. Månens sken som speglade sig i Trehörningen. Tyst bortsett från vindens sus i trädkronorna. Den härliga känslan av att färdas genom mörkret med hjälp av en begränsad tunnel av ljus. Skönt pirrigt. Rädd? Aldrig när jag färdas längs stigar i skog och mark bortom tätbebyggda orter. Det är ju inte så att det står en enögd albino med ett basebollträ bakom ett träd och väntar på att en intet ont anande löpare eller vandrare ska komma förbi. Men mörkret skärper hursomhelst ens sinnen, särskilt hörseln, så man bör kanske inte låta fantasierna skena helt fritt.

202001b

Väl framme på Käringaudden slog jag snabbt upp tältet och förberedde det för skön sömn. Sågade upp och klöv ved för morgondagen. Så härligt att få krypa ner i sovsäcken och njuta av en kopp te. Vindens sövande sus i trädkronorna ovanför och antågande vindbyar som växer i styrka, likt osynliga svepande vågor som bryter i ett dånande brus genom ett hav av trädkronor. Att få somna till detta är ljuvligt.

Vaknade vid åttasnåret på lördag morgon. Kyligt utanför, varmt och gosigt i sovsäcken. Somnade om. Solens strålar knackade på tältduken så kvart över nio var det väl dags att stiga upp. Gjorde upp en eld och fixade frukost. Njöt i solgasset med en kopp kaffe. Ett meståg dök upp i strandtallarna. Trädkrypare, kungsfåglar, tofsmesar och några talgoxar. Jag kan inte bli annat än imponerad av dessa små livliga krabater. De livar upp sinnet. Överlevare som de är. Kungsfåglarna med sin vikt på fem gram. Och jag med mina 63000 gram och alla mina hjälpmedel för att klara mig några dagar i skogen. Känner mig smått hjälplös i jämförelse.

202001c 202001d

En tysk tjej med en siberian husky vid namn Nima kom förbi. Det blev en trevlig pratstund i solen. Hon hade varit uppe vid Grövelsjön över jul och nyår men vädret hade inte varit särskilt tillmötesgående. Hon stannade till i Tiveden för en långpromenad i solen innan färden fortsatte mot Tyskland.

Jag packade ihop och kom inte iväg förrän vid elvasnåret. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tunn is täckte de skuggiga vikarna. En nötskrika flög ljudlöst förbi. Bockade av Mellannässlingan. En ny bäverhydda hade tagit form av ett ett gäng energiska bävrar precis intill bron över sundet mellan Stora och Lilla Trehörningen. Många nyfällda björkar i anslutning till hyddan. Smålog. Avnjöt därefter den gamla fina orangemarkerade stigen söderut via Blanksjön. Läste de gamla informativa skyltarna som Domänverket en gång satt upp. Kul att de är kvar. Vidare via huvudentrén och Trollkyrkerundan. Mötte fem vandrare och en hund. Tog Bergslagsleden upp till Kölnavattnet för att kolla vedförrådet inför en eventuell övernattning i skärmskyddet sista natten. En trevlig vildmarkskille hade nyligen anlänt och tänkte avnjuta natten där. Jag fick en personlig återberättelse av den senaste tidens händelse i hans liv. Tänk vad naturen gör med en. Avskalat, titellöst och förtrolighet i en slags treenighet. Inte alltid, men förvånansvärt ofta. Om man bara tar sig tid.

202001f 202001g 202001h 202001i 202001j 202001k 202001l

Solen började sänka sig som ett glödgat klot bortom Kölnavattnets glesa skogsrand. Dags att fara vidare. Tog en tidigare rekad genväg till Junker Jägares sten. Häftigt stor. Lika förundrad varje gång. Jag alltså. Vid Vitsand var stranden tom på sommarens badande människor, istället brann eldar inne i skogsbrynet. Kunde ha varit alver på vandring. Sjön, den mörka skogsranden i väster, strimman av tunn orange himmel och ett dovt blått himlavalv. Bara att ta in. Man upphör för ett ögonblick. Andas utan att tänka.

202001m 202001n

Ett oräkneligt antal andetag senare framme vid Käringaudden. Slog snabbt upp tältet. Gjorde upp eld. Fixade middag. Kyligt. Ner mot nollan. Ett par eldar fladdrade fortfarande bortåt Vitsand. Torkade strumpor och skor intill elden. Månen rörde sig sakta västerut eller, nja, månen rör sig inte alls utan det är som vi alla vet klotet jag sitter på. Lilla jag vid lilla sjön Stora Trehörningen, på en höjdrygg mellan två stora sjöar. Långt bort ifrån drönarattacker i Irak.

202001o

Kylan gjorde att jag valde att krypa ner i sovsäcken redan vid 18-tiden. Riktigt mysigt. Starkt silversken från månen, trots att den bara var halv. Hög klar luft. Betraktade tallarnas skuggor mot tältduken. Blåsten avtog alltmer. Tallgrenars skuggor mot tältduken skiftade allteftersom månens rörelse över himlen. Det skulle bli en rejält kall natt. Lyssnade till små fjäderlätta susningar genom trädkronorna ovanför. Trädde dunsmocken över sovsäckens fotända och Haglöfsjackan på övre delen av säcken i förebyggande syfte. Tankar kom och gick, gled iväg mot drömmar och sömn, vaknade till då och då. Tittar aldrig på klockan. Låter bara natten ha sin gång. Den går inte att skynda på. Och varför skulle jag vilja det? Så ljuvligt varmt och mysigt i sovsäcken. Och så tyst.

Vaknade slutligen på riktigt vid 8-snåret när jag såg ut mot gryningen i glipan mellan marken och yttertältet. En spegelblank sjö. Totalt vindstilla och en djupröd orange rand i söder. Det tog emot att stiga upp ur den varma säcken. Inte fundera, bara göra. Upp och uppleva. Mer än halva sjön var täckt av ett tunt istäcke. På mindre än 12 timmar!

202001p 202001q202001r

Fixade frukost och packade samtidigt ihop utrustning. Korpars karaktäristiska rop hördes en bit bort. Njöt av gröt och kaffe med blicken vilande över sjön och soluppgången. Enstaka vakringar i den spegelblanka ytan. Drömlikt men bitande kyligt. Kom inte iväg förrän strax efter 10-snåret. Började med den läckert kuperade Tärnekullerundan och körde några varianter på stigar och mötte en kille med en söt dvärhschnauzer. Noterade hans Zeiss-kikare och den sedvanliga skådarfrasen for ur mig: ”Sett nåt?” Och sedan var samtalet igång. Fåglar, vargar och natur. Sympatisk kille vid namn Mikael Åkesson, genetiker och forskare knuten till Grimsö forskningsstation. Tiden rann iväg innan dvärgschnauzern Anky tyckte att det minsann fick räcka med babblande om vargar, Kindlaberg och annat, vilket hon visade husse med tydlig otålighet. Vi tog farväl och önskade varandra en fortsatt god tur.

202001s 202001t 202001u 202001v 202001x 202001y 202001z

Jag hade sparat min favoritrunda, Oxögabergsrundan, till sist och den norra halvan av loopen är bara så fantastiskt vacker. Noterade både matt- och revlummer. Och en timma senare mötte jag återigen Mikael och Anky. Glatt berättade Mikael om dagens guldkorn; en flock mindre korsnäbbar som visat upp sig fint. Vi konstaterade samstämmigt att sannolikheten för minnesvärda möten ökar med antalet besök i naturen. Och det kan räcka med en flock med granna – annars så flyktiga – mindre korsnäbbar för att göra en glad för en hel dag. Lär man sig uppskatta de till synes små och obetydliga ögonblicken och mötena behöver man aldrig gå hem tomhänt. En liten skogsmus som rotar i ens rygga när man ska försöka sova bereder en lika mycket glädje som en maffig tjädertupp som plötsligt brakar upp längs en sidostig i nationalparken. Den filosofiska ingivelsen skingrades och vi tog farväl en andra gång. Moln täckte himlen. Vinden var tillbaka. Alla sjöar och tjärnar var istäckta. Dagen innan öppna med vågor i blåsten. Snö började falla liksom mörkret. Tog sikte på skärmskyddet vid Kölnavattnet. Fick bli övernattning där, inte minst av logistiska skäl. Gjorde snabbt upp eld. Kölnavattnet kontrasterade i vitt mot den mörka skogen. Middag och kaffe och en sprakande eld. Sakta övergick snöfallet i regn. Kröp ner i sovsäcken vid 18-tiden. Det var länge sedan jag tillbringat mer än 12-14 timmar i sträck i en sovsäck. Var väl i Sarek för 3-4 år sedan, insnöad i nästan ett dygn. Gäller att man trivs med sig själv och är vän med sina tankar, minnen och drömmar. Varandet och tiden blir flytande.

202001zz 202001zzz 202001zzzz 202001zzzzz

Vaknade i gryningen. Varmt (7-8 plusgrader), stilla och ett trolskt dis som svävade i skogen. Av snön fanns inga spår. Kölnavattnet hade återfått sitt mörka anlete. Avnjöt en sista frukost innan jag axlade ryggan och joggade söderut på Bergslagsleden. En riktigt skön morgon. En fantastisk långhelg i Tivedens nationalpark närmade sig slutet ju närmare Stenkällegården jag kom. En långhelg med härliga växlingar och fantastiska ögonblick och trevliga möten. Det var med fulladdade batterier och sinnesro som jag steg på bussen mot Eskilstuna.

202001zzzzzz 202001zzzzzzz 202001zzzzzzzz 202001zzzzzzzzz

Fåglar
Totalt noterades 20 arter. Värt att nämnas är flera meståg, vilka alltid gör mig glad då de dyker upp från ingenstans, omgärdar en med liv och läten, innan de strax drar vidare och lämnar en i total tystnad. Man står kvar med ett leende på läpparna. Karaktärsarten under vistelsen får nog sägas vara de många mötena och småflockarna med mindre korsnäbb. Stötte en maffig tjädertupp på en omarkerad stig. Korpar hördes till och från, vilka hör vildmarken till. Flera spillkråkor och större hackspettar noterades. Totalt tre gärdsmygar, denna lilla tuffing, hördes vid några risiga blöthål.

Något om utrustningen på turen
Tarptent Notch enmanstält, Sea to Summit Spark III sovsäck, liggunderlag Sea to Summit Ultralight Insulated, tunt sovsäcksöverdrag, sovunderställ i fleece och gosiga tjocka ullstrumpor. Ryggsäck OMM Classic 32 liter, gaskök och utgångsvikt för turen på 8,1 kg.

Nästa besök
Har tänkt utforska mer av den östra ”stiglösa” halvan av nationalparken under de kommande besöken. Förhoppningsvis kanske det kunde komma lite snö inför februaribesöket. Den som lever får se och det blir som det blir. Håll koll via Facebook-sidan>>

God fortsättning!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>

Karta

Sep 192019
 

00aVi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

00b 00c

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter ”backhopparklippan” avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum…

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

01a 01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r 01s 01t 01u 01v 01x 01y 01z 01zz 01zzz 01zzzz

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02m

Sep 112019
 

00_introRubriken skulle lika gärna kunna vara Från tystnad till tystnad, kanske Från värme till kyla eller bara Sista semesterveckan. Det spelar egentligen ingen roll. Årets semester är över och förbrukad. Men inte glömd! Jag har inte haft en lång och sammanhängande semester sedan 2010. En vecka, tio fjorton dagar, utspridda här och där, vår, sommar och höst. Och kanske den sista långa innan pension. Om man har förmånen att nå dit. Planen att lämna finansvärldens själlösa kontorslandskap ligger fast. Om ett år är mitt landskap ett helt annat. Handfast och mer fysiskt. Nåväl, det är ett oskrivet kapitel där ord och drömmar väger lätt. Kan bara konstatera att 4 1/2 veckas semester gjort mig gott. Vanliga soldyrkare kanske inte skulle kalla dessa äventyrliga strapatser för semester. Vad vet jag? Även om kroppen min har fått jobba så har själen och skallen fått vila och njuta. Bara fokus på några få uppgifter: rörelse framåt, äta, sova, njuta, svära lite, skratta. En dag i taget. Här och nu. Avskalat. Enkelt. Primitivt. Allt jag behöver i en rygga. Började semestern med en omtumlande men vacker begravning av en speciell och godhjärtad arbetskollega och avslutade semestern med varma bad och bastusittningar på River Relax.

Mellanlandade hemmavid tre dagar efter äventyren i alperna innan det bar av igen. Ville utnyttja min semester till max. Inte tvångsmässigt fylla den till bredden med göranden, snarare fylla den med rogivande varande. För mig handlar det då om att befinna mig i naturen. Söka tystnaden. Uppleva orörd gammal skog. Förlora mig i vidderna som kalfjällen erbjuder. Undersköna stigar som bjuder in till löpning. Anpassa sig efter vädrets växlingar. Att få vara i rörelse, korta som långa dagar. Möten av allehanda slag, människor som djur. Medgång. Motgång. Samla på upplevelser. Tänk så många upplevelser och intryck man får plats med i huvudet och muskelminnet, trots att ryggsäcken blir lättare för var dag som går. Efter en hård och lång dag på fjället är en öppen eld gudasänd. Det räcker så. Om morgondagen vet man ingenting.

Allt var planerat redan innan det bar av till alperna. Efter en del funderande och klurande föll pusselbitarna på plats och logistiken klockren. Bussbiljett från Tiveden till Stockholm bokad. Mat, energi och kartor till Jämtlandsäventyret låg snällt och väntade hos mamma. Skulle även hinna bada, äta middag med mamma och gosa med min katt Gloria innan det var dags att ta nattåget mot Åre. Enkelt, eller hur?

Tivedens nationalpark

01aJag kan omöjligen tröttna på stigarna och gammelskogen i Tivedens nationalpark. Tystnaden inte minst! Fredagen den 30 augusti tog jag lunchtåget från Eskilstuna till Laxå och därifrån eftermiddagsbussen till Tived kyrka. Varmt och växlande väder. Skulle nog bli rätt varmt i min tresäsongssäck på nätterna, men jag skulle inte ha möjligt att byta utrustningen mellan Tiveden och Jämtlandsfjällen. Och jag åker inte till fjällen i september med en tvåsäsongssäck.

Ville även passa på att testa några nya stigar liksom ett upplägg inför en kommande social stiglöparhelg i nationalparken. Steg av bussen vid Tived kyrka och tog den mycket gamla kyrkstigen mellan Tived och Tivedstorp. Fin stig som ringlade sig genom sprickdalslandskapet, genom gammelskog och längs skogsmyrar. Blåmarkerad. Strax innan Tivedstorp vek jag dock av söderut mot Vitsand för att se nya områden om än från grusväg. Mötte knappt en själ. Tog mig längs nationalparkens stigar sakta mot min favoritudde som skjuter ut i södra Stora Trehörningen. Där har jag sovit flera gånger. Njöt av en vacker kväll på den höga berghällen. Storlommar ropade till och från. Underbart att de fortfarande låter höra sitt ödsliga rop trots att häckningssäsongen är över och ungen närmast fullvuxen (de lägger bara två ägg och normalt överlever bara en unge). Blev för varmt att sova i säcken. Fick ha den som täcke.

Lördagen blev en solig och varm dag historia. Avnjöt en magisk frukost och gladdes åt hela nio storlommar i viken väster om udden. De bjöd på hela sin repertoar av läten och det var särskilt kul att höra de ungas rörhönelika knorranden. Rätt mycket vandrare i området kring huvudentrén men mötena minskade drastiskt i takt med ökande avstånd från entrén. Det blev mer eller mindre Urtiven all in. Avnjöt den gamla orangemarkerade stigen via Blanksjön i vilken det låg en liten flock om fem storlommar, som utstötte både det utdraget klagande lätet liksom det märkligt skorrande lätet. Njöt. Många stopp. Testade lite omarkerade stigar som anslöt eller förband de markerade. På sena eftermiddagen var jag tillbaka till min favoritudde. Tog ett skönt dopp. Ljuvligt efter en svettig varm dag. Vacker skymning! Hade lekt med tanken på att sova under bar himmel på Lilla Trollkyrkas fina topphäll, men glad att jag inte gjorde det. Åskade och blixtrade duktigt med tillhörande hällregn i stort sett hela natten. På söndag morgon upphörde ovädret. Dramatisk soluppgång. Uppsprickande moln. Och det blev en fin morgon och förmiddag på stigarna i parken. Mötte inte en enda människa. Testade en omarkerad stig. Otroligt vacker. Att det sällan går människor på den var uppenbart med tanke på alla kantareller längs stigen liksom 10-tal orrar och en tjädertupp som flög upp, de första på hela helgen. Därefter var det dags att runda av med Bergslagsleden ner till Stenkällegården med tillhörande fika och snack med den trevliga ägaren. Ett nytt åskoväder var i antågande och när jag klev på bussen mot Stockholm kvart över elva började det ösregna. Antingen ligger jag bra till hos vädergudarna eller så ligger jag bara steget före dem.

Tivedens nationalpark är verkligen en oas som ger mig sinnesro. När bruset och alla ljud i människobyn blir mig övermäktigt kommer Tivedens nationalpark vara min räddning tillsammans med Marvikarna och Åkers bergslag.

01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j 01k 01l 01m 01n 01o 01p 01q 01r

 

Jämtlandsfjällen 2-6 september

02_introEfter att ha badat, ätit, packat om, umgåtts med moder och katt bar det av till T-Centralen. Inhandlade frukost innan jag klev på nattåget till Åre och Duved med avgång 21:15. Nostalgi. När var det jag sov på ett nattåg senast? Minns inte. När var jag i Jämtlandsfjällen senast? Slutet av 70-talet: Funäsfjällen och Flatruet. Ung och hängiven fågelskådare. Början på 80-talet: Vandring på Åreskutan med omgivning. Aldrig varit i Jämtlandsfjällen för att springa eller uppleva naturen med lätt packning. Tyvärr var det för meckigt att ta sig till ”Gränslandet” vid norska gränsen mellan Idre och Funäsdalen så det blev nattåget till Undersåker. Hade kollat lite snabbt i den Jämtlandslitteratur jag har och köpt ett par Calazo-kartor inför detta äventyr. Jag hade ett mål och det var Pyramiderna och Lunndörren. Rätt skönt att ha noll koll och bara låta det bli som det blir. Fördelen med att kunna springa långt och tillika färdas med lätt packning är att en mil extra hit eller dit inte spelar någon stor roll. Och i fjällen älskar jag att färdas från morgon till kväll.

Vaknade vid sju på måndag morgon. Sovit gott hela natten. Var uppe och pissade en gång, men annars god sömn. Skulle vara framme i Undersåker 07:50 men det visade sig att tåget var två timmar försenat beroende på ett blixtnedslag i någon elcentral varför tåget hade fått ta en omväg över Köping/Arboga. Nåja, så skönt att åka tåg och inte ha bråttom någonstans. SJ bjöd på kaffe och jag tog min lätta rygga och inkvarterade mig i sittvagnen med bara några få människor. Snett mitt emot satt en gänglig tjej i Hoka-skor. Vanliga döda går ju inte direkt omkring i Hokas. Måste vara löpare. Man är arbetsskadad. Inom fågelskådning scannar man av människor och beroende på outfit och kikarmärke sorteras de in i olika fack och jag har kommit på mig själv att göra detsamma även med (potentiella) löpare och vandrare. Det sker per automatik men insorteringsfacken är aldrig den faktiska slutsorteringen fast det är spännande hur vi människor fungerar. Vi sorterar dagligen, inte bara sopor och information. Vad jag skulle göra i Jämtland var nog inget mysterium för medresenärerna, men min cykelkeps brukar göra de säkra osäkra. Hursom, tjejen snett mitt emot var den av oss som tog mod till sig och frågade slutligen ”Ska du upp och springa?” Och sedan var samtalet igång. Trevligt. Berättade att jag mer eller mindre kom direkt från Tivedens nationalpark. ”Nämen vad kul! Jag har nämligen varit involverad i arbetet med återinvigningen och särskilt arbetat med att ta fram det nuvarande stigsystemet”, berättade Gisela (som hon heter). Visade sig arbeta på Naturvårdsverket och bosatt i Östersund. Världen är liten ibland, men det är ju ingen nyhet. Jag tog fram ena kartan och Gisela kom med tips. Det hetaste tipset var en annan väldigt fin triangel i Jämtlandsfjällen: Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna. Innan Gisela steg av i Östersund fick jag hennes mailadress och jag mailade över länken till Löpäventyr i Urtiven och avslutade mailet med ”Vem vet, kanske vi ses på någon fjällstig framöver”.

Under dryga timman från Östersund till Undersåker hann jag med ytterligare några koppar kaffe och en medhavd ostkaka. Gäller att fylla på depåerna. Studerade kartan. En ungefärlig plan på färdrutt började utforma sig som inkluderade Giselas triangeltips, då den var enkel att inkludera från Lunndörren. Spännande med helt nya domäner och ingen som helst aning om vad som väntade! Steg av i Undersåker strax efter tio. Kontrast! Från 24-25 grader i Tiveden till ett gråmulet Jämtland och 5-6 grader. Vantar på. Bara bita ihop och nöta de åtta kilometerna asfalt till Edsåsdalen. Här nedan följer en kortfattad dag-för-dag-summering med ett urval fotografier.

02_karta

Dag 1: Undersåker–Edsåsdalen–Grofjället–Hållfjället–Ottfjället
Den åtta kilometer långa asfaltsvägen från Undersåker och Edsåsdalen var bara en transportsträcka att avverka och sedan snabbt förtränga. Jag har aldrig sprungit Axa/Kia Fjällmarathon men nu tog jag den leden och slapp trängas med en massa andra löpare. Fantastisk läcker stig! Först genom härlig gammelskog, gles granskog med inslag av björk som upp mot Grofjället övergick i helt underbar fjällbjörkskog. Noterade en fjällvråk, enstaka ljungpipare, några korpar, mycket trast och en hel del bergfink i skogen. Både från Gro- och Hållfjället bjöds det på fina vyer i alla vädersträck. Körde obanat ner från Hållfjället och stötte en flock med fjällripor. Kom på fjällmaraleden igen ner mot Hållfjällstugan. Mötte ett trevligt vandrarpar (som visade sig bo grannar med Tiveden!) och vi pratade säkert en kvart eller så. Fortsatte sedan på den läckra stigen ner till Nordbottnen. Ett fint duggregn fyllde luften sedan ett par timmar tillbaka. Den långa klättringen uppför det långsträckta Ottfjället tog sin tid. Kom till slut fram till Ottfjällstugan, en rast- och nödstuga med två bäddplatser och kamin. Eftermiddagen var sen och det började klarna upp snabbt. Vacker vy västerut och jag misstänkte att det skulle bli en fantastisk solnedgång. Beslöt mig för att sova i stugan över natten. Västlig svinkall vind. Åt min middag medan solen sakta började sänka sig. Klättrade sedan upp till Västertoppen för att avnjuta panoramavy och solnedgång. Underbar första dag på äventyret och vilken sagolik natur! Sov gott men det blåste upp till halv storm under natten. Ven i knutar och skorsten.

02_a 02_b 02_c 02_d 02_e 02_f 02_g 02_h 02_i 02_j 02_k 02_l

Dag 2: Ottfjället–Vålådalens fjällstation–Grönvallen–Pryramiderna–Lunndörren
Vaknade tidigt. Steg ut ur stugan. Blåsten hade sansat sig men det var kyligt värre. Åt frukost. Packade ihop och fortsatte på fjällmaraleden. Härligt när stigen till slut började gå utför i skönt medlut och kunna tassa på över spänger och fin löpbar stig. Mötte en del vandrare sista kilometern innan Vålådalens Fjällstation. Gled in på Trail Center Caféet. Snackade med en Niclas som mekade cyklar och strax var det dags för fika och det visade sig att de hade en riktig espressomaskin. Yes! Och Niclas var en klippa på att fixa latte. Det blev två latte, två grymt goda hembakta bakverk och en glass innan det var dags att fortsätta färden. Tog stigen mot Lunndörrstugan för att sedan vika av mot Grönvallen och Pyramiderna. Underbar luftig skog av kombinationen gammal gran och björk för att plötsligt övergå fin tallskog eller ren björkskog, längs eller över vattendrag och öppna myrmarker. Kungsfåglar, tofsmesar, talltitor, bergfinkar, sidensvansar, rödvinge- och taltrastar, grön- och gråsiskor fyllde skogarna med sina läten. Pyramiderna var läckra och sträckan från Pyramiderna till Lunndörrstugan och vidare genom U-dalen till Lunndörrspasset gav väldigt många associationer och flashbacks till Padjelanta. Fantastisk läcker sträcka! Vädret växlade och jag klarade mig faktiskt helt från regn. Men ljusspelet var läckert med sol, moln och draperier med regn. Den nio kilometer långa dalgången ner till passet var otroligt läcker och tacknämligt nog blev det nio kilometer tillbaka. Passerade ett litet tältläger och en trevlig snubbe från Duved satt i tältöppningen och drack te. Blev en kvarts snack om naturen, ljuset och färgerna. Hittade en fin tältplats knappa kilometern från Lunndörrstugan längs stigen mot Vålåstugorna. Medan jag slog upp tältet hoppade en orädd blåhake fram bland riset. ”Dags för dig att dra till Indien vilken dag som helst”, viskade jag lågt medan jag stod orörlig och betraktade den lilla juvelen. Så ljuvligt tyst!

03_a 03_b 03_c 03_d 03_e 03_f 03_g 03_h 03_i 03_ii 03_j 03_k

Dag 3: Lunndörren–Vålåstugorna–Gåsenstugorna–Stensdalsstugorna–Tvärån
Vaknade i en ljuvt skön varm sovsäck men nästippen var kall. Skulle öppna yttertältet, knastrade som fruset rispapper. Kondensen hade frusit till gnistrande frost. Klar himmel utanför men solen hade ännu inte höjt sig över Anarisfjällen. Fixade grötfrukost. Mätt och belåten slöt jag återigen ögonen. Flöt bort och vaknade av att solen värmde tältet. Det är så varje morgon borde starta i livet. Dags att stiga upp. Vilken morgon. Vädret och den fantastiska sträckan med den minimalt gångna stigen mellan Lunndörrstugan och Vålåstugorna var – för att gå händelserna i förväg – outstanding. Varierande och helt fantastisk natur. Om sträckan mellan Pyramiderna och Lunndörrspasset gav associationer till Padjelanta framkallade sträckan fram till Vålåstugorna ständiga minnesbilder till Nordkalottleden mellan Vaisaluokta och Hellemobotn i Norge. Sträckan mellan Lunndörrstugan och Vålåsturgorna går inte att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Jag hade en förhoppning att kunna avnjuta sträckan åt motsatt håll följande dag. Så vacker var den! Efter Vålåstugorna blev det dock tuffare. Fint väder och relativt fin stig. Men, det mulnade på och vinden ökade markant och upp mot Gåsenstugorna är landskapet stenigt och kargt samt konstant stigning. Tidskrävande. Från Gåsenstugorna vidare mot Stensdalen hade jag tack och lov vinden mer eller mindre i ryggen liksom medlut på stigen. Frodigare och vackrare ju närmare Stensdalsstugorna jag kom och nere i den vackra fjällbjörkurskogen längs fin jämn jordstig var frälsningen nära. Kalkylerade på att ta av mot Vålåstugorna från Stensdalsstugorna. Konstaterade att det skulle bli tre 45km-dagar på raken, inga lättsprungna sådana. Skulle inte ha mycket till marginaler sista dagen till Undersåker. La ner planen. Jag var inte i Jämtlandsfjällen för att pressa in så mycket som möjligt. Där någonstans hade jag inte bara överväldigats av den natur jag mött utan också insett med väldigt stor glädje att jag hittat ett likvärdigt alternativ till mitt älskade Padjelanta. Och så mycket enklare att ta sig till. Inte lika tidskrävande heller. Med minst lika fantastisk natur!

Hittade en fin tältplats vid Tväråns fors ett par kilometer efter Stensdalsstugorna. Bland dagens fågelskörd märks många fjällripor, ljungpipare, en flock vackra snösparvar strax innan Gåsenstugorna och så hörde jag storfalk (pilgrims- eller jaktfalk) vid en gigantisk klippvägg. Regn hela natten.

04_a 04_b 04_c 04_d 04_e 04_f 04_g 04_h 04_i 04_j 04_k 04_l 04_m 04_n 04_o 04_p 04_q 04_r

Dag 4: Tvärån–Vålådalens fjällstation–Ottfjället–Hållvallen
Vaknade hyfsat tidigt. Ingen brådska. Uppehåll från sjusnåret. Skön temperatur. Slog ihop ett blött tält. Tassade på genom Vålådalens fina skogar. Njöt av skön luft, fåglars läten och en hägrande finlatte på Vålådalens fjällstation. Regnet hängde i luften. Ljuvligt när jag nådde Fjällstationen, men innan latten ägnade jag en timma inne i ett fantastiskt Naturum och samtal med Ann-Marie samt en liten guidad tur om det före detta pensionatets historia. Inne på fjällstationen avnjöt jag finlatte, hembakt och våffelbuffé (blev sex våfflor med grädde och hjortronsylt). Sedan var det det där med att kanske ”mötas på en fjällstig någonstans framöver”. När jag avnjutit mina våfflor och liksom jäste i frosseriets ögonblick noterar jag två kvinnor som slår sig ner vid ett bord längre bort. Men… men… det är ju… samtidigt som kvinnan ifråga hittar min blick. Ser hennes förvåning. Båda ler vi, reser oss och möts för en kram. Ja, det var Gisela från tåget. De hade sin årliga friluftsdag på Naturvårdsverket och de var ett helt gäng som njutit av av Vålådalen genom löpning, vandring och cykling. Så, det blev ännu en trevlig pratstund och så även med några av hennes stiglöpande jobbarkompisar. Nå, dags att tänka på refrängen över Ottfjället. Tog farväl och steg ut i den kyligt regntunga luften.

De 13 kilometerna över själva Ottfjället ovan trädgränsen blev en ursinnig kamp. Dimma (låga moln), hård jävla motvind (kuling i byarna) och horisontalt regn rätt i synen. Höll på att blåsa av några blöta spänger. Primalskriken hade förvisso en renande effekt men upplöstes omgående i den vinande blåsten. Stigen tycktes aldrig ta slut. Evighetslång. Ville bara ner i skogen på andra sidan. När var jag senast med om ett sådant här horribelt skitväder uppe bland bergen? Måste ha varit i Lake District i juni för två år sedan! Karaktärbildande. Tur att jag tankat med högoktaniga våfflor! Allting har ett slut, så även helvetet på Ottfjället. Så skönt att komma ner i skogen mot Nordbottnen. Rätt så nedkyld men det var bara att äta, dricka och röra på sig. Siktade på att ta en gammal led upp mot Hållvallen där det skulle finnas en liten stuga. Den gamla Buföringsleden var bara helt fantastisk. Stigen var knappt skönjbar och de roströda markeringarna knappt synliga. Skogen urgammal men jag hörde den viska och jag hade inte blivit förvånad om jag mött en björn som satt och åt blåbär i en glänta längs stigen. Istället fick jag uppleva underbara skogsmyrar säkert tio tjädrar varav två tuppar på nära håll och även en förbiflygande orrtupp. Efter en lång seg klättring uppför nådde jag slutligen Hållvallen. Den ena stugan var öppen för allmänheten och det fanns ved. Gjorde omgående upp eld och fixade middag. Tänk att så lite som tak över huvudet, en värmande och hypnotiserande eld och en träbrits kan göra en så euforisk lycklig. Det blev några ljuvliga timmar av kontemplation framför elden. Tack Ottsjö-Vålådalens Hembygdsförening för ved och härbärge, 200 kr swishade!

05_a 05_b 05_c 05_d 05_e 05_f 05_g 05_h 05_i

Dag 5: Hållvallen–Välliste–Edsåsen–Undersåker
Vaknade tidigt. Övervägande klart ute och solen på uppgående. Kyligt och västlig vind. Gjorde snabbt upp en liten eld. Hämtade vatten i den lilla bäcken. Fixade grötfrukost och njöt av en lång frukost med två koppar kaffe. Ingen stress. Tåget hem från Undersåker gick 16:05. Ville verkligen njuta av Jämtlandsfjällen så länge det bara gick. Alla kläder var torra, sealskinzstrumpor som skor. Packade ihop och gav mig av i härligt krispig septemberluft med aningen värmande sol. Tog Hållvalleden österut mot Ottsjö. Ett gäng ljudlig korpar kom flygande och strax kom en duvhök. En av korparna och höken lajjade sedan runt i luften. Fick mig att le. Fortsatte förbi Ottsjö och tog fjällmaraleden mot Yttervallen och Välliste. Hörde en nötskrika när jag var på väg in i skogen och undrade just varför jag inte sett någon lavskrika. Nå, de kommer aldrig på beställning och nästan uteslutande när man slagit läger i skogen. Nyfikna, orädda och alltid sugna på något ätbart, att gömma för vintern. En kilometer efter dessa tankar hör jag ett svagt jamande och en noterar en ljudlös skugga som sveper in i en gran och plötsligt sitter den där, lavskrikan. De är aldrig ensamma utan håller ihop familjevis. Snart rör sig 5-6 lavskrikor i granarna runt omring mig. Kastar ut nötter på stigen. De nappar inte men från ingenstans kommer en vackert roströd ekorre skuttande. Kunde jag önskat mig ett bättre avslut på äventyret i Jämtlandsfjällen eller 4 1/2 veckas semester? Tror inte det.

Njöt av Välliste och vyerna uppifrån toppen och hade inte bråttom ner mot Edsåsen. Tog lite slingerstigar ner längs Vällistes sluttningar innan jag slutligen tog den långa fina stigen ner mot Edsåsen och de sista kilometerna på asfalt till Undersåker. På det lilla fina hotellet Åre Fjällsätra hade de ännu inte städat undan lunchbuffén. Solen värmde i burspråket och vilken fantastisk buffé! För 135 spänn! Sa till värdinnan att om den här buffén serverats i Stockholm hade man fått betala det dubbla. Och den hade fortfarande varit värd pengarna. Man blir jävligt trött på gröt och frystorkat (oavsett smaker) efter ett tag. Tåget kom enligt tidtabell. Framme i Stockholm 22:50 och var hemma i Eskilstuna två timmar senare. Längtar redan tillbaka. Fortfarande överrumplad av den fantastiska naturen i Vålådalen med omgivning. Så länge jag har hälsan, synen och benen i behåll kommer det bli många turer tillbaka till Vålådalen för vidare äventyr och upptäcktsfärder därifrån. Kan varmt rekommenderas!

06_a 06_b 06_c 06_d 06_e 06_g 06_h 06_i 06_j 06_k

 

Jun 212020
 

00_ingressbildInget körkort och ingen bil. Alltid en spännande utmaning att hitta lösningar för att kunna uppleva fin natur längs läckra stigar. Har varit sugen på Malingsbo-Klotenleden under en längre tid. Kollade kartan. Jamen, det är ju bara ta tåget till Kopparberg och ta Bergslagsleden därifrån. Har längtat tillbaka till den väldigt fina sträckan mellan Gillersklack och Kloten. Minns när jag för snart fyra år sedan på femte dagen och 28 mil Bergslagsled i benen nådde Gillersklack på sargade fötter. Åt en god buffé däruppe på klacken och avnjöt sedan de återstående två vackra milen bland älgflugor, stekande sol, blöta skor och smärtande fötter. Vacker natur med norrlandsfeeling. Minnen. Nåväl, tillbaka till kartan, för att konstatera att Malingsbo-Klotenleden tar vid i form av två triangelvarianter, hm, och Bruksleden ansluter i Malingsbo. Bara att fortsätta mot Fagersta eller Virsbo då. Typ tre dagar borde räcka. Tanken var att genomföra detta löpäventyr över valborg och 1:a maj i våras men väderprognosen såg alltför bister ut så jag valde istället Tunaberghalvön. Ställde om siktet på ett nytt försök över midsommarledigheten. Och vi vet ju alla vid det här laget att stekande sol och tropisk värme ramade in den svenska midsommaren efter ett dygn med ihärdigt och välbehövt regnande tidigare i veckan. Synd att klaga.

Lite kort fakta och tips
Malingsbo-Klotenleden består av två rödmarkerade triangelformade leder inom Malingsbo-Kloten naturreservat som räknas till ett av landets största med sina 26490 hektar, att jämföras med Tyresta i Stockholm på 5000 hektar eller Tivedens nationalpark på 2030 hektar. Reservatet är ett höglänt och kuperat barrskogsområde, beläget i de centrala delarna av Bergslagen (södra Dalarna, Örebro och Västmanlands län). Det finns många leder inom naturreservatet, Bruksleden har två startpunkter i norr varav Malingsbo är den ena (Avesta den andra). Europaleden (E1) har vävt in Malingsbo-Klotenleden. Den klassiska dragningen av Malingsbo-Klotenleden går till nordspetsen Nyfors och mäter drygt 35 km men det går alldeles utmärkt att välja det längre triangelalternativet till Björsjö på drygt 43 km. Hela leden är välmarkerad med rödorange färg men man får vara uppmärksam när leden korsar grusvägar då det ofta saknas pilmarkeringar. En del sträckor är väl upptrampade medan stigen enbart kan skönjas på vissa sträckor, särskilt lurigt på öppna områden med högt gräs. En omdragning av leden har gjorts vid Abborrtjärnen mellan Kloten och Malingsbo. På den västra sträckan mellan Spannbytorp och Norra Skogsbyn är även grusvägen som går paralllellt med leden i nordsydlig riktning uppmärkt och skyltad, vilket kan förvirra. Att springa eller vandra på grusväg är måttligt roligt, åtminstone inget jag uppskattar. Mitt tips är att använda sig av appen Topo GPS eller liknande app med karta där leden finns utmärkt.

Gott om vattendrag såsom sjöar och bäckar att ta vatten ifrån. Jag använde Katadyn BeFree-filter till mina Tailwind softflaskor på 500ml. De timrade övernattningsstugorna längs leden är väldigt fina och påminner lite om små sagostugor, samtliga med britsar, öppen eldstad mitt i rummet och stenkross som golv. Glädjande nog inte en tillrättalagd led med spänger och på vissa partier gick leden rakt över myrar. Klafs klafs. Den som inte gillar blöta fötter bör hitta en lämplig lösning eller får helt enkelt ta en omväg. Detta gäller för övrigt även för Bergslagsleden mellan Gillersklack och Kloten.

Mitt förslag på upplägg – om man är bilburen – är att parkera vid Malingsbo Camping och springa medurs. Sträckan mellan Malingsbo och Norra Skogsbyn (Kloten) är den trixigaste och blötaste medan de två andra delsträckorna är avgjort torrare och går mer på höglänt terräng och som avslutning får man en fantastisk läcker två kilometer lång utförslöpa i svagt medlut från Bondbergets ås ned till Malingbos camping där du kan belöna dig med ett dopp, glass, kalla dricka och kaffe. Är man ett gäng med lite olika förutsättningar kan de som vill korta ner distansen ”gena” genom att ta stigen till Nyfors från Skotttorp, skyltat ca 4 km från Malingsbo camping.

Malingsbo-Kloten_karta

Bergslagsleden onsdag 17 juni (25 km)
17aHoppade av tåget i Kopparberg strax innan fem på eftermiddagen. Skön temperatur och strålande sol. Kom på Bergslagsleden efter någon kilometer på asfalt från stationen. Tassade på fint längs den fina sandåsen med gles tallskog sedan blev det en lång klättring upp till Finngruvorna. Stannade till och njöt av vidsträckt vy västerut. Och så skönt eftermiddagsljus. Jag älskar att springa sen eftermiddag och kväll, särskilt i dessa väderförhållanden. Kom till Gillersklack och anläggningen kändes Corona-öde. Fortsatte på stigen och klättrade upp i tornet som jag valde att springa förbi för fyra år sedan. Läckert värre! Panoramavy i 380 grader.

Så fascinerande detta med minnet, muskelminne eller vilka kopplingar som nu aktiveras. Jag förundras alltid över det faktum att minnet av en stig jag sprang för länge sedan återigen aktiveras när jag väl befinner mig på den. Jag vet till stora delar på förhand hur stigen slingrar sig och vad som väntar. En sjö, en å, sanka partier, ett vindskydd, gammelskog, ett gammalt hygge och så vidare. Otrolig skapelse man har där innanför pannbenet. Hur går det till? Och jag vet inte heller om ni själva upplever detta fenomen.

Jag njöt i det vackra kvällsljuset och den sköna temperaturen. Mitt mål var Åbostugan några kilometer innan Kloten men när jag kom till vindskyddet vid spegelblanka Lilla Kroktjärnen med korpars läten i luften blev jag sugen på att stanna. Ved fanns. Står där och övervägar i tankarna när en kvinnlig röst plötsligt utropar ”Men gud så fint!”. Tittar upp mot krönet och noterar två vandrartjejer. Nä, de ska få ha vindskyddet för sig själva. Det var meningen att jag skulle fortsätta. Vi pratar en stund och de berättade att det var folktomt vid Åbostugan. Jag önskade dem en trevlig kväll och fortsatte.

Kom så till Åbostugan. Den fina stugan, intill forsen och myren en bit nedströms. Stugan är återuppbyggd. Där bodde en torparfamilj för länge sedan. Svårt, ja, närmast omöjligt att föreställa sig det livet. Här sitter jag i en etta med fet balkong i söderläge med en latte och skriver om lustfyllda äventyr, sådant som var få förunnade på den tiden. Men om jag är lyckligare, det vet jag inte. Jag försöker hitta stunder av lycka eller snarare rogivande stunder och de stunderna finner jag i stort sett bara i naturen, i rörelsen framåt, i gryningen, om kvällen efter en hel dag i rörelse. Kontemplation. En smålom for kacklande över stugan. Sippar på teet.

17b 17c 17d 17e 17f 17g 17h 17i 17j 17k 17l 17m

Malingsbo-Klotenleden torsdag 18 juni (55 km)
Vaknade på träbritsen inne i stugan. Samma brits, samma lugn, samma porlande från forsen utanför som den gången för snart fyra år sedan. Lagade frukost. Ingen brådska. Ettriga knott. På med långärmat och långbyxor. Efter gröt och tre koppar kaffe var det kanske dags att ge sig av. Njöt av stigarna och mötte plötsligt tre löpare (en kille och två tjejer) som siktade på att springa hela Bergslagsleden på fem dagar. Önskade dem stort lycka till! Kom till Kloten. Nostalgiska minnen bubblade upp till ytan. Dörren till Nordic Discovery stod öppen. Det blev ett ögonblickligt igenkännande när jag stegade in och det var återigen ett glatt ögonblick att träffa Mikael, han som surfat vågor på i stort sett alla platser i världen värda att surfa. Så landande han i Kloten av alla platser. Han återberättade vårt möte för snart fyra år sedan för sin medarbetare. Han kom till och med ihåg att jag jobbade på bank. Jag tycker att jag själv har ett hästaminne men här hade jag mött min överman. Även denna gång blev det samtal om livet och planerna framöver, då vi även är jämngamla. Det blev en glass och lite gott och blandat innan vi tog farväl.

Någon kilometer senare kom jag fram till förgreningen på Malingsbo-Klotenleden. Min avsikt var att springa den stora triangelvarianten moturs, det vill säga mot Malingsbo-Björsjö-Nyfors-Norra Skogsbyn och så vidare mot Malingsbo igen. Spännande! Ett nytt oskrivet stigkapitel i mitt liv som utforskande äventyrslöpare eller kronisk stigpundare. Välmarkerat. Men stigen var till en början knappt skönjbar. Verkar inte vara en välfrekventerad sträcka. Synd, då den är fin. Slingrande stig genom genom kuperad terräng med härlig skog, myrar och vattendrag.

Kom så småningom till Malingsbo camping. Dags att lufta varma blöta skor och bleka russinfötter i solen och i sällskap med glass, kall pepsi och nybryggt kaffe. En storlom låg fint ute på en stilla Nedra Malingsbosjö. Efter en halvtimmas rast var det på med skorna och iväg, nå, det blev rask promenad i det långa motlutet upp mot Bondbergets läckra ås. Som sagt, tänk att istället få avsluta Malingsbo-triangeln med denna långa fina utförslöpa till campingen, slänga sig i sjön och sedan runda av med en gofika. En annan gång.

Det blev njutlöpning på stigar med fin omgivning som varierade från vackert kulturlandskap med gamla skogsängar med fäbodkänsla och spår av det som en gång var vid Skomakartorp och Västra Källan. En lång sträcka efter Västra Källan kändes som en gammal färdväg genom skogen, lite kyrkstigkänsla. Tog lunch vid sjön Lumsen. Hett som tusan. Ett svalkande dopp medan köket brann i solen. Stigen söderut från Björsjö var riktigt fin. Gällde bara att ha koll på kartan och markeringarna för att undvika att hamna på grusvägen. Som sagt, leden är bra markerad men det är främst när den korsar grusvägar eller följer grusvägar en bit som märkningen fallerar totalt när det kommer till tydlighet. Nyfors var en pärla. Vackert böljande, öppet, kultur- och bruksamhälle i en lite dalgång. Man kunde känna doften av sockerdricka och hembakta bullar och ny slaget hö. Barndomsminnen från en annan plats.

Någon kilometer söder om Nyfors noterade jag ett varnande varfågelspar. Cool. De gånger jag observerat häckande varfågel under mitt fågelskådande liv är lätt räknande på en hand! Dessutom rejält jäkla varmt! Svalkade skallen vid varje bäck och sjö. Drack ofta. Gick nog åt 5-6 liter vatten under dagen. Och så, efter drygt 43 kilometer på Malingsbo-triangeln var jag framme vid stigförgreningen i Norra Skogsbyn igen. Siktade på att ta nattläger vid Abborrtjärnen och samtidigt pröva den nya dragningen (tog den gamla på morgonen). Kom fram till tjärnen. Så lugnt och stilla. Inte en kotte förutom en väldigt pratsam korpfamilj. Jaha. och där låg ett vindskydd så inbjudande och fint. En soluppgång där på självaste midsommaraftonsmorgon vore något. Så fick det bli! Men först ett dopp och sedan en middag. Helt stilla = med ettriga knott. Djungelolja på liksom de nätta och sköna after-run-badsockorna.

18a 18b 18c 18d 18e 18f 18g 18h 18i 18j 18k 18l 18m 18n 18o 18p 18q 18r 18s 18t

Midsommarafton på Bruksleden (44 km)
Steg upp vid tre för att få njuta av soluppgången och för att komma iväg tidigt innan värmen. Kan meddela att det var varmt redan innan soluppgången, men vilken ljuv läcker och härligt långsam soluppgång. En frukost att minnas. Stillheten. Älvdansen över sjön. Sedan var det dags att återuppleva sträckan fram till Malingsbo ännu en gång för att ta av på Bruksleden. Intressant. Har sprungit Bruksleden från Fagersta till Västerås för fem sex år sedan samt rundan utanför Surahammar oräkneliga gånger. Men denna sträcka av Bruksleden hade jag aldrig varit i närheten av. Det blev en fantastisk överraskning, vacker men väldigt krävande. Tydligen den mest kuperade sträckan på hela den 25 mil långa Bruksleden. Kom att tänka på Tiveden både en och tio gånger, upp och ner, upp och ner, upp och ner. Och när jag kom ut på öppna områden med klättring uppför mindes jag den stekande heta bergsultran Echappee i franska Belledonnemassivet och log. Trolltjärnen var magisk. Klättringarna upp till Trollberget och därefter till Malingsklack var läckra. Träffade två Västeråstjejer som tältat vid Västra Skälsjön så det blev ett trevligt stopp och samtal om vandring.

Trots att det var varmt som fan och gick åt mycket vatten var jag ändå överväldigad av hur fin hela sträckan mellan Malingsbo och Högbyn var. Bara ett par gamla hyggen och ett nytt hygge annars orört och vackert. Leden var knappast välgången eller välordnad och med gamla flagnande markeringar, vilket i mina ögon har sin charm. Det var först efter förgreningen vid Billsjön som stigen plötsligt blev stig och markeringarna många och tydliga. Tog en gammal fin dragning innan Högbyn. Sedan var det härligt svalt och djungellikt längs ån i Skrikbo.

Hade först tänkt att springa till Virsbo men det fick bli Fagersta istället. Hade vaga minnen av kalhyggen innan och efter Landsberget och Trummelsberg. Värmen och den stekande solen lakar ur en. Kändes skönt att välja Fagersta. Glida in på Lidl (enda öppna affären), handla kall dricka, glass, banan och en kärnfri vattenmelon. Midsommarafton. Knappt en kotte på tåget till Västerås. Blev en timmas väntan i skuggan på Västerås perrong och som jag sitter där hör jag hysteriska fiskmåsar, tittar upp och där kommer en oberörd pilgrimsfalk farande med neurotiska fiskmåsar i hasorna. Utan tvekan en av fåglarna som häckar i Lantmännens silo i Västerås (kolla in ungarna i realtid via de två webbkamerorna). Vilket schysst avslut på ett härligt men fan så varmt löpäventyr. Benen är i alla fall bruna, även efter skumbadet.

Ha en fortsatt skön sommar!

Niklas

19a 19b 19c 19d 19e 19f 19g 19h 19i 19j 19k 19l 19m 19n 19o 19p

Bohusleden på 6 dagar

 Bohusleden, Naturupplevelse  Kommentering avstängd
Maj 302020
 

00_ingressFyra dagar har passerat sedan jag nådde Strömstad efter sex dagar, 356 kilometer och närmare 8000 höjdmeter längs hela Bohusleden med start vid sjön Stora Hassungaredssjön utanför Lindome i Göteborg torsdag morgon den 21 maj. Självförsörjande hela vägen. Återhämtningen har gått bra och det var väl egentligen bara fötterna mina som tog stryk beroende på oväntat många och långa sträckor på tröttsam väg i alla dess former. Men bara en blåsa. Mina fötter och sinnen vill dock ha stig. Stig och fin natur i alla dess former.

Varför Bohusleden? Jag hade egentligen tänkt göra ett fjärde försök på Bob Graham Round sub 24 i engelska Lake District men att gå och vänta i Keswick på rätt väderläge för en 24-timmarstur i de engelska bergen kändes bara slöseri med dagar. Jag har gjort det förr. Rätt som det var, i mitten av februari när Corona fortfarande var en Kinesisk angelägenhet, dök det upp en nyhetsnotis om Bohusleden på Utsidan. Det flaggades för Bohusledens nya webbplats och en kartapp för mobilen. Surfade in på hemsidan. Ren och informativ. Både Bohusleden och Soteleden har sedan tidigare cirkulerat i min skalle som en vag att-uppleva-någon-gång-i-framtiden-tanke. Bohusleden: 27 etapper på 34 mil mellan Lindome i söder och Strömstad i norr. Jag navigerade runt bland etapperna och innan några konkreta tankar egentligen tagit form erfor jag en bekant pirrande känsla. Längtan matades med utmanande terräng och fina vyer. Så, Bohusleden fick det bli! Var det möjligt att göra den på fem dagar? Sex dagar? Självförsörjande och osupportat såklart. Innan sommaren? Vad hade jag att referera till?

Självklart drog jag paralleller med den 28 mil (30 i mitt fall) långa Bergslagsleden som jag sprang på fem dagar hösten 2016. Osupportat och självförsörjande med övernattningar i vindskydd. I storyn från den utmaningen står bland annat följande att läsa: 

Det blev en tung rygga för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,83 kg (exklusive vatten), se packlista. Av detta bestod 4,43 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller?

Så, hur såg då packning och vikt ut inför Bohusleden? Marginell skillnad mot när det begav sig på Bergslagsleden. Utgångsvikten på Bohusleden var plus 10 kg exklusive vatten, fördelat på 4,75 kg i basvikt och 5,56 kg i mat/energi för sex dagar. Är det något jag inte slarvar med på denna form av utmaningar så är det energiintag och sömn. Någon risk att svälta mig igenom Bohusleden var det således aldrig fråga om och jag räknade med att passera några fik under färden, men enbart som en välkommen bonus. Eftersom jag var aktiv 12-14 timmar per dag är det närmast omöjligt att ligga på pluskontot beträffande kaloriintaget men det fungerade fint. Kroppen min är fantastisk och älskar (för det mesta) utmaningar bortom komfortzonen. Svårt att förklara i ord, måste upplevas.

Utöver många kortare flerdagars blir det som regel minst ett längre egenkomponerat äventyr per år. Äventyr där vandring varvas med löpning. Jag går där jag går och joggar där jag kan. Jag har aldrig bråttom men jag har heller inte all tid i världen. Jag färdas alltid med lätt packning, vilket i sig möjliggör en behagligare färd över längre distans per dag med många invävda stopp för att lyssna på fåglar, oförutsedda möten med likasinnade, bara njuta och andas in dofter eller betrakta fina vyer utan att behöva ta specifika vilopauser utöver den obligatoriska lunchpausen. Lättare packning för mig (runt 8-11 kg i utgångsvikt) innebär lägre ansträngningsnivå och lägre (stress)belastning på specifika kroppsdelar såsom fötter, knän, axlar och rygg. Det primära för mig har alltid varit naturupplevelsen och förmodligen väger den mentala utmaningen i att färdas långt och länge aldrig tyngre än om jag haft 20 kg på ryggen. Sådan är jag och tack och lov är inte alla som jag. Hur skulle det se ut?

200525e

Även om jag anammat detta med lätt och minimalistisk utrustning är det just bara utrustning, ingenting annat än utrustning. Den motsvarar mina behov och den gör det möjligt för mig att genomföra de äventyr och utmaningar jag önskar. Den som går igång på prylar och utrustning hittar några ord om min utrustning längre ner liksom länk till min packlista på LighterPack. Nu är det inte heller så att enbart lätt packning gör denna typ av utmaningar möjliga utan det handlar minst lika mycket om god fysik, vilket för min del grundar sig på 8-10 mil stiglöpning i veckan, cykel, yoga och styrketräning. Tro bara inte att jag dansar fram som en munter primadonna längs stigarna dagarna långa, nä, framåt kvällningen efter en lång dag är kropp och skalle trötta och fötterna vill bara ut ur skorna, ja, den där obeskrivligt ljuva känslan när fötterna befrias…

Innan avfärd
Jag lämnar sällan något åt slumpen när jag planerar ett utmanande äventyr men sätter numera aldrig upp strikta tidsmål för färden ifråga, då dessa lätt blir till ett stressmoment i sig. Det är istället dagsform, terräng och väder som får diktera färden i tid och distans. Ibland blir det kortare dagar, ibland längre. Så för denna utmaningen avsatte jag sju heldagar. Jag skummade igenom etapperna på hemsidan, skrev ner en del minnesstolpar, läste om Johan Wagners bedrift då han sprang hela Bohusleden på fyra dagar i augusti 2019, gick med i FB-gruppen Bohusledens vänner och laddade ner Bohusledsappen, allt för att få lite mer kött på benen men inte mer än så. Boken Vandra Bohusleden (Calazo, 2017) kändes inte aktuell då det skett så många omdragningar av leden sedan boken gavs ut. Kartappen uppdateras kontinuerligt och Bohusledens hemsida erbjuder den information jag önskar liksom en funktionell kartfunktion samt GPX-fil för varje etapp. Jag använde dock uteslutande den eminenta kartappen Topo GPS när jag var osäker, som fungerar utmärkt i flygplansläge men med nackdelen att nya omdragningar av leden inte är uppdaterade.

Bohusleden_oversikt

Jag hade först tänkt starta i Strömstad och färdas söderut för att ha nära till Göteborg och tåg hem till Eskilstuna när jag var klar. Men efter lite funderande insåg jag att det vore trevligare att ha de stadsnära sträckorna upp till Kungälv avklarade (men de visade sig vara få). Tåg eller buss från Strömstad till Göteborg går ju regelbundet och i Strömstad finns dessutom restauranger och boende medan leden startar/slutar ”mitt i skogen” utanför Lindome. Trots ett inställt tåg och några ombokningar gick resan bra, det hör liksom till.

Här följer så en kortfattad dag-för-dag-berättelse om det jag finner värt att berätta tillsammans med ett urval fotografier. Jag hade ingen tanke på etapper under min färd utan hade bara som mål att färdas i 10-12 timmar per dag och slå läger vid en lämplig fin plats intill något vattendrag. Att försöka rekonstruera sträckorna i ord är svårt, många sträckor och platser flyter ihop medan pärlorna och höjdpunkterna består. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.

Oxfile i gott sällskap
Väl i Göteborg tog jag tåget söderut till Anneberg och därifrån vandrade jag i behagligt solsken österut tills jag kom på Hallandsleden. Vek av på den norrut. In i skogen. Ljuv fågelsång. Solens strålar som silade genom skogen. Bort från civilisationen och Coronabrus. Man känner sig lätt. Uppfylld. Ovissheten och det osedda ligger framför en. Kommer fram till vindskyddet vid den lilla sjön Blåvättnerna, men som är ockuperat av ett ungt par med en siberian husky. Vi pratar en stund. Vill inte störa och det är dåligt med tältplats däromkring. Siktar istället in mig på vindskyddet knappt en kilometer längre fram vid Stora Hassungaredssjön. Kommer dit och är glad att det tidigare vindskyddet var upptaget. Vilken vacker plats. Ett par vandrare hade gjort upp eld och var i färd med matlagningskonst. De presenterade sig som Mikael och Kinna, som firade sin tvåårsdag. Jag gratulerade dem och att de valt att göra det på bästa tänkbara sätt. Atmosfären var go från första stund och vi pratade på om friluftsliv, vandringar, jakt och utrustning. Jag fick snabbt upp min Poncho, liggunderlag och sovsäck. Så bjöd de mig på oxfilé med tillbehör. Jag äter sällan kött men den där oxfilén var bland de godaste och möraste köttbitarna jag ätit på väldigt länge, måste ha varit en lammkotlett i Gamla stan för sisådär 30 år sedan. Det blev en väldigt trevlig kväll vid lägerelden. Försökte lära dem vilka fåglar som hördes i kvällningen: spelande morkullor, drillsnäppor, lövsångare, taltrastar och rödhake. Till slut var det så dags att knyta sig. Siktade på att stiga upp vid fem. Tack Mikael och Kinna för en minnesvärd kväll!

200520a 200520b 200520c 200520d 200520e 200520f

Dag 1 (21/5): Stora Hassungaredssjön–Stora Stentjärnen (6), 63,94 km och 1581 höjdmeter
Kylig natt, på gränsen till att frysa. Upp fem på morgonen. Såg ut att bli en fin dag för Kristus att flyga och för mig att vandra. Taggad. Gröt och kaffe. Sa ”Hejdå” till Mikael och Kinna som sussade sött i det fina vindskyddet. Det blev en fantastisk dag och jag var smått lyrisk. Jag hade inte väntat mig så mycket fin och varierad natur så nära Göteborg och småorterna. Fantastiskt fina löv- och blandskogar liksom härliga sträckor med bara hällmarker samt närhet till vattendrag. Började att räkna grön- och lövsångare, löpare och vandrare men gav upp när jag kom till Stora Delsjön. Varmt och gassande sol. Folk hade hade gått man ur huse. Visst, tillrättalagda stigar och motionsspår men den omgivande naturen var ljuvlig. Inga kalhyggen alls. Det blev glass och kall dricka vid Sjölyckan, i Jonsered och efter Angereds kyrka. Tråkigt var att jag missade långa öglan på Stora Getryggen, hamnade på gamla dragningen. Det var en del otydligheter och omdragningar beträffande markeringar på denna dagsträcka. Träffade ett trevligt sällskap på tre damer och en snubbe vid två tillfällen. Trevligt att prata vandring och en av damerna bjöd på ballerinakex. Naturen, stigarna, människorna och atmosfären gav en kontinental känsla. Inte Sverige. Jag var smått exalterad när jag kom till Stora Stentjärnen (Vättlefjäll) och hittade en plats för nattlägret: Om Bohusleden i fortsättningen låg på denna nivå var lyckan gjord och jag var den lycklige prinsen i ett par trailpjuck. Det blev en mysig kväll vid lägerelden medan morkullan flög över med jämna mellanrum.

200521a 200521b 200521d 200521e 200521f 200521g 200521h 200521i 200521j 200521k 200521l 200521m 200521n

Dag 2 (22/5): Stora Stentjärnen–Djupevatten (10), 59,41 km och 1553 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret på morgonen efter en ljum natt. Ett storlomspar låg i norra ändan och ropade. Ljuvligt ödsligt. Njöt av frukost medan kroppen började komma igång. Stigarna och naturen i Vättlefjällsområdet var superfina och jag bestämde mig för att nästa gång jag är i Göteborg ska jag utforska området med lätt löprygga över några dagar. Sträckan efter Vättlefjällen till Fontin var trist på asfalt och grus. Blev en fika nedanför Bohus fästning. Uppe vid fiket på Fontin snackade jag med ett par goa gubbar. Fint område med motionsspår och varierad natur. Därefter blev färdvägen rätt medioker med mycket grusväg förutom några otroligt fina lövskogsområden och hassellundar. Fin kuperad stig innan Bottenstugan och jag kom ikapp en kille vid namn Alexander, trevlig tysk kille som precis flyttat till Göteborg. Han var nyfiken på min lätta minimala packning. Vi snackade en stund innan jag fortsatte. Tog sen lunch vid Bottenstugan, Fanns inget drickbart vatten där men jag fick en flaska vatten till maten av en trevlig tjej som hyrt stugan. Alexander knatade förbi och vinkade glatt. Åt mitt mos med rökt chorizo. Därefter blev det fina stigar och natur medan antalet vandrare tunnades ut markant. Kom ifatt Alexander och det blev ytterligare en pratstund om Bohusleden i allmänhet och vandring/löpning i synnerhet. Cool kille. Han beslöt att slå läger på en höjd vid en fin stilla liten sjö. Jag fortsatte och mötte en tjej efter ett 20-tal meter (efter det mötet skulle jag bara träffa sex vandrare på min färd fram till Strömstad). Avnjöt Svartedalens fantastiska vildmarksområde. Ljuvliga smala slingrande stigar genom kuperad terräng. Dagens höjdpunkt vid sidan om Vättlefjällen! Nötte på och njöt. Kom till vindskyddet (som inte fanns utmärkt på Lantmäteriets karta) vid Djupevatten vid nio på kvällen, väl tajmat då det började blåsa och regna. Skönt att slippa fippla med tältet och i vindskyddet fanns ett uppblåst liggunderlag så jag sov skönt med dubbla liggunderlag, annars är jag inte mycket för vindskydd, för plant underlag. Sover sällan bra. Men denna kväll och natt var det skönt. Stilla och tyst. Bara drillsnäppor och morkullor gjorde sig hörda genom vindens sus.

200522a 200522b 200522c 200522d 200522dd 200522f 200522g 200522h 200522i 200522k 200522l 200522m 200522n 200522o

Dag 3 (23/5): Djupevatten–Krokevattnet (14), 60,35 km och 1105 höjdmeter
Vaknade till en gråmulen morgon. Några tranor hördes och lite trevande orrkutter fyllde stillheten. Gröt, kaffe och kontemplation. Det blev lite av en medioker färd på Bohusleden med en hel del väg och en del trista kalhyggen. Räknade ut att drygt 1/3 av dagens distans utgjordes av någon form av väg. Inte riktigt vad jag väntat mig. Men dagen bjöd på flera höjdpunkter som vägde upp. Bredfjällsområdet var läckert och jag noterade minst fem vita skogssniglar, vilka ju normalt är kolsvarta. Den magiska gläntan Flogfjället i Bredfjällsområdet satte spår. Vid vindskyddet i Stensjöhult tog jag lunch och det gjorde också ett vandrarpar som jag passerat tidigare. Ett trevligt par som även försökt få ner vikten på sin packning och vi kom att prata om klätter- och friluftsbutiken Fjällsport i Göteborg, från vilka jag själv köpt en del (bland annat ponchon som jag använde som tält på detta äventyr). De lovordade ägarna för deras kompetens och ovilja att sälja på prylar som deras kunder inte behöver. Jag kan bara hålla med. Denna typ av friluftsbutiker som drivs av kunniga eldsjälar bör man gynna.

Nästa höjdpunkt var Bäveåns naturreservat där jag noterade kungsfiskare och den fina stigen genom kuperad natur längs Stora Köperödssjön. En riktigt läcker upplevelse var sedan Sandbackens dalgång och Kuröds skalbankar. Dessa skalbankar hör till världens största och här har en förundrad Carl von Linné en gång krupit omkring på alla fyra. Ja, och så visade det sig att Shell låg alldeles intill (rätt mack på rätt plats, eller?) så jag slank in för en latte, bulle och kall Loka Crush. Skön eftermiddag och kväll. Den stora myren Havskuren var läcker och det var härligt att till slut få komma in i Herrestadsfjällets naturreservat. Efter en lång dag på massa väg svor jag en del och undrade vem fan som kommit på idén att lägga stenkross på den breda stigen in i naturreservatet. Stenkross? Nå, snart tog skön smal stig vid och jag hittade till slut en fin liten udde vid Västra Krokevattnet för mitt nattläger. SMHI hade bara några dagar innan utlovat regn för denna dag, men det blev bara lite åska och regnstänk annars överlag fint väder från lunchtid. Jag trodde att det utlovade ovädret istället passerat den gångna natten. Men icke sa Nicke. Regnet kom och det regnade hela natten.

200523a 200523b 200523c 200523d 200523e 200523f 200523g 200523h 200523i 200523j 200523k

Dag 4 (24/5): Krokevattnet–Äntervattnet (19), 54,44 km och 1184 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret. Regnet öste ner. Lagade till frukost. Åt och valde sedan att somna om. Gött. Vaknade till strax innan nio och regnet verkade ha upphört, nå, det kom någon lätt skur då och då. Packade ihop och kom iväg vid tiosnåret. Rätt många långa fina partier med stig fram till Strömmarnas naturreservat, ett väldigt läckert men kuperat område. Vid det här laget var min skor sedan länge dyngsura efter allt blött blåbärsris. Fötterna var svampiga och jag vet hur fötterna känns när blodkärlen dragit ihop sig och antagit utseendet av gigantiska bleka russin, så kallade russinfötter. Aldrig bra med russinfötter, risken för skav på häl och trampdyna är överhängande. Lovade mig själv, mina fötter, att om vi kom till ett vindskydd och det fanns ved skulle jag göra upp eld och torka skor och strumpor. Förutseende nog hade jag tejpat hälar och trampdyna med leukoplast innan jag drog iväg på morgonen. Det kom inget vindskydd och jag struntade i lunchen. Tryckte istället i mig proteinbars som jag inte använt. Ville bara framåt då det blev en sen start på morgonen.

Lite av en bottendag och andra halvan av dagens sträcka känns så här i efterhand mest som en grå minneslucka. Men tänk er själva att harva på grusväg och asfaltsväg. Det enda som fick mig att dra på smilbanden var slädarna och byrån i skogen strax innan Slättna gård, som i sig såg ut som ett konstnärligt gårds museum. Hade gärna velat knacka på för att få höra en berättelse. Nå, jag hade siktat in mig på vindskyddet vid Äntervattnet i början på etapp 19. Etapp 18 måste utan konkurrens vara Bohusleden, kanske Sveriges, absolut tråkigaste etapp med fyra kilometer asfaltsväg och sju kilometer grusväg. Den föregås dessutom av en lång sträcka med väg. Enda ljuspunkten på den etappen var den vidsträckta Bredmossen. Hörde några orrar och en tröstergök. Tro mig, det var så fantastiskt skönt att komma fram till det vackra lilla vindskyddet vid Äntervattnet. Molnen som lättade. Göra upp eld och sedan få släppa ut fötterna som varit instängda i fuktiga skor i nästan 12 timmar. Obeskrivlig känsla. Man kan bli lycklig för mindre. Vacker kväll och så en nattskärra som började surra.

200524a 200524b 200524c 200524d 200524e 200524f 200524g 200524h 200524i 200524j 200524k

Dag 5 (25/5): Äntervattnet–Krokvattnet (24), 64,32 km och 1344 höjdmeter
Om föregående dag var en grå pissdag med några ljuspunkter vaknade jag glädjande nog med en skön känsla. Hade på känn att det skulle bli en bra dag. Stilla och skön luft. Högt tunt molntäcke. Ett storlomspar ropade och snart kom en av lommarna glidande på en närmast spegelblank yta medan jag åt frukost. Skorna var torra och jag bytte till nya fräscha strumpor. Jag hade inte kommit många kilometer innan jag hörde den melodiösa dalande sången från en trädlärka. Som jag hade väntat och längtat hela våren på att få höra dess ljuva sång och till slut, när jag minst anar det…

Vill inte skriva sönder dagen. Underbart väder, fantastisk natur genom Kynnefjäll och många små naturreservat, minimalt med grusvägar. Träffade ett ungt tyskt par vid Trantjärn och ett par danskar som boat in sig i vindskyddet vid Mellan-Kornsjön, utöver dessa inte en människa. Var inne i ett skönt flow hela dagen och kunde fortsatt hela natten. En sällsynt skön försommarkväll. Bestämde mig för att slå läger för natten innan Tolvmanstegen och vindkraftverken. Hittade en fin grund dalgång med luftig gammal tallskog och bara hällmarker samt närliggande skogsmyrar. Så läckert. Solen gick ner medan jag åt en stark tikka masala. En nattskärra började surra alldeles nära och snart ytterligare en. Till och från utbringade de sitt grodlika kväkande läte. Magisk helhet. Kröp ner i sovsäcken omgiven av myggnätet. Inte mycket till mygg dock. Tar alltid lite tid att hitta en skön liggställning efter en hel dag i rörelse. Vände mig några gånger och jag vet inte varför men så blickade jag snett uppåt och får se silhuetten av en uggla som sitter i en tall typ fem meter bort mot en dunkel himlafond. Den vred på huvudet på ugglors vis. Jag höll andan. Den vred huvudet åt mitt håll. Efter någon minut lyfte den och gled ljudlöst iväg. Så osannolikt. En stiglöpares ögonblick av Twin Peaks. Även jag gled iväg, i någon sorts halvsömn. Ett stilla lugn.

200525a 200525b 200525c 200525d 200525e 200525f 200525g 200525h 200525i

Dag 6 (26/5): Krokvattnet–Strömstad (27), 54,48 km och 1050 höjdmeter
Hade ställt klockan på tre. Snooze, snooze, snooze och dags att stiga upp och äta frukost. Föraning om vacker gryning. Sista dagen, om inte något oförutsett inträffar. Kom iväg strax innan fem. Vilken morgon. Älvdans och uppgående sol. Det jag älskar med att vara ute på färd i naturen under flera dagar är detta att få uppleva skymning och gryning (när vädret tillåter). Skiftningarna i ljuset. Det röda släpljuset sen eftermiddag kväll, fåglarna som sjunger in skymningen och tackar för dagen som varit, åtminstone gör jag det, nynnar inombords. Gryningen, välkomnandet, det genetiskt nedärvda att ha överlevt natten och få uppleva ännu en dag. I gryningen vaknar livet till liv. Nå, vad var jag, jo, på fina stigar mot Tolvmanstegen. Gjorde en avstickare på leden ned till Ekelidvattnet och fångade resterna av älvornas dimhöljda dans.

Tolvmanstegens landskap och natur var bara så häftig och vyerna vidsträckta men tyvärr förstördes upplevelsen och vyerna av vindkraftsparken däruppe. Blev knappt ett fotografi taget där och jag försökte tänka bort vindkraftverken, men de hörs också. Jag undrade hur man lyckats få igenom detta projekt på en så säregen och vacker plats med hällar, vindpinade tallar, ljung och småmyrar. Läste på vid hemkomst. Visst hade det varit motstridigheter och att området inte ens varit naturreservat tidigare gjorde det tydligen lättare att få igenom planen om 22 vindkraftverk. 2009 fastställde miljödomstolen tillstånd och 2012 invigdes den färdiga vindkraftsparken. Det var fortfarande otroligt vackert, men samtidigt estetiskt ovackert. Hörde flera sjungande trädlärkor och det gjorde mig glad. Därefter hittade jag en bäck och fyllde på med två liter vatten samtidigt som jag vätskade upp mig själv. Såg dåligt ut med vattenpåfyllning framledes, för mycket bebyggelse nära vattendragen.

Tog lunch vid stranden av Idefjorden. Fortsatte över läckra Björnerödspiggen med sin hällmarker och vyer. Transportsträcka till sista etappsträckan från Högstad. Efter de läckra hällarna och mäktiga grottformationen vid Hillern med typ sju kilometer kvar till Strömstad joggade jag utför i en grusvägsbacke och ser en vandrare komma emot mig och plötsligt hör jag någon som säger ”Hello Niklas”. Hörde jag rätt? Jo, och snart såg jag att det var Alexander. Men vad, hur…? Han berättade att han åkt hem dagen efter vårt möte, inspirerad av min lätta packning hade han packat om och tagit bort allt onödigt, mer energität mat och hade nu två stavar istället för en. Ett glatt möte och han skulle nu vandra Bohusleden ner till Uddevalla. Han fick lite tips sedan önskade vi varandra glatt farväl. Och vilken fantastisk fin avslutning det blev efter att ha korsat E6:an. Ett låååångt läckert parti med hällmarkslöpning och fin stig den sista biten innan jag rullade in i Strömstad, där det blev en avslutande sightseeingrunda längs leden fram till hamnen och stationen. Yes, strax innan kl 17 nådde jag så etappmålet. Hann in på ”Kaffedoppet” och handla fika och glass innan stängning, tog sedan 17:20-bussen till Göteborg och tog in på Hotell Heden. Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, äta, sova. Gott. Slutet gott allting gott!

200526a 200526b 200526c 200526d 200526e 200526f 200526g 200526h 200526i 200526j 200526k 200526l 200526m 200526n

Fåglar och djur
Totalt noterades 96 fågelarter under min färd från Lindome till Strömstad. Det var spännande att notera variationen i artsammansättning i förhållande till naturtyperna längs med Bohusleden. Löv- och blandskogarna övervägde i södra delen medan barrskogarna – givetvis med inslag av lövskog och blandskog  tog över successivt ju längre norrut jag kom, men naturtyperna varierade stort. Exempelvis noterade jag sjungande rödvingetrastar först från och med dag fem och i ökande antal. De höga antalen med sjungande grön- och gransångare var frapperande, särskilt under första dagen med övervägande löv- och blandskog. Vad man skulle kalla sjungande karaktärsarter för hela färden igenom var löv- och gransångare, trädpiplärka, taltrast, rödhake och bofink. Storlommar både sågs och hördes i stort sett dagligen i lämpliga sjöar. Pratsamt patrullerande korpar var dagliga inslag på färden liksom nötskrikorna. Småspelande orrar hördes till och från morgon och kväll medan spelande morkullor noterades varje kväll. Värda att nämnas är även en kungsfiskare vid Bäveåns naturreservat, häckande kricka vid en mindre tjärn, härligt surrande nattskärror som hördes två kvällar och även mitt på dagen, ett par spelande enkelbeckasiner noterades, fyra arter hackspettar, forsärla sågs vid lämpliga strömmande vattendrag liksom strömstare vid tre tillfällen. Ropande tranor och galande gökar var stående inslag. Bland rovfåglarna noterades duv- och sparvhök, ormvråk samt flera fiskgjusar. Drillsnäppans karaktäristiska läte ljöd vid de flesta sjöar och skogssnäppor noterades ofta vid våta hyggen och fukthål i skogen. Sjungande svartvita flugsnappare och rödstjärtar förgyllde även de. På det stora hela är maj månad en fantastisk månad att vistas ute i naturen och mångfalden sjungande fåglar är helt fantastisk och det är som att vandra i en audivisuell katedral.

En del rådjur och ekorrar noterades liksom spår av älg, vildsvin och bäver. Snokar, några huggormar och rätt ofta skogs- och kopparödlor fick en att vakna till liv. Möten med enstaka paddor och grodor. De vanligaste dagfjärilarna noterades och de soliga och varma dagarna i början och slutet av färden gav upphov till transformering av troll- och flicksländor. Myggen hade inte kommit på allvar medan fästingarna var på hugget, plockade väl bort 5-6 fästingar som bitit sig fast på min delikata men svettiga kropp.

Något om utrustningen och maten
På det stora hela var utrustningen på detta mitt äventyr densamma som under liknande utmaningar de senaste fyra åren. Packlistan för detta äventyr hittar den intresserade på LighterPack. Trots att det var slutet av maj valde jag ändå det mer skrymmande och marginellt tyngre isolerade liggunderlaget framför det oisolerade. Vill inte överraskas av markkyla med dålig sömn som resultat och +130 gram är det tveklöst värt. Den prognostiserade nattemperaturen såg god ut för Spark2-säcken. På denna typ av äventyr fungerar Esbit-köket utmärkt och jag vet exakt hur mycket bränsle som går åt. Och som enkelt och lätt sovskydd för detta låglandsledsäventyr valde jag Gatewood-ponchon från Six Moon Designs.

Ut_SMD-Poncho

Det som var ”nytt” var främst ryggan. Till mitt förestående långvandringsäventyr i augusti/september behöver jag en större ryggsäck, inte för min utrustning utan för att kunna ha mat för 10-11 dagar i stöten. Valet landade till slut på en Osprey Talon 44 L. Fantastisk skön rygga som sitter som gjuten på min kropp. Blev därför nyfiken på 33-litersmodellen för mina löpäventyr. De senaste tre åren har jag kört med OMM Classic 32 L och är väldigt nöjd med den ryggan (har även en i reserv). Osprey Talon 33 har ingen ram som 44:an men identiskt ”ryggstöd”. Detta med air-space är mest trams, svettig längs ryggen  blir man oavsett. Testade 33:an under några besök i Tiveden i och med några modifieringar samt att jag tog bort ryggstycket helt. Även OMM-ryggorna (24 och 32 L) har ryggstycken (i form av 3/4 ihopvikbart liggunderlag). De funkar helt enkelt inte på min S-formade rygg och jag har lärt mig att istället packa dessa ryggor att följsamt passa min ryggrad. Även Talon 33 fungerade galant i detta avseende. Talon 33 har förutom ett bredare och skönare höftbälte ytterligare några funktioner som gör säcken ett strå vassare än OMM 32. Båda kommer att glädja mig många år framöver!

Ut_Ospreyrygga

Låtit skomakaren sy på flaskhållare (Go Pod) från OMM på bärremmarna. Normalt kör jag med Xinix som vattenrening och har gjort så sedan 2015, när så behövs, särskilt som det också fungerar som desinfektionsmedel vid sår av olika slag. Men eftersom det visade sig att filtret Katadyn BeFree passar mina 500 ml softflask från Tailwind använde jag under Bohusledsäventyret detta filter till mina två flaskor. Filterna fungerade utmärkt med god genomströmning och jag hade aldrig några problem med vattentillgång, jo, det var bara sista dagen som jag förutseende nog fyllde upp med två liter vatten efter Tolvmanstegen. Softflaskan på 600 ml som vanligen säljs med filtret är för stor för mina flaskhållare. Filtret går att köpa utan flaska. Hade dock en liten petflaska för att blanda vatten och resorb morgon och kväll, tror inte filterna lämpar sig för resorb.

Ut_Rening

När det gäller mat är jag inget fan av frystorkad mat, ser det bara som nödvändig, lätt och näringstät energi. Köper enbart Lyo eller Real, vilka inte använder palmolja. Lyo har dessutom större förpackningar på en del smaker men jag fyller om till specialplastpåsar och adderar sojafärs, chia, couscous samt solros- och pumpakärnor som mixats till mjöl för att möta upp mitt dagliga energiuttag. Brukar ha med mig olivolja men inte denna gång. Om man nu kan prata om kulinarisk höjdpunkt i min matmeny så toppas den i så fall av min lunch som består av en blandning av pulvermos (kolhydrater) och äggpulver (protein) samt rökt chorizo (fett och protein). Matmässigt är det alltid lunchen jag ser fram emot när det kommer till smak och konsistens. Och så en kaffe på det. Till frukost kör jag min vanliga supergröt bestående av bovete, dinkelflingor, quinoa, pumpa- och solroskärnor, mandel, hassel- och valnöt som mixas till mjöl och tillsätter sedan riven kokos, chiafrön, couscous, en del hela dinkelflingor samt diverse torkad frukt för smaksättning. Till 3 dl varmt vatten tillsätter jag 2 dl grötmix som sedan får svälla i några minuter medan jag sippar på en kopp morgonkaffe. Mellan frukost-lunch-middag äter jag snickers/twix/bounty och diverse nötter.

Ut_Mat

Reflektioner
Både då och nu är det första dagen och de två avslutande på Bohusleden som jag uppskattade allra mest, främst beroende vacker varierad natur, mer sammanhängande skog med färre och kortare transportsträckor på väg. Jag minns att upplevelsen av många transportsträckor på väg var densamma på Bergslagsleden och det blir så påtagligt när man tillryggalägger längre distanser. Det att våra skogar är som fragment, öar, och att stora arealer med sammanhängande skog är alltmer ovanliga. Tyvärr är det även så att jag passerade rätt många områden med ”avverkningsmogen” gammal produktionsskog. Kalhyggena kommer att bli fler. Jag blir genuint lycklig att komma in i kontinuitets- och så kallade gammelskogar, det är skog i min mening. Där finns liv och ljus.

Jag var väldigt förvånad att se så många vandrare utan stavar. Räknade till fyra vandrare med stavar och så Alexander som först hade en och sedan två. Totalt fem vandrare med stavar. Man får så mycket hjälp av stavar, inte minst när det blir en aning kuperat. Stavar rätar upp kroppen och man får ett bättre flow i rörelsen framåt. Och i norra delarna där det knappt finns spänger utan man får balansera på smala slanor och halvruttna trädstammar är stavar till god hjälp. Varenda ultralöpare som springer i bergen med väldigt lätt packning vet att stavar är guld värda. Att vandra i fjällen utan stavar är ju som att köra bil utan ratt. Så varför så få vandrare hade stavar förblir en gåta.

Intressant att i efterhand upptäcka att antalet höjdmeter var som högst första och andra dagen men sedan får man ha i åtanke att det var lättgångna höjdmetrar jämfört med de mer tekniska stigarna på norra delen av Bohusleden.

Jag är trots allt glad att en del sträckor gick på grusväg och gamla skogsvägar. En slags kulturvandring genom ett försvunnet tidevarv. Med lite föreställningsförmåga kan man se gårdar befolkade med mjölkkor, höns, hästar och grisar, lekande barn, vuxna som hässjar hö eller plöjer en åker. Så är inte fallet idag. Öde och tomt. Det var många gånger vemodet kom över mig. Bonden för en tynande tillvaro. Hur får de ens ihop det, de som ändå försöker? Ja, en vandring av detta slag väcker alltid undringar och tankar. Vart är vi på väg?

Sedan kan jag väl tycka att ansvariga för Bohusleden borde lägga mer krut på att bättra på markeringarna av leden på den norra halvan. Det måste inte vara en markering var femte meter som på södra delen men framförallt tydligare uppmärkt där leden delar sig eller viker av tvärt. Hade jag inte haft Topo GPS eller annan karta hade det varit kört på flera platser. Däremot tycker jag att det var härligt att det från Bottenstugan och norrut inte var så tillrättalagt med spänger och annat.

Avslutningsvis, kommer jag att besöka Bohusleden igen? Vem vet, möjligen utvalda etapper som jag fortfarande minns med glädje, ja, och så Vättlefjällområdet förstås. Sedan skulle jag vilja uppleva Soteleden. Hav och klipphällar sätter mitt hjärta i brand.

Ha en skön sommar!

Niklas