Fågelskådning

 

Hur det kom sig att jag blev skådare, ja, fågelskådare alltså, är alls ingen lång historia. Jag var bara tio år och redan väldigt intresserad av naturen och dess invånare. Jag är född i en vanlig mugglarfamilj, utan någon som helst ärftlig fågelskådargen. Nå, jag tror min normalt förstående mor tröttnade på att hitta grodor, duvor, gräshoppor i lägenheten och — jo det är sant — en igelkott, som på natten välte hallspegeln som stod lutad mot väggen. Jag inackorderade även en underbart pigg ekorre som skadat svansen. Eller vattenödlorna i stora karet på balkongen, som rymde och försvann ner till grannen inunder. Så, en mörk höstkväll 1974 la mamma fram några program för Järfälla Fältbiologer. Jag började läsa dem med djupt intresse. Det var innekvällar, bildkvällar och exkursioner om vartannat. Läste om en förestående exkursionen och började storböla! ”Mamma! Mamma! Vad är det här för något du hittat. Läs, läs här!” I infotexten stod det upprabblat vad man skulle ha på sig, så som sälskinnsstövlar, isbjörnsmössa, leopardhandskar och massa annat som framstod som vedervärdigt för en tioåring som inte förstod ironi. Min mamma lugnade mig och snart var jag medlem i denna familj. Fältbiologerna var otroligt stora och närmast en plantskola för naturintresserade ungdomar under hela 60- och 70-talet. De flesta skådare som idag närmar sig 50/60-strecket fann vägen till fåglarna och naturintresset via Fältbiologerna. Bara i Stockholm fanns ett 15-tal rivaliserande klubbar på 70-talet, av vilka Södertörns fältbiologer ansågs som de coolaste och tuffaste. Fågelintresset övervägde i de flesta klubbar och alla hade sina hemmalokaler. Man höll ihop i klubben och gjorde exkursioner runt om i Stockholmstrakten i stort sett varje helg. Då träffade man givetvis skådare från de andra klubbarna. Många sköna typer! Min och Järfälla fältbiologers hemmalokal var Säbysjön och Järvafältet norr om Stockholm. Utan att överdriva så blev Säbysjöns omgivningar mitt andra hem. Jag stack ofta dit både innan och efter skolan på våren och tidig höst. Tog typ 20 minuter att cykla dit. Minnen, så många härliga…  Som jag nämnde inledningsvis är historian om hur jag blev en fågelskådare kort, medan min historia som skådare börjar närma sig hela 40 år. Lugn, jag ska inte försöka sammanfatta alla dessa år med mina med fåglar och skådare på denna sida. Det går inte! Nä, snarare bara bjuda in er till några nedslag och minnen från fågelvärlden och kanske skingra en del av de förutfattade meningar och suspekta uppfattningar om fågelskådare, som florerar bland mugglarna därute. En uppfattning kan jag slå hål på redan nu: Fågelskådare ligger inte i buskarna och tittar på fågel!

Minns så väl min första långväga exkursion som tolvåring. Jag skulle hälsa på Staffan Widstrand (numera internationellt välkänd naturfotograf och författare) som flyttat ned till Lund. Det var i början av september 1975. Vi åkte till Falsterbo och satt på Ljungen och skådade passagen av rovfågel från morgon till sen eftermiddag. En minnesvärd dag med 13 arter rovfågel, med en ung stationär aftonfalk och en sträckande brunglada i topp. Resten av 70-talet kryddades med många resor till Öland, Gotland, Skåne och Västkusten. På somrarna vistades jag hos mormor i Moskosel utanför Arvidsjaur. Fiskade och skådade fågel med min syssling Uffe dagarna i ände. Livet lekte. Inom fågelskådarvärlden finns i sig en mängd olika inriktningar, även om fåglarna är den gemensamma nämnaren. Där hittar man, ringmärkaren, söndagsskådaren, forskaren, kryssaren (kryssar av antal sedda arter i en eller flera listor), sträckskådare, hårdskådaren, you name it. Det blandas och inriktningen förändras över tiden. Själv gav jag mitt hjärta till sjö- och havsfåglarna. Och havet. Det hände en helg i mitten av maj på Landsort 1978. Jag och min vapenbroder, Jan Cronlund, fick uppleva en magnifik dag med över 8000 sträckande svärtor, en gammal fin praktejderhane och den magisk synen av en gammal bredstjärtad labb som i lugn pumpande flykt passerade i vackert medljus! Från den dagen fanns ingen återvändo. Havet och ensliga öar i när och fjärran sjöng förföriska melodier och mitt öde var beseglat. Ingen dag är den andra lik vid havet och lagret av scenarier tycks outömligt. Landsort blev min och Jannes hemmalokal under flera år, innan vi upptäckte Utlängan i Blekinges östra skärgård. Våren 1985 åkte vi till Utlängan och stannade där i hela två månader och räknade systematisk alla sjöfåglar som sträckte norrut, varje dag! Som inte det räckte, så åkte vi dit vår och höst under de följande fyra åren. Därefter mer sporadiskt. Vi var pionjärer och tilldelades även stipendium från Verner von Heidenstams fond! Mot slutet av 80-talet började brödraskapet lösas upp, då livet inte bara består av fåglar. Janne blev familjefar, Ante gick sin egen väg och jag drog till Malmö för ett kaotiskt år. Nå, vänskapen har bestått och vi har gjort några hardcore reunions på senare år till Utlängan, Estland och Gotska Sandön.

För mig har nog ornitologins värld varit min fasta punkt och livlina i tillvaron. När ens liv av olika anledningar förändras och skakas i grundvalarna, så har alltid naturen, fåglarna och skådarvännerna funnits där. Undrar vem jag jag varit och vad jag gjort idag om inte mamma gett mig de där fältbiologsprogrammen, den där kvällen för snart 38 år sedan? Du hade förmodligen inte läst dessa rader. Nå, under 90-talet intensifierades mitt fågelskådande och all semester förlades till sydöstra Öland, där jag tillsammans med min vän Berra Breife skrev på ”Sjöfågelboken”, som kom ut 1993 och trycktes om några år senare. Fyra år senare skrev vi kontrakt med det engelska förlaget Pica Press (Bloomsbury), gällande ny bok sjö- och havsfåglar i flykten. Vi värvade vännen Anders Blomdahl som medförfattare. Författandet och fotoinsamlandet tog oss fem år. Våren 2003 släpptes så den engelska utgåvan Flight Identification of European Seabirds och ett halvår senare kom den svenskspråkiga upplagan av samma bok, Sjöfågelguiden. Glädjande är att den engelska upplagan har sålt slut två gånger och en reviderad upplaga är eventuellt på gång. Författandet av böckerna innebar oundvikligen en hel del resande runt om i världen för att kunna studera olika sjö- och havsfåglar. Många och minnesvärda är mötena med fåglar och människor. Resmål som jag inte trodde var möjliga att besöka. Man blir inte rik på att skriva denna typ av böcker, men man får uppleva många platser, se en mängd fåglar och framför allt förmånen att lära känna så många underbara människor. På senare år har jag nog alltmer blivit en njutningsskådare och fågelskådningen har fått konkurrens av löpningen. Nä, konkurrens är nog fel ord, snarare handlar det om en slags synergi. Jag har alltid sagt: ”Fågelskådning, ja, det är en ypperlig ursäkt att komma ut i naturen!” Detsamma gäller med löpning. Och summa summarum handlar det om välbefinnande och glädje. Motgångar och framgångar kommer och går, men fågelskådningen, ja, den består! Tänk, de vänner jag skådade med i mitten av 70-talet träffar jag fortfarande och skådar med, snart 40 år senare. Classe, Görre, Kribbe, Janne, Svedis, Sumpan, Perra, Uffe, Henko, Staffan, Björne och Ricke. Sedan 14 år tillbaka har vi en tradition att ses i början av maj för ett 12-timmars birdrace i Uppland. Det handlar om att se så många arter som möjligt per lag och sedan är det målgång och middag i Stäket. Alltid lika roligt att ses (och vinna:)

Jag ska inte orera mer om fågelskådning, utan den som fortfarande är nyfiken kan läsa vidare i min artikel Ornitologi — inte bara fåglar, som handlar mer om filosofin bakom fågelskådningen.

 Inlägg av på 25 februari, 2012