Maj 122012
 

Vaknade strax innan sex på lördag morgon och kände mig utvilad. Behövde inte ens snooza, så utvilad var jag. Ny dag, nya äventyr. Kolmårdstrailen – en deltävling i Salomon Trail Tour – stod på agendan som dagens höjdpunkt. I dubbel bemärkelse skulle det visa sig. Erik skulle hämta mig runt kvart över åtta, så det var gott om tid för frukost, packning av löparprylar och som god avrundning en latte vid fönstret för inre mental förberedelse och visualisering. En pirrande glädje. Erik kom på utsatt tid. Taggad till max. Sedan bar det av till en annan del av stan för att byta bil och hämta upp Eskilstunas orienteringsdrottning Laila Norrman. Mot Norrköping in a good mood! Jag hade inte alls läst på om bansträckningen eller dess profil, vilket Erik hade gjort och han började måla upp skräckscenarier. Eriks beskrivning av banprofilen och de branta stigningarna, de djupa stupen, en ravin med rep för att ta sig upp, lömska single tracks, obanade slingor och så den ohyggliga överraskningen som utlovades alla löpare på sista kilometern nådde slutligen oanade proportioner. Som om vi var på väg till Mörkmården i Sagan om Ringen. Dessa bilder skingrades när vi kom överens om att detta är mer som ett kul träningspass i riktigt kuperad terräng. Alla tre behöver vi backträning; Erik och Laila inför Axa Fjällmarathon och jag för Swiss Alpine.

Vi vart smått stressade då vi helt missat avfarten mot Sörsjöns camping och höll på att hamna på motorvägen förbi Norrköping, men lyckligtvis var Erik skärpt och svängde av i sista sekund. Vi vände och hittade till slut avfarten. Tiden tickade tick-tack. Amatörmässigt hade vi inte skrivit ut någon vägbeskrivning. Vi hade ju en orienterare med oss, höhö. Det slutade lyckligt och vi hittade startområdet. Riktigt bra arrangerat från start, vilket bådade gott. Vi hämtade nummerlappar, snackade med andra trailers medan vi svidade om och peppade varandra. Det var en skön och god stämning på stället. Erik våndades om hans skulle springa i bara T-shirt samt med eller utan vätskebälte. Det var bara en 7-8 grader och ett grått molntäcke, men tack och lov inget regn. Tick-tack. Det började dra ihop sig till start. Vi som skulle springa 21 km startade först och de andra (5 och 10 km) en minut senare. Vi var 56 taggade löpare som intog startlinjen för de väntande 21 kilometerna. Adrenalinet sjöd i klungan och alla lyckönskade varandra!

Och iväg! Jag drog på i början för att fixa en bra position för det 5-tempo jag siktade på att ha fram till den första vätskekontrollen vid 8,5 km, för där började sedan den otroliga stigningen på 100 meter utslaget på 1,5 km. Jag höll ett bra snittempo och tog rygg på en snabb och terrängvan kille. Singletrack mest hela vägen, men genom vacker trollskog. Tog en Hammergel vid vätskekontrollen och sedan var det bara att ge sig på den brutala stigningen. Ömsom gå och springa. Det tog sin tid. Eller som Erik sa: ”Det spelade fasen ingen roll om jag gick eller sprang, den backen sög verkligen musten ur mina ben!” Väl uppe på Kolmårdens högsta punkt (171 m.öv.h) bjöds det på vidunderlig utsikt och jag släppte ”min” kille för att njuta av stunden och ta några foton.

 

Vaknade upp ur förtrollningen och drog på för nu bar det av nerför och vi snackar inte flacka sluttningar. Jag hann upp Henrik. Haha, sedan bar det uppåt igen och se på fan där uppenbarade sig en häftig ravin rätt upp och det fanns rep för den som behövde draghjälp eller bara ville känna trygghet. Koklämman heter tydligen stället. Såg inte direkt ut som ett ställe för kor. Läcker passage hursomhelst! Därefter blev det helt obanat någon kilometer. Jag och Henrik gjorde sällskap från 8,5 till 17 km och vi träffade faktiskt inte på en enda löpare. Vid 16 km kom vi ut på en skön och efterlängtad skogsväg. Äntligen ett flack parti med jämnt underlag. Här ökade jag tempot till 4:20/30 fram till 19 km och lämnade Henrik bakom mig. Kom in i ett skönt flow. Jag springer alltid snabbare på andrasträckan oavsett distans, så även denna dag. Tankarna började torna upp i skallen då jag närmade mig den sista kilometern. Hade fått reda på så mycket som att en lång sträcka gick rakt igenom en myr, som en härlig grande finale liksom, enligt banläggarna alltså. Men först blev det 400 meter i obanad terräng och sedan kom myren med sin ruvande tystnad och sitt iskalla vatten. Någon som försökt springa på söndersprungen gungfly? Kan tala om att det är omöjligt, om man inte är Jesus. Det var bara att uppbåda alla krafter för nu var målgången nära! En positiv sak med myren var att mina totalskitiga skor blev glänsande klarblå efter denna rening.

Yes, underbart att svänga upp på den gröna målrakan och höra speakern. Snappade upp ord som ”Vilsta”, ”veteran”, ”bra tid” åsså sprang jag i mål. Wow. vilken feeling. Sprungit duktigt bra: 1:49:01! Tiden räckte långt för att vinna herrarnas veteranklass (+45) och totalt hamnade jag på 19:e plats. Men sådana var inte tankarna där och då, utan det vara bara att svida om till torra kläder och få i sig en del energi för att dra till platsen innan sista kilometern och heja fram andra tappra löpare och framför allt Laila och Erik. Laila såg fräsch ut och kammade även hem segern i damernas veteranklass. Erik var sliten efter alla backar, men hade det där befriande lyckliga leendet när han sprang i mål! Sedan blev det skönt mingelsnack kring målfållan och den värmande hamburgergrillen. Hamnade i ett trevligt samtal med ett entusiastiskt Eskilstunapar. Jag bara älskar dessa små familjära tävlingarna! Salomon bjöd på fina priser och segraren i herrklassen, Andreas Svanebo, sprang på sanslösa 1:25 och segrarinnan, Emelie Forsberg, var minst lika imponerande med sina 1:39. Jag själv fick med mig ytterliggare en Salomonrygga hem. Det här var en minnesvärd tävling och banan hade verkligen allt. Beröm till Salomon och Kolmårdens Friluftsservice som stod för ett suveränt arrangemang! Det här var den absolut tuffaste terrängbana jag hitintills sprungit och tillika den roligaste. Vacker, varierad, förtrollande, utmanande och tuff som ett drottningens juvelsmycke.