Feb 072016
 

160206aI och med skrivandet av springguiden om Sörmlandsleden har jag sprungit om alla sträckor som jag besökt mindre frekvent genom åren, för att fräscha upp minnet. Jag vet ju av erfarenhet att de sträckor av leden som jag springer mer regelbundet varierar mycket ifråga om upplevelse beroende på årstid och väderlek. Om man sedan springer i sällskap med någon blir ju färden än mer glädjefull och trivsam.

Sträckan Mörkö-Trosa har jag inte sprungit sedan hösten 2013 (se story) och även om jag har ett gott minne i allmänhet och för stigar i synnerhet fanns ett behov av att springa sträckan igen, dels för nöjet och dels för boken. Sörmlandsledsentusiasten Björn (Källström) och jag har fler gånger pratat om att få till ett pass på leden tillsammans och nu såg det ut som allt skulle klaffa för oss båda. Kerstin förblev hemma med halsont och barn.

Sagt och gjort. Jag tog pendeln till Tumba på lördag morgon och därifrån bussen till Skanssundet, färjeläget mellan fastlandet och Mörkö. Björn å sin sida fick skjuts upp till färjeläget på Mörkösidan av sin mor, då de har stugan i Nynäs som bas på helgerna för utflykter i naturen. Det var grått, småruggit med låga moln och ett fint dis som hängde i luften. Färjekillarna frågade om jag skulle över och jag nickade och tackade för god service. Steg in i värmen på färjans toalett för att lätta på blåsan och fann mig stirrande på en vacker gammal karta på väggen. Sokotra. Poff, allt omkring upphörde och minnen forsade fram. Den stora ön Sokotra i Indiska oceanen utanför Afrikas horn där jag tillbringade en vecka i och med fågelskådning i Jemen 2009. Nå, nu var jag strax framme vid en annan ö med än mer minnen, Mörkö! Där jag och mina vänner skådade fågel nästan varje helg under flera vinterhalvår på 70-talet, med främsta syftet att kartlägga de ”övervintrande” havsörnarna i området. Nu var syftet ett annat och färjan la till. En bit bort såg jag en gracil gestalt med självlysande vantar och den typiska skärmkepan, Björn. Det blev en välkomstkram och så vinkade vi av mor Källström. Vi var båda taggade och det kändes mer som en disig höstdag än en februaridag. Noterade både hägrar i viken och en ormvråk innan vi satte av på leden i skön lågintensiv jogg.

Inledningen var väl sisådär i och med ett par nya kalhyggen alldeles nära Skanssundet. Aldrig kul med hyggen även om skogarna på norra Mörkö består av äldre granplanteringar men även de har sin charm och annorlunda karaktär. Snart kom vi in i mer genuin skog med hällmarker och sänkor. Korparnas läten ekade i diset genom den i övrigt tysta skogen. Plötsligt hör vi och nästan känner vibrationerna i marken av kvicka steg av många många ben. Vi hinner upp på en liten höjd och får syn på en hel hjord med vildsvin som är på väg bortåt uppför en brant från sänkan därnere. Läckert! Med tanke på all vildsvinsbök i markerna längs leden får man förmoda att det är rätt gott om dem på ön. Vi fortsatte vår färd och en sak är alltid lika uppenbar när man springer i sällskap och pratar, den att kilometerna bara ”försvinner” väldigt snabbt. Rätt som det är har vi nått Kasholmen där vi avnjuter utsikten över strandmaderna och Pålsundet.

Efter en kort asfaltsträcka och lite kikarspan över Pålsundet kommer vi snart in i skogen igen. Stigen är fantastisk läcker, smal och teknisk genom kuperad terräng. Diset hänger stilla halvvägs ner genom trädkronorna. Det är med lätta och glada steg vi följer stigen medan vi avhandlar det ena ämnet efter det andra utan att för den skull stänga ute naturen. Snart är vi uppe på den vackra höjden som en gång var en fornborg. Klipporna är härligt slipade, tallarna är gamla och knotiga, en djup spricka skär genom hela bergsklacken, det gamla huset däruppe står stadigt och tyst fast av den vidsträckta utsikten ser vi intet. Vi fortsätter vår färd och fastnar i en läcker ravin med blockterräng och bara njuter av de trolska bilderna som bjuds.

Vi passerar Tullgarns naturreservat och landskapet växlar både mjukt och tvärt, ena stunden hällmark med gammal tallskog för att i nästa stund bjuda på gamla ekhagar och öppen hagmark. Även här är det gott om vildsvinsbökade marker liksom skogarna neråt Trosa. Vi avnjuter Djurgårdens marker och väljer att hoppa över rundturen till Tullgarns slott och snart nog når vi den fantastiska långsträckta bergsryggen längs med Tullgarnsviken. Hela denna sträcka över läckra och fint slipade hällmarker med vattnet på vänsterhand hela vägen till fornborgen på Furholmsberget är himmelsk! Vilken utsikt! Vi njuter av tillvaron fullt ut.

Leden från Furholmen till Trosa mindes jag som omväxlande med kalkugnen i Andervik och det gamla hamnområdet i Stensund som höjdpunkter. Så var det förvisso även denna gång men det jag inte alls kom ihåg från turen för över två år sedan var den fantastiska stigen mellan Anderviken och Stensund. Teknisk, smal, kurvig stig som hela tiden följde terrängens topografi varför det kändes mer som att denna stig verkligen var skapad av djuren i skogen än människan. En riktigt glad överraskning!

Stensund är alltid lika vackert och gemytligt. Därefter handlar det mer om transportlöpning än stiglöpning och de sista fem kilometerna till Trosa är mediokra. Väl i Trosa efter 42 kilometer härlig Sörmlandsled möttes vi av en närmast folktom stad. Vi gled in i värmen på Å-cafét för en välförtjänt fika då det var tre kvart kvar tills direktbussen upp till Liljeholmen skulle gå. Snacka om vältajmad och smidig tur utan en uns av stress. Fem härliga timmar på leden i bästa sällskapet, vad mer kan man begära?

160206b 160206c 160206d 160206e 160206f 160206g 160206h 160206i 160206j 160206k 160206l 160206m 160206n 160206o 160206p 160206z_karta