Jul 082012
 

Efter förra helgens ultrapass genom storslagen natur på Sörmlandsleden hade jag en sugande längtan att fortsätta med min springande upptäcktsfärd från Marvikarna vidare mot Malmköping. Sträckan Läggesta–Malmköping mäter nästan 60 kilometer. Var det så klokt med ett ännu längre ultrapass efter förra helgens 47 km och veckans backintervaller? Nå, sträckan såg inte fullt lika blodigt kuperad ut och rättar jag bara mitt tempo efter terrängen så är det nog inga problem. Det är ju ändå tre veckor kvar till Swissalpine, så ett sista megapass genom storslagen natur kunde väl knappast skada. Sagt och gjort, förberedde allt på fredag kväll och ställde klockan på en okristlig tid.

Vaknade kvart i sex på lördag morgon. Trött. Regnet smattrade mot balkongen. Näää… Sökte lite pepp hos katterna, men icke, de bara borrade in sina huvuden i varandras päls och försvann. Snoozade och en helt förkastlig inre dialog tog vid. Längtan efter ett lååångt pass på Sörmlandsleden vann, fast det blev frukost på stående fot. Tog cykeln in till Eskilstuna och tågstationen. Haha, inte ens denna gång fanns det en kopp kaffe att uppbringa. Bordade sjutåget mot Stockholm och 25 minuter senare hoppade jag av i Läggesta. Omsvidad och klar för ett nytt äventyr i de sörmländska skogarna.

Etappen från Läggesta till Marvikarna blev således en vacker repris från förra helgen. Regnet hade upphört, men det var fuktigt och väldigt varmt. Bytte omgående till linne. ”Yes, då var man här igen och på väg mot nya outforskade stigar!” var min outtalade tanke. Kom så småningom fram till en spegelblank Marvik. Morgonpigga lövsångare, rödhakar och gärdsmygar sjöng för fullt medan jag chockade ett par nyvakna kanotister vid ett skärmskydd nere vid vattnet. Njöt av den orörda naturen i Marvikens naturreservat och nådde efter 15 km fram till Skottvångs gruva. Inte mycket rörelse där, men jag passade på att nyttja deras spoltoa. Längs denna etapp (16) och på ytterligare ett par tre ställen längre fram passerade jag platser med historisk gruvdrift och ett gytter av vattenfyllda gruvhål. Tack och lov inhägnade. Den 11 kilometer långa etapp 16 bjöd på fin orörd vildmark, ömsom över härlig hällmark och slingrande längs myrar och små sjöar. Lätt att glömma bort tid och trötthet. Det är bara här och nu som råder. På mina långpass fäster jag alltid min Garmin på vätskeryggans ena axelrem och tittar aldrig på den medan jag springer.

Om förra helgens ultrapass på Sörmlandsleden mellan Gnesta och Läggesta bjöd på extremt kuperad vildmark med vidsträckta vyer, så kännetecknades denna sträcka (framför allt etapp 16, 17 och 18) av spänger över myrar och mossar samt sagolika hällmarker. Den sex kilometer långa etapp 17 var helt enastående bedårande med sina myrar och mossar. Det var som att förflyttas till Lappland och när jag upptäckte att det växte hjortron överallt längs spängerna genom myrarna fick jag flashbacks till barndomens Moskosel hos mormor. Ärligt talat, jag visste faktiskt inte att det växte hjortron i Sörmland! Etapp 17 var liksom kronan på verket bland dagens etapper och det är lätt att bli både euforisk och lyrisk!

Den 12 kilometer långa etapp 18 mellan Finnsjön och Ånhammars gods bjöd även den på härlig natur. Bottallen vid Rotsätter krävde ett stopp. Den stora tallen med sina styltrötter har i folkmedicin ansetts som läkande eller stärkande. Genom att dras eller krypa genom rötterna blev sjukdom och trötthet kvar i trädet. Givetvis föll jag på alla fyra och kröp igenom rötterna. Kände mig genast piggare! I mitten av etappen kom jag så in i Putbergens naturreservat och jag var bara tvungen att gå långa sträckor. Skogen är nästan 300 år gammal och hör till sörmlands förnämsta urskogar. Någon avverkning har inte skett av skogen på över 100 år. Det var som att vandra i en sagoskog. Tog inte ett foto då jag insåg att skogen inte går att återge via ett fotografi. Putbergens skog måste helt enkelt upplevas!

Så långt, allting bra. Jag brukar klara mig bra på min 1-litersblåsa + 2-3 33:or med Hammer och Fizz. Men denna varma dag krävde sin tribut och vattnet tog slut helt någonstans under etapp 18. Man förbannar sig att inte fyllt på vid någon kallkälla, utan istället vänta tills det är helt slut. När jag väl kom till en kallkälla ett par kilometer in på etapp 19 började jag faktiskt känna otäcka tecken på för låg vätskebalans, ingen balans alls med andra ord. Finns det något som är godare än riktigt kallt källvatten när man är törstig som en orutinerad ultralöpare?! Fyllde vätskeblåsan och kunde fortsätta med förnyade krafter och vid gott mod. Trots detta blev de två sista etapperna (19 och 20) lite av en besvikelse beroende på flera fula och löpovänliga kalhyggen, sönderkörda stigar och dåligt underhållna spänger. Det var bara att bita ihop för till Malmköping var jag tvungen att ta mig. Dessa två etapper gav inga bestående positiva intryck, men heller inga men för livet. Det var en lättnad när jag nådde campingen i Malmköping med sju timmars effektiv löptid (57 km) i benen, även om jag ”missat” bussen till Eskilstuna. I väntan på nästa buss passade jag på att ta ett svalkande dopp och grimaserade sammanbitet då jag för första gången fått rejäla skavsår på scrotum och i grenen. Orutinerat med nya tights. Nå, efter det blev det en välförtjänt middag bestående av rostbiff och potatissallad på restaurangen. Fasen vad gott det är med mat och vanligt hederligt bryggkaffe efter ett långpass! Vandrade sedan bredbant upp till Malmköpings busstation. Sitter där och kommenterar Marcus Aveholts ultrapass mellan Bålsta och Skokloster när telefonen ringer. Lena Thurang: ”Jaha, så du sitter i Malmköping och väntar på bussen?” WTF! Haha, så ser jag Lena vinkandes från dörröppning på bussen mot Nyköping som nyss svängt in. Världen är bra liten ibland! Hon ska ju springa Jubileumsmaran nästa helg, så vi snackade lite löpning, innan hon for vidare och min buss gled in på stationen. Ett härligt och oförglömligt löpäventyr var över för denna gång. Vad gäller fåglar så fick jag ihop 52 arter. Glädjande var mängden sjungande gärdsmygar och många par dubbeltrastar med utflugna ungar samt rätt många observationer av talltita och tofsmes, vilket tyder på gammal och orörd skog. GPS-rutten hittar du som vanligt här»

Nu ska det bli skönt med nedtrappning på mängden, medan backintervaller och lätta distansrutter står kvar på schemat innan det bär av till Schweiz om två veckor. På återseende gott folk!

  8 kommentarer till “Sista ultrapasset innan Swiss”

  1. Härliga pass du kör:) Nu är det bara att ladda inför swiss. Själv är jag på västkusten nu och vilar upp mig. Men några pass till blir det:)

  2. Ja, Johan, det har verkligen varit två läckra långpass på rad och nu ska det bli skönt att få in annan kvalitetstid på helgen samt lite mysjoggpass. Aha, så du är på västkusten! Lite makrill och några intervaller i Brudarebacken på det, kanske, inte ;-) Läste på Jonas Buuds blogg att det fortfarande var en hel del snö på toppen av Swisspassagen, men som enligt honom gjorde det lättare att springa där det annars är stora kantiga stenar. Snart är vi där!

  3. Wow, vilket masdontpass! Och härligt som vanligt! Dessutom skriver du så att man nästan tror att man var med själv. Tack!
    Inga dopp i de inbjudande tjärnarna?

    • Tack Bureborn och som jag nämnde tidigare är långpass i storslagen natur beroendeframkallande! Jag var jäkligt badsugen flera gånger och med facit i handen hade jag ju hunnit med ett par dopp i skogstjärnar med tanke på att jag ändå inte hann med den tänkta bussen.

      By the way, boken (Kroppens geni av Sverker Sörlin) som du tipsade om är helt suverän. Sverker lyckas verkligen med konstycket att förmedla glädjen och entusiasmen om ämnet han skriver och gör det med ett barns nyfikenhet, som få lyckas med i vuxen ålder. En bok att ge bort till löparkollegor, oavsett intresse av skidåkning eller inte.

  4. Men vad fint! Lycka till på swiss! Blir spännande att följa!

    • Visst är det Emelie! Jag förundras hela tiden om hur mycket varierad och vacker natur vårt land har att bjuda på. Någon gång framöver lär det bli Skuleleden, som verkar sanslöst vackert. Tack, Swiss ska bli en häftig upplevelse!

  5. […] stigen som följde sjöns strandlinje. Vad gäller etapp 12 saknar jag nästan ord. Vid sidan om etapp 17 är 12:an en av de vackraste etapper jag hitintills sprungit på Sörmlandsleden. Den passerar […]

  6. […] underhållna spänger. Jag sprang sträckan en het och kvav dag i juli för 1 1/2 år sedan, se blogginlägg med fina sommarbilder, och mindes de fina etapperna mellan Marvikarna och Ånhammars säteri. Både natur och kultur. […]

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.