Jun 282012
 

”Hur kan du hålla reda på hur många fåglar du noterar på en löptur?”, ”Har du kikare med dig när du springer?”, ”Är du inte rädd att snubbla när du både springer och tittar efter fåglar samtidigt?” Är några av frågorna jag fått efter mina långpass på Sörmlandsleden  och andra terränglopp med tillhörande blogginlägg. En vän tyckte nästan att det var mer imponerande att jag noterat 68 fågelarter på Jättelångt! än de 71 kilometerna jag sprang. Ha, nästan en fågelart per kilometer, vilket är ett bra mått på ett långpass ;-) Kan man programmera min Garmin för detta tro?

Hur funkar det då? Nå, jag har ju skådat fågel sedan jag var 11 år, vilket innebär 38 år. Att skåda fågel innebär också att lära sig fåglarnas läten och de flesta har en bred repertoar av läten förutom sång och spel. Men jag har ju musiköra (från mammas musikaliska sida i släkten) och när jag rör mig i naturen hittar jag normalt fåglar först via deras läten. Så, när jag springer i naturen hör jag majoriteten av fåglarna snarare än ser dem. Hjärnan registrerar läten och art per automatik. Ibland avundas jag ”vanliga döda” som förmodligen hör fåglarnas sång och läten som någon slags naturens konsert, utan vetskap om vilka fågelarter som är inblandade. Min hjärna, däremot, benar ut alla arter millisekundsnabbt. Inget läte passerar obearbetat och godkänt i skallen. Om det plötsligt är något läte eller en sång jag inte känner igen, så är det tveklöst något ovanligt eller någon individ med avvikande läte. Att springa i terrängen och samtidigt lyssna av naturens röster sker naturligt för mig. Lite magiskt är det att springa på natten i juni, särskilt i buskiga och sanka marker för att lyssna efter nattaktiva fåglare, särskilt så kallade nattsångare. Att få höra flodsångarens suggestivt skyttlande i natten är grymt häftigt eller varför inte vemodigt tiggande hornuggleungar.

Visst ser jag fåglar under mina löpturer också, men många har redan avslöjat sig via sitt läte. När jag springer är löpningen det primära, så jag sätter inte av efter bortflygande fåglar i obanad terräng, om nu någon trodde det. Men visst blir det många stopp under ett långpass längs exempelvis Sörmlandsleden för att betrakta någon härlig fågel såsom tjäder, storlommar, tranor, korpar och någon söt liten nyfiken tofsmes som kikar fram bland grankvistarna. Det handlar mycket om att vara här och nu. Visst är det förenat med livsfara att springa på smala stigar fulla av rötter och stenar samtidigt som ögon och uppmärksamhet far iväg efter en fågel vid sidan om stigen eller över huvudet. Inget jag kan styra över. Det har varit nära att jag vrickat och stukat fötter, men klarat mig undan med ett dödsförskräckt leende. Jag ska inte skriva en avhandling om detta, men jag kan avslöja att jag aldrig håller räkning på antalet fågelarter i huvudet under en löptur. Det gör jag inte ens när jag är ute och skådar fågel på riktigt, förutom stödanteckningar. Väl hemma går jag igenom en förtryckt artlista, prickar av, gör noteringar och summerar. Så gör i stort sett alla fågelskådare, mer eller mindre omfattande och noggrant.

Min löparfågelartlista har nu stått och stampat på 155 arter ett tag nu och det skulle vara kul att addera en eller par nya fågelarter. Om det inte blir nu på lördag, då jag och min vän Erik ska springa ett ultralångpass längs Sörmlandsleden från Gnesta till Mariefred, så lär det bli ett gäng nya fåglar i Davos omgivningar och SwissAlpine om en månad. Jag känner mig privilegierad att kunna kombinera mina två huvudintressen, som leder mig ut på stigar i naturen!