Apr 212012
 

Vaknade vid sjurycket i morse och riktade blicken mot stora fönstret. Vädret såg OK ut. Efter fredagens lätta kvällsrunda på 6 km kändes ben och kropp lika pigga som vanligt och jag bestämde mig för genomföra ett riktigt långt träningspass längs Sörmlandsleden. Ska springa ett par långpass på 50-60km innan Swiss Alpine i slutet av juli, dels som en check av uthålligheten och om jag efteråt känner att jag behöver lägga mer tid på en viss typ av träning. Nåja, det var bara upp och hoppa. Njuta av en lång grötfrukost med efterföljande latte för att sedan packa min nya Salomonrygga Revo, som jag modifierat med upphängning av vätskeblåsan och sytt på hällor på sidorna för en kompressionssnodd, så att all packning hålls på plats, oavsett hur lite eller mycket packning jag har. Det är mer att tänka på inför ett sådant här äventyr än en arrangerad Ultratävling, där det finns funktionärer och vätskestationer med diverse ätbart. Givetvis kändes detta äventyr minst lika pirrigt och spännande som inför en tävling. Packade ryggan med allt nödvändigt som jag lagt fram kvällen innan och så var det bara att fylla vätskeblåsan med två liter vatten samt blanda till två 33:or med koncentrerad Hammer Perpetuem. Smorde in benen med Percutane, på med kompressionsstrumporna och så mina trotjänare DS Trainer, som med silvertejpade hälkappor sjunger på sista versen. Svepte en halvliter vatten med Resorb. Sa hejdå till katterna och gav mig av. Bussen in till Eskilstuna och där en snabbis in på jobbet för att väga ryggsäcken, perfekt Ryanairvikt på 4,3 kg. Knallade upp till stationen för att ta 10-tåget till Hälleforsnäs, där första etappen (23:an) börjar. Träffade Marcus och hans tjej, som skulle upp till Stockholm och springa SpringCross. Vi önskade varandra Lycka Till innan jag fortsatte till perrongen för Norrköpingståget.

Väl på tåget studerade jag kartan och läste infotexterna om varje etapp för femte gången. Tittade ut genom fönstret när vi närmade oss Hälleforsnäs och till min förvåning såg jag att det låg en del snö kvar på backen efter fredagens snöfall. Märkligt och oroväckande. När jag stigit av tåget på den öde stationen mitt ute i ingenstans hittade jag snabbt informationstavlan för Sörmlandsleden och från tavlan var det ungefär 1,5 km transportlöpning till själva knutpunkten för tre olika etapper. Passerade bruksdammarna och ett myrområde. Årets första gransångare sjöng och en storlom gled vacker fram i det blanka vattnet. Härlig start! Väl vid knutpunkten och starten för etapp 23 mot Svalboviken på 13 km tog jag av mig överdragskläderna och körde lite lätt uppvärming på platsen. ”Etappen är småkuperad och går genom utpräglad vildmark” lyder första meningen i infotexten. Och nog var det så alltid. Otroligt vacker natur, men tekniskt svår stig. Vätan plus snön gjorde att mina skor blev dyngsura rätt snart, trots att jag försökte trippa fram på tuvor vid vissa vattensjuka partier. Trots att det var älgskit överallt så stötte jag inte ihop med kungen själv, men däremot fick jag se två tjäderhönor vilket värmde gott ända ner till de blöta fötterna. Ny fågelart på löparlistan, som nu summerar 155 arter! I övrigt var det full konsert på rödhakar och trastar, varav en hel del sjungande dubbeltrast. Som sagt, naturen var sagolik, men stigen var väldigt krävande och det tog mig smått otroliga 1:45 att springa de 13 kilometerna fram till Svalboviken, vilket säger en del. Men vad gjorde väl det, när jag blev välkomnad av en hund med tant i släptåg i den sedan länge bortglömda byn. Första människan jag såg sedan jag klev av tåget. Bäst av allt var att det inte fanns en gnutta snö liksom att molntäcket börja spricka upp, vilket gav en slags känsla om att ha passerat en skarp men osynlig gräns.

Etapp två (24:3) började uppför, uppför och uppför. Som gjort för att gå, käka och dricka och njuta av omgivningen. Solen letade sig igenom molnen och värmde gott. Jag njöt och kände bara att det är så här jag vill springa. Att uppleva, eller kanske mer en strävan efter att bli ett med naturen och stigen. Se nya platser. Nyfikenheten. Glädjen. Och denna etapp som gick längs hela Näshultasjön bjöd verkligen på allt och var rätt lättsprungen och gick mest utför. Flera sträckor gick längs med sjön och förutom ett par storlom och sångsvan sprang jag på två stora bäverhyddor. Kunde inte låta bli att skratta högt när jag såg hur de gått bärsärk på träden i området kring hyddan, säkert till många människors förtret. Min tredje etapp (24:2) fortsatte genom ekbackar och hassellundar. Måste vara vidunderligt vackert när löven slagit ut. När jag stod vid ett fält och drack samtidigt som jag betraktade ett ståtligt tranpar hörde jag så fågeln som gav hjärtat en kyss. Trädlärkan! Dess underbart vackra sång, som man sällan hör numera, är alltid en källa till ren glädje. Tog tillvara på stunden innan det var dags att återvända till löpningen. Mer än halvvägs och allt kändes bra, som ett skönt långpass ska göra, trots blöta skor. Det flöt på och plötsligt var jag bara inne på sista etappen (24:1), vilken stundtals var jäkligt blöt. Jag upptäckte denna dag att det inte är så farligt med blöta skor, då skorna inte har så mycket material som gör dem tunga och vätan blir snabbt uppvärmd. Försökte dock undvika att trampa i nytt kallt vatten i möjligaste mån. Solen lös och gav tröst. Sista etappen var annars kuperad och fin och visst började jag känna trötthet i benen, men de var ändå alerta och följsamma. Kom så in i de välkända skogarna i Vilsta som kryllar av stigar och givetvis sprang jag vilse här. Ingen fara, förr eller senare kommer man ut på gula femman eller gröna milen, vilket jag också gjorde. Valde då den långa nedförsbacken (mot Vilsta Raststuga), som man normalt annars springer uppför. För den som är intresserad kan jag berätta att från Hälleforsnäs till Vilsta Raststuga är det exakt 50km. Jaha, då återstår bara ett par kilometer in till Eskilstuna och sedan bussen hem, var min tanke. Men väl i Eskilstuna kände jag bara: ”Nä, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem, kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också!” En bra värdemätning var att jag de sista 10 kilometerna höll 5:30-fart, förvisso totalplatt (och tråkigt) men också ett kvitto på att jag disponerat löpningen väldigt bra. Hemma vid ytterdörren stannade jag klockan: 60,76 km på 7:04:45. Så långt har jag aldrig sprungit vare sig till längd eller i tid. Mmm, hemma igen. Fick känslan av att befinna mig i en smått surrealistisk dröm där tiden upphävts. Hängav mig åt känslan och spelade upp dagens händelser på min inre filmduk och liksom i drömmen ingen kronologisk ordning. La mig i badet och kände igenom kroppen inifrån. Snabbanalys (inför Swiss Alpine): köra på med löpträningen enligt mitt program, men att komplettera med mer styrketräning, där jag nyligen fått en del konkreta råd från ultralöperskan Carina Borén. Lutar åt ett kvartalskort på Forever eller ASK. Den som är intresserad hittar GPS-passet och bansträckningen här. Nu blir det en saftig rådjursadel som belöning innan det är dags för bingen och andra drömmar. By the way, dagens fågellista landade på hela 56 arter!