Okt 182015
 

151016aFå stigar på Sörmlandsleden är så beroendeframkallande som de som slingrar sig fram längs Bråvikens branter! Och lär så förbli, så länge naturen få stå orörd av markägare och skogsbolag. Om jag har någon favoritsträcka av Sörmlandsleden så är det utan tvekan sträckan Stavsjö-Nävekvarn-Koppartorp (etapp 33-41). Underbara stigar genom orörd gammal skog och fantastiska hällmarker med ljuvliga vyer utöver Bråviken. Sträckan bjuder på allt man kan önska: ledens brantaste och längsta klättring, största myrområdet, läckraste vyerna, löpning längs strandlinjen, kala hällmarker på höjden med stup här och var, gammal skog och till och med urskog och så stigarna, ja, vilka stigar som slingrar sig fram, från råtekniska till mjuka dansanta tallbarrstigar. Variationen på stigarna i relation till kupering och naturtyper bjuder in till fantastisk löpglädje, men jag kan lova att de inte ska likställas med en ”dans på rosor”. Man bör ha gott om tid på sig då dessa stigar är krävande och samtidigt bjuder på så många tillfällen till stopp, oavsett det gäller kulturhistoria, 300 år gamla tallar eller magiska vyer. Nå, nu var målet för denna stiglöparsejour inte att springa ovannämnda sträcka som kräver två dagar, nä, utan Kerstin och jag hade tänkt oss en mer njutkombo på Tunabergshalvön söder om Nyköping. Ett dygn med läcker stiglöpning på stigar med minnen och historia och med traditionell övernattning på Skeppsvik B&B hos Kerstin och Björn. Vi har tagit in hos dem och deras lilla mysiga stuga tre gånger tidigare uner senaste två åren. Och när vi nu skulle boka boendet visade det sig att vår inplanerade helg även skulle bli deras sista, innan hus och lillstuga går vidare till nya ägare. Tveksamt om vi kommer bjudas samma underbara gästvänlighet och service även om om B&B:et drivs vidare, men det finns förstås möjlighet till andra boenden i Nävekvarn. Vidare ville vi utforska möjligheten att springa längs kusten mellan Prästängen (Lilla Uttervik) och Uttervik istället för att springa de 3,5 trista kilometerna Sörmlandsled på asfaltväg. Av någon anledning har Sörmlandleden inte tillåtits dra leden genom den kuststräckan men jag har alltid varit nyfiken på att utforska den biten. Fanns där några små stigar eller var det helt stiglös vildmark över bergsklackarna? Ja, det var några av anledningarna för vårt besök till Tunaberg och Bråviken.

Fredagen den 16 oktober
Jag var ledig och Kerstin slutade tidigt. Kattvakt var ordnad. Vi kom iväg strax innan två. Härligt höstväder. Vi handlade mat i Eskilstuna och njöt sedan av bilfärden på den fina slingrande vägen ned till Nyköping. Sörmland är ett fantastiskt vackert landskap! Två timmar senare var vi framme i Nävekvarn och vi ställde bilen vid Konsum. Ingen tid att förlora. Solen går ner tidigt. Vi gjorde oss redo för Näveslingan som är en fin rundslinga på 8 kilometer av etapp 36. Det enda och stora orosmomentet var Kerstins vänstra fotled som smärtat och varit svullen sedan i måndags. En återkommande åkomma som bara kommer helt oanmäld, men som alltid brukar vara över på en dag eller två. Så inte denna gång, tyvärr. Vi tog slingan motsols och började med asfaltsvägen så att Kerstin fick en chans att värma upp foten, då den gjorde ondast uppför. Kerstin bet ihop och linkade på. Även om hon inget sa märktes det att fotleden smärtade. Å andra sidan tycktes endorfinerna som förlöstes i det härliga höstvädret, dofterna, stigarna, Bråvikens vatten och vyerna ha en välkommet smärtstillande effekt.

Det var ljuvligt att få komma fram till Bråvikens strandlinje, doften av tång och glittrande vatten. Vi klättrade på klippor och njöt. Distraktionen förskjöt smärtan i en fotled. Vi fortsatte vår färd och kom snart upp på den långsträckta klinten varifrån man har härlig utsikt mot Vikbolandet och det inre av Bråviken. Vi slog oss ner bland vacker ljung på Klinten och njöt i solen. Ja, det var ju där på klinten vi höll om varandra för första gången en snöig februaridag. Det sjöd inombords. Nå, dags att dra vidare innan fotleden stelnade till helt. Sååå läcker löpning genom hällmarker och knotiga tallar. Och som vore vi en dröm vaknade vi bryskt till liv när en tjäderhöna med ett explosivt brak lyfte en meter framför oss. Wow! Läckert med tjäder så nära kusten! Vi rullade utför på smal slingrande stig som mynnade ut i det gamla fiskeläget. Solen var på väg ner men vi gick omkring i det vackra lilla fiskeläget i tio minuter och fotodokumenterade allsköns fiskeprylar. Fanns det en framtid för detta lilla fiskeläge?

Vi fortsatte vår lila färd mot Nävekvarns marina och tog den långa bron ut till Skäret. Vi avnjöt solnedgången och sprang stigen runt på Skäret sedan tillbaka över bron. Tillbaka till bilen var det bara att stödhandla lite ostar och kex inför kvällen. Med ett par kilometer i bil var vi strax framme vid vårt boende. Det blev ett trevligt återseende. Kerstin och Björn redogjorde för sin förestående flytt som inkluderade ett halvårs boende i Spanien innan de skulle få tillträde till den nyproducerade lägenheten i Nyköping. Nå, de hade fullt upp med flyttpackandet så vi intog den lilla mysiga stugan och påbörjade middagen, som av tradition består av lax, couscous och broccoli i creme fraiche. Vi hade en mysig afton långt ifrån vardagen och dess brus. I välgörande tystnad somnade vi leende och oroslöst.

151016b 151016c 151016d 151016e 151016f 151016g 151016h 151016i 151016j 151016k 151016l 151016ll 151016m 151016n 151016o
151016_z_karta

Lördagen den 17 oktober
151017aVi vaknade vid sjusnåret. Utsövda och förväntansfulla. Frukosten var beställd till halvåtta åtta. Ingen brådska. Bara så skönt att få ligga och dra sig. Omfamnade med plirande ögon. Klarblå himmel utanför. Inte så kyligt som förväntat. Björn och Kerstins inglasade uterum var inte längre som det en gång varit, men ett tillfälligt bord var uppställt och värmefläkten påslagen. Utsikten var densamma! Frukosten serverades. Gröt och olika hembakta bröd. Ägghalvor med handskalade räkor. Kaffe. Snart gjorde värdparet oss sällskap, som en vänlig gest och ett avsked. ”Ett positivt avslut” som värdparet uttryckte det. Vi nickade och log.

Vår plan var att springa Tunabergsrundan, det vill säga Sörmlandsleden österut och sedan inåt och vidare i en lov till Koppartorp och därifrån springa gruvrundan (etapp 37:1-2) västerut och ned till Nävekvarn. Totalt runt 42 kilometer. Nå, mycket berodde förstås på Kerstins fotled. Vi fick ta det som det kom. Bilen fick stå kvar, liksom våra väskor i stugan.

Taggade, mätta och förväntansfulla inför nya stigar och platser gav vi oss iväg. Ljuvlig morgon med några plusgrader och helt stilla. Eftersom leden går förbi boendet var vi efter hundra meter på leden och vidare in i Sjöskogens naturreservat. Kerstins fot fungerade. Vi njöt av den strandnära stigen och ett glittrande Bråviken på höger hand. Efter 3,5 km kom vi så till Prästängen och istället för att mata vidare på Sörmlandsleden på asfalt vek vi av mot Strömshult och fann strax innan det lilla marmorstenbrottet en relativt bred stig rätt in i skogen. Härlig lättsprungen stig. Vi nådde snart ett sommarstugeområde och där tog vi av mot sydost i obanad terräng och vidare upp på ett stort berg med fin utsikt. Sedan vidare ned mot en badplats som vi korsade och snart började klättringen upp mot Galtviksberget. Även här hittade vi på små stigar. Det var uppenbart att både djur och människor använde dessa. Utsikten från Galtviksberget var enastående och platån bjöd på fina hällmarker och knotig gammal tallskog. Det blev fin löpning över hällor och vackra ljungklädda branter innan vår funna stig rann utför hela vägen till småbåtshamnen i Stora Uttervik. Wow, vad häftigt med en ny och grymt läcker sträckning som alternativ till själva asfaltsdelen av Sörmlandsleden. Kan varmt rekommenderas!

När vi kom fram till Uttervik efter 10 kilometers löpning beslutade Kerstin att inte fortsätta på Sörmlandsleden då hon visste att resten av leden innebar väldigt teknisk löpning och som är kuperad i varierande omfattning. Ingen höjdare att springa och spänna sig av rädsla för att trampa snett. Dock fungerade det bra för Kerstin att springa på platten, så medan jag fortsatte på leden tog Kerstin istället vägen mot Koppartorp och sedan vidare ned till Nävekvarn och fick på så sätt ändå ihop drygt 23 kilometer medan jag fick 28 km på leden till Koppartorp. Vi tog farväl av varandra och några lycka-till-pussar på färden.

Det blev 18 kilometer fortsatt löpglädje längs de fantastiska stigarna längs med Bråviken. Grym löpning i dubbel bemärkelse. Grym för att Kerstin inte kunde hänga med på denna bit som vi delat så många gånger och har så många fina minnen ifrån. Och jag vet hur mycket hon älskar flera av de långa, grymma och våghalsiga utförslöporna längs hela Bråviken. Lite smolk i bägaren var den täta dimman som svepte ner från halvön och skymde havet. Jag som älskar havet och dess horisont. Å andra sidan blir det ett speciellt ljus och naturens ljud förstärks i dimman. Korparnas rop som ekar som befann de sig alldeles intill. Vågornas svall som sköljde in över en. Asplövens högljudda prasslande. Och gissa om jag fotograferade läckra stigar! Jag kan med lätthet lägga upp ett 30-tal foton bara på stigar och ändå är det en och samma stig. Nä, dessa stigar på Tunabergs Sörmlandsled ska upplevas, inte betraktas på frysta fotografier! Varje besök på Sörmlandsleden bjuder alltid på något oväntat eller något som jag inte varit med om tidigare. Det mest slående denna dag var den oerhörda mängden av fjällig taggsvamp som växte i skogarna och intill stigen. Jag har aldrig sett denna mängd under mina år på Sörmlandsleden. Vissa individer hade en hattstorlek på över 30 cm! Tiden rann iväg med stegen på stigen och euforin sprudlade när jag nådde den fantastiska tallskogen och hällmarkerna på Dragberget (etapp 40). När jag sedan kom fram till etapp 41 ringde jag Kerstin och föreslog att hon kunde hämta upp mig i Koppartorp en timma senare. Det var inte läge att låta Kerstin vänta ytterligare ett par timmar för att jag skulle egospringa gruvrundan också. En sträcka som jag dessutom inte är särskilt förtjust i, men som givetvis har sina ljusglimtar.

När jag slutligen nådde baksidan av Simonberget valde jag att ta den ”svåra” alternativa stigen istället för den ”lätta” runt och nedanför Simonberget. Det ”svåra” alternativet är så ofantligt mycket vackrare och bortsett från klättringen uppför är stigen i mina ögon betydligt lättare jämfört med den otroligt steniga stigen som utgör det ”lätta” alternativet nedanför berget. Väl uppe på det långdragna Simonberget springer man på fantastiska kala hällmarker, mjuka och böljande till formerna, norrut med riktning mot det höga Kummelberget. Vyn från toppen av Simonberget är grymt läcker med fjärran skogsridåer som radar upp sig. Den glesa tallskogen med den moss- och lavtäckta mattan är sagolik. Så att springa det ”lätta” stigalternativet vid Simonberget är att likställa med brott mot naturupplevelselagen.

Efter en brant och läcker utförslöpa kom jag så ut på fälten och det blev givetvis några återblickar mot Simonbergets vackra bergväggar, som ju är så uppskattade bland klättrare. Och efter några hundra meters asfaltslöpning nådde jag parkering vid Tunabergs kyrka i Koppartorp. Där satt Kerstin och väntade i bilen. Vältajmat får man väl säga, då hon bara behövt vänta i fem minuter. Ett härligt dygn på Tunaberghalvön var till ända, men kropp och själ fulltankade med energi!

Håll till godo av våra bilder från ett litet miniäventyr längs Bråvikens stränder!

Niklas & Kerstin

151017b 151017c 151017d 151017e 151017f 151017g 151017h 151017i 151017j 151017k 151017l 151017m 151017n 151017o 151017p 151017q 151017r 151017s 151017t 151017u 151017v 151017w 151017x 151017y 151017z151017zz151017zzzzzzz151017zzz151017zzzz151017zzzzz151017zzzzzz
151017_z_karta