Dec 212015
 

151220aEn märklig men skön helg. Det är vinter men naturen är klädd i typisk senhöstskrud och andas vårvarma vindar. Det märks på korparna över Lilla Vasskärr. De spelflyger, rollar och utstöter den typiska repertoaren av läten som annars är de man hör inför parningen. Rullande skorrande läten och det metalliskt ljudande klong, klong. Korsnäbbar som sjöng från tallarna runt furubodsknuten. Och som vanligt inbjuder stigarna kring Marvikarna till en tyst meditativ dans, nästan så att tyngdlagen upphävs, åtminstone själsligen. Det är som att stiga in i John Bauers värld. Allt det mossgröna, det täta, tystnaden, diset, stillheten och djupet. Något obestämt som ruvar och genomsyrar allt. Jag förnimmer.

Hm, anledningen till min vistelse på Lilla Vasskärrs B&B, ett stenkast från Skottvångs gruva, var att jag behövde ro och enskildhet för att kunna skriva på springguiden till Sörmlandsleden i dagarna tre, utan hänsyn till klocka eller min käresta. Bara totalt gå upp i skrivandet. Så jag kontaktade Per-Inge och Eddy som driver det fantastiska Lilla Vasskärr B&B. Två underbara människor och trevligare värdpar går knappast att finna. Jag hyrde in mig för tre nätter i den härliga lilla furuboden. Slutade tidigt på torsdagen. Tåg till Läggesta. Blött, mörkt och regnigt när jag satte av mot skogsranden bortom Bondkroken. Pannlampa på. Skön känsla. Jag älskar att springa i skogens mörker. Inte utan en pirrig känsla. Det var underbart att komma fram efter dryga 14 kilometer längs Sörmlands- och Marviksleden. Tog en snabb dusch och hade ett trevligt samtal med Pinge och Eddy. Installerade mig snabbt i ”min” lilla mysiga författarlya. Åh, vilken underbar tystnad. Tre dagars kontemplativt leverne väntade, eller vad då väntan, det meditativa anslaget hade redan slagit an en ton i samma stund jag vände ryggen åt Läggesta och steg in i skogen.

Inte mycket att orda om. Min vistelse var enkel. Skriva, sova, springa på vackra stigar, promenera, andas in, andas ut. Mest skriva och åter skriva. Och mycket blev också skrivet. Jag blev väl servad med en –som vanligt – frukost utöver det vanliga signerad Pinge och på lördagen blev jag bjuden på middag med efterrätt inne hos värdparet. Jo, jag fick min sociala dos och mina sovmornar.

Plötsligt var det söndag och jag skrev manisk hela förmiddagen. Den sista sträckan jag skrev om innan jag packade ihop var Läggesta-Gnesta/Mölnbo.  Jag skrev bland annat att de fåglar man möter året om på denna sträcka är definitivt tofsmes och korp men även god chans att se havsörn och tjäder. Jag kände mig nöjd med tre dagars produktivitet och tog farväl av Pinge och Eddy, det gamla strävsamma paret. Bestämde mig för att pröva en ny väg via Skottvång och Krampan (den smala landtungan som separerar Mellan och Övre Marviken) vidare förbi Svinsjön för att komma på Sörmlandsleden vid Fredriksborg. Detta för att få uppleva den synnerligen läckra sträckan (etapp 15) norrut över höjderna längs Marvikarna. Grymt läckra stigar, trixiga likväl som mjukt fina med matta av tallbarr, många stigningar och utförslöpor samt långa partier med hällmarker, ömsom luftig tallskog och ömsom tät gammal granskog i sprickdalarna. Tofsmes hörde jag vid flera tillfällen och när jag kom upp på den första höjden med vidunderlig utsikt lyfte två havsörnar och hängde stilla mot västvinden innan de sakta gled utåt Marvikarna för att snart börja kretsa i cirklar medan solen var på väg ned och i nästa stund kom en korp flygande längs bergsryggen söderifrån. Jag log och tänkte på raderna jag skrev ett par timmar tidigare. Jag fortsatte min färd på lustfyllda stigar i härligaste tänkbara väder och temperatur. Uppkavlade ärmar och sex kilo på ryggen. Efter en felspringning vid Krampan låg jag efter i tidsschemat för att hinna med tåget till Eskilstuna. Varför är det alltid så här på just denna bit av leden? Det här blir tredje gången jag kör tröskelpass till Läggesta station. De sista fem kilometerna snittade jag i 4:30-tempo. Med sex kilo på ryggen och ett hjärta som dunkade likt dubbla baskaggar. Såg tåget komma i ögonvrån på bron snett bakom mig. Tryckte på lite till och visste som gammal Mariefredsbo att det alltid väntar in tåget från Eskilstuna innan det åker vidare. Upp på perrongen. Tåget står där och jag ser Eskilstunatåget glida in på andra sidan. Springer som en galning. Kliver ombord och dörrarna stängs. Aldrig ge upp, fast endera dagen slutar det väl med hjärtstillestånd.

Nä mina vänner, det här blir årets sista story på denna blogg. Jag rundar som vanligt av med ett fång bilder från den gånga långhelgens stillsamma äventyr i Marvikarna.

Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

151220b 151220c 151220d 151220e 151220f 151220g 151220h 151220i 151220j 151220k 151220l 151220m 151220n 151220o 151220p 151220q 151220r 151220s 151220t 151220u 151220v 151220x 151220y 151220z 151220zz