Löpning

 

GL3DMitt liv som hängiven löpare tog sin början våren 2010. Nå, jag har nog varit alternativ-löpare sedan barnsben och jag har alltid fått höra att jag har en löparkropp. Kanske en omskrivning för smal och senig för en del. Jag har hursomhelst alltid varit väldigt aktiv. När jag var liten, för sisådär 250 år sedan, var vi väldigt många ungar i olika åldrar på gården, norr om Stockholm. Inga gick på dagis eller fritids. Alla var på gården. Fotboll, brännboll, kull, hinken, cykling och bad på sommaren. Skidor, skridskor, snowracers, snöbollskrig, isflaks-jumping på vintern. När jag var elva år anmälde min mamma mig dessutom till Jakobsbergs fältbiologer och jag började skåda fågel. Järvafältet och Säbysjöns omgivningar blev mitt andra hem som ung lintott under flera år.  Jo, löpning och idrott var det. De flesta av mina jämngamla kompisar från gården och i skolan började lira fotboll. Jag testade några veckor i Wasa IF. Nä, fotboll var inte min grej. Några äldre killar i fältsnokarna (fältbiologerna) var lite av pionjärer då de fixade Aspnäs gymnastiksal på torsdagar i mitten av 70-talet och vi började lira innebandy. Något vi fortsatte med i många många år. Minns torsdagkvällarna i Aspnäs så väl. En timma tuff och rolig innebandy med bästa skådarvännerna, sedan hem för att duscha och äta för att slutligen bänka sig framför TV:n och kolla på Monty Python’s Flying Circus. Det var tider det!

Förutom innebandyn och seriös basketsatsning under tre år i högstadiet, så var det i sexan jag blev initierad av en kille som kom till vår klass. Han hette Kent Clefberg och tränade för Hässelby SK. Jag hade uppenbarligen löpartalang enligt honom och följde med till Hässelby IP. Som 12-åring gjorde jag otränad ett testlopp där på 1000m och — enligt Kents goda minne —  sprang jag på goda 3:38. Kent och jag löptränade en del tillsammans och han körde löpskolning, koordination och intervaller med mig. Mer än så blev det aldrig. Basketen förblev min huvudgren under hela högstadiet, som god tvåa efter fågelskådningen. Men som komplement till basketträning började jag springa långt, ja, upp emot 12-13 km, runt Säbysjön. Jag upptäckte det rogivande och meditativa att springa långdistans i naturen. Jag la ner basketen efter nian och jag hade kommit till den åldern då attraktionskraften förflyttades från bollek till kärlek och kvinnlig fägring. Kent och jag bytte löpträning mot dansträning och vi var faktiskt med i några danstävlingar i Stockholms discoklubbvärld. Våra stigar skiljdes åt och Kent satsade helhjärtat på löpning och tillhörde toppskiktet av marathoneliten i början av 90-talet! För min del blev det klubb- och rocksvängen i Stockholms musikaliska noir som tog överhand och livet fortsatte på snirkliga stigar. Precis som mina innebandysejourer har kommit och gått genom åren, så har löpningen och framförallt teränglöpning funnits med i varierande grad, främst som en slags ventil och i meditativt syfte. Åren rullade på…

Niklas_Kungsleden_4Runt 2006 började jag spela innebandy en gång i veckan med ett gäng. På torsdagar, men utan Monty Python. Efter något år började jag köra ytterligare ett (tvåtimmars) pass med ett annat gäng. Prövade även på två säsonger seriespel i Korpen. Vintern 2009/2010 började jag få känningar i ryggen och efter vårsäsongen 2010 beslutade att lägga klubban på hyllan för gott. Plötsligt fanns löpningen där som ett perfekt alternativ, särskilt som jag har privilegiet att bo nära två suveräna terrängspår (OK Tor och Torsharg), som jag joggar till på 5-10 minuter. Nå, riktigt så enkelt var det inte. Under dessa år (2006-2009) hände rätt mycket i mitt liv. Tråkiga saker, men också väldigt många positiva, som i slutändan på sätt och vis resulterat i den här bloggen. Jag slutade att röka 2006 och dricka alkohol 2009. Från att sakta men säkert förstöra min kropp, mig själv, så blev jag väldigt mån om min kropp och mitt välmående. Min kropp är jag och den är inte utbytbar! Så, i juni 2010, efter tio månaders nykterhet och hårt arbete i 12-stegsprogrammet samt att innebandyklubborna las på hyllan, bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på löpningen. Jag anmälde mig till Lidingöloppet 30K, vilket jag hört så många tala om genom åren, som en slags initiering till terränglöpningens magiska värld. Under tre och en halv månad tränade jag terränglöpning tre till fyra dagar i veckan och jag mådde som en prins. Den 25 september 2010 var det så dags. Mitt enda mål var att klara hela sträckan, utan tanke på tid. Järnvilja och hårt pannben när det väl gäller att genomföra något har alltid funnits i mig. Hela loppet gick som en långsam dans och jag sprang i mål på 2:54, trots att jag startade i sista startfältet. Mäkta nöjd! Det loppet var min första löpartävling någonsin och en skön kick för självkänslan. Det var liksom belöningen på 13 månaders nykterhet och en månad tidigare hade jag redovisat det sista och 12:e steget för min grupp och min terapeut. Från och med då har mitt mål varit att ta hand om mig och min kropp och må bra i möjligaste mån. Löpningen blev en naturlig del i detta steg. Att ha löpartävlingar som mål, ja, utmaningar för att pröva ens förmåga och gränser är motiverande. Finns det någon gräns om man är väl förberedd? Ja, det är faktiskt träningen, fysiskt som mental, som är den mest spännande delen. Loppet blir sedan den fantastiska urladdningen och tillika kvittot hur väl förberedd man var och om man höll sig till den tänkta strategin under loppet.

Lidingöloppet gav mersmak! I slutet av 2010 gick jag med i Vilsta IK och började träna med dem varje onsdag inomhus på Munktellarenan under vinterhalvåret. Vilsta IK består av — förutom snygga klubbfärger — ett stort skönt gäng löpare i blandade åldrar av båda könen och det finns alltid någon som ligger på ens egen nivå eller snäppet snabbare, som en sporre. Även om träningen fortsätter utomhus varje onsdag under sommarhalvåret, så skingras gruppen och det blir mycket solitärträning med inriktning på de mål var och en har. Även om löpning till stor del är en introvert konstart, så är gemenskapen och sammanhållningen i en löparklubb väldigt berikande och utvecklande.

Lakeland2011 blev således året med de många löparmålen, för att utforska vad jag och min kropp var kapabla till. Ni har förmodligen redan listat ut att det är långdistans och terräng jag brinner för. Variationen på löpningen, skönt underlag, tystnaden (frånvaron av bilar och annat brus), dofterna och den vackra naturen. Det skulle aldrig falla mig in att springa i naturen med musik i öronen. Kanske för att jag är fågelskådare och vill njuta av naturens ljud, men också för att musiken distraherar mitt fokus på kroppens rytm. Och självklart har jag min artlista för fåglar och däggdjur som jag sett under mina löparrundor. Totalt 201 fågelarter! Jag är nog en lyckans ost, för från det att jag snör på mig löpardojjorna och lämnar hemmet tar det mig endast fem minuter, oavsett riktning, att komma ut i naturen. Kanske tar jag en sväng ned till Mälaren eller njuter längs slingrande grusvägar genom vackert kulturlandskap, kanske kör jag långa intervaller på grusrakan längs med Eskilstunaån eller så tar jag bara en kvällstur på OK Tors bedårande gröna mil.

Eftersom tävlingar som lockar blir färre och de egenplanerade löpäventyren tagit överhand kommer jag inte att uppdatera nedanstående lista, men den får ligga kvar som en liten påminnelse om det som en gång var. Allt har sin tid, sin tjusning.

resultat_bloggen

Vi ses på stigarna!

 Inlägg av på 2 juli, 2016