Aug 262015
 

150817aaDet blir inte alltid som man tänkt sig, vare sig det gäller morgondagen eller planerade äventyr. Detta behöver för den skull inte innebära något negativt eller smärtsamt, bara man har lite tålamod och fortsätter följa stigen för att se vad som väntar runt nästa krök. Och när man sedan är tillbaka till vardagen är saker och ting sällan desamma, jo, de kanske de är, men sällan inom en själv efter en veckas solitärt löpäventyr. För min del blev det ändå som jag önskade och en barndomsdröm gick i uppfyllelse!

Kerstin och jag hade redan tidigt i våras planerat att springa Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk och sedan vidare på Kungsleden upp till Saltoluokta. Inte för att jag älskar sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta (bara en obotlig stenfetischist gör det), men upplägget var logistiskt sett smidigast med flyg till och från Gällivare och därifrån buss och Kerstin hade inte besökt Rapadalen. Vi bokade tidigt flygbiljetterna hos NextJet och t&r-biljetten landade på 1300 kronor per skalle. Därefter vart det fokus på Dragon’s Back Race och våra rekturer till Wales och flerdagarstävling i Lake District. Intensivt på alla plan och vi var båda väldigt sugna på att göra ett försök på Bob Graham Round och den enda gemensamma lucka som fanns var vår planerade Padjelantavecka. Strax innan DBR impulsbokade vi så billiga flygbiljetter till fellrunninglandet med Ryanair. Men det blir inte alltid som man tänkt sig och efter Dragon’s Back gick luften ur både mig och Kerstin, inte bara individuellt utan även relationsmässigt. Vi behövde helt enkelt göra saker på egen hand efter så lång tids intensitet tillsammans på alla plan. Ja, och tur var väl det att vi hade två uppsättningar flygbiljetter! Ödets ironi eller bara paranormal framförhållning? Kerstin hade en ”hemlig” längtan att springa Glen Coe Skyline i Skottland (kolla in hennes race story), som ju gick av stapeln under just den vecka vi bokat våra flygbiljetter. Och jag själv ville ju givetvis till Padjelanta, som jag drömt om så länge och inte minst efter att löparvännen Bernt Hedlund berättat och målat upp drömska fjällängar och folktomma stigar från sina besök. Ja, ni undrar säkert vad jag menar med ”barndomsdröm”? Jo, som gammal fältbiolog och fågelskådare sedan barnsben hörde det till att vandra i fjällen. Jag gjorde en tur till Ammarnäs på 70-talet men var inte jätteroad av tung packning. Mina vänner i klubben avverkade Sjaunja och Muddus för att toppa med kronjuvelen Sarek. Jag och en vän var däremot mer fascinerade av Padjelanta, eller Badjelánnda som det skrivs på samiska och betyder ”Det högre landet”. Vi ville ha vidderna. Nu blev det aldrig så eftersom vi fann sjöfåglarna över havets vidder och vi blev med tiden dedikerade sjö- och havsfågelskådare istället

Efter helgen i Sälen i början av augusti formligen skrek kropp och själ efter äventyret i det högre landet och jag lovar er att göra mitt yttersta för hålla det skrivna ordet till ett minimum till förmån för fotografierna från mitt himmelska löpäventyr genom tre nationalparker i fjällen. Dagarna innan avresa kollade jag vädret och det såg ut som en patetisk lyckoprognos från någon av våra kvällstidningar eller mindre seriösa appar. Både smhi och yr.no visade dock runda fina solar i dagarna sex. Hm, nå, vädret växlar ju snabbt i fjällen och Padjelanta ligger ju nära Norge…

Jag kan redan nu avslöja att detta äventyr med lätthet seglar upp i topp bland den handfull äventyr som jag värderar väldigt högt i mitt liv, oavsett det handlar om löpning eller fågelskådning, där storslagen natur är den gemensamma nämnaren. Och nu talar jag om Padjelantaleden, inte Kungsleden. Hade det inte varit för att jag ville klättra upp på mäktiga Tjahkelij vid Rapadalen och Lulep Gierkav väster om Saltoluokta hade jag faktiskt vänt om och sprungit Padjelantaleden tillbaka till Ritsem. Runt 85% av Padjelantaledens stig var så oerhört fin och löpvänlig att det var ren pur glädje att springa där. Spängerna var fina och underhållna. När det gäller Kungsleden är förhållandet det omvända, särskilt sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko: 90% söndergången och eroderad stenstig som sällan inbjuder till något som kan liknas vid löpglädje. Och leden går ju mer eller mindre hela tiden i en dalgång ända upp till Abisko. Jag vill ha höjderna och vyerna!  De som höjer norra Kungsstensleden till skyarna kan omöjligen ha varit och sprungit på stigarna i Padjelanta. Så, om du som läsare av denna blogg har en önskan att någon gång springa 12-13 mil stig över några dagar i fjällen, antingen med tält eller mellan stugor, skulle min rekommendation utan minsta tvekan bli Padjelanta! Och man kan förlänga löpning till Sulitelma-områdets nätverk av stigar eller korta av äventyret genom att ta helikopter till eller från Staloluokta för en överkomlig penning.

Hm, jag skulle ju hålla mig kort och låta fotografierna med ständigt klar himmel tala!

150817b

Måndag 17/8,  resdag
150817aJa, då tog jag min löparrygga på 24 liter och 8,1 kg och steg ombord på planet som skulle ta mig från från Arlanda till Gällivare. Landade i ett stekande hett Gällivare strax innan lunch. Hade tänkt springa in till byn, då jag sprang den vägen förra året fast åt andra hållet. Bortkastat med 420 spänn för en taxi när man kan köra lite skön uppjogg. Jag var nästan framme vid ”stora” vägen när en bil bromsade in. En bildörr öpnnades och en kvinnlig stämma hördes fråga ”Vill du ha skjuts in till Gällivare?” Tackade givetvis ja till erbjudandet och klev in i baksätet. Mamma Monica bakom ratten och hennes dotter Angelina bredvid. Det visade sig att Angelina skulle flytta till Östersund och var aktiv och sprang en del. Hon var därav intresserad av mitt förestående äventyr. De var dessutom så snälla att de skjutsade mig till Team Sportia, som ligger i utkanten, där jag skulle hämta kniv och primusgas (enda butiken som hade 100g-behållare), sedan skjutsade de mig till stationen. Jag hade plötsligt gott om tid fram tills bussen till Ritsem skulle avgå. Angelina tipsade om det trevliga fiket ”Alla tiders” med stor uteveranda. Beställde en stor latte och något läckert bakverk. Softade och njöt i solen. Traskade sedan mot stationen via Konsum för att handla kvällsmat och frukost.

Klockan 14:20 kom så bussen. Många som kommit med flyget eller tåg väntade. Efter en del stuvande och betalande och en fullsatt buss bar det äntligen av. Resan till Ritsem skulle ta drygt 3 1/2 timma. Det var varmt i bussen och efter två timmar var det stopp i Kebnats och 3/4 steg av för att åka över till Saltoluokta. Efter stopp vid Stora Sjöfallet och Vakkotavare var vi inte många kvar till nästa anhalt i Ritsem. Myggen mötte upp rätt snabbt. Stekande sol och ingen vind. Jag promenerade ner till Akkajaure och ”strandpromenaden” ett stenkast varifrån båten M/S Storlule skulle avgå 06:50 på tisdag morgon. Jag smörjde snabbt in mig med djungelolja och slog sedan upp tältet. Tack och lov inga knott, med tanke på att jag inte hade något innertält, utan bara yttertält och tältgolv. Visst kom det in mygg, men djungeloljan höll dem borta. Jag avnjöt sedan en middag bestående av delikatessköttbullar och potatissallad på en klippa med den fantastiska vyn utöver ett spegelblankt Akkajaure och Ahkkamassivet som tornade upp sig på andra sidan. Det var så vackert, stilla, tyst och smekande varmt att euforin inombords sköljde fram som en osynlig våg under huden. Omöjligt att se sig mätt på vattnet och de omgivande bergen! Det fanns bara ett sätt: att gå och lägga sig. Men jag väntade tills solen gått ner.

150817c 150817d 150817e 150817f 150817g 150817h 150817i 150817j

Tisdag 18/8, Änonjálmme-Aras, 53,75 km och 2063hm
150818aVaknade kvart i sex på morgonen med ett gäng myggor som sällskap i tälttaket. Klarblå himmel utanför och knappt någon vind att tala om. Och myggen väntade förstås utanför. Men jag var förberedd och morgonproceduren innan jag steg ut ur tältet såg sedan likadan ut varje morgon fram till att jag nådde Saltoluokta: först solskyddsfaktor 30, därefter vaselin på fötter och i skrevet och därefter ett lager djungelolja. Packade snabbt ihop alla prylar och avnjöt sedan en frukost bestående av turkisk yoghurt och bananer. Sedan var det dags att borda M/S Storlule för överfarten till himmelriket.

Vilken känsla att få stiga iland på Änonjálmmes strand. Som jag längtat! Jag satte av på en gång. Vilken underbar stig! Ni vet, en sådan där stig av packad sandjord, som man med lätthet skulle kunna springa barfota på, om man inte hade haft 8 kilo packning på ryggen. Passerade snart Akkastugorna och Ahkkas toppar var ständigt närvarande på vänster hand och det skulle ta sin tid att passera dem helt. Berget är det enda fristående på över 2000m och stigningen på 1563m från fot till topp är också Sveriges högsta. Det får bli en topptur nästa gång. Egentligen flöt löpningen på i ett slags konstant rus  av hänförelse. Här och där fladdrade blåhakar förbi liksom fjällämlar rasslade iväg längs stig och spång. En grann hökuggla lyfte från en gammal gles björkdunge.

När jag kom fram till Kisurisstugorna var det lite klurigt med 1:100-kartan, då det var där den gamla sträckningen över höjderna skulle börja, istället för att fortsätta nere i dalen längs vattnet. Som tur var kom stugvärden förbi och vi samspråkade några minuter. Han visade mig den gamla stigen och sedan var det inga konstigheter att följa den, fast den stundtals var knappt skönjbar uppe på fjället. Den gamla sträckningen bjöd på många fina vyer åt alla håll, vilket ju också var vitsen med den dragningen av leden en gång i tiden. Här noterade jag flera fjällripor, stenfalk, mycket ljungpipare och så tre fjällpipare (en gammal och två ungfåglar).

Det fanns hela tiden naturliga sevärdheter att njuta av och blomsterprakten var ständigt påtaglig. Passerade snabbt Låddejåkkåstugan. Tog en energipaus vid forsen med dess härliga formationer. Började sedan klättringen uppåt och noterade första fjällabben, som varnade. Förmodligen flygga ungar i närheten. Väl uppe på sadeln fick jag bara ett skönt infall: Den där toppen vill jag upp på! Máhttoavje var namnet på den toppen, som bjöd på 360 graders panorama över hela fjällvärlden. Sedan blev det lång läcker utförslöpning ner till älven Miellädno. Där någonstans bestämde jag mig för att inte springa vidare till Staloluokta som planerat, utan slog upp tältet på sluttningen av Aras. Något jag kanske ångrade senare, vyn och solnedgången till trots. Satans mycket mygg. Djungeloljan hjälpte till 100%, men man var ständigt omgiven av ett moln av mygg. Middagen fick ätas gåendes kors och tvärs över sluttningen. Frigång. Kunde inte krypa in i tältet heller då solen låg på och det var som en bastu inuti. Solen gick till slut ner och jag kunde lägga mig. Myggen hittade in, men med myggnät över huvudet och djungelolja var det lugnt. Tappade räkningen på antalet mygg som satt på insidan av tälttaket och somnade till slut.

150818b 150818c 150818d 150818e 150818f 150818g 150818h 150818i 150818j 150818k 150818l 150818m 150818n 150818nn 150818o 150818p 150818q 150818r 150818s 150818t 150818u 150818v 150818w 150818x 150818y 150818yy 150818z 150818zz 150818zzz 150818zzzz 150818zzzzz 150818zzzzzz 150818zzzzzzz 150818zzzzzzzz

Onsdag 19/8, Aras-Såmmarlappa, 59,81 km och 1400hm
150819aVaknade upp runt sjusnåret på morgonen. Öppnade försiktigt ögonen och insidan av tälttaket var täckt av säkert 200 mygg, men jag levde och hade inga myggbett. Morgonproceduren tog sin halvtimma och sedan var det bara ut i myggmolnet och fixa min specialgröt till frukost. Klarblå himmel och vindstilla. Virihaure låg där närmast spegelblank och jag kan förstå att sjön förärats epitetet ”fjällvärldens vackraste sjö”.

Kom iväg lite väl sent (vid halvnio) med tanke på att jag hade en lång dag framför mig, men är det äventyr så är det. Stigen längs Aras och Stuor Dijdders västsluttningar ut mot småsjöarna, Dijdderjávrre och Virihaure var helt underbar, som stig betraktat men framförallt vyerna som bjöds. Varken ord eller fotografier förmår ge en rättvis bild av helheten. Den måste upplevas! En gammal fjällabb mobbade en fjällvråk ovanför mig samtidigt som två unga fjällabbar kom svepande nedför sluttningen. Läckert! Men för snabbt för att jag skulle få upp kameran.

Framme i Staloluokta tog jag ett energistopp. Satte mig på höjden vid klockstapeln och betraktade kyrkkåtan av torv och med Virihaure och snötoppade berg som fond. Sedan var det dags att dra vidare och den fina stigen ledde nu nästan rakt österut mot Tuottar. Fantastiskt landskap. Frodigt och vackert med små kullar och sjöar. Och det mest fascinerande var att man sprang på  800-900 meters höjd över havet hela tiden, ja, egentligen ända fram till krönet ned mot Tarraluoppalstugorna. Även här hade jag fjällabb. En vacker gammal fågel som ryttlade sig fram genom dalgången.

Träffade på några vandrare mellan Staloluokta och Tuottar. Strax innan Tuottarstugorna var det några härliga svalkande långa vad. Hade sett fram emot en fika och Hildes färska glödkakor som Bernt Hedlund tipsat om. Men väl där fick jag reda på att hon skulle komma tillbaka först vid sexsnåret. Jag hade inte tid att vänta, utan tog mig upp på höjden ovan stugorna och fixade en sen lunch bestående av pulvermos och torkat renkött. Sedan var det bara att rulla på. Och jag kommer alltid in i ett skönt flow på sen eftermiddag och kväll, särskilt som det blev lite svalare. Gäller att dricka regelbundet och svalka huvudet med kall blöt keps. Tror jag drack 4-5 liter vatten per dag. Och kallt gott vatten fanns i överflöd!

Utförslöpan ned mot Tarraluoppalstugorna var fantastiskt läcker. Miljön och de frodiga grässluttningar gav lite feeling av Lake District. Nere vid stugorna stannade jag till en kvart och språkade med stugvärdinnan samt hennes man och barn. Paret hade sprungit BAMM ett par gånger och förstod innebörden av att springa med ”lätt” packning i fjällen. Snart bar det av igen och stigen ledde nu in i själva Tarradalen. Den låga vegetationen ersattes successivt av läcker björkskog och fuktiga ängar med mycket orkideer, mestadels Jungfru Marie nycklar och så många andra blommor som jag inte kan namnen på. Det var läckert, men mest önskade jag mig upp på bergsryggarna som omgav dalen på båda sidorna. Västryggen såg läckrast och längst ut. Nästa gång så…

Solen gick ner och det var dags att hitta en tältplats. Ett par kilometer söder om Såmmarlappastugan hittade jag en liten plätt precis intill stigen, nära en bäck. Kylslaget nära älven Tarraätno, vilket innebar minimalt med mygg. Man lär sig. Middag och så ner i en skön sovsäck. Somnade rätt omgående.

150819b 150819c 150819d 150819e 150819f 150819g 150819h 150819i 150819j 150819jj 150819k 150819l 150819m 150819n 150819o 150819p 150819q 150819r 150819s 150819t 150819u 150819v 150819w 150819x

Torsdag 20/8, Såmmarlappa-Kvikkjokk, 28,20 km 523hm
150820aVaknade strax innan sex. Ingen tid att såsa. Nämen, klarblå himmel idag också! Snabb morgonprocedur och frukost. Riktigt kylslaget med endast runt 4-5 plusgrader. Sträckan fram till Njunjes skulle vara rätt stenig och teknisk och jag behövde vara vid båtlänningen innan 13:00, annars skulle jag få vänta på båten till nästa morgon om jag inte ville hosta upp ytterligare några hundralappar. Kom iväg i god tid. Och visst var stigen stundtals teknisk med sten och block, men framförallt mycket växtlighet, snår och allmänt blött. Passerade Tarrakaisestugan och det var trevligt att komma upp ur björkskogen mot Njoammelgårttje med läcker utsikt tillbaka i Tarradalen och framåt bortåt Kvikkjokk till. Sedan bar det av utför till Njunjesstugan, där jag stannade till några minuter och talade med stugvärdinnan. Sträckan mellan Såmmarlappa och Njunjes tog verkligen tid och det bjöds inte på många långa sträckor med löpning. Men efter Njunjes var det härligt fin och varierad stig genom olika naturtyper. De 13 kilometerna från Njunjes till båtlänningen flöt på fint och jag njöt! Kom fram strax efter tolv. Perfekt. Slängde ut sovsäck och tält för torkning i solen medan jag vaskade fötterna i den härligt kyliga älven. Här hade jag en allvarlig inre konversation huruvida jag skulle fortsätta till Saltoluokta eller vända åter till Ritsem och njuta av Padjelanta dubbelt upp!

Klockan 13:00 kom Björn med båten och vi var fyra som steg ombord och tre fanns redan i båten. Han skulle även plocka upp ett franskt par på en annan plats. Björn frågade om någon av oss hade en tid att passa och det var bara en kille som skulle med bussen till Murjek ett par timmar senare. Björn ville bjuda oss på en timmas sightseeing i deltat och så ta oss till Kvikkjokks badlagun. Underbar människa! Berättade så mycket om naturen omkring Kvikkjokk, vattendragen, geologin, djuren med ett så skönt ödmjukt pedagogiskt lugn. Ni vet, en sådan osjälvisk människa man inte kan låta bli att älska.

Väl framme i Kvikkjokk var det bara att vandra upp till fjällstationen och beställa in en 180 grams hamburgare för att hålla traditionen vid liv. Det var så hett och stilla ute att jag bestämde mig för att vänta och fortsätta först vid fyratiden på eftermiddagen. Jag visste vad som väntade! Ett 21 km långt stenhelvete till stig och söndrade spänger. Jag tog det med ro. Drack kaffekopp efter kaffekopp och någon glas slank visst ned.

150820b 150820c 150820d 150820e 150820f 150820g 150820h 150820i 150820j 150820k 150820l 150820m 150820n 150820o 150820p 150820pp

Torsdag 20/8, Kvikkjokk-Huomnas, 21,97 km och 965hm
Som sagt, strax innan fyra med laddade batteripack, klocka, mobiler, kamera och magsäck var det bara att ta tjuren vid hornen och få skiten avklarat. Måste vara Kungsledens värsta sträcka och hela tiden går den dessutom i skogen. Jag som vill vara uppe på fjällen och vidderna! Sträckan var precis så stenig som jag mindes att den var och spängerna var precis lika värdelösa som sist. Inte mycket kungligt över den här delen av Kungsleden. Nå, en vacker hökuggla blev belöningen liksom en tjäderhöna med halvvuxna kycklingar. Och det var en befrielse att efter två mil få börja klättringen uppåt ur skogen mot mitt tilltänkta nattläger på bergsknallen Huomnas. Hittade en fin plätt och slog upp tältet. En del mygg, men inte farligt. Åt middag och avnjöt solnedgången och det sista röda ljuset som slickade bergstopparna. Här sov jag som en prins hela natten!

150820q 150820r 150820s 150820t 150820u 150820v 150820w

Fredag 21/8, Huomnas-Tjahkelij-Aktse-Skierffe-Aktse, 38,82 km och 2039hm
150821aVaknade till en ånyo klarblå himmel. Börjar känna mig bortskämd. Fixa frukost och klättrade upp på själva toppen för avnjuta den till den fantastiska utsikten Rittaks arkipelag nedanför. Kände mig taggad för dagens huvudmål: Att klättra upp till platån och toppen av Tjahkelij. Få gör det och det finns inga stigar alls. Hade kollat runt på nätet innan avresan och de som tagit sig upp har uteslutande gjort det från sluttningarna nordväst ifrån. Kändes som en rejäl omväg.

Jag packade ihop och joggade iväg. Skönt att vara uppe på höjderna igen! Snart kom jag till sluttningen av Bárddegiehtje och hade nu hela Tjahkelij framför mig. Som en slags ointaglig pråm i massiv sten. Satte mig, studerade kartan och framförallt det jag såg framför mig. Jag såg en potential väg och tog ut riktmärken, bland annat två snölegor och jag måste runda två utskjutande branter. När jag hade allt klart för mig var det bara fortsätta ner i dalen och skogen. Efter två broar och en kilometer var det dags att vika av rätt ut i skogen med kompassen i handen. Det blev en mödosam, het och jäkligt svettig färd genom vacker gles granskog. Både lappmes, tjäder och flera härliga lavskrikor gladde mig. Snart kom motlutet och med höjden snårig björkskog och jobbiga enbuskmattor. När jag väl lämnade den bakom mig tog en tuff blockstensterräng vid, men jag avancerade sakta men säkert. En tornfalksfamilj förgyllde min färd uppåt. Efter drygt 1 1/2 timma var jag framme vid de branta väggarna på 150 meter, som utgjorde sista hindret innan platån. Studerade potentiella passager för scrambling och hittade en. Nervkittlande men väldigt kul. En ringtrast susade förbi och en stor falk (jakt- eller pilgrimsfalk) kom glidande runt krönet och när den upptäckte mig vände den graciöst och försvann lika fort. Och med ens var jag uppe! Fortsatte till själva toppen där jag nöjd och belåten tog en skön paus. Välkomnade en fläktande vind.  Tog mig sedan ner till den utskjutande klippavsaten med utsikt över hela Rapadalen, Laitaure och Skirffe på andra sidan.

När jag avnjutit platån och vyerna var det bara att ta sig ner igen. Vågade dock inte ta samma väg ner, men hittade en bra nedfart vid en av snölegorna jag memorerat. Gick avsevärt snabbare att sig ned till leden och jag var framme vid båtlänningen två timmar innan båten skulle komma, men glädjande nog låg det två roddbåtar på stranden. Jag, tre tyskar och ytterligare en svensk rodde så över till Aktse på en helt spegelblank Laitaure. Vyn in mot Rapadalen var exotisk! Framme i Aktse köpte jag en chokladkaka och en kall cola. Tog stigen upp till kalfjället och slog upp tältet. Lämnade sedan det mesta av packningen och tog stigen till Skierffe. Halvvägs träffade jag på en löpare i Hokas som var tillbaka från ett PB-försök på skyrunningsträckan Aktse-Skierffe-Aktse. Vi bytte några ord. Uppe på Skierffe var det byst med folk och solen började sänka sig ned mot hjärtat av Sarek. Jag satte mig och njöt av utsikten en kvart innan jag påbörjade den efterlängtade utförslöpan till tältet och en god natts sömn.

150821b 150821c 150821d 150821e 150821f 150821g 150821gg 150821h 150821i 150821j 150821k 150821l 150821m
150821n150821o150821p150821z_google

Lördag 22/8, Aktse-Saltoluokta-Kierkau-Saltoluokta, 33 km och 1065hm
150822aVaknade vid sexsnåret och blev inte förvånad över att himlen var klarblå och helt molnfri utanför. Käkade frukost. Packade ihop och begav mig de 7,5 kilometrna till Svinne för båtfärden över Sitojaure och sedan de två sista milen till Saltoluokta. Finns väl inte så mycket att säga om det, mer än att det var en skön morgon. Enda orosmomentet var att jag började pissa kaffeblask. Och jag som tyckt att jag druckit en massa. Det var nog sämre med intaget v salter och mineraler. Slut på både resorbsticks och salttabletter. Nå, det var inte långt kvar till Saltoluokta. Toppturen till Kierkau fick vänta till eftermiddagen. Väl framme vid Saltoluokta fjällstation högg jag vältajmat in på en läcker lunchbuffé bestående av pasta och viltfärssås och massa färsk sallad och spenat. Tog om två gånger! Fascinerande hur kroppen bara suger upp allt utan problem.

Efter att ha jäst ett par timmar och återställt vätske- och saltbalansen bokade jag en bädd och lämnade det mesta av packningen på rummet och tog stigen mot berget Kierkau – eller Lulep Gierkav – för en topptur. Och vilken fin stig till skillnad från Kungsstensleden som gick ett stenkast bort. Till min glädje ledde stigen upp på skrå mot de branta nordväggarna av Kierkau. Wow! Smal stenig serpentinstig gav direkt Englandsfeeling. Grymt läckert. Närmade mig första toppen och bestämde mig för att ta en egen väg och scrambla lite. Där och då ångrade jag mig att jag bokat en bädd. Däruppe på Kierkau fanns flera fina tältplatser. Checkade av två lägre toppar och avslutade sedan med den högsta där jag träffade på ett trevligt gäng som läste till jägmästare (se www.jagmastare.com) så det blev ett stopp på en kvart eller så. Sedan väntande en lång och underbar utförslöpa ända ner till Saltoluokta fjällstation. Fantastisk stiglöpning!

Det var gudomligt skönt att få ta en lång het dusch och sedan bastu på det med vackraste utsikten. Det blev några vändor mellan bastu och kallt duschande. Fem dagars lager av djungelolja, solskydd, vaselin och svett skulle tvagas bort. Mådde som en prins!

Jaha, då var löpäventyret på fem dagar, 24 mil och 8200 höjdmeter över. Ja, och vilket flyt med vädret! Vilket himmelskt löpäventyr det varit! Längtar redan tillbaka till Padjelanta och få springa på än fler stigar kring Sulitelma och upptäcka vacker natur. Kungsstensleden norr om Kvikkjokk är härmed ett avslutat kapitel. Totalt noterade jag 61 fågelarter och fem häckande par fjällabb gladde mig nog mest liksom fjällpiparfamiljen. Tyvärr fick jag inte se någon fjälluggla i Padjelanta. Kul att det även i år var gott om fjällämmel och faktiskt även gråsiding, som det ju formligen myllrade av förra året.

Den som är intresserad av logistik, packning, tips och råd är välkommen att höra av sig till mig.

Och bäst av allt är att Kerstin och jag hittade tillbaka till varandra efter våra respektive äventyr!

150822b 150822c 150822d 150822e 150822f 150822g 150822h 150822i 150822j 150822k 150822l 150822m 150822n 150822o 150822p 150822q

 Skriv en kommentar

(required)

(required)