Feb 062019
 

190206a…säg mig vem som svettas, grymtar och ler? Ja, vad vore livet utan backar? Vanliga döda är väl glada slippa dem så länge det inte finns liftsystem och det är väl inte direkt en fråga som skåningarna brottas med dagligdags. Tittar man på sitt eget livs banprofil så skulle den nog inte skilja sig särskilt mycket från banprofilen från någon välkänd bergsultra, allt beroende på vad vi lägger in och värderar som toppar, dippar och ren ökenlöpning. Å andra sidan, rätt ointressant kan tyckas. Det blir vad det blir. Valen vi gör. Man kan ställa sig på ett löpband med fågelsång i lurarna eller ge sig ut på stigarna med en uppleva-livet-podd i lurarna. Valen är många. Vi är olika. Personliga drivkrafter, livsstil och mål gör sig gällande. ”Varför ska man ta sig över det där berget, när man kan gå runt det?” Jag är svag för berg och Steve Chiltons boktitel poppar otvunget upp i skallen: ”It’s a hill, get over it”. Jag vill inte runda berg bekvämt via dalgångar, såvida det inte handlar om konflikter i verkliga livet. Jag har gjort mitt liv så enkelt som möjligt, fyller det med de stigar och backar jag föredrar, stannar till i någon glänta, tar en fika och andas in nuet. Okomplicerat.

Här där jag bor, i Eskilstuna, finns inga berg. Det finns några skogsklippor som fått bergsnamn sedan finns förstås en himla massa människor som heter Berg i efternamn. Det finns till exempel hela 83 stycken Andreas Berg i Eskilstuna kommun medan stans mest kända Berg, han i Kent, valde att flytta för många år sedan. Högsta punkten i vår kommun ligger på 114 meter över havet och har begåvats med namnet Tyckenhed. Inte så mycket till hed och hade det inte varit för att Sörmlandsleden ringlar sig över dess vackra hällmarker med luftig gammal tallskog är det högst troligt att bergknallen fallit i glömska. Sedan har vi förstås den eländigt tråkiga skidbacken i Vilsta, men det finns de som inga backar har så vem är jag att klaga?

190206b

Nå, man får göra det bästa av det som bjuds för att på bästa sätt förbereda sig inför de höjdpunkter som stundar. Mina utmaningarna de senaste åren har alla varit påfallande lika. De sammanfattas bäst med mycket berg, dramatisk natur och långa dagar. Dock har förberedelserna varierat en del från år till år. Finslipats är väl kanske mer korrekt ordval. Det var länge sedan jag slutade att se min löpning som ”träning inför något uppsatt mål”. Jag springer för springandets skull och det är motivation i sig. Välmåendet. Tävlingar (eller lopp för er som föredrar det) ser jag mer som kryddiga och sociala inslag med möjlighet att stiga ur det komfortabla och tänja på gränserna. (Och slippa bära på packning!) De enda tillfällen jag använder ordet ”träning” är väl vid dedikerade backpass eller styrketräning. För mig är ordet träning synonymt med något jävligt tråkigt. Kanske välbehövligt, men likväl tråkigt. Lätt att slentrianmässigt springa på i samma spår, inte sällan tills man ruttnar. Variation och experimentlusta är lösningen, åtminstone för mig. Alltid spännande att prova nya idéer i praktiken och att nedan beskrivna upplägg tycks vara rätt för mig och mina utmaningar visade sig senast på Kullamannen i höstas. Nästa utmaning blir Bob Graham Round sub24 i juni, men som alltid är det många faktorer som spelar in för ett lyckat genomförande.

190206c

Under många år har de många och långa lågintensiva ultrapassen på Sörmlandsleden varit mina njutfulla ”nyckelpass”. Uteslutande för att jag älskar att vara ute i naturen länge och det handlar då om 6-8 timmar. Underbara små äventyr på en eller två dagar där jag samtidigt testat utrustning, energiintag och lärt känna min kropp och hur den (det vill säga jag) fungerar vid olika ansträngningsnivåer. Under åren 2013-2017 har mina årstotaler i distans landat på mellan 365 och 448 mil och 60-70.000 höjdmeter. Men för 2018 gjorde jag en del förändringar, utan att för den skull ge avkall på naturupplevelserna, njutningen och vad jag kallar kvalitet. Tvärtom. Årstotalen för 2018 landade på 320 sprungna mil men i gengäld 114.000 höjdmeter. Och jag fortsätter på inslagen bana för 2019. Jag har dragit ner på de många ultrapassen för jag tror — trots låg intensitet — att de ändå sliter mer än jag tror. Nu nöjer jag mig med ett ultrapass (+50 km) i månaden och en tvådagars varannan månad. Givetvis på älskade Sörmlandsleden. När det gäller vardagspassen har jag ”hittat” fina, roliga och givande rundor med många backar, särskilt när det kommer till transportlöpning till och från jobbet, som ju är så tidseffektiva. Jag är privilegierad som har stigarna bara några hundra meter från porten och kan springa till och från jobbet. På varje transportlöpningspass är målet minst 500 höjdmeter och distansen får bli vad den blir, oftast 17-18 km på min skönaste ”transportrunda”. Jag har ett grovt veckoupplägg med 9-11 mil och 2500-3000 hm x tre veckor och den fjärde veckan soft med 40-50 km och inget fokus alls på höjdmeter. Ett grovt upplägg som jag inte följer slavisk. Glädjen, förväntansfulla ben och längtan efter den sköna tröttheten måste finnas där. Och när det kommer till backar väver jag in repetitioner i ett flertal tekniska och vitt skilda (sett till underlag, längd och lutning) backar i löppassen. Jag tror på kontinuitet och många bäckar små. Av den anledning har jag slutat med dedikerade megabackpass i Vilsta slalombacke, som förvisso ger 50 (enkla) höjdmeter per vända. Året har hursomhelst börjat fint och jag stängde januari med 37 mil och 10.500 hm. Fräsch kropp och glatt sinne. Bra plan och riktigt skön känsla!

190206e

Numera tycker jag aldrig att backträning är tråkigt, vilket främst beror på att backarna är en del av löpningen även om det handlar om ett par tre repetitioner i varje backe. Så här års och nu med all snö är det bara så fantastiskt häftigt att bränna på utför i branta skogsbackar, bergknallar och skidbackar. Bara släppa på alla spärrar och om ben och fart inte synkar: landa med ett brett leende i ett mjukt täcke av halvmeterdjup pudersnö!

190206d

Jag kommer självklart att köra grymma dedikerade backpass under vår och försommar i Romme och Järvsö. Ja, det bär faktiskt av till Järvsö redan på fredag för att smaka på backarna där över helgen. I övrigt ser jag fram emot boken Training for the Uphill Athlete: A Manual for Mountain Runners and Ski Mountaineers med beräknad release i början av mars. Får se om den kan ge spännande input.

På återseende.

190206f

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.