Apr 212017
 

NickeIdag är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte helt olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hört järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Halleforsnas
Kerstin2

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Paradiset

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd – som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

ETK_2014
Kerstin

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

ETK_Kolmarden
Februari_2014

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Hjortron

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Middag_vasskarr
Malmkoping_okt16

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Fornborgen
Marvikarna3

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

sparvuggla
tjader
stromstare
havsorn

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

vargbajs
alg
Tyke
sorgmantel
ko
Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Anders_AoR
Marvikarna
Marvikarna2
lover

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

kallkallan_etapp30

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Pinge_Eddy
frukost

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

SkeppsvikB&B
Skeppsvik

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

talt

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Saterdalen
Fika
fila

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Nycklar