Jan 172016
 

160116aLördag morgon. Stilla frukost i väntan på gryningen. Allt packat och klart. Utanför. Vindstilla, klar himmel och minus 20. Inget att gneta om. Det är som det är och vis av erfarenheten att en vacker vinterdag med sol och gnistrande snö i naturen slår vilken sommardag som helst. Vi gav oss iväg i bilen. Ingen trafik att tala om. En härligt blodröd sol pressade sig sakta upp över skogsranden. Bilens termometer visade 22 minus strax innan Kvicksund. Det skulle hursomhelst bli en kall dag, men det var vi klädda för. Det blev en latte och kanelbulle i Strängnäs innan vi nådde Skottvång strax innan tio. På med klockorna, snöra om skorna, gaiters och rånarluva på sedan var det bara att stiga ut i den osynliga väggen av 15 obevekliga minusgrader. Ingen tid för funderingar. Bara att ge sig iväg på Sörmlandsleden, där den slingrar sig fram någonstans under snötäcket.

De första kilometerna i extrem kyla har de allra flesta en likartad löpprofil: uppdragna axlar och raka orörliga armar längs kroppssidorna. Efter fyra fem kilometer var kroppen med på noterna. Trots långsamt tempo är ändå ansträngningsnivån hög. På många öppna partier och även ”skogsgator” låg snön orörd decimeterdjup med en svag skare under ett lager av torr snö. Vårt mål för dagen var att springa på stigarna kring Marvikarna. Här samsas Sörmlandsleden med Marviksleden och Ulvaspåret. Tillsammans bjuder de vandrare som stiglöpare på fina stigar, smala och trixiga längs Marvikarnas strandlinje liksom breda jämna över tallmo och gammal skogsväg mellan Åker och Skottvång. Men allt detta göms under decimeterdjup snö och man bekymrar sig inte särskilt mycket vad som finns under utan följer djurens spår i snön och markeringarna på träden.

Både Kerstin och jag kan stigarna kring Marvikarna men självklart finns det alltid stigarna som väntar på att föra en längre bort än vanligt. Vi började morgonen med att springa Sörmlandsleden längs Mellan-Marviken till Långa edet för att hälsa på strömstaren i den lilla forsen mellan Nedre och Mellan-Marviken. Därefter fortsatte vi på Marviksledens härliga trixiga stig längs med Nedre Marviken för att efter ett par kilometer fortsätta på Ulvaspåret norrut till den lilla gården Ulva innan vi vände söderut igen. Vi försökte hitta ytterligare en lokal omarkerad stig men den var spårlöst borta under snötäcket. Tillbaka mot Skottvång på för dagen osprungna delar av Sörmlandsleden för att längre fram vika av mot Marvikarna igen. Vi dansade inte direkt fram på stigarna. Löpglädjen fanns där hela tiden men det var tufft och hela kroppen fick verkligen jobba. Här och där visade några sidensvansar upp sig och förutom tunna fina locktoner från kungsfåglar var det förvånansvärt tyst i skogarna. Faktiskt hörde vi inte en enda tofsmes på hela dagen och av korpars rop och prat som normalt är synonymt för området hördes intet fram till absoluta slutetappen.

Väl vid Mellan-Marviken stack vi ut på isen och sprang söderut mot Krampan och förstås till det stora isfallet över Klövbergets branter. Vi hade väntat oss ett gäng isklättrare där med Hasse, Micke och Katarina i spetsen men det var helt tomt! Det visade sig att de åkt till Älvdalen för att klättra på isväggar där istället. Vi intog energi och lät oss hänföras av det läckra issvallet längs klippbranterna. Därefter sneddade vi över sjön med riktning mot Svinsjön för att springa Sörmlandsleden norrut över det fina höjderna längs Mellan-Marvikens östra del. På höjderna var det mer snö på de öppna hällmarkerna än väntat. Brukar normalt blåsa undan på de utsatta partierna. Tufft med all snö i den kuperade terrängen men som kompenseras med råge av de fantastiska vyerna uppifrån den långsträckta ryggen. När vi nådde Långa edet för andra gången för dagen valde vi att springa på isen söderut tills vi nådde strandpartiet där Sörmlandsleden viker av mot Skottvång. Dagens strapatser kändes onekligen i hela kroppen, särskilt baksida lår, skinkor och ryggslut, att all snöpulsning tagit sin tribut. Befriande skönt att nå fram till Skottvång och bilen efter 31 kilometer och mer än fyra timmars snöpulsning i 15 minusgrader. Men ack så vackert! Efter ombyte till torra kläder i den rymliga toaletten i Skumbo intill parkeringen var det bara att plocka fram fikat i bilen och två frostbitna ansikten sprack upp i två breda leenden. Livskvalitet!

Som vanligt rundar vi av med ett gäng bilder från dagen.

På återseende

Niklas & Kerstin

160116b 160116c 160116d 160116e 160116f 160116g 160116h 160116i 160116j 160116k 160116l 160116m 160116n 160116o 160116p 160116q 160116r 160116s 160116t 160116u 160116v 160116vv 160116x 160116y 160116z160116zz