Sökresultat : Marviksdrömmen » Trail Stories

Dec 312020
 

01aI början av december 2019 påbörjade jag min bana som dedikerad utesovare och en kort resumé kan var på sin plats men den intresserade hittar förstås det mesta av grundorsaken i månadsrapporten för januari. Att sova ute är inte ett val jag ångrar, inte för att jag hade så mycket till val, jo, jag hade två val: hitta ett nytt boende eller ge det hela en tålmodig chans men med en äventyrlig inramning. Orsak: Flyttade till en ny lägenhet i slutet av november 2019 och det visade sig att ett – för mig högst obehagligt – lågfrekvent ljud pulserade till och från i fastigheten. Inte konstant men tillräckligt ofta för att jag inte skulle få sammanhängande sömn. Nu handlade det inte om ett vibrerande kylskåp eller så utan om vågor av dova svängningar som tränger igenom väggar, skallben, hörselproppar och hörlurar. Dessa vibrationer fortplantade sig även ut på balkongen, om jag gjorde desperata försök att sova där. Under dagtid är det så mycket andra ljud som stör ut denna typ av ljud men som blir påtagligt när allt annat tystnar framåt kvällen. Det otäcka med lågfrekventa ljud är att det lika mycket, eller kanske allra mest, handlar om vibrationer och svängningar som tränger in i ens huvud. En googling på ämnet ger två entydiga svar: mycket ohälsosamt för den som drabbas samt att källan till lågfrekventa ljud ofta är svårlokaliserad. Källan kan vara grannens akvariepump, ett fläktsystem eller ett vindkraftverk. Sedan är påverkansgraden individuell. Hade jag blivit ljudöverkänslig? Ja, det kan man bli av många orsaker, såsom stress, borelia eller frekvent användande av hörselskydd, för att nämna några. Bokade tid hos vårdcentralen för boreliaprov. Läkaren där var helt fantastisk och han bjöd på ett exklusivt paket av allehanda tester. Någon slags deluxevariant. Det var ju faktiskt dagarna innan jul 2019. EKG-svaren kom omgående och läkaren var lyriskt över mitt hjärta. Atlethjärta som han sa. Övriga prov kom en vecka senare. Alla värden var normala, bara aningen över gränsvärdet på sköldkörtelns hormonproduktion som läkaren menade kunde vara en tillfällighet och det bokades tid för ett nytt sköldkörtelprov några månader senare (som då låg inom gränsvärdena). Nåväl, jag tog upp yinyogan igen och började sova ute. Beslutade mig för att göra det hela till ett spännande äventyr och föra dagbok, nattbok kanske är mer korrekt, för hela 2020. Jag har har ju all tänkbar utrustning för ett utesovarliv året runt. Förändring under tvång. Radikala förändringar i ens liv växer sällan fram som en kul grej över frukostkaffet. Bara att skapa nya rutiner och omfamna det nya livet. Så skriver jag, ett år senare.

01b

Som en parentes kan nämnas att jag hade tänkt lägga ner denna blogg redan vid årsskiftet 2019/2020 men i och med projekten att sova ute på obestämd framtid och besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020 beslöt jag mig för att fortsätta skriva för bloggen året ut. Ett år som nu är till ända. Detta inlägg är således det sista jag skriver här. Aningen vemodigt men mest skönt. Bloggen får ligga kvar på obestämd tid. Några år kanske, som en digital kvarleva, historiska rester från en tid som var, inte som tar slut, bara fortsätter…

Anmälde hursomhelst ljudet till fastighetsvärden och fastighetsskötaren Jörgen kopplades in. Skulle de ta det på allvar? Jörgen berättade att de haft problem med lågfrekvent ljud i en annan del av huset några år tillbaka. Några fläktlager. Jag noterade av en tillfällighet att det lågfrekventa ljudet i fastigheten var som kraftigast i styrka nere i cykelkällaren. Jag bor högst upp på våning tre. Det ska erkännas att mina förhoppningar om att problemet skulle prioriteras eller att källan till ljudet ens skulle lokaliseras var låga. La ingen energi på spekulationer eller förhoppningar. Jag njöt av nätterna i mina väl valda gläntor i Torshargskogen 20 minuter hemifrån och under långhelger med äventyr. Såg min lägenhet mest som ett basläger och gör väl så än idag. Nåväl, efter en hektisk och sorgfylld höst 2019 med emotionellt stresspåslag, flytt, renovering av lägenhet och lågfrekvent ljud som torterade mig om nätterna gav mig nätterna ute i naturen snabbt nya krafter. Bara någon vecka in på 2020 var skillnaden i mående så otroligt påtaglig. Från trött dränerad zombie till att känna mig fylld av energi med skärpa och styrka. Jag behövde inga provsvar. God sammanhängande sömn ute i naturen är bästa medicinen.

01c 01d

Hemkommen från mitt sex dagar långa äventyr på Bohusleden i slutet av maj noterade jag en tyst lägenhet. Höll andan och lyssnade. Kunde det vara sant? Fick ett sms från fastighetsskötaren Jörgen som meddelade att de hittat källan till ljudet. Två pumpar som pumpade in fjärrvärme i grannfastigheten. Två pumpar var overkill så de stängde av en pump och sänkte hastigheten på den återstående. Voilá, ljudet var borta, nja, inte helt men så mycket svagare att det inte stör. Men att återgå till permanent sängsovande inomhus var otänkbart. Jag har sedan början på året passerat en gräns och att sova ute, framför allt detta att få somna och vakna upp i naturen, bjuder på så många ljuva fördelar. Att bara ligga och titta upp mot en svindlande vacker stjärnhimmel omgiven av stolta vajande tallar är hänförelse av bäst sort. Att sova i en säng inomhus en natt eller två fungerar men sedan måste jag bara sova utomhus. Ljuvt och svalt. Som natt och dag, som man brukar säga. Vågar fan inte tänka på den dagen jag hamnar på något gruppboende eller liknande, nä, då är det läge att ta färjan över floden Styx för en etta med jordvärme.

01g2002d01f

Lite statistik på 366 nätter 2020
Totalt har jag sovit 286 nätter utomhus (78,36%) och av dessa sov jag hela 72 nätter under bar himmel, vilket i runda tal gör 2 1/2 månad eller 20% av årets alla nätter. Resterande 214 utenätter fördelar sig enligt följande i fallande skala: tält (99), balkong (82), nättält (14), tarp/poncho (9), vindskydd (6) och under Takstenen (2) i Tivedens nationalpark. När det gäller nätterna på balkongen avnjöts de med täcke och madrass under sommaren, i tält under hösten och sedan i sovsäck när tältet blåste sönder den 17 november. Skönt att ha balkongen som alternativ sena kvällar hemma.

Första kvartalet var härligt hardcore med hela 82 nätter utomhus av 91 möjliga. Under mars månad sov jag inte en natt inomhus. April månad är i topp vad gäller flest nätter under bar himmel, hela 23 nätter vilket säger en del om vädret i april, tätt följt av mars med 15 nätter under bar himmel.

Totalt sov jag 112 nätter i min kära skog i Torsharg, majoriteten av dessa under första halvåret.

Av de 80 nätterna som tillbringades inomhus under året utgör en klar majoritet av sömn i säng, främst i min egen, men även hos mamma, Lilla Vasskärr B&B, hotell och B&B, kolar- och torvkojor, fjällstugor och någon tågkupé genom Sverige.

25

Ingen natt är den andra lik
Jag vågar påstå att dina nätter i ditt, kanske ert, sovrum är rätt förutsägbara och likartade. Natt efter natt. Kolla igenom sociala medier eller senaste nyheterna på mobilen det sista du gör. Det kan ju hänt något. I sällsynta fall kanske du läser eller avlyssnar en bok. En godnattpuss till din käresta. Kanske lite älskog, om inte tröttheten övervann lusten. God natt. Mörkt. Stillastående luft. Väggar, tak och golv. Drömmar. Vakna till klockan. Redan? Kollar mobilen det första du gör, kan ju (sällan) ha hänt något under natten. De vanliga morgonbestyren. Det enda som skiljer dessa dina nätter åt på ett mer radikalt vis är väl drömmarna. Förutsatt att du minns dem. Lägger vikt vid dem, uppskattar dem. Hur länge har det sett ut så? Och hur länge ska det se ut så? Vill du uppleva något annat? Och må bättre. Börja sova ute! Gör det inte till något extremt. Börja med en till två nätter i månaden, på balkongen, på altanen eller i trädgården. Bjud med din partner och framför allt barnen, katten och hunden. Låt dig förundras över stjärnhimlen, känn den svala luften mot ansiktet, andas in syrerik och kvalsterfri luft och framför allt: upplev sömnen när den är som skönast!

5aDD_hammock

Jag själv har passerat någon slags gräns eller kanske snarare funnit en slags balans som fungerar för mig när det kommer till välgörande sömn. Bättre återhämtning för kropp och själ än sömn existerar knappast, eller? Jag är tacksam för att jag tvingades till att börja sova ute för lite mer än år sedan. Så otroligt många minnesvärda ögonblick, kväll som morgon, som jag undanhållits om jag sovit i min säng merparten av årets nätter. Jag kommer inte att kunna gå tillbaka till att permanent sova i säng inomhus. Under den gångna julen sov jag tre nätter i rad i säng. Fick abstinens! Efter en natt på balkongen packade jag ihop sovprylarna i ryggan och promenerade till min ljuva under-bar-himmel-glänta i Torshargskogen. Sval luft. Måne och underbar stjärnhimmel. Tystnaden och de högresta tallarna, ingen av dem den andra lik. Jämngamla vänner. Fyra dagar social tillvaro till ända. Pust. Bara jag, stjärnorna, några avlägsna stjärnhopar och månen. Öppen planlösning. Så mycket förundran.

03n
03t

Utesovarrutin
Det gick väldigt snabbt att skapa en rutin, en utesovarrutin, till vardags. Rekade ett par fina platser i Torshargskogen 20 minuter hemifrån. Långhelgerna spenderade jag för det mesta med lätt löprygga och övernattningskit på fina stigar genom läcker natur i Mellansverige. Semestern var mer äventyrlig och långväga inom Sveriges gränser. Pandemi. Vardagsrutinen var väldigt enkel. Förberedde morgonens frukost redan kvällen innan; min specialgröt i blöt och espressobryggaren laddad. Kolla vädret och väderappen, för att avgöra om det blev tält eller natt under bar himmel och eventuellt val av sovsäck beroende på temperatur. När jag legat i tält har jag alltid med mig en bok och under vintern 2019/2020 gick jag ofta ut relativt tidigt på kvällen för att få ett par timmars läsning i tältet ibland ackompanjerad av vindens sus i trädkronorna, regnets sövande dripp mot tältduken, någon hoande kattuggla, grymtande vildsvin, skällande räv eller skönsjungande koltrast framåt vårkanten. En termos med kryddigt hett te. Som sagt, ingen kväll är den andra lik.

2002e
03v

Under bar himmel
Att sova ute i tält är ljuvligt. Likaså under en tarp. Vindskydd fungerar men hör inte alls till min favorit. Men det särklass ultimata och mest fantastiska är att sova under bar himmel. Utan konkurrens. Jag minns så väl de första stjärnklara nätterna under bar himmel för snart ett år sedan. Pirrigt givetvis. Utsatt och naket, en känsla som man snabbt bemästrar efter några nätter. Ett perfekt tillfälle att pröva gränserna för ens fantasi. Den fantasilösa är snabbt i hamn medan den med imaginär talang får passa sig. Låt inte fantasin skena. Låt ögonen vila på himlavalvet. Lyssna inte efter ljud som inte finns. Lyss till vindens sus i trädkronorna. De första stjärnklara nätterna förde mig utan omvägar tillbaka till mina unga år i fältbiologerna då vi många gånger sov under bar himmel i skogarna på Järvafältet eller uppåt Roslagskusten. Minnen från mörka vinternätter med sagolik stjärnhimmel hos mormor i Moskosel. Lite Stargate över det hela. Minnen som suger tag i en. När minnena så skingras och man återvänder till här och nu, glädjeruset som övergår i en svindlande känsla när hela ens synfält fylls av en väldig stjärnhimlen. Vidden av dess rymd som är omöjlig att ta in. Och vetskapen om att jag ser tillbaka i tiden. Miljarder av år tillbaka i tiden. Där ligger jag i en glänta i Torshargskogen och blickar upp mot himlen. Eller vad då, det kan ju lika gärna vara så att jag blickar ner. Vad händer om Jordens gravitationskraft plötsligt upphör? En liten glänta på en liten planet i periferin av en ofantlig galax vid namn Vintergatan som mäter 100.000 ljusår tvärsöver och innehåller sisådär 400 miljarder stjärnor. Och det mest avlägsna man kan se med blotta ögat om hösten, om man vet var man ska leta, är en suddig fläck vid namn Andromeda. Tänk då att det finns ytterligare 100 miljarder galaxer i universum. Visst kittlar det på ett nästan obehagligt vis? Och varje människa bär lite stjärnstoff inom sig, som all materia. Ödmjuk förundran över det ofattbara.

03s
2002r
03c
03k
03f

Det finns en anledning till att jag kommit att älska att sova ute under vinterhalvåret. Luften, temperaturen, stjärnhimlen, månljuset och frånvaro av flygfän. En del kanske räknar får när de ska sova. Jag räknar satelliter och stjärnfall. Minns kvällen på Klövberget vid Marvikarna i mitten av oktober. Stjärnklart. Inte en satellit men otroligt mycket stjärnfall. Som jag önskade. Meteorregnet Orioniderna. Detta medan månen höjde sig gyllengul i nordost och kattugglorna som tonsatte dramat med sina spöklika klävitt längs branterna. Ja, sånt man missar i ett tält för att inte säga i en säng med fyra väggar, tak och golv.

Så numera håller jag koll på vilka meteorsvärmar som passerar genom himlavalvet under vinterhalvåret via stjärnfallskalendern. Månen och planeterna håller jag också koll på. Med det ena kommer det andra, så nu ligger jag och läser om universum, kvasarer, kvarkar, svarta hål, strängteori, mörk energi, fotoner, kvantmekanik och supersymmetri. Och vem beskriver allt detta på ett ypperligt pedagogiskt vis om inte Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik. Kan varmt rekommendera hans böcker men också hans befriande ”vinterprat” om stjärnskådning, squaredans och universums mening i P1 lördagen den 26 december 2020.

22

Årets växlingar
Årets växlingar, ja, årstidsväxlingar, blir väldigt påtagliga om man vistas i naturen regelbundet och till detta kan även adderas skiftande väderlek. Under 2020 var det minimalt med snö. Knapp någon snö att tala om, åtminstone inte på mina breddgrader i Mälardalen. Januari till och med april var dock en helt fantastisk tid att sova ute. Minimalt med nederbörd. Det allt ljusare dygnet. Vårfåglarnas ankomst. Först trastarna och rödhaken som fyller skogen med sina toner, starar och sånglärkor som flyger över, sedan bofinkar och sädesärlor, morkullan som drar och i maj kommer så tropikflyttarna. Det som gör mig så glad när jag nu skriver dessa ord är att jag återigen har dessa fantastiska månader framför mig. Som jag ska njuta.

03m
Tiveden5
05k

Sommaren är väl fin på sitt vis men som utesovare är sommaren inget exceptionellt, tvärtom. Mygg, knott och andra kryp. Ofta varmt och klibbigt. Under de varma perioderna den gångna sommaren sov jag faktiskt bättre i min svalare lägenhet. Det var därför skönt att få dra upp till fjällen tre veckor i augusti. Mygg och knott inledningsvis men senare i Sarek bara skön sensommarhöst. Ljuvligt att i september återigen börja sova under bar himmel. Även om jag skaffat ett par nättält för sommarbruk är det ändå inte samma sak, men ändå bättre än tält. Kan njuta av himlen och träden som sträcker sig upp mot det ouppnåeliga i ett nättält. Ingen risk för kondens.

06bb 21
06k

När det kommer till äventyren under långhelgerna på vinterhalvåret blir det onekligen mycket sömn. Härligt att sitta vid en eld i mörkret och filosofera eller bara kontemplativt sugas in i eldens fladdrande lågor. Hypnotiskt. Men mycket sömn blir det och det är så fantastiskt skönt. Rekordet 2020 är nog 14 timmar sömn i Tivedens nationalpark i slutet av november. Detta efter en hektisk tid på jobbet och arrangemanget av Marviksdrömmen. Välförtjänt och välbehövligt.

01d
01l1Tiveden6

Ulvar, ugglor och andra möten
Tänk så mycket jag varit med om under året, som färgats av en pandemi, till och från någon av mina sovplatser i Torshargskogen. Längs med färden genom den svenska fjällvärlden. På Kindlas höjder eller längs Bråvikens kuperade höjder. För att inte tala om utforskandet av Tivedens nationalpark och nätterna där. Visst, många storslagna och minnesvärda upplevelser, men som jag brukar säga; det är de små till synes obetydliga ögonblicken som betyder något. Har man förmågan att uppskatta dessa små ögonblick är man sannerligen omgiven av rikedom. Ett lingonplattfly som trotsar minusgraderna. Tre skogsmöss samlade kring en liten hög havregryn i absiden medan jag äter frukost. En tallbärfis som klättrar på termosen i februarikylan. Alla dessa små spindlar av olika arter som kommer fram i mörkret. Så mycket att förundras över, i det lilla.

202001zzz

Sedan är det förstås de där ögonblicken som för lång tid är alldeles klara och som med lätthet låter sig spelas upp på ens inre filmduk. Som den där stilla, kalla stjärnklara kvällen med starkt månljus i Putbergen. Jag hade brett ut liggunderlag och sovsäck på en fin plats omgiven av väldigt gamla tallar. Satt och sippade på en kopp te i månljuset när plötsligt en varg med basstämma började yla alldeles nära. Strax anslöt ytterligare ett par vargar med sina gällare stämmor. Det hela varade i drygt en minut. Den minuten är utan tvekan den längsta i mitt liv. Och den mest fantastiska. Det tog sin tid innan jag lyckades somna. Eller den gången på ett berg vid Bråviken då jag vaknade på Valborgsmässonatten av att en berguv satt 100 meter ifrån mig och ropade. Ackompanjerad av en tutande rördrom i bakgrunden. Mäktigt. Spelade in den med mobilen och berguven fick vara med i Naturmorgon några dagar senare. Minnet av de ihärdigt ropande pärlugglorna i östra delen av Tivedens nationalpark gör en glad. Eller den varma junikvällen uppe på Simonberget när en nattskärra satt i tallen intill och surrade på sitt karaktäristiska vis. Getamjölkaren. Att få vakna till en kall gryning i en gosigt varm sovsäck till en ljudmatta av bubblande orrar, eller framåt våren storlommens ödsliga rop eller trädlärkans vemodigt joddlande melodi minner om en samhörighet, en tillhörighet, jag lätt glömmer bort. Att vara i nuet.

Putbergen1 Putbergen3

Visst händer det märkliga saker när man sover ute i naturen, kanske oftast när jag sovit nära bebyggelse. Blev stoppad av polisen en kväll när jag var på väg till min glänta i Torshargskogen. ”Och vart ska du då?” Jag sa inte hela sanningen: ”Ska testa lite ny campingutrustning i skogen”. Vi pratade om lite ditt och datt när den ena polisen frågade ”Är du inte rädd?” Jag har fått den frågan så många gånger att svaret kom per automatik: ”Rädd? Nä, den enda gång jag kan vara rädd är när jag går över Fristadstorget en fredag eller lördag kväll. I skogen? Aldrig”. Även poliser är människor.

På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och i påskas stod plötsligt en vit skåpbil parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Dag efter dag. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen, tänkte jag. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och så den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan har de senaste åren arbetat i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi hade som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Det blev många samtal och några ute-grillar-middagar i Torsharg innan de båda drog vidare till Ånge i maj. Nåväl, en solig morgon när jag sov under bar himmel vaknade jag av att något nosade mig i ansiktet. En sann adrenalinkickad pulshöjare innan jag vaknade till liv och fattade att det var Tess. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster, sammanträffandets mästare, skulle säga? Ska hälsa på dem i Ånge till våren.

Johan_Tess

Sent ska jag glömma den ljumma sommarkvällen i Torshargskogen den 18 juli när jag låg i mitt nättält och läste Erling Kagges Philosophy for Polar explorers. Provade en ny närmast magisk glänta i Torshargskogen. Några dagar tidigare hade vi i Torshälla runners passerat platsen och Ranald hade visat oss ett grävlinggryt i sluttningen intill. När jag så låg där på kvällen några dagar senare och läste hörde jag något komma tassande bakom stenbumlingarna intill (bilden nedan). La mig på magen, vågade knappt andas av spänning och väntade mig en grävling närsomhelst, i ögonhöjd, men nä, plötsligt kommer en räv struttande och i samma stund som den rundade stenen en meter från mig möttes våra blickar för en millisekund, den tog ett luftsprång och vände på något sätt i luften och försvann som en oljad rödorange blixt bort från mig. Stackarn. Jaha, där låg en skäggig snubbe och skrämde slag på skogens invånare. Jag kan fortfarande se bilden inom mig, den intet ont anande räven som rundade stenen, ute på en skön skogspromenad i jakten på något ätbart eller så var den redan mätt. Om rävar kunnat vissla så hade denna individ definitivt kommit traskande visslande på någon glad sommarmelodi. Ett möte på några sekunder som för evigt är arkiverat i minnesbanken. Med glädje!

18a

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla möten, stora som små, med filosofiska utläggningar om vari det stora ligger. Egentligen ligger inte det storslagna inbäddat i de små ögonblicken utan det är ju var och ens upplevelse av själva händelsen. Olika för var och en. Jag går inte omkring med en måttband och mäter omkrets och massa på ögonblick, men jag vet att många små ögonblick som utgör potentiella upplevelser går oss förbi för att vi i tanken är någon annanstans. Det underbaraste med att vara ute i naturen för mig är känslan av här och nu, relationen med naturen och kanske någon form av en nära bortglömd del av vad vi kallar samklang. Flykt säger en del, i så fall en flykt in i mig själv.

end

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnfall. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Finnsjon3
Finnsjon2

Något om sovutrustningen
När det kommer till mina sovsystem kan man dela in dem i två kategorier, ett system för vardagsbruk hemmavid och ett system lättare till vikt för äventyr på några dagar upp till veckor. När det kommer till tält har mitt Tarptent Notch varit min trotjänare i snart fyra år. Under 2020 använde jag det under vinterhalvåret, i fjällen och senhösten. I mindre omfattning har jag använt tarp/ponchon Gatewood Cape (Six Moon Designs), vilken jag föredrar framför en tarp. Ponchon har fått följa med på många turer som backup, är vädret OK sover jag under bar himmel. Införskaffade ett nättält från DD Hammock men det var lite väl stort för en person och ingång framtill. Inhandlade istället ett betydligt smidigare och lättare nättält från Six Moon Designs (Serenity Net) som dessutom är kompatibelt med ponchon. Båda dessa håller både knott och mygg borta. Näten från Sea to Summit håller inte knotten utanför.

9a
01p

Under den kallare perioden vinter och vår använder jag sovsäcksöverdrag när jag är ute på flerdagarsäventyr då jag uteslutande använder dunsäcken Spark III från Sea to Summit. På denna typ av äventyr har jag alltid två ultralätta jackor med mig, en i dun och en i syntet. Jag föredrar funktionell lagerprincip, både vad gäller kläder och sovsystem. På natten stoppar jag in fotändan av sovsäcken i dunjackan medan jag placerar syntetjackan över överdelen av kroppen. Sovsäcksöverdraget håller sedan jackorna på plats. Denna kombination har jag använt ner till –10 grader (med underställ). Sover jag under bar himmel skyddar överdraget även sovsäcken. Överdraget har vattenavvisande nylonbotten och flera gånger har jag varit med om att det börjat duggregna (fanns inte med på väderprognosen) på natten och då har jag helt sonika vridit överdraget så att den vattentäta delen skyddar sovsäcken. Jag har även en bred och lätt syntetsäck (Starlight från Mountain Equipment) för att ha utanpå Spark III:an när det är kallare än –10 på mina flerdagarsäventyr. På sommaren använder jag enbart syntetsäcken eller sommarsäcken Spark II om nätterna är kyligare. När det gäller sovsäcksvalet hemmavid till vardags använder jag min 30 år gamla Caravan Arctic i dun under vintern med ett tillskuret ”täcke” i microfleece eftersom säcken är så bred (och jag är så smal) att det bildas kalluftfickor, men microfleecen avhjälper detta effektivt. Jag har även en lättare och smidigare Haglöfs Hypna 2 som jag kunnat använda hela hösten ända fram till nu. Även i den använder jag ett ”täcke” av microfleece, ljuvligt skönt och varmt. Du behöver inte köpa en dyr liner i fleece utan beställ microfleece på metervara och klipp till själv, betydligt bättre och lättare då du inte behöver fleece på liggytan. Har även en tillklippt fleecedel för sovsäckshuvan som jag har ansiktet mot, skönt och sedan skyddar jag säcken från fett, svett och dregel.

01k
01k

När det gäller liggunderlag använder jag uppblåsbara lättviktare från Sea to Summit varav ett är isolerat för vinterbruk och fjällen. På vintern kompletterar jag även med ett halvt underlag i cellplast under det uppblåsbara och överkropp. På vissa platser kan markkylan vara grym, särskilt när jag väljer lite utsatta platser på berg och så för att betrakta himlavalvet.

Ja, detta är väl min sovutrustning i grova drag. Testade hammock på balkongen men eftersom jag ligger på sidan och vänder mig säkert 10-tal gånger per natt gav jag upp, men använder den när jag på sommaren ligger och läser. Så underbart rogivande. Önskar jag var ryggsovare. Köpte även ett billigt kupoltält på ÖB som jag monterade på balkongen, men det blåste tyvärr sönder i november. Jag har köpt silnylon och ska inom kort få till en snillrik konstruktion på balkongen, som jag kan dra ihop för att snabbt dra över mitt sovsystem om det börjar regna in.

27

Tips till blivande utesovare
Jag vill rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: ”Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt.” Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).

Jag har en enda förhoppning med detta mitt inlägg och det är att du som läsare någon gång den närmaste tiden provar att sova ute under bar himmel en stjärnklar natt. Åtminstone en gång. Reka en lämplig plats på förhand. Helst en tyst och öppen plats med fri sikt upp. Det kommer att kittla, men tänk, när upplevde du något kittlande senast? Minns du ens hur det känns när det pirrar i hela kroppen och någon slags barnslig förtjusning infinner sig. Vad är en natt eller två? Lura med dig en vän eller partner.

Månadsrapporterna 2020
JanuariFebruariMarsAprilMaj-JuniJuli-SeptemberOktoberNovember

Sista inlägget, inte sista äventyret
Jaha, då har vi kommit till det oundvikliga slutet på detta inlägg som också blir mitt sista för denna blogg. Strax över 350 inlägg på nästan nio år. Jag har sedan ett par år tillbaka känt att jag bara skriver olika versioner av samma sak. Sedan är det så att jag vill ägna min tid åt att skriva om andra saker, nya utmaningar, nya ämnen och perspektiv. Sant är också att jag vill fokusera helt på två böcker jag velat skriva under lång tid. Det finns inte tid för allt och allt har sin tid. Jag tänker inte författa någon sentimental minneskavalkad över de nio år som bloggen funnits och alla äventyr som har upplevts och beskrivits. Detta inlägg blir ett värdigt avslut. Det är som det är, no big deal.

Det var allt för mig och vem vet, kanske vi ses på en stig någonstans. Den som lever får se.

Niklas

06e

Dec 202020
 

Man behöver inte vara troende för att tro på en högre makt. Man behöver inte vara religiös för att ta del av en uppenbarelse. Man behöver inte alltid drömma om upplevelser som man inte trodde existerade. Det finns mardrömmar, rosaskimrande drömmar, våta drömmar, dagdrömmar och sanndrömmar. Och så finns det Marviksdrömmen, med en touch av himmelriket. Sådan var gårdagen, lördagen den 19 december. Tolv sköna stiglöparapostlar samlades vid Krampan. Till och med tomten var där. En regnfront hade dragit förbi österut under natten. Varm temperatur, stilla, fuktig luft och höga moln. En vanlig dag för att uppleva Marviksdrömmen, skulle man ha kunnat tro. Redan halvvägs in på södra loopen upplevde vi från Koberget en vacker orangeröd himlabrand längs horisonten. Blå luckor i molntaket. Korparnas rop. Tolv lyckliga stiglöpare, som olyckligtvis reducerades till elva mot slutet av loopen då en av de fagra apostlarna skulle utföra ett spontant glädjeskutt men trampade otäckt snett vid nedslaget med en ordentlig vrickning som resultat. Så var vi bara elva. Molntäcket hade spruckit upp och solen sken. Värmde och spred sitt efterlängtade ljus. Ömsesidig lycka på något sätt efter en synnerligen gråmulet december. Jag försöker på något sätt finna orden. Känns tafatt och torftigt. Det går inte ens att använda superlativ som episkt, magiskt, oförglömligt, himmelskt, strålande och liknande. De känns bara bleka och intetsägande i relation till upplevelsen ifråga. En mållös förundran infann sig. Ja, 24 kilometer, 900 höjdmeter och 5-6 timmar i underbart sällskap och fantastisk natur kan göra underverk och försätta sinne och själ i sällsynt njutfullt tillstånd. Lägg därtill ljuset, släpljuset och det där speciella ljuset med ett tunt dis i luften som skapar ett slags religiöst skimmer som bara gudar lämnar efter sig. Ett sådant där ljus som Skagenmålarna skulle kunna ha gett sin vänstra paletthand för. För att rättvist beskriva den upplevda dagen behöver man ta till bibliska metaforer. Någon tycker säkerligen det är att häda, men hade Jesus levt idag hade han med all sannolikhet varit stig- och bergslöpare. En (för)smak av himmelriket. Förvisso drömlikt, men ändå, en sann dröm. Gårdagen vid Marvikarna kvalar med lätthet in bland de tre mest minnesvärda dagarna under 2020 för undertecknad, förmodligen den bästa av dem alla. Och skymningen… Den skulle lika gärna kunnat vara en ljum marskväll med en föraning om en annalkande vår, en kylslagen midsommarafton eller en kväll i september med smak av höst. Nu var det december och fem dagar innan jul. Väck mig!

Nog med ord! Fotografierna från deltagarna under denna extraordinära dag talar sitt tydliga språk. Bara ett urval. De hade gjort sig bäst på en storbildsskärm i 3D. Och även så utgör dessa bilder fragment, utsnitt, av en större helhet som inte går att återge, man måste ha varit där. De lyckliga upplevarna som gjorde dagen så minnesvärd bär namnen Martin Källqvist, Thomas Tallin, Paméla Stenström, Anna-Lena Engwall, Linda Andersson x 2, Karl Avedal, Tomten (Björn Källström), Sandra Marinilli, Suzana Cuturic, Johnny Mårtensson och undertecknad. Fotografens namn återfinns i nederkant på respektive bild.

Kolla gärna in Karls sköna video och Marviksdrömmens bana animerat (klicka på flygplansikonen).

Så, varmt välkomna till en orgie av fotografier av bibliska mått.

God Jul och god fortsättning!

Södra loopen

01a 01b 01bb 01c 01cc 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01ii 01iii 01iiii
Sodra_loopen_blogg

Norra loopen

02a 02b 02c 02d 02e 02f 02g 02h 02i 02j 02k 02l 02ll 02lll
02m
02n
Suz202o 02p 02q 02r 02s 02t 02u 02v 02w 02x 02y 02z 02zz 02zzz 02zzzz 02zzzzz
Sun 02zzzzzz 02zzzzzzz
Suz1 02zzzzzzzzz 02zzzzzzzzzz 02zzzzzzzzzzz 02zzzzzzzzzzzz
Norra_loopen_blogg

Dec 062020
 

01aMärklig känsla. Nedräkning för detta dagboksprojekt. Vi är inne i december och november är historia. Och det var vid den här tiden förra året som mitt liv som dedikerad utesovare tog sin början även om själva dagboksprojektet startade den 1 januari 2020. Det är nedräkning på fler delar i mitt liv, korta som långa projekt. Tivedsprojektet är snart över i och med kommande helgs besök i Tivedens nationalpark, mitt tolfte och årets sista. Cirkeln är sluten. Den här bloggen kommer stillsamt somna in men leva vidare i en slags konserverad form på en hylla i cybervärldens Riksmuseum någon gång i januari 2021. Detta efter 360 inlägg och nio år, ja, lika länge som jag gick i grundskola. Allt har sin tid men vi är ännu inte framme vid den slutgiltiga injektion, eh, jag menar inlägget.

Summerar novembers utesovarliv med 12 nätter inomhus och 18 utomhus. Nätterna utomhus fördelar sig på: balkongen (8), under bar himmel (4), tält (3), partytält (2) och poncho (1). Totalt sett har det detta år blivit 262 nätter utomhus varav hela 62 sköna nätter under bar himmel (siktar på att få till 12 nätter under bar himmel i december så kan året summeras med 20% eller 2 1/2 månad under bar himmel). Den 19 november blåste tältet på balkongen sönder och jag sover nu utan skydd när jag väljer balkongen, spände dock fast ett paraply hörom kvällen/natten då regnet kom österifrån. Tre av nätterna inomhus sov jag hos vännerna på Lilla Vasskärr vid Skottvång, resterande i min säng hemma (hälften beroende på att jag inte orkade demontera det havererade tältet).

Det har blivit många övernattningar kring Marvikarna i och med uppmärkning av Marviksdrömmen. Reflexer, snitslar, flaggor, repuppsättningar och pilar samt några omdragningar. Och sedan nedtagning av desamma efter själva eventet som gick av stapeln den 21-22 november. Fantastiska dagar före och efter den brutala lördagen 21 november som bjöd de 42 deltagarna på en prövning värd namnet. Kvällen under bar himmel på Falkberget den 6/7 november högt ovan Mellan-Marviken var helt fantastisk. Kvällen var ljum och stilla. Himmelsk stjärnhimmel. Räknade till fem stjärnskott men noterade inte en enda satellit. Ett par kattugglor som drog runt längs stupen och ”klävittade” skräckfilmsaktigt. Och så en gyllengul stor närmast full måne som steg sakta i nordost. En kväll att minnas. Hur många sådana kvällar upplever man hemma i sin säng?

01b 01c 01d 01e 01f 01g 01h 01i 01j

Avslutade november månad i ett ljuvligt stilla och fridfullt Tiveden. Till skillnad från tidigare besök i nationalparken var det få besökare, vilket främst får tillskrivas kylan som gjorde intåg och kanske att folk valde 1:a advent i hemmets vrå. Det blev ett besök som gick i sömnens och njutningens kontemplativa tecken. Den 1:a advent vaknade jag upp till ett fint vitpudrat landskap och novembers sista natt tillbringade jag vid sjön Undens strand.

01l 01m

En ny liten pryl tillkom i min utrustning nämligen en nätt och lätt taklampa att ha i mitt tält, trevligt med tanke på de långa mörka nätterna under vintern.

01k

Njut av december, snart vänder det, mot ljusare tider…

Niklas

Dec 022020
 

01aDen gångna helgen, ja, den sista i november som bjöd på pudervit första advent avnjöts i Tivedens nationalpark. Mitt elfte besök i nationalparken detta år. Ett besök i månaden. Ett besök återstår innan mitt projekt är genomfört men vi ska inte gå handlingarna i förväg. Varje besök innebär alltid något nytt. En ny stig, nya möten eller bara annorlunda väder. Ett är säkert, inget besök är eller har varit det andra likt, även om jag känner att jag börjar kunna nationalparken, dess sänkor och yttersta hörn och den stiglösa östra delen som jag aldrig kommer att tröttna på. Nåväl, detta mitt elfte besök gick i sömnens och den rogivande avkopplingens tecken. Jag var uppenbarligen i behov av detta efter allt fix med Marviksdrömmen. Före, under och efter. Men det har det sannerligen varit värt. Så det var med längtansfulla steg jag steg av bussen i Sannerud och tog den gamla kyrkstigen mot nationalparken. Mörkret som sänkte sig med månen strax över skogens taggiga rand. Så tyst. Kom till Käringaudden vid Stora Trehörningen. Inte ett tält, vilket inte hänt sedan i april. Pandemin har tvingat ut folk i naturen. Radikala förändringar uppstår inte sällan ur tvång, ofta med positivt utfall. Vid mitt oktoberbesök var Käringaudden belägrat med grandiosa familjetält. Tur att jag har mina olika alternativa tältplatser strax utanför nationalparksgränsen. Misstänkte nog att det skulle vara folktomt vid detta besök. Mörkret och omslag till kyla med minusgrader på nätterna. Vedförrådet var påfyllt. Bara såga upp, klyva, spänta och göra upp eld. Slå upp tältet och inviga min ultralätta tältlampa. Myslys. Avnjöt diverse godsaker som jag fått av Paz på Marviksdrömmen. Kröp ner i min gosiga dunsäck vid sjusnåret. Ljuvligt. Sångsvanar kommunicerade vemodigt där ute på sjön. Ingen vind. Gled iväg mot sömnens domäner. Somnade innan åtta. Sov som en prins till klockan 10 på lördag morgon. Ett par uppvaknanden under natten för att lätta på blåsan i min dedikerade pissflaska från OMM. 14 timmars sömn. När hände det senast? I ett annat liv kanske. Underbart hur som helst!

01b 01c 01d

När det var dags för frukost upptäckte jag att jag glömt påsen med spork, mugg, kaffe och te. Inte bra. Äta mat med vänsterhanden? Den kreativa ådran infann sig snart. Med en kniv kan man göra underverk, det vet mina finska vänner. Fann en bra vedbit och klöv fram ett bra stycke, sedan var det bara att sätta sig vid elden och tälja fram en slev. Tackar min lyckliga stjärna för alla smörknivar jag snidat i slöjden som liten. Helgen var räddad. Kaffe fick jag klara mig utan. Termosen var med så det blev en helg med varmt vatten. Och med inbillning kan man lura både smaklökar och hjärna. Ni anar inte vilka smaker jag komponerat.

01e 01f01g01h

Kom inte iväg förrän vid 12-snåret och överlämnade elden till två snubbar med hund. Sedan anträdde jag min förmodligen kortaste tur i nationalparken någonsin. Tog stigen till Ösjönäs och sedan den orangemarkerade stigen runt Blanksjön. Testade även en genväg längs en ridstig. Slog läger på min favoritudde vid Blanksjön #2. Sex kilometers färd. Hade lagt undan ved vid mitt tidigare besök. Blanksjön gjorde skäl för namnet. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Mös och läste boken Dersu Uzala av ryssen Vladimir Arsenyev vid elden. Nostalgi, minnen och tid blandades, år suddades ut. Vad är tid? Akira Kurosawas film Vägvisaren såg jag som ung naturälskande fältbiolog på bio någon gång 76/77. Den gjorde intryck, satte avtryck. Och min stora idol var Jan Lindblad. Tänk att det skulle ta drygt 44 år innan jag läste en artikel i Svenska Dagbladet och blev glatt upplyst om att filmen Vägvisaren faktiskt baserade sig på en autentisk bok med titeln Dersu Uzala. Tyvärr inte översatt till svenska, men jag läser lika gärna och ofta böcker på engelska, så det var med barnsligt skön nyfikenhet jag lät mig absorberas av boken. Miljön, den bästa tänkbara. Ett utlåtande lär komma när det är dags att sammanfatta mitt år som dedikerad utesovare och alla böcker jag läst i tält, vindskydd , nättält, under tarp, i stugor och under bar himmel. Men inte här och nu.

01i 01j 01k 01l

Ännu en natt med mycket sömn. Vaknade upp till 1:a advent och ett vackert tunt vitpudrat landskap. Leendet kom av sig självt. Ingen brådska. Mysa i sovsäcken medan gröten svällde i kastrullen. Kungsfåglar och tofsmesar i tallarna längs stranden. Någon avlägsen korp gjorde sig hörd liksom en ettrigt ”prippande” spillkråka. Vackert.

01o

Ännu en sen morgon med avfärd vid 11-snåret. Tog stigen via huvudentrén, inte många bilar där. Fortsatte längs Trehörningen upp mot Vitsand. Några som grillade korv. Räknade till sex bilar. Oerhörd kontrast till hur det sett ut under mina besök mellan april och oktober. Underbart att människor söker sig ut och jag hoppas att de fortsätter även när pandemin lagt sig. Min färd fortsatte på kyrkstigen till Sannerud och sedan längs en ridled norrut längs Unden upp till Sågkvarn. Slog läger två mil senare på samma plats vid Undens strand som i oktober för att ta morgonbussen till Laxå och sedan tåget hem. Som sagt, inget extraordinärt och händelserikt besök denna gång. Bara ett skönt bara-vara-besök. De behövs de med. Och texten och bilderna blir därefter. Sparsmakat.

01m 01n 01p 01q 01r

Önskar er alla en skön december trots pandemi och restriktioner.

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>

Nov 262020
 

00a_Top

Den gångna helgen gick Marviksdrömmen fat ass event av stapeln. Ja, eller kanske vore Marviksdrömmen bad ass weather event mer korrekt, beroende på vem du frågar. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder kan tyckas vara en utsliten klyscha men som – lördagen den 21 november – sannolikt bjöd flertalet löpare på en del lärdomar när det kommer till framtida utmaningar. Efter helgens upplevelse är jag rätt säker på att det kommer ligga ett antal klappar under granen innehållande ljuvligt doftande regnplagg och vattentäta skalvantar. Sexigare julklappar får man leta efter men bara de initierade vet hur Maslows behovstrappa ser ut för dedikerade ultratraillöpare.

Så, vad är då Marviksdrömmen för ett event? Kort sagt, det är ett episkt äventyr i fantastisk och utmanande Sörmländsk natur längs den långsträckta sprickdalen vari de tre Marvikarna ligger som långsmala band. Kalla, vackra och tysta. Banan mäter drygt 24 km och +900 höjdmeter längs tekniska stigar och obanade sträckor som bjuder på pirriga klättringar och läckra vyer. Att området sedan har en mörk historia ger mörkerlöpningen en konturlös men spännande inramning. Korparna håller koll på allt och alla som rör sig i området och vargarna från både Mölnbo- respektive Ärlareviret rör sig regelbundet i området. Allt detta 50 minuter från centrala Stockholm. Marviksdrömmen är således något utöver det vanliga. En minnesvärd upplevelse. En dagdröm för vissa, en mardröm för andra, beroende på inställning och hur många varv som avverkas. Eventet i sitt originalutförande gick med all rätt under rubriken Mar(viks)drömmen, så även denna gång, åtminstone inledningsvis. Den som är intresserad av bakgrunden till denna kreation liksom Marvikarnas mörka historia följer bara länken till Om Marviksdrömmen.

Marviksdrommen

Årets upplaga av Marviksdrömmen var liksom föregående år ingen tävling utan en form av fat ass, låg profil, vänner och bekanta, vänners vänner, en sluten skara entusiaster inte olikt det mästerskap som nordens druider anordnar en gång om året, nåväl, ingen anmälningsavgift, inga svenne-finisher-tishor eller smaklösa goodiebags, ingen formell tidtagning eller plastiga medaljer. Det finns något gudomligt vackert i familjära event där äventyret och upplevelsen är det primära. Naturen, vädret, stigarna, klättringarna, diset, dagsljuset som övergår i mörker och reflexer som glimrar och ledsagar i dunkla skogars tystnad, stjärnbestrött himlavalv som speglar sig i Marvikarnas mörka vatten, ja, allt detta är scenen för skådespelet. En scen som befolkas av äventyrslystna stiglöpare på jakt efter njutning eller utmaningar långt utanför ens komfortzon. Snabb eller långsam spelar ingen roll. Ett varv eller sju, en utmaning oavsett, utifrån var och ens individuella förutsättning. Glädjen att dela något med andra och Marviksdrömmen har definitivt något för alla.

01b

Deltagarantalet var tidigt satt till 50 personer, utifrån fat-ass-format, logistik och för att undvika onödigt slitage på vissa sträckor i de naturreservat som omger Marvikarna. Var och en bestämde själv hur många varv som skulle avverkas, förlåt, avnjutas.  Deltagarna kunde välja att starta klockan 10:00 eller 14:00. Klara majoriteten valde en tidig start. Dagarna innan helgen den 21-22 november höll så Stefan Löfven tal till nationen om att sänka taket på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. En demokratisk omröstning genomfördes bland de 49 taggade drömaspiranterna: Masstart eller flygande start mellan 09:00 och 10:00? En överväldigande majoritet valde det senare alternativet. Och så fick det bli, inte bara beroende på Löfvens tal och Corona utan lika mycket beroende på väderprognosen. Det såg ut att bli allt annat än solskenslöpning lördagen den 21 november. Kallt och blåsigt och frågan var väl bara hur mycket hur länge det skulle regna. Vem vill stå och huttra i väntan på start? Sol, stilla och vackert både på fredagen och söndagen men däremellan… Trump svamlar om riggat val, vad var väl det i jämförelse med det stundande vädret för Marviksdrömmen på lördagen? Riggat? Tror fan det!

01a

Nog med ord från den som inte ens var med och sprang Marviksdrömmen. Jag har förvisso sprungit drömmen oräkneliga gånger under skapelsens tillblivelse men jag har aldrig sprungit mer än ett varv åt gången. Så vem är jag att uttala mig om drömmen efter ett, två, tre eller fler varv? Så detta inlägg, rapport eller vad man nu vill kalla det är väl mer att se som en banläggares version eller som en baksidetext till en bok eller en trailpornografisk långfilm som innehåller 42 parallella historier och löpupplevelser. Marviksdrömmen ska inte förklaras eller läsas, den ska upplevas. Hela 42 sköna stiglöpare kom till start på lördag morgon den 21 november. Krampan var som en vindtunnel med regn och kyla och jag vet inte om de startande blev så mycket muntrare när jag upplyste de startande om att Per Sjögren skulle ge sin vänstra hand för ett äkta Kullamannenväder som detta. De flesta var nog glada över en flygande start, komma iväg på stigarna, till äventyret, och bort från blåshålet Krampan.

01h 01i
01c
01zzzzzzz01d 01e

Prövningens första varv
Kornsnö på morgonen som övergick i kylslaget regn. Patrik Lindblom och John Fors hängde på låset och gav sig iväg strax innan nio och Simon Gräsberg som har för vana att göra sen entré kom iväg strax efter tio. Idel förväntansfulla miner trots kyla, regn och blåst. Kolla in Karl Avedals klipp strax efter start. För egen del hade jag bara längtat efter denna stund, allt riggat, banan uppmärkt och sköna löpare på väg mot en minnesvärd upplevelse. De flesta drog förbi Krampan efter södra loopen, men några kompletterade med dryck och klädsel. Trevligt med Björn och Maria som funkisar samt Niclas och Fredrik som supportade sina kämpande partners (Sara och Camilla) i storslagen stil. Det var skönt med stort partytält och värmande eld. Patrik fick tyvärr ge upp efter södra loopen. Kroppen hans var inte återställd efter förkylning. Tråkigt eftersom han siktat på att slipa barnrekordet (sitt eget) på ett varv, som låg på 2:48 från förra året då banan var 1,5 km kortare. Jesper Flink körde som vanligt i sandaler och efter södra loopen körde han utan strumpor, för att slippa våt kyla. Han är bara sådan.

01j

Regnet ville inte upphöra. Och när löpare börja komma in efter ett varv var det med blandade känslor. En del huttrande, blöta och frusna medan andra tog det nödvändigaste och eventuellt bytte till torrt och sedan vidare. Tror flera välkomnade varm buljong, kaffe och het ingefära spetsad med lime och honung. Totalt 15 löpare nöjde sig med ett varv. Några hade från början bestämt sig för ett varv, några fick fick skadekänningar och ytterligare några var kanske inte helt förberedda på kylan och vätan. Värt att nämna är Simon Gräsbergs gasellika framfart med tiden 2:40 på första varvet! Banrekord.

01k 01x01y01m01l
01q01s

Snabbt, långt, länge…
Regnet och blåsten fortsatte, men luckor med uppehåll blev tätare och temperaturen steg. Trots det valde en spridd kvintett att kasta in handduken efter 1 1/2 varv och jag led med Malin Vesik som kände av sin lårskada och som längtat efter norra loopen i mörker och glittrande reflexer tillsammans med sin vapendragare Peder Nilsson. Drömmen lever vidare. Även Jo Stevenson och Tobias Röstlund nöjde sig där och då trots skotskt semesterväder. Jonas Collén var mest sugen på korv och det kan man förstå för det tog på krafterna att tänka ut filmvinklar längs Marviksdrömmen, så kolla in Jonas guldkorpnominerade kortfilm för att få en hint om drömmen. Mycket händer här.

01v
01o

Det började skymma. Dags att tända marshaller. Björn drog igång grillen. Det vankades kryddiga korvar. Regnet upphörde framåt eftermiddagen, vinden mojnade och temperaturen blev löpvänligt skön. De som körde två varv eller fler fick verkligen valuta för tiden ute på stigarna, ljus och mörker, pissväder och skönväder. Marviksdrömmen är dessutom navigeringsmässigt så mycket enklare med reflexmarkeringarna, inte minst efter en mental dust som den under första varvet. Även Mats kunde slappna av då Erik sprungit bort gnället från första varvet och log sitt vanliga solskensleende. Halva Västeråsmaffian dundrade in, men var fan var Ilich? Frågan upplöstes när Simon kom indundrande längs marshallerna. Två varv på tiden 6:13. Sjukt snabbt! Givetvis banrekord. En urkokt och krympt korpskalle till Simon och en till Patrizia som var snabbaste dam på 7:22. Totalt 12 löpare genomförda två varv och fick uppleva det bästa av Marviksdrömmens olika karaktärsdrag. Och vad blev det av Ilich? Till slut ljöd spanska segertjut i Krampans dunkel och även Ilich bjuder på en härlig orgie av klipp i sin kortfilm.

01g
01zz 01zzzzzz

Stjärnklar ljum kväll
Radarparen Jocke/Sofia och Micke/Johan separerade efter två varv. Sofia och Micke fortsatte var för sig mot sina mål många timmar bort och båda såg oförskämt pigga och lätta ut när de drog iväg. Ytterligare sju löpare gav sig ut på ett tredje varv. Förra året var det bara en löpare, Thomas Gottlind, som körde tre hela varv varav 11 timmar i mörker. John Fors var totalfokuserad och höll ett stabilt tempo, vilket även var fallet med terraultramissionärerna Erik Källberg och Mats Dahlén. Svårt att att avgöra hur John och de senare låg till i tid sinsemellan. Inte att förglömma är den kämpande trion bestående av Camilla, Sara och Moa. Moas vapendragare Paz fick ge upp efter ett varv beroende på knäkänningar så Moa slog följe med diserna. Men jäklar vilken trio, var och en med sina demoner och distansrekord i sikte. Och vilken support de hade i form av makarna Niclas och Fredrik och barnen.

01f
01r01t

Vilken vacker kväll det blev! Halvmånen som sakta sjönk ner bakom skogsridån i sydväst, gnistrande stjärnhimmel utan ljusföroreningar, skön temperatur och en sprakande eld. Björn och Maria hade tackat för sig och begivit sig till havsbandet utanför Trosa. Jag och tvåvarvaren Jakob Källstrand satt vid elden och njöt av kväll och samtal och snart fick vi sällskap av Anders Magnusson som nöjde sig med fina 2 1/2 varv. Läckert med fjärran pannlampor på höjderna norröver längs Mellan-Marviken. Plötsligt var en pannlampeförsedd varelse med snabba steg på väg in. John Fors, Eskilstunasonen, som var tillbaka efter flera månaders med hälseneproblem. Och vilken comeback! Tre varv på 12:14 och tillika banrekord. Återstod att se vad ringsuktaren Erik och Mats kunde göra för att hota John, men det kändes som att de båda var ute på tredje varvet för att njuta av stjärnhimmeln som två glada alver på tur.

01zzzzz
01zzzz

Sofia kom in och såg relativt oberörd ut. Satte sig vid elden och intog medhavd mat. Skulle hon fortsätta mot sitt mål på sju varv, det vill säga +100 miles? Inte många kvar ute på banan. Utspridda. Ingen med samma mål att göra sällskap med. Sofia och Micke var tyvärr i ofas tidsmässigt. Och Anders Widmark hade gett upp ambitionen om 4-5 varv efter en brutal felspringning. Sofia gav sig ut på varv fyra och södra loopen. Strax därefter rullade Erik och Mats in på 12:25, 11 minuter efter Johns tid. John blev därmed ägare av en fet korpskallering, men han var redan på väg hem (den är på väg med posten John). Vi grillade korv och snackade runt elden. När de for hemåt kröp jag ner i sovsäcken. Fem kvar ute på stigarna. Slumrade till och vaknade av att Niclas stod i partytältet: ”Tjejerna är på ingång”. Väntan, väntan och så, där borta kom tre gungande pannlampor, sakta, närmare och närmare. Vilken trio! Tre glada kämpar. Man får gåshud! Moa som spytt ett par gånger, parerat höjdskräcken och accepterat mörkret. Sara som satte nytt brutalt distansrekord på 72 km och 2900 höjdmeter, mot det det tidigare på 50 km på platten. Camilla däremot behövde köra södra loopen för att slå distansrekord och hon hade kapacitet, men ambivalensen och funderingarna satte stopp för en fortsättning. Tre varv är tre varv. Respekt! Fyra korpskallar var avsatta för kämpainsatser utanför placeringar och så. Dessa tre kämpar belönades således med varsin välförtjänt krympt korpskalle.

01zzz

Medan jag satt i deras tält och sippade på en kåsa med kaffe höll jag på att missa Sofia som kommit in från södra loopen och var på väg till sin bil för att sova. Hon nöjde sig med 3 1/2 varv, Marviksdrömmen á la 50 miles! Vi hann byta några ord och jag bara kände att hon kunde ha fortsatt flera varv till. Hon såg fasen inte trött ut och hade den där beslutsamma blicken. Hade det bara varit några fler långvarvare ute på banan är jag övertygad om att hon fortsatt. Hon lovade att titta förbi på morgonkulan och jag meddelade förstås att den andra ringen var hennes, då hon var snabbaste dam på tre varv.

Kvar ute på drömmen var Micke. Satte mig i partystolen utanför tältet. Jag hade sett hans pannlampa på håll och han var på ingång. Till slut såg jag hans gungande pannlampa närma sig. Det blev handklapp och pepp. Svårt att inte bli berörd av någon som med lätta steg, ett leende och liksom glittrande ögon stannar framför en och talar lyriskt och obehindrat. Efter fyra varv. Han böjer sig ner under presenningen och plockar något ur sin box och säger: ”Undrar om jag ändå ska ge mig ut på ett varv till så att jag får uppleva soluppgången”. Micke, orienteraren från Järfälla, ja, vad svarar jag? Ingenting, bara ler inombords. Till slut bestämmer han sig dock för att gå till bilen som är färdigbäddad för sömn. Det feta korpskallearmbandet blir därmed hans. Jag önskar honom en god nattsömn.

Jag kryper ner i min sovsäck och nyper mig i armen. Marviksdrömmen är verklig om än drömlik. Och Erik Källberg sammanfattar sin upplevelse av Marviksdrömmen enkelt och koncist på Strava:

”Tre varv på världens längsta, brantaste, halaste och bökigaste 24km-bana signerad Niklas Holmström. Underbart helt enkelt!”

Gåvor från Putbergens druider
Fat ass event är som bekant inte synonymt med medaljer och annan miljöpåverkande konsumtion. Priset man får som deltagare i Marviksdrömmen är upplevelsen och förhoppningsvis ett högst personligt minne, värt att minnas och vårda. Nåväl, ibland tycks ödet ha ett finger med i spelet när det kommer till premiering av insats. Tidigare i höstas hälsade jag på druiderna i magiska Putbergen. De berättade med stort vemod att årets upplaga av de Nordiska Druidmästerskapen som skulle ha gått i Värmlandsskogarna blev inställd på grund av den rådande Coronapandemin. De hade då beslutat att istället skänka ett antal gåvor till Marviksdrömmens deltagare. Sedan var det upp till mig att fördela dem rättvist. Fördelningen blev enligt bilden nedan:

Gifts

GPX-fil, kartor och Stravasegment
Snitslar, flaggor och en del pilar utanför de markerade lederna togs ner de två efterföljande dagarna så för den som önskar springa eller vandra Marviksdrömmen rekommenderar jag att ladda ner GPX-filen. I mörker leder reflexerna dig rätt. Här hittar du även kartorna för södra loopen respektive norra loopen. Sedan har Johan Nilsson varit vänlig nog och skapat Marviksdrömmen som segment på Strava. Och Marviksdrömmen finns även på FB, så håll koll på den för kommande Marviksevent.

Marviksdrömmen 2021
Egentligen var denna upplaga av Marviksdrömmen tänkt att bli en grand finale men efter några samtal med löpare under lördagkvällen och med Sofia på söndag morgon var idéflödet igång. Jag är inte mycket för repriser och det lutar åt att Marviksdrömmen 2021 kommer att handla om 50 miles (3 1/2 varv) och 100 miles (42 km läcker ledlöpning + 5 varv). Ingenting annat. I vilket format återstår att se men jag ska kontakta tillsyningsmannen för Åkers Kronopark samt Länsstyrelsen i början på 2021. Ett regelrätt tävlingstillstånd skulle förenkla en hel del, utan att frångå det familjära formatet. Själen, om man så vill. Det handlar också om respekt för naturen särskilt som Marviksdrömmen går genom flera naturreservat och ett fågelskyddsområde.

Men det är kul att helgens event har fått en del uppmärksamhet. Förra årets upplaga av Marviksdrömmen var enkom för de som skulle ge sig på Kullamannen och loopen på Kullaberg i mörker. Jag hade då kontakt med Per Sjögren som bland annat puffade för Marviksdrömmen. Och efter detta event damp det ner ett mail från Per. Kanske var det Simon Gräsbergs inlägg på Insta som fick Per att skicka inviten. Vem vet säkert, men det kan ju inte vara kul att höra att Kullamannen är som Lidingöloppet i jämförelse med Marviksdrömmen, särskilt som KM kommer att ingå i Ultra Trail World Tour 2021. Även Ultra-aktuellt med Westergren och Hällneby hade snappat upp helgens event vid Marvikarna, spela fram till 19:20.

Tack till…
Slutligen ett stort tack till er alla för att ni bjöd upp till dans och gjorde verklighet av drömmen! Vad hade Marviksdrömmen varit utan er? Intet! Som kärlek utan kyssar…

Sedan är det ett flertal personer som är värda ett särskilt tack och jag tänker då på Per-Inge och Eddy (Lilla Vasskär B&B) som hjälpte till att rigga basen vid Krampan, skjutsat undertecknad hit och dit och slutligen skjutsade hem en trött men glad druid med allt materiel. Björn Källström och Maria Karlsson är värda en stor varm kram för att de hjälpte till i Krampan hela lördagen. De sköna diserna Sara och Camilla som förutom att kämpa sig igenom tre varv bjöd alla löpare på sin Disbrygd. Åke och Annika på Krampans gård som lånade ut grill och äkta Skottvångskol. Arbetskollegan Peter Andersson som körde ett billass med material och utrustning till Krampanlägret. Tack även till Johan Nilsson, Erik Johansson, Gustav Henriksson och Henning Holmström (inköpt klaffbord) för diverse hjälp. Vidare ett tack till Thomas Cosmo (Svinsjögårds Samfällighet), orienteraren Kåge med fru vid Nygärdet och de boende längs grusvägen innan stigningen upp till Sörmlandsleden på södra loopen.

01n 01z

Till sist, detta var ett fat ass event utan anmälningsavgift men de som ville kunde swisha en frivillig gåva och jag kan bara säga att jag är rörd, överväldigad och oerhört tacksam för alla era bidrag som med marginal täcker alla utgifter som detta arrangemang medfört. Saknar ord!

Marvikskramar till er alla

Niklas

01u

Startande, antal varv och tid

1. Patrik Lindblom, 1/2 varv – 1:08

2. Bosse Johansson, 1 varv – 3:45
3. Andreas Trail, 1 varv – 3:49
4. Henning Holmström, 1 varv – 3:51
5. Linda Carlsson, 1 varv – 3:56
6. Gustav Henriksson, 1 varv – 3:57
7. Stefan Leeiner, 1 varv – 3:57
8. Karl Alvedal, 1 varv – 4:06
9. Erika Särnholm, 1 varv – 4:06
10. Robert Landin, 1 varv – 4:09
11. Susanna Thörn, 1 varv – 4:36
12. Markus Söderlund, 1 varv – 4:36
13. Paz Trillo Alarcón, 1 varv – 4:45
14. Jesper Flink, 1 varv – 4:45
15. Carolina Johansson, 1 varv – 5:23
16. Lena Hammarsten, 1 varv – 7:03

17. Jonas Collén, 1 1/2 varv – 4:50
18. Tobias Röstlund, 1 1/2 varv – 5:05
19. Jo Stevenson, 1 1/2 varv – 5:05
20. Malin Vesik, 1 1/2 varv – 6:21
21. Peder Nilsson, 1 1/2 varv – 6:21

22. Simon Gräsberg, 2 varv – 6:13
23. Patrizia Strandman, 2 varv – 7:22
24. Johan Nilsson, 2 varv – 7:41
25. Henrik Ortman, 2 varv – 7:45
26. Ilich Vera, 2 varv – 8:09
27. Anders Widmark, 2 varv – 8:13
28. Erik Johansson, 2 varv – 8:15
29. Catarina Andersson, 2 varv – 8:47
30. Joakim Grassman, 2 varv – 9:17
31. Marko Arotaival, 2 varv – 9:30
32. Johan Åström, 2 varv – 9:30
33. Jakob Källstrand, 2 varv – 9:45

34. Anders Magnusson, 2 1/2 varv – 9:34

35. John Fors, 3 varv – 12:14
36. Mats Dahlén, 3 varv – 12:25
37. Erik Källberg, 3 varv – 12:25
38. Sara Bäck, 3 varv – 16:12
39. Camilla Antin, 3 varv – 16:12
40. Moa Bock, 3 varv – 16:25

41. Sofia Attelind, 3 1/2 varv – 16:47

42. Mikael Pettersson, 4 varv – 17:37

Profil

Nov 012020
 

01aSå var det den 1:a november och oktober är historia. Förhoppningsvis har de sista älgflugorna för i år stilla somnat in men jag är inte den som tar ut segern i förskott. Inte ens getingarna har gett upp. Mössen, däremot, de sover inte. Inte om natten i alla fall. Kan bli dyrt att lämna mat i ryggan om natten. Nåväl, mitt utesovarliv fortsätter som vanligt även om oktober månad har varit annorlunda ifråga om val av plats. Skäms över att det inte blivit en enda natt under bar himmel, trots några fina nätter. Men att lita på SMHI eller YR, nä, det gör jag inte. Hade hoppats på oktobers sista natt med fullmåne men trots lovande prognos blev det ett fuktigt dis hängande över Marvikarna, så det blev under tarpen. Ljuvligt på sitt sätt.

Man får väl tveklöst säga att månadens nattsömn med tillhörande drömmar till största del har samlats in i tältet på balkongen. Totalt har det blivit 20 nätter i tältet på balkongen. Jag är glad att jag installerade tältet i september då det varit ett rätt regnigt och ostadigt oktober. Resterande 11 nätter fördelar sig på tält (3), tarp (2), vindskydd (2) och slutligen fyra nätter i min säng. I tältet på balkongen har jag under hela oktober sovit i min Haglöfs Hypna 2 och på en tjock luftmadrass och ett liggunderlag i cellplast. Sover otroligt skönt och det är framför allt den svala luften som är så skön och luften som som strömmar genom tältet, har alltid halva ingången öppen. Och myggnätsfönster i taket. Mysfaktorn är stor då jag installerat ett litet nattduksbord, så det brukar bli en timmas läsning i pannlampans sken och förstås med en kopp kryddigt te. Läste nyligen ut Anders Brodins bok Smartast bland mesar, en bok om vår kära lilla smarta talgoxe. Men allt är inte vackert och ljuvt i tältet. Natten den 22 oktober stoppade jag i sömnen handen bakom kudden på något sätt och det stack till som fan själv. Vaknade på nolltid. Och någonstans om än omtöcknad tänkte jag: Geting! Fick fatt på pannlampan och mycket riktigt, där vinglade en geting fram på tältgolvet. Hade inget val än att agera kvalfull dödshjälp. Kunde trots allt somna om men sticket kliade duktigt i en hel vecka. Utöver den incidenten har jag dock sovit som en gammal prins.

01b

I vindskydd på Omberg
Besökte pärlan Omberg den 8-10 oktober. Fantastiska stigar och lika fantastiska och dramatiska utsiktsplatser med vyer ut över Vättern liksom österut över Tåkern och östgötaslätten. Hade med mig tarpponchon men de fina vindskydden lockade med ved och fina vyer. Jag är normalt inte särskilt förtjust i vindskydd då jag sällan sover gott på det hårda men framför allt plana underlaget. Dessa platser har även förmåga att dra till sig möss. Vindskyddet på Älvarums udde huserade mycket riktigt ett helt gäng adhd-möss. Hade dock hängt upp ryggan med all mat på en spik. Men de levde rövare ändå. I vindskyddet vid Makersbergen, som ligger lite avsides från leden, var det inga möss alls. Å andra sidan hade jag pyspunka på liggunderlaget. Fick rulla av och blåsa upp det varannan timma typ. Ja, utesovarlivet är inte alltid en dans på rosor men dessa små irritationsmoment är att betrakta som rena ilandsproblem.

01c 01d 01e 01f

Det månatliga besöket i Tivedens nationalpark
Hade bestämt att oktoberbesöket (23-26/10) skulle gå i vandringens tecken, ingen löpning, bara vandring, mycket sömn och långa sovmornar. Anledningen till detta beslut var att jag skulle testa en ny rygga (Gossamer G4-20) för längre äventyr med lätt packning då min tidigare rygga (Osprey Talon 44 L) inte höll måttet, höftbältet satt inte bra och tryckte på någon nerv. Det var fantastiskt skönt att bara ta det soft. Testa några nya stigar, inte många kvar, och njuta på några fina sovplatser. Första natten på Mellannäsudden lyckades några skogsmöss gnaga hål på en meshficka där det låg en snickers. Ingen katastrof då jag ändå ska låta sy över meshfikan med en riktig dragkedjeförsedd ficka, men jag tog in ryggan i innertältet. Ville inte riskera att de små gynnarna skulle gnaga hål på själva säcken. Andra natten, vid vackra Blanksjön, hängde jag upp ryggan i en tall alldeles intill tältet. Sov som en prins. Sista dagen var varm och stilla. En månad tidigare var det rätt mycket älgflugor under mitt besök i nationalparken. Jag var klart förvånad att det även i slutet av oktober var gott om denna lilla lus trots flera kalla nätter med frost i oktober. Under alla år har jag aldrig blivit biten av älgflugor men nu blev jag biten ett 10-tal gånger. De måste ha varit desperata. Men fan vad betten kliar, i flera dagar dessutom. Sista natten vid Unden hade jag på morgonen sällskap av skogsmöss inne i ena absiden. Det var ju morgon och medan jag lagade frukost i ena absiden hällde jag upp lite av min grötmix i den andra absiden, som mest tre skogsmöss som satt där och mumsade i pannlampans sken medan jag jag avnjöt kaffe och gröt. Trevlig underhållning på morgonkvisten att se dessa pepparkornsögda minikängurus studsa fram och tillbaka.

01k 01l 01m 01n

Krampan x 2
I och med guidning av Marviksdrömmen den 17 och 31 oktober drog jag till de ljuvliga stigarna kring Marvikarna dagen innan respektive dag med övernattning i Krampan. Fredagen den 16/10 var den långsträckta sprickdalen vari Marvikarna ligger insvept i ett tunt fint dis, inte läge att ligga under bar himmel så tarpen åkte upp. Dagen efter lättade diset och det blev en himmelskt vacker höstdag. Som sedan avrundades med gofika och kolbullar som tillagades av Calle och istället för bacon/fläsk hade han aspspånsrökt tofu som tärnats. Grymt gott!

01g 01h 01i 01j

Fredagen den 30 oktober drog jag och vännen Gustav Henriksson till Marvikarna, dels för att jag skulle reflexmarkera en ny sträckning av Marviksdrömmen samtidigt som Gustav ville testa sin nya utrustning (tält, sovsäck och lite annat). En perfekt kombo. Blev en skön och fantastiskt vacker vandringstur på 16 km då hela Marviksområdet var insvept i ett stilla kompakt dis. Vi hade en trevlig kväll vid Krampan. Gustav vaknade vid midnatt av två ylande vargar (sannolikt från Mölnbo- eller Ärlareviret), jag själv sov som en stock med hörselproppar. Hade verkligen hoppats på att få sova under bar himmel sista natten i oktober och med fullmåne. Tyvärr satte diset stopp för det och för att undvika en sur våt sovsäck blev det till att sova under tarp. Lördagens löpäventyr på Marviksdrömmen med 11 likasinnade och springerspanieln Vanja blev magisk i det trolska diset. Inga älgflugor! Utesovarlivet fortsätter, det nya normala, som man brukar säga.

01o 01p 01q

En utesovares dagbok – januari

 Sova ute 2020  Kommentering avstängd
Jan 312020
 

202001aVad krävs för att åstadkomma en förändring? Man kan givetvis inspireras och motiveras att göra mindre förändringar i tillvaron. Kan gälla justeringar i kost och träningsupplägg, en TV-fri kväll i veckan för att verkligen umgås med sin partner eller ens barn, läsk- och sockerfri månad, inte ta med sig mobilen när man går och lägger sig eller att stå på ett ben och göra tåhävningar medan man borstar tänderna. En del förändringar av ens vardagsrutiner kan sannolikt genomföras utan allt för mycket uppoffring, särskilt om man upplever positiva effekter. Sedan har vi det där med förändringar på ens arbetsplats. Säg någon som inte varit med om det? Och får höra klichéartade uttalanden som att vissa är förändringsbenägna, andra inte. Ständiga förändringar på en arbetsplats innebär för de flesta oro och förvirring: ”Suck, inte nu igen!” Detta medan andra förändringar i ens liv, genomgripande med ovisst utfall, ofta uppstår genom tvång. Att tvingas till en förändring är initialt sällan en angenäm upplevelse. Ordet tvång associeras knappast till något positivt, även om det ibland är nödvändigt för ens överlevnad. Min bror fick för sex år sedan beskedet diabetes typ 2. Han fick medicin och hälsoråd gällande kosthållning och fysisk aktivitet samt rådet att minska på tobak och alkohol. Han ville tyvärr inte lyssna på det örat. Alldeles för mycket att förändra, utan professionell hjälp. Tre år senare var njurar, lever och andra organ nere för räkning. Kroppen hans gav upp nyss 52 år fyllda. Själv fick jag hjälp för 11 år sedan. Och tog emot den, men min lillebror var jag tyvärr oförmögen att hjälpa. Nå, upprinnelsen till det som kräver någon form av förändring kan handla om alltifrån små oskyldiga spännande dagliga rutiner till livsavgörande besked och beslut, till synes utan valmöjligheter. Lever man tillräckligt länge lär man få uppleva hela paketet. En del har oturen att tvingas uppleva motgångar-i-livet-extra-allt under en relativt kort levnadstid. Otur? Ibland, eller till och med rätt ofta, leder förhoppningsvis förändringar till något positivt i slutändan, även påtvingade förändringar. Ni undrar säkert, med all rätt, vad har allt detta med att sova ute att göra?

202001zz

Från utmattad zombie till lycklig utesovare
Den gångna hösten var allt annat än glädjerik. Även om jag inte upplevde mig som stressad kom mindre roliga saker och orosmoment närmast på löpande band. Efter den glädjande urladdningen att arrangera den uppskattade Marviksdrömmen den 5 oktober var den nedåtgående spiralen ett faktum, problemet är bara att man inte inser det själv. Två kära vänner lämnade jordelivet med två månaders mellanrum. Jag fick tillgång till min efterlängtade lägenhet direkt efter den totala urladdningen på Kullamannen. Skicket på lägenheten var en besvikelse. Bet ihop. Slipade och målade om, la nytt golv i vardagsrummet och trätrall på balkongen. På en vecka. När jag flyttat in var jag helt sopslut. Utöver orkeslöshet, nedstämdhet hade jag hjärtklappning titt som tätt och blev märkbart känslig för ljud. Misstänkte borrelia eller möjligen en tendens till utmattning. Beställde tid hos vårdcentralen. I lägenheten stördes min sömn av ett lågfrekvent ljud som kom och gick. Ja, ni kan säkert gissa hur en redan utmattad kropp påverkas av enbart två tre timmars osammanhängande sömn, särskilt som jag normalt behöver åtta timmars sömn per natt. Fastighetsvärden tog glädjande nog problemet på allvar och förklarade att det är ett detektivarbete att hitta källan till just lågfrekventa ljud. Jag uppbådade krafter och kontaktade några andra hyresvärdar och blev förvånande snabbt erbjuden en lägenhet i Eskilstuna och en annan i Hälleforsnäs, nära mina favoritskogar och läckra stigar. Satte mig på min favoritstubbe i vardagsrummet och tänkte igenom hela situation: ”Niklas, gör nu inget impulsivt och ogenomtänkt”. Alltsomoftast handlar mycket om inställning. Jag hade valet att antingen deppa ihop, bli arg, uppgiven och frustrerad, tacka ”ja” till någon av de andra lägenheterna eller ”men vad fan, jag har ju all utrustning för övernattning utomhus året runt och jag sover ju dessutom så otroligt skönt i det fria”. De som läst mitt inlägg från 2 januari vet att jag valde det senare alternativet och i början av december rekade jag den närliggande Torshargskogen och hittade en ljuvlig tältplats på en höjdrygg omgiven av höga granar och tallar. Den 10 december påbörjade jag så min resa som dedikerad utesovare. Införskaffade en almanacka för 2020 med en sida per datum för dagliga noteringar.

202001zzzzz202001c

Så mycket bättre…
Hur har det hela förlöpt? Jag hade först tänkt skriva ihop en slags kvartalsrapport, men insåg snart att växlingar, ögonblickshändelser och sådant som hör varje månad till skulle flyta ihop till något plottrigt hopkok. Aktualiteten skulle gå förlorad. Beslöt istället att skriva en sammanfattning för varje månad. Så gott folk, summerar januari månad med 26 nätter utomhus och fem nätter inomhus. En natt inomhus på sköna Lilla Vasskär i Åkers bergslag och fyra nätter ”hemma” i min säng. Två av nätterna hemma var dock påtvingade då fastighetsskötaren ville testa att stänga av ventilationssystemen och vi upptäckte då att det är det ena äldre systemet som skapar det lågfrekventa ljudet. Nu ska de bara lokalisera själva källan till ljudet. Det är förstås bra om de får ordning på det eftersom jag märker att ljudet (som kommer och går) påverkar mig när jag är hemma en hel dag. Men sova, ja, det kommer jag fortsätta att göra utomhus, åtminstone året ut.

202001l

De 26 nätterna utomhus fördelar sig på tält (21), skärmskydd (2), under bar himmel (2) och kolarkoja (1), den senare är väl gränsfall. I och med att jag inte längre har några katter kör jag utelivet all in. Måttlighet har aldrig varit min grej. Så nu sticker jag iväg på äventyr med lätt springvänlig packning varje helg. Det har blivit Tunaberghalvön två gånger, Marvikarna, Hälleforsnäs-Kvarntorp och så Tivedens nationalpark i och med mitt årsprojekt att besöka nationalparken minst en gång i månaden året ut. Men jag har ju ett jobb att sköta och då tältar jag i närliggande Torshargskogen och i januari har det blivit 17 nätter där. Det tar mig 35 lugna minuter från det att jag går ut genom dörren tills jag krupit ner i sovsäcken och omvänt lika många minuter att slå ihop tält och packa ihop och promenera hem. Gröten är förberedd på spisen liksom espressobryggaren. Bara slå på spisen, hänga upp sovsäcken på tork och ibland ett blött tält, svida om till jobbdressen, äta frukost med P1 i lurarna.

202001d202001f 202001q 202001x

Bästa medicinen
Jag sover så oerhört gott utomhus. Vindens sus i trädkronorna och den svala sköna luften som silkeslent smeker ansiktet är både välgörande och beroendeframkallande. Rutinen att packa, fylla termosen med te, kanske lite mörk choklad till bokläsningen, pannlampa med laddade batterier, ja, allt detta sker numera per automatik. Som ett självspelande piano. De senaste två nätterna hemma i sängen kändes onaturligt på något märkligt vis. Detta medan kvällar och nätter ute i naturen är så skönt avskalade men väcker ändå tankar. Ingen distraktion. Jag har fått ett annat perspektiv på vad egentligen ett boende betyder för mig och än mer än tidigare ifrågasätta det materiella i mitt liv. Vad behöver jag och vad behöver jag inte, för att känna mig glad. Jag tänker egentligen inte så mycket, bara är. Min lägenhet känns alltmer som ett slags basläger där jag packar om, tvättar, lagar mat, tar ett varmt bad, skriver, betalar räkningar, trimmar skägget, redovisar moms, läser feta fackböcker jag inte ids släpa med mig till Torshargskogen. Ja, vem vet vart denna väg bär.

202001e

Sömnen jag får i tält eller under bar himmel är oslagbar. Bästa medicinen! Och apropå medicin fick jag häromveckan provsvaren och alla värden var utmärkta, utom att jag låg en punkt över det normala på hormonproduktion i sköldkörteln. Ska ta ett kompletterande prov i mars. Men om jag frågar kroppen idag: ”Hur mår jag?” Svarar jag: ”Idag mår jag så som jag är van att må: lugn och  full av (livs)glädje i kroppen, energi och kreativa tankar, social och utåtriktad”. Med dagligt yinyogapass sedan i december, inga måsten eller göra-allt-på-en-gångmentalitet, utomhusnätter med god sömn, avskalat uteliv på stigarna och så det återvändande ljuset är det knappast förvånande att min kropp och själ fått det bästa tänkbara och mår därefter. Lite måttlighet skadar inte.

202001zzzzzz

Att ligga i en varm sovsäck och betrakta stjärnhimlen, förundras och låta tankarna vandra och snudda vid det ofattbart ofantliga ger både gåshud och svindel. Nu senast vid Bruksdammen utanför Hälleforsnäs i Sörmland. Orion, Karlavagnen, Polstjärnan, Cassiopeja och stjärnhopen Plejaderna. De första stjärnbilderna jag lärde mig som barn. Minnen kommer när vi bilade till och från mormor i Moskosel (utanför Arvidsjaur) kring jul genom snötäckt landskap. Stjärnhimlen däruppe i norr om vintern var så överväldigande. Obeskrivlig. Ansiktet mot en kall bilruta. Kontemplativt.

Bruksdammen 24/1: Noterade fem satelliter och två stjärnfall. Vad jag önskade mig förblir min hemlighet.

202001i

Och sedan alla möten med skogens invånare. Hoande kattugglor, bland annat två tre hoande vid Nävsjön en kväll, skällande rävar och två som jag mött på morgonen på väg hem till baslägret, bäver en kväll i kanalen på väg till Torsharg, rådjur lite då och då. Vaknade en natt av något utanför tältet, när jag rörde mig väste det till och försvann ljudlöst, antingen katt eller grävling (som kan väsa men oftast grymtar högt). Vid Nävsjömossen vaknade jag till några spelande orrar. Övade sig säkert inför vårens stora spelning. Inte att förglömma är alla små insekter som besökt mig i tältet. En spindel (bild) lyckades hänga med hem trots att jag flyttade ut den till mossan. Den bor nu bland mina växter i baslägrets vardagsrum. En långsamt vandrande tallbärfis. Skogsmusen som rotade runt i ryggan eller den i kolarkojan vid Nävsjön som rände runt på andra britsen i jakt på något ätbart. Gav den en bit Twix sedan höll den tyst (såg en bild framför mig där den låg i sitt torra bo ihopkrupen med de nätta framtassarna på magen, ett leende och slutna ögon). Så många små ögonblicksmöten. De som berikar livet.

202001m202001j202001zzz

Bortsett från några timmars snöfall i Tiveden och regn de sista dagarna i januari har det varit ovanligt milt och nederbördsfritt. Det har blåst en del under månaden och jag älskar suset i trädkronorna. Och i min glänta i Torsharg har flera träd knarrat, knirrat och gnisslat i alla möjliga tonarter varför jag döpte min tältplats till ”De sjungande trädens glänta” (en titel som hämtad ur ”Tre deckare löser…”). Detta tills jag kvällen den 17 januari inspekterade träden kring gläntan och upptäckte att Storgnisslaren, en hög långsmal tall, som älskvärt lutade sig mot en granfru men den dag granens grenar ger vika kommer tallen utan tvekan falla rakt över platsen där jag slår upp mitt tält. Hittade snabbt en ny fin glänta 5-6 meter längre bort, omgiven av flera ståtliga tallar. Kan fortsätta njuta av trädens sång och vindens sus i trädkronorna.

202001s

Som varmast har det varit 10 plusgrader den 15:e och som kallast fem sex minus natten den 5:e i Tivedens nationalpark och åtta minus fullmånenatten vid Marvikarna den 10:e

202001k

Läst i tältet
202001t
Böcker upplöser varandet och läsning kan jag inte vara utan även om så rogivande att bara ligga och lyssna på naturens ljud i mörkret. Hade totalt missat paret Torgebys vackra bok Sova ute. Tack för tipset Naturmorgon P1. En rofylld bok med Markus kloka enkla ord och Fridas fotografier som lockar och bjuder in. En dedikerad Liv och lust som jag fick av författaren Mats (och Åsa Ottosson) en gång för typ 15 år sedan och som jag upptäckte på nytt i och med flytten. Läsglädje och förkovran på hög nivå och för alla åldrar. Visste du att en silverfisk kan bli flera år, om du låter bli att trampa på den. Gunnar Wettergrens Träd — en vandring i den svenska skogen handlar tyvärr mer om träden som resurs ur ett historiskt kulturperspektiv än om skog och biologisk mångfald. Intressant läsning men inget för en trädkramande romantiker som sätter värde på annat än virke. Underfundiga Hundmanuskripten av Jon Fosse borde alla (som inte har en hund) läsa. Tre berättelser som berör och balanserar på ovisshetens rand. Kattmanuskriptenmitt liv som underdåning uppassare kanske blir min uppgift att skriva. Birgitta Crafoords bok Alkoholist med rätt att leva är en ärlig käftsmäll. Bara synd att den är stört omöjlig att få tag på. Går dock att låna på bibliotek. Tack och lov för våra bibliotek! Lånade nyligen Lars Monsens Stora vildmarksboken.

202001zzzz

Utrustning
När jag tältar i Torshargskogen använder jag mitt enmanstält Tarptent Notch och sover då med öppen absid. Jag kommer inom kort skippa tältet och spänna upp en enkel tunn pressening som tak på lämplig plats i Torshargskogen. Som sovsäck har jag min gamla hederliga Caravan Arctic som hängt med i över 30 år! Kanske i rymligaste laget, då den är lite som sovsäckarnas 105-säng men skulle det smälla till och bli 20 minus får jag lätt plats med någon av mina andra säckar i caravanen. Har lagt ett lager granris på backen och har sedan i tältet ett cellplastunderlag och på det ett uppblåsbart isolerat Sea to Summit UL. En termos med te är en självklarhet liksom pannlampa.

202001o
202001u

När jag sticker iväg på mina helgäventyr har jag samma tält och uppblåsbara liggunderlag men har som sovsäck min betydligt lättare Sea to Summit Spark 3 samt ett Fjällmarks sovsäcksöverdrag med vattentät underdel i nylon och luftig ovandel. Under de två kallaste nätterna drog jag min dunsmock över fotändan på sovsäcken och Haglöfsjackan mellan sovsäck och sovsäcksöverdraget på överkroppen. Har inte frusit en endaste natt och så otroligt skönt med alla sovmornar i en varm och gosig sovsäck! Vill man gå upp tror ni?

202001v

Vad tar jag med mig in i februari?
Jag kommer göra mitt yttersta för att undvika skärmskydd och träbritsar i kolarkojor och liknande. Jag sover inte bra på hårt och helt plant underlag, trots uppblåsbart liggunderlag. Tält, presenning eller under bar himmel är det som gäller framledes. Ja, och så konststycket att försöka skriva betydligt kortare månadsrapporter framöver.

På återseende

Niklas

(Den 3 februari fick jag ett mail från min gamla fågelskådarvän Bertil Johansson som berättade: ”Fjärilen på bilden är ett lingonplattfly, Conistra vaccinii, en av få som kan ses på vingarna i januari.” Tack Bertil!)

Inlägg från en utesovares dagbok 2020:
Januari >>
Februari >>
Mars >>
April >>

202001z