Maj 172012
 

Denna veckas planerade långpass hade jag egentligen tänkt avnjuta längs Gyllenhielmska leden, som faktiskt passerar fem minuter i löparskor från där jag bor! Nu blir det inte alltid som man planerar. I och med den dova smärtan som gav sig till känna i vänster hålfot i måndags bestämde jag mig löpvila veckan ut. Kan meddela att det nu känns helt OK i hålfoten. Körde en timmes stavgång i Torshargs terrängspår igår utan problem. Jag håller mig dock till planen. Kroppen min mår bara bra med några dagars vila från löpningen. Då min klubbkompis, Nicklas Alhällen, cyklat hela Gyllenhielmska leden (Årbystugan-Sundbyholms slott) rätt nyligen, så föll det sig naturligt att det istället fick bli ett långpass längs leden med MTB:en denna soliga dag. Jag har aldrig gått eller sprungit leden mellan Torsharg och Sundbyholms slott (ca. 18 km), dels för att den varit väldigt dåligt uppmärkt samt att Eskilstuna kommun underlåtit sig att publicera en karta över leden, tryckt som på nätet. Efter två påstötningar där jag påtalat hur förbannat inkorrekt det är med att publicera en tom(!) webbsida om leden och dessutom en felaktig webbadress i Eskilstunas turisttidning för 2012, tycks det nu hände något. Såg nu ikväll att de lyckas publicera lite text om leden på webbsidan, men ännu ingen karta. Hursomhelst blev det en spännande rektur för min del.

Beroende på en skön sovmorgon kom jag inte iväg förrän vid lunchtid. Tänker inte så mycket på klockslag dessa semesterdagar. Packade Salomonryggan med smått och gott och fyllde vattenblåsan. Korsade Östra kanalen och nedre slussportarna och styrde mot Torsharg. Det visade sig att Gyllenhielmska leden tydligen följer första kilometerna av Torshargs milspår och alla dess rötter. En utmaning att springa och nära nog omöjlig att cykla. Kan reda här avslöja att jag fick gå totalt 30-40% av sträckan till Sundbyholms slott. Det var liksom första gången jag cyklade i terräng, som stundtals var grisigt svår. Det var även första gången som jag gladdes åt stötdämpningen i framgaffeln. Jag hade inte bråttom någonstans och inga tider att passa. Leden var lagom kuperad och bjöd på varierad natur såsom trollsk granskog, doftande tallskog, hällmarker, kulturlandskap, hästhagar och den underbara bokskogen i Sundbyholm. Jag kände att Gyllenhielmska leden kommer att bli en favorit för långpassen framöver. Den har verkligen allt beträffande stig och underlag: tekniskt avancerade single tracks, jämna sköna tallskogsstigar, gamla skogsvägar, strandstig, grusvägar och så lite asfalt. Mötte faktiskt en löpare från Hässelby som lovordade leden som terrängspår. Måste medge att cykla i terräng är riktigt kul och jäkligt jobbigt. De gånger jag satt på sadeln var lätt räknade. I fågelväg gladdes jag mest åt årets första sjungande näktergal och en munter (söder)gök. Njöt av den underbara bokskogen i Sundbyholm innan leden mynnade ut från åsen ned mot gästhamnen. Rullade fram längs bryggorna till hamnfiket för en välförtjänt kaffe och glass. Vad mer kan man begära?

Vägen hem gick avsevärt fortare längs gamla landsvägen via Vickelby och Grundby. Hälsade på arbetskollegan Therese, som sedan två veckor tillbaka är lycklig ägare av en vacker gård i Grundby. Det blev en spännande husesyn och en ladugård som väckte gamla minnen till liv. Tackade för mig och cyklade i högt tempo hem till Torshälla. Totalt 33 km på dryga tre timmar. Den som är intresserad av ledens sträckning mellan Torshälla och Sundbyholm kan kolla min GPS-rutt. Tyvärr var leden dåligt markerad mellan Ostra och Sundbyholm, vilket jag ska framföra till ansvarig i kommunen. Även om jag cyklade vilse några gånger hade jag som sagt ingen tid att passa. Man kan aldrig få för mycket av naturen!

Och vem var då denna Gyllenhielm undrar ni säkert, eller? Namnet Gyllenhielm gavs tydligen till utomäktenskapliga barn till Gustav Vasas ättlingar och den som leden är uppkallad efter är Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650). Eskilstunas stadsarkivarie Nils Mossberg skriver följande i sin artikel om Gyllenhielm:

Carl Carlsson Gyllenhielm tillhörde den framväxande svenska stormaktens innersta krets. Han var kanske inte den handlingskraftigaste personligheten i stormakten Sverige, utan brukar snarare karakteriseras som en medelmåtta. Trots detta – och trots att han tillbringade över tolv år i polsk fångenskap – fick han mycket uträttat under sin livstid: han var krigare och politiker, skrev andliga sånger och memoarer på (knagglig) knittelvers, byggde slott, grundade skolor och införde rusdrycksförordningar.