Maj 122018
 

180430aEn vecka har snart passerat sedan hemkomsten från ett lyckat äventyr i Lake District, 30/4-6/5. Syftet med besöket i Lake District och dess magiska berg var inte att söka äventyret utan att fräscha upp minnet och reka rutten för Bob Graham Round då jag kommer att göra ett helhjärtat försök på BGR vecka 21 (om lite mer än en vecka) och förhoppningsvis tillsammans med Kerstin Rosenqvist. Nå, ger man sig iväg på en veckolång rekningstrip till Lake District får man sig äventyr till livs, vare sig man vill eller inte. Ja, det beror givetvis på hur var och en definierar begreppet äventyr. Livet i sig är ju ett äventyr och är man nyfiken av sig kan även var dag bli ett äventyr, men vi lämnar de filosofiska aspekterna kring detta för denna gång. Äventyr blev det hursomhelst!

De av er som känner mig sedan tidigare eller läst mina inlägg på denna blogg de senaste åren behöver förmodligen ingen närmare förklaring av vad Bob Graham Round (BGR) är för något, men för er som inte har en blekaste kan en snabb förklaring vara på sin plats.

Kort fakta om Bob Graham Round
En ”runda” som utgörs av 42 bergstoppar i Lake District, drygt 106 kilometer och 8000 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Det är ingen tävling utan en utmaning som du kan välja att genomföra när du själv önskar. Det är ingen markerad led utan rundan består av smala till breda stigar samt stiglösa partier som länkar samman topparna ifråga. Karta och kompass är ett måste. Av tradition startar (och slutar) man vid Moot Hall i Keswick och man kan själv välja när på dygnet man vill starta och om man vill genomföra rundan mot- eller medurs. Denna utmaning föddes 1932 genom gästhusägaren Bob Graham, därav namnet. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932, för att antalet toppar skulle bli lika med hans ålder på 42 år.

180430b

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills nästa person klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften och utmaningen i sig fallit i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare (fell runners) genomfört BGR och till och med 2017 är totalt 2170 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Många har dock genomfört rundan osupportat, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club. För att bli invald i cluben och få det fina diplomet krävs att den som genomför BGR har support/vittnen. Andemeningen med support är dock att stärka samhörigheten och framför allt att hjälpa varandra, lite karma och give forward. Drygt 200 personer gör ett försök varje år och 1 av 3 lyckas.

För den som vill fördjupa sig i Bob Graham Round rekommenderar jag två böcker och ett häfte. Annars kan jag rekommendera den halvtimmeslånga filmen om Tony Holts förberedelser och försök BGR som las ut på nätet förra året eller varför inte den färska och läsvärda storyn från Charles och Damians BGR-försök.

180430c

En gång för alla
Inför en fullständig rekning av BGR på två dagar med övernattning i Great Langdale tillsammans med Kerstin Rosenqvist i juli 2014 skrev jag i det inlägget bland annat följande:

”Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas.”

Sedan den gången för fyra år sedan har det blivit många besök till Lake District för andra utmaningar och tävlingar men även rekningar av BGR och ett helhjärtat försök i maj 2016, som tyvärr fick avbrytas på grund av skitväder i natten på etapp 2. Bittert värre!

Hösten 2017 bestämde jag mig för att en gång för alla att gå all in 2018 och genomföra BGR. Allra helst under 24 timmar, men ett genomförande över 24 timmar skulle också vara tillfredsställande. Bokade tre flygresor till Manchester spridda över maj och juni 2018. Det blir så mycket billigare om man är ute i god tid.

För att lyckas med Bob Graham Round krävs självklart de fysiska och mentala förutsättningarna och förberedelserna, grundläggande navigeringskunskaper och lokalkännedom. Att bara åka över och göra ett försök på BGR utan någon som helst lokalkännedom eller rekning är enligt mig dömt att misslyckas, såvida du inte är en otroligt stark bergslöpare och tillika skicklig orienterare. Sedan är det ju bara så att på en utmaning av denna magnitud så lär det inträffa ett och annat, men man vet bara inte vad, så ”förvänta det oväntade” brukar vara mitt mantra (som följt mig genom livet som fågelskådare).

Näväl, huvudsyftet med detta besök var att köra igenom alla fem etapperna av BGR, om inte alla så absolut de två tuffaste och vildaste i sammanhanget, etapp 3 och 4. Körde bland annat igenom 3/4 av etapp 3 förra året men ville verkligen få till de båda i ett svep denna gång för att känna mig lugnare inför ett helhjärtat försök längre fram.

Den existerande kartan över Bob Graham Round från Harvey maps baserar sig på författaren Richard Askwiths rekningar, beräkningar och genomförande med ett tidsschema på 23 timmar. Jag har inte för avsikt att göra något sub20-försök utan bara att klara hela rundan i ett svep och allra helst under 24 timmar, så för mig är ett 23-timmarsschema perfekt. Det handlar om att disponera rundan smart och hela tiden ligga nära tidschemat, utan att låta sig distraheras av tid, bara hitta ens eget flow och tempo.

180430d
bgr_map

Så, jag tog halvåtta-planet med SAS från Arlanda till Manchester enbart med en rygga som handbagage. Från Manchester airport blev det en 2 1/2 timmas tågresa till Penrith och därifrån buss mot Keswick (hann med 13:18-bussen utan problem).

Etapp 1 — 30/4 och 1/5
Eftersom vädret var helt fantastiskt (om än kyligt) var det bara att utnyttja eftermiddagen på bästa sätt. Precis som i svenska fjällen kan vädret växla snabbt i Lake District, inte bara från dag till dag utan även under en och samma dag. Jag valde därför att hoppa av bussen i Threlkeld, en halvmil innan Keswick (som skulle bli min bas under hela vistelsen). Den lilla byn Threlkeld är så kallade ”supportpoint” mellan etapp 1 och 2. För nedstigningen från tredje toppen, Blencathra, på etapp 1 har jag alltid använt den smala vindlande stigen på ridgen av Hall’s Fell. Läcker men tuff och det hårda underlaget och stundtals grym lutning sliter hårt på framsida lår. Jag har hört att många kör en alternativ väg (obanat) som kallas ”Parachute drop”, vilken går parallellt med Hall’s Fell ridge. Den ska vara betydligt snabbare, men brantare och vanskligare navigeringsmässigt i mörker. Det alternativet ville jag givetvis testa!

Det var underbart att få klättra till toppen av Blenctahra längs den läckra ridgen. Som jag längtat! Det bjöds på korp och ett par ormvråkar och totalt tre vackra ringtrastar i branterna! Tog en tur bortåt Blease Fell innan det var dags att reka nerfärden via ”parachute drop”. Brant, men med mjukare underlag och mindre slitsamt för fötterna jämfört med ridgen, dock tappade jag höjd och droppade alltför långt ned längs höjdtungan ner i ravinen. Sista tredjedelen bestod av ljung, vilket inte är en höjdare och som river duktigt på benen. Insåg att jag behövde reka nedfarten än en gång för att testa att hålla en bättre linje hela vägen ner. Det fick helt enkelt bli etapp 1 följande dag. Väl nere i Threlkeld blev det en gofika (latte och scones) på det trevliga fiket innan jag tog bussen till Keswick och väl där checkade in på Denton House, som blivit mitt favoritboende i Keswick. Fick rummet ”Skiddaw” helt för mig själv i tre nätter! Gjorde den lilla pittoreska staden. Hälsade på de trevliga människorna inne på Kong Adventures (förmodligen Europas bästa och välsorterade butik med löpprylar) och så förstås en fika på ”stamhaket” Java intill Moot Hall.

På tisdag morgon bar det av på etapp 1 och jag upptäckte då att de återuppbyggt bron över floden Greta, vilken spolades bort (med mycket annat) under översvämningskatastrofen i Lake District 2015/2016. Bra, då sparar man 2-3 minuter när det blir dags för ett försök. En annan del i och med rekningarna var också att försöka hålla ett förväntat BGR-försök-tempo. Det var bara att nöta på uppför mot toppen av Skiddaw och som förstås var insvept i moln, vilket innebär reducerad sikt och dimma. Det bjöds på spelande storspov, vilket värmde hjärtat. Och blåser, ja, det gör det i stort sett alltid på Skiddaw och då pratar vi hård blåst. Av alla mina besök på Skiddaw har jag bara varit med om en enda gång med svaga vindar och sol. Det var bara att dra på sig vindjackan.

Inte för att skryta, men jag är väldigt bra på att memorera terrängen som jag rör mig i och det är därför jag verkligen föredrar att reka en rutt när det kommer till en utmaning som denna. En karta är bara en karta och kan aldrig ersätta lokalkännedom. Alla eventuella missar i navigeringen kostar tid och energi, vilket kan grusa ett försök totalt. Senast jag körde igenom etapp 1 var 2016 med Kerstin. Då gjorde vi den i mörker och navigerade klockrent och låg 15-20 minuter före tidsschemat i Threlkeld. I dagsljus memorerade jag nu den bästa linjen (med minst ljung) mellan Skiddaw och Great Calva. Som sagt, det är bra att reka, för nu hittade jag en relativt nytrampad stig längs med floden Caldew (som ska korsas) i dalen mellan Great Calva och Mungrisdale Common. Den gamla BGR-stigen går genom lårhög ljung och verkar inte alls gälla längre. Sedan var det bara att nöta på i sumpigt underlag uppför till Blencathra. Den här etappen är den avgjort sumpigaste på hela BGR och har det regnat rikligt dagarna innan suger underlaget otroligt mycket energi och det kan dessutom vara trixigt att ta sig över bäcken Caldew.

Efter att ha bockat av Blenctahra bar det av mot Blease Fell för att efter 400 m ta av utför längs parachute drop. Denna gång hittade jag en bra och väldigt rak linje. Klart snabbare (ca 10 minuter) än Hall’s Fell ridge, men i mörker utan stigar finns en klar risk att denna marginal i tid äts upp helt och att det till och med finns risk för trampa snett då det är svårt att se underlaget bland all ljung på den avslutande delen. Lutar nog att det blir ridgen i alla fall när det är dags, som ju dessutom är så mycket läckrare. De små momenten med glädje kommer att behövas när allt tycks mörkt.

Nådde etappkorsning i Threlkeld med 15 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat (flera rekstopp inkluderat). Avslutade förstås med en gofika i Threlkeld innan jag tog bussen tillbaka till Keswick där jag softade resten av eftermiddagen och kvällen.

Etapp1 180501a 180501b 180501c 180501cc 180501d 180501e 180501f 180501g 180501h 180501i 180501j 180501k 180501l 180501m 180501n 180501o 180501p

Etapp 5 — 2/5
Tog morgonbussen till Honister Pass som är en ”supportpoint” mellan etapp 4 och 5. Den avslutande delen på BGR bjuder inte på några svårigheter navigeringsmässigt men den långa biten upp till Dale Head lär sätta kropp, energireserver och det mentala på prov den dagen jag (förhoppningsvis) kommer dit efter att ha klarat etapperna 1-4. Nå, etappen ifråga bjuder på skön löpning och jag ville testa en alternativ väg, som kanske inte bjuder på så väldigt mycket tidsvinst men man kommer ner från bergen tidigare och kan slappna av helt och bara löpa på flacken hela vägen till Moot Hall i Keswick. Detaljer som spelar in i slutändan. Njöt av löpning på etapp 5 fullt ut! Tog asfaltalternativet på slutet och hade glömt bort hur jäkla tråkig och monoton den sträckan är. Visst, man kan mata på i ett högre tempo, men om tidsmarginalen är god att nå Moot Hall på ett försök kommer jag utan att tveka att ta det andra alternativet, som i stort sett bara går på stig med vackra vyer.

Kom till Moot Hall med drygt 40 minuter tillgodo på 23-timmarsschemat, men eftersom detta är den avslutande etappen kommer det gå långsammare den dagen jag förhoppningsvis kommer så långt på ett försök. Eftermiddagen i Keswick blev soft med läsning och promenader, fika och så. Kollade förstås MWIS (Mountain Weather Information Services) för nästkommande dags prognos. Vore grymt att få göra etapp 3-4 i ett svep då just dessa är svåra att få till logistikmässigt utan långa transportsträckor till fots. Prognosen såg lovande ut med 70% chans till molnfria toppar och enbart några passager med duggren. Bestämde mig för att ta etapp 3-4 nästa dag.

Etapp5 180502a 180502b 180502c 180502d 180502e 180502f 180502g 180502h 180502i 180502j

Etapp 3 — 3/5
Tog första morgonbussen mot Ambleside och hoppade av i Dunmail, vilken är ”supportpoint” mellan etapp 2 och 3. Det var en sådan där fantastisk morgon med fläktande vind, sol, spridda moln, frisk och härligt sval luft. Minns i skrivande stund att jag associerade till eller snarare kände mig förflyttad till de svenska fjällen. Det kändes så bra!

Ingen idé att vila på stavarna utan det var bara att andas in stämningen och luften och ta sig an den branta klättringen uppför, ett steg i taget, till dagens första BGR-topp, Steel Fell. Vid toppröset var det bara att svida om snabbt. Av med de långa tightsen (enda gången jag hade dem på hela vistelsen) och på med shortsen. Den här etappen har jag rekat grundligt både 2016 och 2017 (fram till Rosett Pike) och det var en fröjd att få springa fram över de gräsklädda platåerna, passera de spegelblanka små tjärnarna, njuta av vyerna och jag mötte inte en kotte fram till Scafell-massivet. Jag spikade samtliga åtta toppar fram till Rosett Pike utan att ens ta upp kartan och så klockrent har jag aldrig genomfört den etappen. Jag till och med tog en spikrak linje över Martcrag Moor till vadet över bäcken innan klättringen upp mot Black Crag och Rosett Pike, vilket aldrig hänt tidigare. Det känns tryggt inför det som komma skall. Allt kändes så otroligt bra och jag låg bra till i tid och där och då var jag övertygad om att jag tänkte köra igenom hela rutten ända till Keswick även om molnen redan börjat rulla in sedan någon timma.

Efter Rosett Pike bar det av utför mot Angle Tarn och den väntande klättringen uppför på skrå till Bowfell. Det finns en knappt skönjbar stig över bergsidans klippor, grus och scree men det handlar om att nästan se den osynliga linjen och läsa av terrängen. Den här sträckningen har jag inte gjort sedan Kerstin och min rekning för snart fyra år sedan. Dessvärre hade molnen sänkt sig (inte lättat enligt prognosen) och det började dugga. Sakta närmade jag mig platån och snart kunde jag se en smal ravin direkt upp mot platån. Ofta är det mer tidseffektivt att köra rätt upp istället för på skrå. Tänkte bara ”att varför inte testa den där ravinen, den ser görbar ut”. Det var scrambling hela vägen och jag vet inte hur långt upp jag kommit innan det tog tvärstopp (utifrån mina klätterkunskaper) och klipporna var snorhala. Lutningen var grym, ett fall bakåt där och då skulle utan tvekan ge enkel biljett till himlen. Bara att behålla lugnet och sakta börja klättringen tillbaka. Uppåt är en sak men att klättra nedåt tycker jag personligen är mycket svårare och obehagligare. Det är vid sådana här situationer jag verkligen känner att jag lever, varje liten del av kroppen är med på noterna. Så, ner kom jag, men det hade kostat 40 minuter samt en hel del energi och anspänning. Men vad fasen, är det rekning så är det och det tog mig sedan knappt 10 minuter att komma upp på platån längs den ”vanliga vägen”. Samtliga toppar kring Scafell Pike betades av i dimman. Det duggade och regnade om vart annat och även inslag av svidande hagel i blåset gjorde upplevelsen mindre rolig. Som sagt, vädret kan växla snabbt och med det även ens sinnesstämning. 

Uppe vid Scafell Pike var det hyfsat mycket folk som traskat upp från Wasdale. Här gjorde jag ett korkat misstag, korkat med tanke på att jag vet att stigen delar sig och jag behöver vara uppmärksam i detta månlandskap av sten i alla storlekar. Lik förbannat tar jag fel stig (den mot Lingmell). Stigarna går i serpentin så en stadig kompassriktning är svår att hålla men efter 3-400 m kände jag bara att jag ”gled” för mycket åt väster. Plockade upp min handhållna GPS och fick bara min misstanke bekräftad. Jaha, det var bara att nöta på uppåt och tillbaka i den grå och kalla dimman med konstant duggregn. Kom till röset med förgreningen och så in på stigen mot Broad Stand. Yes! Vid Broad Stand finns det tre alternativ för att komma upp till den sista toppen, Scafell, på etapp 3: 1) antingen rätt upp men då måste man ha någon som väntar där med rep och man tjänar 10-15 minuter i tid, 2) Lords Rake (som jag inte rekat tidigare och bara är marginellt snabbare än alternativ 3) Foxes Tarn, vilket innebär en lång utförslöpa i löst scree och sedan uppför genom en smal ravin till den lilla tjärnen och därifrån vidare upp till Scafell. Jag valde Foxes Tarn som jag kan och här har jag även rekat ett genare alternativ om det är torrt. Möttes jag av en sjungande ringtrast i dimman som fick mig på lite bättre humör.

Väl uppe på Scafell var jag tvungen att fatta någon form av beslut för fortsättningen för dagen. Wasdale (nästa supportpoint) och etapp 4 ligger så avsides och ligger långt ifrån några som helst kommunikationer varför det inte går att avbryta, utan man måste helt enkelt ta mig till Honister Pass.  Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista bussen i och med mina misstag av vägval och det faktum att det tar mycket längre tid att navigera i dimma. Jag har verkligen respekt för dessa berg, särskilt i dåliga väderförhållanden. Även om jag har en PBL (nödsändare) med mig är det dumt att äventyra ödet och hade det varit etapp 5 eller 2 hade jag aldrig tvekat. Jag beslöt att nöja mig för dagen och se till att ta mig till Keswick på enklast sätt. Även förra året tog jag mig ned genom Foxes Tarn till dalen Eskdale men då fortsatte jag norrut till passet Esk Hause och sedan den låååånga utförslöpan till Seatoller och därifrån buss till Keswick. Nu fick jag istället för mig att jag skulle pröva en annan väg, vilket var osmart då jag bara hade den begränsade BGR-kartan med mig och att Lake District-kartan korkat nog låg på rummet. En handhållen GPS är helt värdelös när det gäller överblick. Jag visualiserade Lake District i huvudet, dalarna, bergen och riktningen mot Great Langdale och Ambleside för att därifrån ta bussen. Visst, det fungerade men med en väldigt stor skillnad: Jag hade totalt missbedömt distansen, sumpigt underlag och tidsåtgången för min kreativa tankevurpa. Så här efteråt kan jag bara le brett åt det skönt naiva beslutet. Ja, som jag brukar säga: ”Fördelen med att kunna springa långt är att det inte är hela världen om man springer fel. Det tar bara lite längre tid att komma fram.”

När jag slutligen kom ut vid vägkorsningen vid Cockley Beck gick det upp för mig hur långt ifrån målet jag i själva verket var och hur tråkigt det skulle bli med fortsatt asfaltlöpning. För hur kul är det att slita ut sig på ren transportlöpning när man befinner sig i Lake District. Jag fick flashbacks till GL3D 2015 då Kerstin och jag kom på just denna asfaltväg på väg mot mål och nattlägret den andra dagen av tävlingen. Då sprang vi utför i bra tempo men nu bar det istället uppför mot Wrynose Pass. Men strax innan krönet körde en bil upp vid sidan av mig och de i bilen undrade om allt var bra, då de tydligen mött mig några kilometer tidigare och de hade noterat mitt uppskrapade ben och det ser ju alltid blodigare och värre ut än själva storleken på såret. Denna dag (till skillnad från Åda Wild Boar senast) får jag väl säga ”Tack och lov för det!” Det visade sig att de holländska paret (Walter och Anna-Maria) och deras dotter Louisa var på semester i Lake District och de erbjöd mig skjuts till Ambleside. Ett väldigt trevligt och naturintresserat par som var intresserade av att besöka den svenska fjällvärlden och de fick förstås min mailadress. Jag var obeskrivligt tacksam för skjutsen då jag aldrig hade hunnit fram i tid för att ta sista bussen till Keswick, utan hade fått ta in på B&B eller vandrarhem i Ambleside. Nu hann jag med 16:30-bussen och besparade mina ben säkert två timmars löpning. Är det äventyr så är det!

Väl i Keswick var det bara att duscha, svida om och promenera till stadens schyssta indiska restaurang och hämta en extremt delikat chicken balti garlic för att fira en väldigt innehållsrik dag som slutade lyckligt, självklart med några ”note to myself”!

Etapp3
180503a 180503b 180503c 180503d 180503e 180503f 180503g 180503h 180503i 180503j 180503k 180503l 180503m 180503n 180503o 180503p

Etapp 2 — 4/5
Vaknade hyfsat tidigt. Kroppen kändes bra men skallen var trött. Lagade till min specialgröt och så en latte på det. Solen sken utanför. Klarblå himmel med spridda moln, men låga moln låg som en tjock ullmössa över alla berg och toppar från 600m och uppåt. Jag hade funderat på att beta av etapp 2 denna dag, men beroende på väderläget. Jag har ju sprungit den etappen flera gånger och betade av den senast förra året i dimma. Den känns trygg även om den är notoriskt svårnavigerad i mörker, addera sedan skitväder och dålig sikt på det. Många är de som brutit BGR där eller tappat väldigt mycket tid, vilket är svårt att tro när man springer längs hela den läckra bergsryggen i dagsljus med fri sikt.

Jag gick till Java, tog en latte och en caramel shortbread. Hoppades att tröttheten skulle ge sig liksom molnen som belägrat bergen. Ingetdera hände. Tog bussen till Threlkeld för att därifrån bevaka molnens förehavanden över 700-meterstoppen Clough Head, som är första toppen på etapp 2. Detta görs bäst från fiket i Threlkeld som ju har en terrass som vetter mot Clough Head. I övrigt var det kanonväder. Molnen klamrade sig fast vid topparna om än föränderligt och vackert levande. När det gällde min trötthet handlade det uteslutande om en mental sådan medan kroppen kände sig i form (det sa den i alla fall till mig). Det var som om jag inte sovit alls. Det är ingen höjdare när inte alla delar av jag i mig är i fas med varandra. Själ, psyke, nervtrådar, muskler, sinnen, ja, allt behöver vara mer eller mindre synkroniserade för att det ens ska vara meningsfullt att ge sig upp i bergen och memorera terrängen. Nä, jag bestämde mig för att åka tillbaka till boendet och sova några timmar istället.

Vaknade på eftermiddagen. Det var vackert väder och jag bestämde mig för att ta en långpromenad upp till Latrigg, en topp på 367m med fin utsikt över Keswick, Derwentwater och de bakomliggande bergen som fond.

Kollade MWIS på kvällen och la upp planen för lördagen. Efter en kylig vecka verkade det som värme var på väg och det var 60% chans att molnen skulle lätta från topparna i de centrala och västra delarna av Lake District men med inslag av duggregn. Ah, det fick bli vad det blir, etapp 4 skulle hur som helst genomföras.

180504a 180504b 180504c 180504d

Etapp 4-5 — 5/5
Vaknade tidigt till en fin morgon vädermässigt och jag kände mig skönt utvilad och taggad för en dag i bergen. Soft grötfrukost och en stilla latte. Tog första morgonbussen till Seatoller. Otrolig kontrast vad gäller temperatur mellan de föregående dagarna i veckan och denna morgon. Sommarvärme, bara så där! Sol och klarblå himmel, men de omgivande bergen och då främst Scafellmassivet inåt dalen var inbäddade i moln. Lördag morgon men redan mycket bilar parkerade och folk i rörelse längs den smala vägen i dalen till Seathwaite. Mötte två trevliga löpare vid toaletterna intill farmen där stigen upp till Esk Hause började och vi gjorde sällskap till och från. På 400 meters höjd var det så dags att kliva in i dimman, men utan den vanliga råa kylan, bara en skön ljumhet. Var bara att nöta på. Passerade en del vandrare. Bank holliday, så jag misstänkte att många hade vallfärdat till Lake District för att njuta av bergen, särskilt som väderprognosen såg grymt lovande ut för lördag-måndag. Kom upp till passet Esk Hause och tog av västerut på stigen som jag tagit två dagar tidigare. Idag valde jag dock bort topparna Great End, Ill Crag och Broad Crag utan siktade in mig på Scafell Pike och Scafell för att ta vid där jag slutade i torsdags. När jag så tog mig an stigningen i höjd med toppen Great End på 900 meters höjd ljusnade allt omkring och molntaket luckrades upp och plötsligt öppnade sig allt, jag steg ur molnen och dimman, klarblått tak och strålande sol. Som att stiga in i himmelriket och den där känslan… Ögonblick som detta hör till de sällsynta i Lake District för egen del och är vad jag brukar benämna ”This is Feet in the Clouds”. Och vilken dag det skulle bli! En sådan där dag i Lake District som jag bara måste utnyttja fullt ut för jag vet aldrig om (och när) jag får uppleva en sådan dag igen. De är lätt räknade de gånger jag besökt området de senaste fem åren! Det är också så att denna dag, som den utvecklade sig, innehåller så många intryck och känslor av enkel fridfullhet att jag helst inte vill sätta ord på dem med risk att skriva sönder den inneboende bilden och känslan. Det blir därför snålt med ord men jag är övertygad om att fotografierna talar sitt eget språk, som var och en kan tolka på sitt eget sätt. Förmodligen ägnade jag totalt en 45 minuter under hela dagen med många stopp för att njuta och fotografera de ständiga växlingarna mellan de livfulla molnen, dimbankar, ljuset och spelet dem emellan bland dalar och berg.

Jag checkade av Scafell Pike och det var ännu inte så mycket folk där uppe. Jag var faktiskt ensam uppe på det gigantiska röset. Därefter bar det av mot Broad Stand (rätt stig denna gång), utför och sedan uppför via Foxes Tarn där vandrare satt och fikade och hejade glatt. Kulturen i Lake District är att alla hejar på varandra med genuin glädje oavsett det är löpare, vandrare på dagsutflykt och de som tänkt stanna några dagar i bergen. Ingen gör skillnad på folk utan gläds åt att se andra som njuter av bergen. När jag kom upp på platån besökte jag först Symonds Knott och tog därefter Scafell. Så, Englands tre högsta toppar (Snowdonia i Wales och Ben Nevis i Skottland borträknade) avbockade på ett bräde av moln! Njöt av vyerna som kom och gick med molnen.

Sedan väntade den lååånga utförslöpan till Wasdale och den så kallade ”supportpointen” mellan etapp 3 och 4. Wasdale har fått några illa klingande öknamn för den som ger sig på Bob Graham Round eller vad sägs om ”The graveyard of BGR(attempters)” och ”There is NO easy way out of Wasdale”. Har inte sprungit den här sträckan ner genom Wasdale sedan rekningen för fyra år sedan. Jag höll för mycket sydväst och missade den grymt branta nedfarten med scree och man måste hålla sig utanför intagsmurarna där fåren lammat. Ingen fara, tappade kanske 5-6 minuter men å andra sidan var omvägen mer lättlöpt på grässluttningarna. Nere i Wasdale tittade jag in på campingen och kiosken var öppen så det blev en kaffe och glass. Pratade med killen i butiken som sprungit mycket i Lake District men fått problem med knäna, så nu var det simning i sjöarna och cykling som gällde. Tackade för mig och så var det dags att ta sig uppför Yewbarrows långa branta sluttning. Bara stänga av skallen och nöta. I och med rekningarna vet jag nu också på vilka klättringar jag kommer att använda stavar.

Testade en bra och snabbare alternativstig efter Yewbarrow och kom snart upp till Red Pike för att springa vidare till Steeple. Många har nog svurit över Bobs val att inkludera Steeple då den fina tornlika toppen liksom ligger i skymundan och utgör en till synes onödig avstickare, ut på slingrande stig med stup på båda sidor, upp på toppen och sedan samma väg tillbaka, innan man sätter av mot Pillar. Själv har jag alltid gillat Steeple. Många fotostopp blev det och lite small talk med vandrare. Alla jag träffade utstrålade så mycket glädje och jag förstår att denna dag måste vara en minnesvärd upplevelse för många och bara att få vara ute i den bästa tänkbara miljön en sommarvarm lördag i maj. Körde på och hittade en ny alternativ stig mot Kirk fell och mötte plötsligt ett gäng löpare. Den som låg i täten frågade om jag gjorde BGR men jag svarade att jag bara rekade och det visade sig att de nu supportade en kille som gjorde BGR och jag önskade honom lycka till med hög röst och tummen upp. Rätt ovanligt att BGR görs moturs numera.

Med tanke på att tredagarstävlingen Great Lakeland 3Day (som jag deltagit i två gånger) startade denna lördag var jag förvånad över att inte ha stött på en enda GL3D-löpare. Men vilken start de fått vädermässigt!

Njöt av den branta klättringen upp till Kirk Fell och minnen kom. Sist jag var där uppe var för tre år sedan, just under GL3D, när Kerstin sa: ”Niklas, kolla, vad är det för fåglar?” Och där några meter från oss stod tre vackra fjällpipare! Det var tre år sedan, men i minnet som igår. Och strax väntade mitt absoluta favoritberg i Lake District, Great Gable. Ena stunden beslöjad, i nästa molnfri, men knappast avslöjad. Under den steniga och branta klättringen upp mot toppen fick jag lite känningar av en förestående energidipp. Satte mig ner, betraktade molnen och vyerna bortåt Kirk Fell och Pillar, knaprade dextrosol och åt lakritspudrade dadlar i fem minuter. Tömde en halv liter vatten och snart var jag på benen igen. Uppe på Great Gables topp var jag helt ensam, vilket hör till ovanligheten, men det började lida mot kväll. Minnesbilder från Kerstins och min rekning för fyra år sedan bubblade upp till ytan, även den kvällen hade varit magisk även om vi då gick torra på vatten. Denna gång fanns det gott om vatten i många bäckar. Nästan vindstilla, varmt och vackert kvällsljus.

De återstående tre topparna innan utförslöpan ned till Honister Pass betades av i metodiskt tempo. Från sista toppen Grey Knotts testade jag den här gången en ny linje ner till passet, istället för de två andra jag kört flera gånger tidigare. Vägvalet var både snabbare och mer lättlöpt, så det vägvalet kommer jag använda nästa gång.

Kom ner till Honister Pass bara några minuter innan sista bussen till Keswick skulle passera. Men nä, att ta bussen tillbaka till Keswick en sällsynt vacker kväll som denna vore att betrakta som kriminellt och straffbart! Det var inget beslut som behövde fattas, det var bara en självklarhet att fortsätta. Och så började jag vandringen upp mot Dale Head, topp #40 på BGR. Halvvägs upp kom två löpare och en hund springande mot mig uppiufrån toppen. Vi stannade och började prata och vi kände genast igen varandra från förra året. Vi hade träffat på varandra nere i passet. Han med stor rygga och hade frågat mig om jag kände till någon bra tältplats i krokarna. Härligt, han hade blivit kvar där och träffat en tjej, som han nu var ute och sprang tillsammans med. Jag förklarade att jag skulle komma tillbaka i slutet av maj och han sa bara med ett leende ”See you then!”

Härliga vyer uppe från Dale Heads topp och sedan blev det härlig utförslöpa på gräs mot toppen Hindscarth, där jag hittade dagens första checkpoint tillhörande GL3D. Därefter bar det av på nästa härliga gräsklädda utförslöpa mot sista toppen, Robinson. Bortåt stigningen uppåt Robinson siktade jag så en människa som såg ut som en potentiell GL3D:are. Jag kom ikapp killen och fick bekräftat att så var det. Han berättade att han hade det tufft med värmen och fick inte i sig nödvändig energi. Han hade bara Robinson kvar sedan utför till dagens målgång och nattläger nere i Buttermere. Efter lite småprat bad jag honom hälsa tävlingsledaren/arrangören Shane Ohly från ”Niklas from Sweden”. Han svarade på en gång: ”Oh, is it you Niklas, the same Niklas that did Dragon’s Back Race three years ago, together with Kerstin?” Det visade sig att det var Simon Franklin som också gjorde DBR samtidigt så det blev självklart snack om det ena och det andra. Bad honom hälsa sin fru Carol Morgan som är en grym löpare och som bland annat vann Dragon’s Back Race 2017 liksom det brutala Spine Race de två senaste åren. Vi tog farväl av varandra och jag köttade på uppför och spikade Robinson. Bara 3-400 meter efter toppen och fortfarande upp på platån stöter jag upp två pipare som landar en bit längre bort. En riktig pulshöjare och som jag misstänkte när jag kom närmare var det två vackra fjällpipare! Vilken underbar bonus! Därefter var det bara att ”falla ner” i dalen med ett leende och fortsätta in till Keswick. Denna gång skippade jag asfaltsträckan och tog stigen nedanför och längs med Catbells. När jag korsade vägen vid Catbells sluttning var det som ett lämmeltåg av människor på väg upp till Catbells. På den breda skogsstigen in mot Portinscale mötte jag säkert 300 glada vandrare med hundar och barn! Hela Keswick måste ha tömts på människor. Det visade sig i efterhand att det arrangerats en ljusshow längs hela Catbells bergsrygg (se foto nedan).

Det var bara att rulla på in till Keswick och jag var trött. Skönt trött! Stannade till vid Booths för inhandling och sedan till den indiska restaurangen för hämtning av sen finmat för att fira en fantastisk dag i bergen: 12 timmar, 52 km och drygt 3400 höjdmeter. Skönt att också ligga under tidsgränserna för 23-timmarsschemat på både etapp 4 och 5. En dag att minnas, inte minst om allt känns grått och vemodigt någon gång i framtiden. Lyckan finns i stunden, i ögonblicket, i upplevelsen, därute, bland bergen, i naturen, okonstlat, avskalat och enkelt.

Note to myself: Glöm inte solskyddsfaktorn på rummet. Ha kepsen på huvudet, särskilt om solskyddsfaktorn ligger kvar på rummet.

Etapp4180505a180505b180505c180505d180505e180505f180505g180505h180505i180505j180505k180505l180505m180505n180505o180505p180505q180505r180505s180505t180505u180505v180505w180505x180505y180505z180505zz180505zzz180505zzzz180505zzzzz180505zzzzzz180505zzzzzzzz180505zzzzzzzzz180505zzzzzzzzzz180505zzzzzzzzzzz

Förvänta det oväntade
Tog sovmorgon på söndagen. Klarblå himmel, varmt och strålande sol. Planet skulle lyfta 18:30 från Manchester, så ingen stress. Åt min första engelska frukost på vistelsen (gröten var slut). Packade ihop mina saker och checkade ut. Strosade runt i Keswick. Fikade på Java och Merida. Besökte några outdoorbutiker och Kong Adventure. Tog sedan bussen till Penrith och strosade omkring där innan jag hoppade på bussen till Preston (banarbete på tågsträckan tydligen) och i Preston tog jag tåget till Manchester airport. Ungefär 500m innan slutstationen stannade tåget. Där vart vi stående ungefär en timma med urusel information. Jag hade marginalerna på min sida medan andra blev uppstressade av förklarliga skäl. Efter en timma kunde tåget köra tillbaka till närmaste station. En liten håla med få taxibilar, men jag är ju snabb som en gasell och lyckades slinka in en taxi med några andra. Varmt som fasen, 27 grader i skuggan. Jag hade redan checkat in via mobilen så på flygplatsen var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Kokosoljan fick tyvärr stanna i Manchester. Sedan var det bara att handla finchoklad till mamma och några böcker till mig själv och sedan fika och reflektera över veckan som varit.

Tog mig till gaten och möttes där av oroliga ögon. Tydligen var det något fel på planet och tekniker höll på att undersöka det. Mer information skulle delges inom 30 minuter. Efter 40 minuter kom kaptenen ut och förklarade läget. Ena vingklaffen var trasig och SAS hade inte reservdelar för detta på Manchester så de var tvungna att ställa in fligten. Han var cool och meddelade bara vi skulle stanna där vi var och vi skulle få professionell hjälp, vad gäller ombokningar och annat praktiskt. De med exklusiva SAS-kort och förmåner blev snabbt ombokade och efter 10 minuter var vi säkert 20-25 personer som blev ombokade till en flight till Köpenhamn, några gater bort och boarding på en gång! Väl i Köpenhamn gick det ett sent flyg till Stockholm, så jag gjorde sällskap med ett trevligt par, Christer och Lovisa (hoppas ni hittar ert hus på landet!), för ett halvhjärtat försök att komma med det planet. Halvhjärtat, då jag insåg att jag knappast skulle hinna med sista pendeln ut till mamma och att sätta sig på nattbussen ut till Jakobsberg var måttligt spännande. Några fick plats på planet, men de flesta inte. Så det var bara att bege sig till SAS informationsdisk där de snabbt och vänligt hjälpte till med boende, matkuponger (för den som frågade) och tågbiljetter. Grym personal! Tillsammans med Christer och Lovisa tog jag tåget två stationer (5 minuter) och sedan ett par minuters promenad till ett flådigt Radison-hotell. Fint rum och fantastisk säng. Drog i mig ett gäng dadlar och ett par proteinbars för att slippa vakna hungrig. Upp hyfsat tidigt för att ta 07:20-planet till Stockholm. Träffade Christer och Lovisa på perrongen och de hade käkat finfrukost på hotellet, ingick liksom. Hade inte tid att bli bitter. Efter säkerhetskontrollen på flygplatsen hittade jag ett suveränt ställe och avnjöt en sagolik frukostbuffé där, även om det kostade 200 spänn, men det var det verkligen värt!

180506a 180506b

Det enda tråkiga med denna omväg var att det inte blev en övernattning hos mamma och mina katter som hon tar hand om medan jag är borta på äventyr. Snyft. Det blev direkt hem till Eskilstuna och eftersom jag bara arbetar fyra dagar i veckan tog jag min lediga dag denna måndag istället. Så med facit i hand löste sig allt väldigt bra och jag får dessutom 250 Euro som kompensation. Ett lönsamt och trevligt äventyr med andra ord.

Nu ska jag bara kurera mig då jag åkte på exakt samma typ av förkylning som när jag drog till Mallis för snart en månad sedan. Hostar och snorar i skrivande stund. Nå, vila stod ändå på schemat inför nästa tur till Lake District. Den 21 maj bär det av igen och även Kerstin åker då över för ett BGR-försök, som jag hoppas att vi kommer göra tillsammans. Det svåra då blir att vänta in rätt väderläge för ett helhjärtat försök på Bob Graham Round. Tålamod och väntan, kan på sitt sätt vara jobbigare, men det är en del av det hela. Längtan finns redan inom mig liksom fjärilarna i magen!

På återseende /Niklas

180506c

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.