Maj 112012
 

Vart tog arbetsveckan vägen? Inte för att jag saknar den på något sätt, men det bara rasslade till liksom och så var det fredag. Löpträningen med Nordea i måndags (Årbyskogen) och onsdags (Vilstas gula femma i duggregn) gick fint. Fick ett telefonsamtal i måndags från en Maria Hofling, journalist på Eskilstunakurirens helgbilaga Evelina: ”Jo, jag ser på jogg.se att du springer en del, eller snarare väldigt mycket. Du toppar ju i stort kommunlistan med över 100 sprungna mil, bara i år.” Jag svarade med ett skratt att jag inte reflekterat över det. ”Du, jag läste Born to run för ett tag sedan och tyckte mycket om den boken. Jag har kollat in din blogg och du verkar vara inne på långdistans och löpning i naturen, lite som Caballo Blanco.” Visste inte vad jag skulle svara. Det har varit flera märkliga sammanträffanden och namnet Caballo Blanco har dykt upp flera gånger, sedan han gick bort i slutet av mars. Han dog som han levde, i löparspåret. Hursomhelst, Maria ville göra en intervju med mig för tidningen, om löpning i allmänhet och långdistans i synnerhet. Hon ville dessutom göra intervjun medan vi sprang en längre runda. Imponerande! Vi funderade på vilket av alla terrängspår vi skulle välja. ”Vilket är det favoritspår?” undrade Maria. ”OK Tors gröna mil!” blev mitt svar utan en blinkning. ”Fint! Då ses vi på fredag, halvfyra vid OK Tors stuga.”

Hemkommen från jobbet svidade jag om till respektabel löpardress i Vilsta IK:s färger och snörde på mig mina lätta favoritfinskor (inte att förväxla med finska kvinnor) dagen till ära. Dagens hysteriskt framforsande molntäcke i gråskalans alla nyanser började spricka upp och solen strålade ner på skirande våt grönska. Begav mig till OK Tors klubbstuga och Maria uppenbarade sig några minuter senare. En glad och synnerligen sympatisk tjej med löpartalang skulle det visa sig! Vi gick första kilometern sedan tyckte Maria att det minsann var dags att börja springa. Vi körde gröna milen i långsamt prattempo, men skippade rundslingan. Jag tror aldrig jag snackat så mycket på ett löparpass. Det är inte så att jag i normala fall ogillar att prata när jag springer, men jag föredrar att stänga av tanke- och talförmågan och bara insupa intrycken i naturen. Haha, jag är inte direkt avundsjuk på Maria som ska författa och pussla ihop alla fragment till något läsbart. Med nästan skrämmande tajming mötte fotografen Jimmy upp oss när vi efter sju sköna kilometer släntrade ner för backen mot klubbstugan. Solen sken för fullt och jag hade en kort genomgång om de sjungande fåglarna i omgivningen, som exempelvis svarthätta, ärtsångare, lövsångare, rödhake och bofink. Antar att artikeln trycks till nästa helgs nummer av Evelina. Den som lever får se och läsa. Alltid kul med nya möten!

Nu ska jag ladda inför morgondagens löparhappening med löparpolarna Erik och Laila. Ja, det handlar om Kolmårdstrailen på 21 snygga kilometer. Branta backar och vackra vyer utlovas! Skickar samtidigt lyckönskningar till vännerna som springer Göteborgsvarvet. Det är så mycket just nu att jag nära nog glömt bort att jag har semester i nio dagar framöver!