Jun 292016
 

160629aFör en gångs skull vet jag inte riktigt var och hur jag ska börja denna story. Kan bero på en kombination av förkylning och en slags post-löpäventyrs-tomhet. Trots upplevelsemättande löpäventyr i Lake District och nu senast i Wales har det varit mycket på sistone, särskilt med packande, flytt och så uppackande, förberedande av uteplatsen för katterna och så förstås separationen, inklämt mellan två slitsamt rogivande bergsturer i England. Nå, det vore förmätet att klaga med en självömkande ton, inte minst när min vän Björn (Källström) var tvungen att avboka sin efterlängtade Wales-debut på grund av en begynnande fraktur i ena foten. Höjden av oflyt för Björn medan det fick bli en solotur för egen del. Nä, så att sitta här och beklaga mig vore inte särskilt klädsamt. Inte heller ska detta bli någon omfattande prolog till något slags löpäventyr i romanform.

Egentligen hade jag tagit semester för att springa i Jämtland och in bland bergen i Norge, men längtan tillbaka till Wales blev mig övermäktig och Björn var som sagt pigg på att uppleva bergen i nationalparken Snowdonias norra del. Det slumpade sig faktiskt så att avfärden skedde exakt på dagen då jag, Kerstin och ett skönt gäng svenskar för ett år sedan drog iväg till Wales för att köra femdagarstävlingen Dragon’s Back Race (se story här). Men denna gång var ingen tävling inplanerad utan bara att springa i de ruffiga läckra bergen för nöjes skull. Nå, boendet kring midsommarafton var dock bokat utifrån ett genomförande av klassikern Welsh 3000’s: att beta av Wales samtliga 15 toppar på över 3000 fot. Den finns som tävling i form av Vegan Welsh 3000 men annars är var och en fri att genomföra ett försök närhelst man har lust, springandes eller gåendes med eget tidsmål. Vanligaste målet hos britterna är nog att göra denna gåendes med sub24 timmar som mål eller över tre dagar med övernattningar på vandrarhemmen i Rowen, Idwal cottage och Pen y Pass. Bortsett från den utmaningen hägrade ren och skär nöjeslöpning genom tystnaden i bergen och kittlande klättringar på ridger. Det är något visst med bergen i Snowdonia, svårt att sätta fingret på vad och finna orden. Bergen i Lake District är magiska och inbjudande, men med bergen i Snowdonia är det något annat. Bara namnen på många toppar och ridger förmedlar något hårt, kyligt, vasst men likväl något attraherande, kittlande och utmanande. Det gäller att hålla sig väl med draken. Och vädergudarna!

Nåväl, måndag morgon den 20 juni bar det så iväg med flyg till Manchester och därifrån direkttåg till Bangor i Wales. Det ösregnade hela vägen från Manchester till typ tio minuter innan ankomst i Bangor. Då sprack det upp och jag log hemlighetsfullt. Hann med en lunch på Morrisons innan det var dags att röra på benen med en löprygga på 5,5 kg. Transportsträckan till Bethesda satt i ryggmärgen då Kerstin och jag var där förra våren på rekturer inför Dragon’s Back. Efter Bethesda tog jag dock en ny rutt upp till bergskedjan som benämns Carneddau. Dels för att pröva något nytt såsom lite scrambling upp till Carnedd Dafydd och därifrån springa över de böljande topparna för att avsluta med den branta nedstigningen från Pen yr Ole Wen till boendet i Idwal cottage. En sagoskimrande idyll och ett mysigt litet vandrarhem.

Dag två bjöd på Y Garn Horseshoe via Devil’s kitchen med en vindlande och fin avslutning på Y Garns nordöstra ridge ned till Idwal. Där blev den en fika innan det bar av upp till Tryfan med scrambling med en enklare genväg till toppen på Tryfans northern ridge och sedan klättring upp till själva toppen med de två stora stenstoderna ”Adam och Eva”. Tryfan är väl Wales svar på Lake Districts Scafell Pike; alltid byst med folk. Därefter blev det utförslöpning varvat med klättring ner till ”sadeln”, där jag fick ett spontanryck och tog en stig österut för att få avnjuta Tryfans östra sida med hela dess drakryggslika skyline. Sedan blev det skön gräslöpning till boendet i Pen y Pass. Två nätter bokade där.

Väderprognosen för dag tre var som för dag två: låga moln på morgonen som lättade på förmiddagen för att sedan bjuda på växlande molninghet och molnfria toppar. Beslöt mig därför att reka av Elidir Fawr inför Welsh 3000-utmaningen på morgonen och avnjuta Snowdon Horseshoe på eftermidagen, vilket blev ett ytterst lyckat upplägg. Det tog dock runt fem minuter innan jag hittade de rätta klipporna uppför de 15 läskigaste metrarna på hela Crib Goch sedan var det en kittlande fröjd att återigen befinna sig på Knife edge och de efterföljande klättringarna till toppen Carnedd Ugain. Fika på Snowdon. Knappt en kotte där! Sedan den alltid helt underbara långa snirklande utförslöpan ned till basen på nästa ridge, Y Lliwedd. Allt i bästa tänkbara temperatur och väder samt få vandrare ute på sena eftermiddagen och kvällen. Väl tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att en kille vid namn Niel ockuperat en säng i rummet och han skulle göra Welsh 3000’s dagen därpå, från söder till norr. Intressant! Vi hade båda bokat boende på Rowen Youth Hostel torsdag till fredag. Han skulle sova där efter att ha genomfört W3 och jag skulle sova där för att starta på fredag morgon och springa norr till söder.

Hade jag – med facit i hand – tagit väderprognoserna från mwis (The Mountain Weather Information Service) mer på allvar hade jag definitivt startat samtidigt och tillsammans med Niel. Torsdagen blev den absolut finaste och bästa dagen på hela vistelsen medan fredagen blev den absolut sämsta tänkbara för att göra Welsh 3000’s. Istället valde jag under torsdagen att skryta på sociala medier hur jäkla bra kompis jag var med de engelska vädergudarna. Ja, det är lätt att drabbas av hybris efter först ha åtnjutit 10 regnfria och härliga dagar i Lake District och sedan fyra fina regnfria inledande dagar på Wales-trippen. Torsdagen blev således en vilodag med flera timmars fikande och ätande på det riktigt coola fiket Moel Siabod intill berget med samma namn. Efter lite sightseeing och fönstershopping i outdoorbutikern i Betws y Coed tog jag tog tåget söderut till Tal y Cafn för att därifrån vandra upp till boendet på Rowen YHA. Verkligen ett fint litet boende med samma mysfaktor som Skiddaw House i Lakes. Åt middag och väntade på att Neil skulle dyka upp. Klockan blev nio och solen sjönk ner bakom bergen. Ingen Niel och jag behövde sova för en tidig morgon och tillhörande tuff dag väntade (så ni får kika på fotografier fram till storyn om Welsh 3000’s längre ner).

160629b 160629c 160629d 160629e 160629f 160629g 160629h 160629i 160629j 160629k 160629l 160629m 160629n 160629o 160629p 160629q 160629r 160629s 160629t 160629tt 160629ttt 160629tttt 160629ttttt 160629tttttt 160629u 160629uu 160629uuu 160629uuuu 160629uuuuu 160629v 160629vv 160629vvv 160629vvvv 160629vvvvv 160629vvvvvv 160629vvvvvvv 160629vvvvvvvv
160629_snowdon 160629y 160629yy 160629yyy 160629yyyy 160629yyyyy 160629yyyyyy

Welsh 3000’s – Midsommarafton
16W3aVaknade klockan fem på midsommaraftons morgon. Drog isär gardinerna. Ve och fasa! Regntunga moln, regn som föll stadigt och blåst som kastade träden utanför fram och tillbaka. Men WTF! Luften gick nästan ur mig mentalt. Nå, bara att börja med frukosten och ta några koppar kaffe och avvakta. Göra W3 ville jag verkligen men jag fick ärligt talat ge upp tidsmålet på sub8 timmar. Flera förestående klättringar och utförslöpor skulle bli betydligt svårare och långsammare på blöta stenar och klippor. Molnen sprack upp en aning medan regnet kom och gick. Klockan tio i sex kom plötsligt Niel bokstavligen instapplandes genom dörren! Han var rätt medtagen, men ändå med ett förbryllande leende på läpparna. Det första han sa: ”Niklas, I did it! I did it!” När han väl satt sig och fått i sig lite varmt berättade Niel att han fixat det på 15 timmar och var framme vid Foel-fras klockan 10 på kvällen, men sedan hade allt gått fel. Han var trött, det började regna vid midnatt och han tappade bort sig på fjället. Han hade försökt sova i sin foliebivybag intill en mur men insåg bara att han måste röra på sig. Det tog honom åtta timmar att ta sig de åtta kilometerna ned till Rowen YHA. Är man hyfsat pigg och klar i knoppen tar det max en timma att jogga ner till vandrarhemmet. Ett bevis på hur lätt det kan bli väldigt fel när man är trött, det är skitväder, mörkt och man är vilse på fjället. Läskigt!

Vi hann prata en halvtimma sedan var det dags för mig att ge mig av. Vi tog farväl med en high five. Det blev en vandring på åtta kilometer och 900 höjdmeter tills jag stod i dimman intill stenfundamentet på Foel-fras. Inget regn hitintills men det var kompass och karta som gällde längs hela Carneddau och jag var nog mest orolig för att navigera rätt till avstickaren ut på Yr Elen. Temperaturen var hursomhelst väldigt skön och det flöt på bra. Molnen sprack ibland upp och då fick jag en snabb bild av omgivningen även om navigeringen flöt på bra. Spikade Carnedd Llywely och skulle nu ta ut kompassriktning till Yr Elen. Började småjogga när det plötsligt sprack upp och där framför mig låg Yr Elen, den enda av topparna på W3 som jag inte varit på (dag 1 på Dragon’s Back inkluderade 13 av topparna). Jag låg bra till tidsmässigt, men jag visste vad som väntade. Resten av kedjan flöt på fint men halvvägs ner från Pen yr Ole Wen började det regna och där är det jäkligt brant och stenigt. Det hällregnade när jag kom ner i dalen och fram till Idwal. Bestämde mig för att ta en fika i kiosken: latte, kladdkaka och smördegsinbakad korv. La en kvart där. Regnet avtog en aning, men det var bara att axla löpryggan och nöta på. Regnet blev ihärdigare och hela vägen därifrån i hela tre timmar över Tryfan, Glyders, Y Garn och fram till Elidir Fawr ösregnade det med inslag av hårt smattrande hagelbyar, stigarna blev till bäckar. Jag svor och skrek högt på ett icke skrivbart språk och hötte med näven åt himlen och de jävlarna som bodde däruppe och förmodligen skrattade högt, fastän jag inget hörde. Det blåste och haglade helt enkelt för mycket.

Det blev en ljuvlig paus i eländet när det slutade regnade strax innan klättringen upp till Elidir Fawr! Nu var det bara tre toppar kvar men också det parti som oroade mig mest. Att ta sig upp och över Crib Goch i regn och blåst och på blöt sten! Kanske lockande om man när en slags dödslängtan, vilket inte jag gör. Jag bestämde mig för att det fick ta den tid det tog. Från Nant Peris blev det hursomhelst transportlöpning på asfalt några kilometer innan jag vek av och körde obanat upp mot stigen till Crib Goch. Jag kan bara sammanfatta klättringen upp och över Crib Goch som väldigt väldigt obehaglig och jag tror det var länge länge sedan jag kände en sådan lättnad som jag gjorde när jag kom ner från tredje och sista pinnaclen. Som att ha gått på lina och plötsligt får sätta ner fötterna på stadig fast mark! Sedan var det närmast i rent glädjerus som ridgen upp till Carnedd Ugain avverkades och därifrån sista biten upp till Snowdons topp, som var helt folktom! Klockan stannade på 10 timmar och 37 minuter, 42,5 (maratondistans!) och 3200 höjdmeter. Visst var jag glad, men samtidigt tärd och mentalt sliten. Inte en kul utmaning, men minnesvärd. Länge sedan jag var med om ett sådant skitväder. Visst, ett par timmar under femte dagen på Dragon’s Back, annars är det nog syndafallsvädret på 3×3000 i Lake District i oktober 2014 som ligger på samma nivå.

Från Snowdon längs Snowdon Ranger path till boendet på Snowdon Ranger var det bara härlig utförslöpa och snart sken och värmde solen längre ner i dalen. Boendet var helt underbart, förutom att köket hade stängt så jag fick käka gröt, Clif bar och resten av alla nötecremé. Fantastiskt skönt med en kokhet dusch i tjugo minuter och tidig kväll och ensam på rummet. Sov som en slutkörd prins av Wales! Resterande två dagar flöt på med vandring och hemfärd med halsont samt förseningar i flygtrafiken, men vad gör väl det, jag hade fått det bästa och värsta med råge! Totalt blev det 13,5 kuperade mil och nästan 10.000 höjdmeter.

På återseende och ha en fortsatt skön sommar med härliga löpäventyr!

16W3b 16W3c 16W3d 16W3e 16W3f 16W3g 16W3h 16W3i 16W3j 16W3k 16W3l 16W3m 16W3n 16W3o
16W3karta16W3GPS

 

 

 Skriv en kommentar

(required)

(required)