Mar 042018
 

001Rubriken låter förmodligen som en klyscha från en hälsotidning eller bara en fet bilreklamsrubrik, typ ”Ford Fokus gör livet…”, för er som kan visualisera en bilannons. Men faktum är att det är just så här jag upplever livet i dagsläget, inte som en bilannons, men enkelt. Eller jag kanske skulle byta ut ”livet” mot ”tillvaro”, men å andra sidan, livet är inget beständigt utan högst föränderligt. Kan så vara, på olika nivåer och till syvende och sist är det alltid vad jag fyller mitt liv med som är intressant. Eller inte. Jag minns i min rebelliska ungdom och tankarna då: ”Rutiner, dagliga rutiner, det var för vanliga döda, inget för en punkare som jag.” Livet är föränderligt. Konststycket idag är väl snarast att kunna skilja rutin från slentrian.

Upprinnelsen till detta inlägg härrör inte från någon storslagen ingivelse eller nära-döden-upplevelse utan kom bara som ord i mitt huvud förra veckan när jag slet i Elefantbacken på väg hem från jobbet: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål. Så härligt enkelt!” Vi får backa bandet ytterligare för att förstå bakgrunden till orden som uppkom där i Elefantbacken en sen eftermiddag i slutet av februari 2018. Förra året var ett annorlunda år på flera sätt. Ett lärorikt år sett till äventyrliga utmaningar. Å ena sidan var det Wainwright med minutiös planering och ett grovplanerat fjälläventyr å andra sidan. Förväntningarna inför Wainwright var sjukt uppskruvade och till detta kan min plötsliga oförmåga att då anpassa mig till de yttre förutsättningarna som uppstod under själva äventyret adderas som en mental bromskloss. Märkligt hur det kan bli. Och det är inte alltid att lärdomarna kommer i stundens ingivelse utan långt senare. Ett par månader senare efter Wainwright var det så dags för det traditionella fjälläventyret i augusti månad. För detta äventyr hade jag långt tidigare (i kontrast till Wainwright) beslutat att bara göra en grov plan på upplägg för de 11 dagarna. Inga hålltider, inga bestämda distanser, utan bara låta terrängen, väder och dagsformen diktera villkoren för mitt äventyr. Och, framförallt, inga uppsatta mål om att springa till varje pris. Nä, fjälläventyret ifråga blev lika mycket ett experiment med en mix av löpning och speed-hiking. Det var en fantastisk upplevelse att röra sig med lätt packning genom ren vildmark, korta dagar, långa dagar, springa, vandra, mestadels i sämre väder men med många solglimtar. Att avverka hela 43 mil på 10 1/2 dagar genom att springa (35%) och snabbvandra (65%) var en omvälvande insikt. Som alltid är det i huvudet vi sätter upp onödiga —  och inte sällan obegripliga — fixa idéer som lätt blir till barriärer. När det gäller Wainwright var jag helt inställd på att springa merparten av de springbara partierna av de 52 milen, trots att 30-40% utgörs av stiglös terräng och uppför springer man ju ändå aldrig. Det behövdes en fjälltur med en skön blandning av löpning och speed-hiking för att det skulle gå upp ett ljus om att man kan komma långt, riktigt långt, med denna mix och bara acceptera det som det är. Det handlar om att vara i rörelse och bara ha en packning på 9-10 kg. Långa dagar utan att bli trött!

Så, under denna gångna hösten fick jag ny glödande energi efter sommarens lärdomar. Jag beslöt mig för att ge mig på Wainwright igen 2018 men med ett nytt mindset och justeringar i upplägg. All annan planering med kartor och rutt är ju redan klara.

Hur det nu gick till minns jag inte, men jag bestämde mig ungefär samtidigt för att gå all in gällande de stående utmaningarna i Lake District. Jag har ju drömt om Bob Graham Round sedan våren 2013, rekat hela rundan på två dagar, rekat flera av etapperna och delar av etapperna under årens lopp och slutligen gjort ett försök 2016 som tyvärr fick avbrytas på grund av riktigt skitväder i natten. Så, mitt huvudmål för 2018 blev således att en gång för alla genomföra Bob Graham Round (drygt 11 mil, 8200 höjdmeter och 42 toppar) under 24 timmar. På BGR är det så många faktorer som spelar in och statistiken talar sitt tydliga språk: 1 av 3 klarar det hela vägen under 24 timmar. Bara att gardera sig med två försök i maj 2018. Fullt fokus och det har varit dedikerad backträning sedan oktober 2017. Inga halvmesyrer när det kommer till förberedelse!

002

Att jag senare i januari anmälde mig till det brutala bergloppet L’echappee Belle och nyligen Kullamannen 100 miles handlar inte om övermod eller frånvaro av sjukdomsinsikt. Nä, spridningen i tid på samtliga utmaningar ligger perfekt i tid och den ena utmaningen bäddar för nästa så att säga. Åtminstone sett till det fysiska om jag bara får hålla mig frisk och skadefri. Viktigast är dock att det finns en djup längtan inför varje utmaning, utan den blir det svårt och inte särskilt glädjefullt. Jag vet att den där genuina pirriga längtan är så obeskrivligt energigivande och motiverande!

Och vad mer? Jo, i slutet av 2017 bestämde jag mig också för att inte ta på mig några åtaganden för 2018. Går jag in för något med full fokus vill jag inte ha några sidouppdrag av något slag som stör, hur roliga och lockande de än kan verka. Fantastiskt skönt att vara konsekvent (har bara gjort ett undantag). Så, det var alltså inte särkilt chockerande med insikten som kom där i Elefantbacken förra veckan: ”Fasen vad skönt det är med fokus och rutinerna som kommer med det och dedikerade mål.” Det var snarare ett tyst konstaterande som bjöd upp till ett leende.

Kanske kan mitt nuvarande liv tyckas inrutat, kanske fanatiskt eller till och med asketiskt för en utomstående. Det är nog en blandning av alla tre och bäst av allt: Jag njuter av den enkelhet detta dedikerade fokus erbjuder. Så lite yttre distraktion som möjligt! Och ni undrar säkert hur en dag eller en vecka i mitt liv ser ut just nu eller så bryr ni er inte ett skvatt. Till saken hör också att jag inte har en familj utan de förpliktelser som ryms i mitt liv är två kärleksfulla katter och ett arbete med underbara kollegor fyra dagar i veckan. Och till arbetet är det 2 kilometer genaste vägen. Jag har ingen TV som äter upp dyrbar tid. Inget hus som behöver skötas om. Ingen bil. Jag har det jag behöver helt enkelt och närmaste stig 200 meter från porten. Det är mitt val men tro inte jag saknar förståelse för andra människors och vänners livssituationer. Jag är mäkta imponerad av alla de som har en familj med barn och allt vad det innebär och ändå får ihop det med träning och kunna förbereda sig inför grymma utmaningar utifrån de förutsättningar som ges.

005

Så, en vanlig vecka för mig är långt ifrån exotisk på något sätt men det är rutinerna och enkelheten som följer som är den ljuva biprodukten i att ha grym fokus. Det är också en fantastisk känsla som också inbegriper balans och välmående. Faktum är att jag inte haft detta fokus eller känt denna sköna upprymdhet sedan året innan Dragon’s Back Race 2015. Känslan gör mig lycklig!

Det är ett privilegium att kunna gå, cykla eller springa till och från jobbet. Så effektivt. Jag arbetar fyra dagar i veckan och sedan början av februari transportlöper jag alla fyra dagarna. På morgonen blir det 3-5 km och på hemvägen 13 km på fina stigar i Årby plus 5-10 repetitioner i Elefantbacken varannan eftermiddag. Kör lite fart och baklängeslöpning invävt. En gång i veckan blir det 50 minuter simning innan jobbet. Skönt för hela kroppen och bonus att få avsluta med en bastu. Kör styrka varje dag men har lagt av med att det måste vara långa styrkepass. Bättre med 10-15 minuterspass än inga pass alls och då kan det till och med bli ett både på morgonen och kvällen vissa dagar. Jag brukar dock få till ett längre styrkepass i veckan på typ 40 minuter. Vidare minst ett dedikerat backpass i veckan som genererar mer än 1000 höjdmeter och spritt på olika backar med olika lutning och underlag i Vilsta eller Marvikarna. Fokus både på uppför och utför. Försöker få ihop 2000-2500 höjdmeter i veckan. Ett långpass i veckan på 30-50 km (minst en tvådagars i månaden på 9-10 mil). Använder GPS-klockan enbart på långpass och det dedikerade backpasset, annars klocklöst. Söndag är normalt min verkliga vilodag och jag bokar aldrig eller sällan in något. Resten av min fria tid går till att läsa och skriva och umgås med mina två underbara katter. Är förstås jättenoga med maten och sömnen, men jag går inte in på min kostcirkel. Var och en får hitta sin. Ja, ungefär så ser en vecka ut. Vecka in och vecka ut. Lustigt nog upplever jag aldrig min tillvaro som inrutad och eller att den är byggd på måsten. Jag springer för springandet skull och de enda pass som jag kan kalla träningspass är när jag kör dedikerad backträning och styrka, resten är bara rent nöje om än svettigt och slitigt emellanåt. Jag har ändå så mycket tid över för annat som jag älskar, vilket givetvis är viktigt för en balanserad vardag.

003

Slutligen är det bara så häftigt att känna ett skönt välmående, våren som närmar sig och kroppen min som blivit så mycket starkare efter några månaders fokuserad och varierad ”träning” med framför allt kontinuerlig backträning. Det är en kick, inte minst mentalt, med tanke på de utmaningar som stundar. En annan stor källa till glädje just nu är att springa och planera tillsammans med Patrik, Simon, Marie och resten av gänget som ska till Frankrike och köra L’echappee Belle i augusti. Som Patrik sa igår på långpasset genom snö och solsken på Simons födelsedag: ”Niklas, det verkligen märks hur jäkla taggad du är inför Echappee!” Ja, och jag kan bara svara att en stor anledning till just denna glädje är att få vara del i denna resa med sköna vänner mot ett gemensamt äventyr, alla med sina egna mål. Det är en oslagbar kombo!

Om jag för 35 år sedan läst den här texten hade jag förmodligen avfärdat författaren som en mycket tråkig, ja närmast tragisk person, som fyllt sitt inrutade liv med disciplin och självplågande aktiviteter helt befriad från all form av spontanitet och glädje. Allt har och tar sin tid. Ja, det har tagit tid, mycket träning och 8 1/2 år utan alkohol för att nå dit jag är idag: Ett enkelt liv i direktsändning!

004

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.