Jul 012012
 

Ska försöka mig på en kortfattad rapport från gårdagens långa terrängpass på Sörmlandsleden tillsammans med vännen Erik Johansson. Sakta men säkert erövrar jag etapp efter etapp på den 100 mil långa Sörmlandsleden. Eftersom den ena etappen aldrig är den andra lik blir varje långpass lika mycket ett äventyr. För den här lördagen hade jag sedan tidigare planerat in sträckan mellan Gnesta och Läggesta (Mariefred). En extremt kuperad sträckning på närmare fem mil. Trail running när den är som bäst (och vackrast skulle det visa sig). Jag behöver få in tuffa pass både uppför och nedför inför Swissalpine, liksom Erik inför AXA Fjällmarathon.

Klockan ringde strax före sex på lördagmorgon. Snoozade en kvart, vilket gjorde att jag fick hoppa över latten efter gröten. Packad och klar gick jag ut kvart i sju och Erik hade precis svängt in med bilen. Iväg till Läggesta tågstation i Mariefred för att ta bussen till Gnesta där etapp 13:1 startar (etapp 15:1 slutar sedan i Läggesta). Vi var tidiga och båda var vi kaffesugna, men allt var stängt i Läggesta och Mariefred. Shit. Nå, vi packade i ordning och bordade bussen, som tog oss till Gnesta på en halvtimma. Det skulle ta lite längre tid att ta sig tillbaka. Inte ens i Gnesta, halvnio på morgonen, fanns det en kopp kaffe att uppbringa. Vi var ändå jäkligt glada eftersom regnet upphört. Hela morgonen hade det öst ner i Eskilstuna och häftiga skurar avlöste varandra under vår väg till Läggesta. Nu var det bara stilla, varmt och vackert disigt. Vi började en lång uppjogg på asfalt och grus längs anslutningsleden. Vid Frustuna kyrka lämnade vi civilisationen bakom oss och under flera mil hörde vi inte ett mänskligt eller artificiellt ljud, vilket inte händer ofta!

För att sammanfatta löpäventyret var denna sträckning den klart tuffaste jag sprungit på Sörmlandsleden, inte ens SUM:s etapp 1-4 kommer ens i närheten. Runt 60% bestod av smal stig med rötter, sten och väta samt över hala hällmarker. Kuperingen var inte att leka med! Branta stigningar – och givetvis nedstigningar – på 30-50 meter, på sina håll med rep. Varenda muskel i kroppen fick sitt, men glädjen överskuggade tröttheten. Vilka vidsträckta vyer det bjöds på, framför allt vid Marvikarna. Stigarna bjöd på allt, från att gå precis längs strandlinjen på små spegelblanka sjöar, genom trollskog och över klipphällar med utsikt över hela Sörmland. Här och där låg källor (totalt sju) där vi kunde dricka och fylla på vätskeblåsan. Vid stigkorsningen 15:1 och 15:2 valde Erik att springa vidare mot Läggesta medan jag tog av mot rundslingan i Marvikens naturreservat, som var fantastiskt vacker och orörd gammal skog!

Som sagt, en kortrapport var det. Jag anlände till Läggesta med 47 kilometer i benen. Att det tog drygt sex timmar (effektiv löptid) säger en del om terrängen. Här hittar du GPS-rutten. Jag kan verkligen rekommendera den här delen av leden med ren vildmark och 95% terräng (5% grus och asfalt). Och på fågelfronten då? Trots att det lider mot högsommar var det bra aktivitet på sjungande fåglar, men fem sydflyttande gluttsnäppor på ett fält gav en föraning. Två sjungande trädlärkor och en sensjungande grönsångare var trevliga inslag. Noterade totalt 61 fågelarter. Försökte lära Erik känna igen några vanliga arter på sången. Ja, så hittade jag även ett fint litet bestånd av orkidén Jungfru Marie Nycklar. Nä, nu låter jag fotografierna tala…