Apr 212012
 

Vaknade vid sjurycket i morse och riktade blicken mot stora fönstret. Vädret såg OK ut. Efter fredagens lätta kvällsrunda på 6 km kändes ben och kropp lika pigga som vanligt och jag bestämde mig för genomföra ett riktigt långt träningspass längs Sörmlandsleden. Ska springa ett par långpass på 50-60km innan Swiss Alpine i slutet av juli, dels som en check av uthålligheten och om jag efteråt känner att jag behöver lägga mer tid på en viss typ av träning. Nåja, det var bara upp och hoppa. Njuta av en lång grötfrukost med efterföljande latte för att sedan packa min nya Salomonrygga Revo, som jag modifierat med upphängning av vätskeblåsan och sytt på hällor på sidorna för en kompressionssnodd, så att all packning hålls på plats, oavsett hur lite eller mycket packning jag har. Det är mer att tänka på inför ett sådant här äventyr än en arrangerad Ultratävling, där det finns funktionärer och vätskestationer med diverse ätbart. Givetvis kändes detta äventyr minst lika pirrigt och spännande som inför en tävling. Packade ryggan med allt nödvändigt som jag lagt fram kvällen innan och så var det bara att fylla vätskeblåsan med två liter vatten samt blanda till två 33:or med koncentrerad Hammer Perpetuem. Smorde in benen med Percutane, på med kompressionsstrumporna och så mina trotjänare DS Trainer, som med silvertejpade hälkappor sjunger på sista versen. Svepte en halvliter vatten med Resorb. Sa hejdå till katterna och gav mig av. Bussen in till Eskilstuna och där en snabbis in på jobbet för att väga ryggsäcken, perfekt Ryanairvikt på 4,3 kg. Knallade upp till stationen för att ta 10-tåget till Hälleforsnäs, där första etappen (23:an) börjar. Träffade Marcus och hans tjej, som skulle upp till Stockholm och springa SpringCross. Vi önskade varandra Lycka Till innan jag fortsatte till perrongen för Norrköpingståget.

Väl på tåget studerade jag kartan och läste infotexterna om varje etapp för femte gången. Tittade ut genom fönstret när vi närmade oss Hälleforsnäs och till min förvåning såg jag att det låg en del snö kvar på backen efter fredagens snöfall. Märkligt och oroväckande. När jag stigit av tåget på den öde stationen mitt ute i ingenstans hittade jag snabbt informationstavlan för Sörmlandsleden och från tavlan var det ungefär 1,5 km transportlöpning till själva knutpunkten för tre olika etapper. Passerade bruksdammarna och ett myrområde. Årets första gransångare sjöng och en storlom gled vacker fram i det blanka vattnet. Härlig start! Väl vid knutpunkten och starten för etapp 23 mot Svalboviken på 13 km tog jag av mig överdragskläderna och körde lite lätt uppvärming på platsen. ”Etappen är småkuperad och går genom utpräglad vildmark” lyder första meningen i infotexten. Och nog var det så alltid. Otroligt vacker natur, men tekniskt svår stig. Vätan plus snön gjorde att mina skor blev dyngsura rätt snart, trots att jag försökte trippa fram på tuvor vid vissa vattensjuka partier. Trots att det var älgskit överallt så stötte jag inte ihop med kungen själv, men däremot fick jag se två tjäderhönor vilket värmde gott ända ner till de blöta fötterna. Ny fågelart på löparlistan, som nu summerar 155 arter! I övrigt var det full konsert på rödhakar och trastar, varav en hel del sjungande dubbeltrast. Som sagt, naturen var sagolik, men stigen var väldigt krävande och det tog mig smått otroliga 1:45 att springa de 13 kilometerna fram till Svalboviken, vilket säger en del. Men vad gjorde väl det, när jag blev välkomnad av en hund med tant i släptåg i den sedan länge bortglömda byn. Första människan jag såg sedan jag klev av tåget. Bäst av allt var att det inte fanns en gnutta snö liksom att molntäcket börja spricka upp, vilket gav en slags känsla om att ha passerat en skarp men osynlig gräns.

Etapp två (24:3) började uppför, uppför och uppför. Som gjort för att gå, käka och dricka och njuta av omgivningen. Solen letade sig igenom molnen och värmde gott. Jag njöt och kände bara att det är så här jag vill springa. Att uppleva, eller kanske mer en strävan efter att bli ett med naturen och stigen. Se nya platser. Nyfikenheten. Glädjen. Och denna etapp som gick längs hela Näshultasjön bjöd verkligen på allt och var rätt lättsprungen och gick mest utför. Flera sträckor gick längs med sjön och förutom ett par storlom och sångsvan sprang jag på två stora bäverhyddor. Kunde inte låta bli att skratta högt när jag såg hur de gått bärsärk på träden i området kring hyddan, säkert till många människors förtret. Min tredje etapp (24:2) fortsatte genom ekbackar och hassellundar. Måste vara vidunderligt vackert när löven slagit ut. När jag stod vid ett fält och drack samtidigt som jag betraktade ett ståtligt tranpar hörde jag så fågeln som gav hjärtat en kyss. Trädlärkan! Dess underbart vackra sång, som man sällan hör numera, är alltid en källa till ren glädje. Tog tillvara på stunden innan det var dags att återvända till löpningen. Mer än halvvägs och allt kändes bra, som ett skönt långpass ska göra, trots blöta skor. Det flöt på och plötsligt var jag bara inne på sista etappen (24:1), vilken stundtals var jäkligt blöt. Jag upptäckte denna dag att det inte är så farligt med blöta skor, då skorna inte har så mycket material som gör dem tunga och vätan blir snabbt uppvärmd. Försökte dock undvika att trampa i nytt kallt vatten i möjligaste mån. Solen lös och gav tröst. Sista etappen var annars kuperad och fin och visst började jag känna trötthet i benen, men de var ändå alerta och följsamma. Kom så in i de välkända skogarna i Vilsta som kryllar av stigar och givetvis sprang jag vilse här. Ingen fara, förr eller senare kommer man ut på gula femman eller gröna milen, vilket jag också gjorde. Valde då den långa nedförsbacken (mot Vilsta Raststuga), som man normalt annars springer uppför. För den som är intresserad kan jag berätta att från Hälleforsnäs till Vilsta Raststuga är det exakt 50km. Jaha, då återstår bara ett par kilometer in till Eskilstuna och sedan bussen hem, var min tanke. Men väl i Eskilstuna kände jag bara: ”Nä, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem, kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också!” En bra värdemätning var att jag de sista 10 kilometerna höll 5:30-fart, förvisso totalplatt (och tråkigt) men också ett kvitto på att jag disponerat löpningen väldigt bra. Hemma vid ytterdörren stannade jag klockan: 60,76 km på 7:04:45. Så långt har jag aldrig sprungit vare sig till längd eller i tid. Mmm, hemma igen. Fick känslan av att befinna mig i en smått surrealistisk dröm där tiden upphävts. Hängav mig åt känslan och spelade upp dagens händelser på min inre filmduk och liksom i drömmen ingen kronologisk ordning. La mig i badet och kände igenom kroppen inifrån. Snabbanalys (inför Swiss Alpine): köra på med löpträningen enligt mitt program, men att komplettera med mer styrketräning, där jag nyligen fått en del konkreta råd från ultralöperskan Carina Borén. Lutar åt ett kvartalskort på Forever eller ASK. Den som är intresserad hittar GPS-passet och bansträckningen här. Nu blir det en saftig rådjursadel som belöning innan det är dags för bingen och andra drömmar. By the way, dagens fågellista landade på hela 56 arter!

 

  23 kommentarer till “Ultrapass längs Sörmlandsleden – en naturupplevelse!”

  1. Du skriver mycket bra Niklas, jag blir otroligt inspirerad och kommer nog själv att prova på ett riktigt långt långpass snart!!

    // Erik

    • Tack för positiva ord, som värmer! Vi får väl köra ett långt långpass på några etapper tillsammans. Fördelen med Sörmlandsleden är man helt enkelt inte kan springa (för) snabbt. Vackert och lågintensivt är en bra kombination ;-)

      • Niklas, jag hakar gärna på ett långpass längs Sörmlandsleden eller liknande. Behöver få lite längre pass inför fjällmaran. Klarar inte av dina distanser men skulle kanske kunna hoppa på efter hälften ungefär. Vi får höras så kanske vi kan styra upp något passande.

        • Absolut Erik! Förutom ett ultrapass i juni, så är det bara normala långpass på strax över 20km som gäller. Jag tror etapp 15:2 och 16 (25km) vid Skottvång-Marviken kan vara jäkligt vackert och bra backträning för oss båda. Vi hinner väl snacka lite på onsdag i Vilsta och det är ju ingen panik. Bra om det får torka upp i markerna;-)

  2. Tack för en härlig berättelse. Jag har själv gått den sträcka som du sprang så jag vet hur vacker natur det är, speciellt längs Näshultasjön.

    /Ulf

    • Tack Ulf! Vad kul att du gått sträckan! Ja, leden längs Näshultasjön är riktigt fin och jag kommer nog både fotvandra och springa den igen framåt sommaren. Man får mersmak!

  3. Fantastiskt fint skrivet! Och sprunget förstås!
    Låter verkligen alldeles underbart. Tycker själv att just sån där upptäckande lågintensiv löpning är det allra bästa, och hyser drömmar om liknande äventyr. Upplandsleden har jag i princip om knuten, men de mil som finns i närheten kan jag förstås redan utan och innan. De är visserligen fina, men börjar bli lite tjatiga. Och det trots chansen – eller kanske risken – att stöta på bygdens galna älgfamilj.
    Så det är alltså Swiss som gäller i sommar – häftigt! Tror helt klart att extra styrka är en bra idé. Har själv sprungit Vertex fjällmara två gånger, och även den kräver rejält av låren i utförslöporna.

    • Tack Bureborn! Hoppas att det gick fint på ditt långpass idag?! Hur är det med Roslagsleden eller är den för långt bort för dig? Är lite sugen på Jättelångt i juni, men det är en del logistik samt fixande av jourhavande kattvakt, då en av katterna är foderintollerant. Haha, älgar gör mig inte så mycket, så länge de inte är galna. Däremot skulle jag inte vilja möta familjen vildsvin. Var lite på min vakt igår, särskilt som jag sprang förbi flera utfodringsplatser för just vildsvin. Vad kul att du sprungit Vertex/Axa fjällmaran! Den står högt på min önskelista. Siktar på nästa år. Är den vacker? Augusti är en fin månad däruppe, med alla färger. Ha det, så hörs vi!

      • Jag fick också ett fint långpass. Eller långt och långt. 15 K, längre än så får jag inte springa för coachen just nu. Kvalar inte ens in som långpass i min bok, kallar det envist för lätt distans alternativt terränglöpning.
        Roslagsleden ligger på fel sida Uppland. Jag bor söder om Enköping så jag tror till och med att Sörmlandsleden ligger bättre till. Och den verkar synnerligen trevlig!
        Vertex/Axa är superläcker och jättevacker! Rekommenderas varmt! Nu har jag iofs haft tur med vädret båda gångerna, strålande sol och vindstilla. Kan tänka mig att det inte är lika trevligt i dimma, regn och snålblåst. Det är på många sätt fjällvyerna som gör upplevelsen. Och så att det är en så välarrangerad och familjär tillställning. Eller var i alla fall. Loppet har ju växt en del.

        • Huvudsaken att det var ett fint långpass och personligen tycker jag att tiden man får vara ute ibland är viktigare än distansen i sig. Jaha, söder om Enköping, ja, då är ju Sörmlandsleden definitivt ett alternativ. Funderar starkt på etapperna kring Mariefred och Åker i början av sommaren. Erik (ovan) är intresserad och tränar inför Verterx Fjällmaran. Du är varmt välkommen att joina på ett lagom långpass vid Skottvång-Marviken. Jag gillar absolut de små loppen avgjort mer än de stora. Mer familjärt som du skriver. Fjällmaran får jag spara till nästa år. Ha en fortsatt bra vecka!

  4. Imponerande, starkt och vackert, Niklas! Kan bara skratta när jag jämför med mitt långpass idag, som också var rekord för mig och det var ändå inte ens hälften av vad du sprang, ”bara” 30 kilometer. Min fågelrapport består av svanar, eller snarare deras bakdelar som stack upp ur vattnet. Det var den enda arten jag med säkerhet kan säga att jag kände igen! :) Stor respekt för dina fågelkunskaper och ditt intresse som har varat så länge. När vi hängde förstod jag aldrig det där med fåglarna men nu är jag fasiken avundsjuk på dina kunskaper! Respekt för din prestation idag!

    • Tack Staffan! Fast om man nu ska jämföra, så är jag faktiskt mer imponerad av dina löparbedrifter. Och vad blir det efter Stockholmsmaran för din del tro? Stockholm Ultra 2013? ;-) Vi får hitta någon gemensam tävling eller träningspass längre fram. Jo, fåglarna och fågelskådningen har alltid funnits i mitt liv och det har fört mig ut i naturen. Så mycket roligare när jag kan kombinera fågelskådandet och löpningen, men det är ibland förenat med livsfara att springa på stigar med rötter och stenar och samtidigt lyfta ögon för någon fågel. Men jag lär mig. Vad kul att du fick till ett långpass och tillika distansrekord! Och jag blev jätteglad för din skull när jag läste att det gick bra hos idrottsläkaren i fredags. Skönt att få en diagnos, trots att du inte spelar fotboll ;-) Drar iväg ett mail under morgondagen.

  5. Kul att läsa din berättelse om löpningen, men framförallt din naturskildring.
    Jag har funderat ett tag på att åka och springa Lapland Ultra och nu blev jag ännu mer inspirerad, får se om jag tar mod till mig och anmäler mig.

    /Ken

    • Tack Ken! Siktar du på Lapland Ultra redan i år? Där snackar vi vacker utmaning: 100K i midnattsolen! Du har verkligen mängdtränat rejält, så förutsättningarna är väldigt goda! Vi ses på onsdag! Lär inte bli något PB för min del ;-)

  6. Åh, vilken berättelse! Vilken löpning! Grattis till ”längsta hittills”.Mycket inspirerande för en rookie som jag! ;o)
    Hur gjorde du med Hammerflaskorna? Hade du de i ryggan el i händerna? 7 timamr och knappt 7 dl, körde du 1 dl i timmen + 5-6 dl vatten? Nyfiken för just den biten kan inte jag och ska nu försöka lära mig!
    Ha en fin vecka!

    • Tackar Magdalena!
      De här 33cl-flaskorna är riktigt behändiga. Har ett helt lager hemma. Jag hade dem i sidofickorna på ryggan. Jag brukar väntar med Hammer till 20-25km. Innan kör jag någon banan, bars med nötter och vatten brukar jag börja med vid 7km. Man får pröva sig fram. När jag sprang Lidingö Ultra och Sörmland Ultra förra året, blandade jag ihop Hammer-gel och körde handhållna 33:or (med kardborrband så att man sträcka på händerna utan att tappa flaskorna) med ”pipkork”. En stor fördel med handhållen flaska är att man (åtminstone jag) dricker mindre klunkar men tätare, vilket jag tror är bättre för kroppen än att bälga i sig 2-4 dl vid varje vätskestation (där jag fyllde på flaskorna) och det är mindre omständigt än vätskebälte. Det är nog en vanesak och beroende på tillfälle.

      Aha, jag trodde du skulle springa Lidingö Ultra nästa helg. Den 16/6 springer Å-varvet här i Eskilstuna men kommer skicka dig en tanke på din Ultrapremiär, som jag är övertygad om att du kommer att fixa. Du och din kompis skulle väl köra några etapper på Sörmlandsleden också, eller? Du hinner väl köra en del backträning också! Må väl!

  7. 16/6 springer vi ettt gäng tjejer Tjejmarathon på Roslagsleden, från Norrtälej till Grisselhamn. Det blir 5 mil, klarar jag det, blir det min första ultra!. Det är välgörenhetslopp, vi samlar pengar till Panzisjukhuset i Kongo. Om ni grabbar är sugna så kan ni sponsra oss och kanske springa utanför tävlan?

  8. Vilken helt underbar naturskildring och som löpare är ju du helt outstanding…Med flera av liknade löppass så lär ju du fixa Swiss Alpine utan problem. Kan säga att man blir sugen att prova på att löpa i denna natur när man ser dina bilder o läser din historia…Vi har ju bara vandrat delar av sörmlandsleden tidigare…/ Stefan o Kerstin

    • Tack för era värmande ord! Kul om det jag skriver inspirerar er och andra att bege sig ut på Sörmlandsleden. Har ni vandrat något bortåt Åker och Skottvång till? Jag hoppas att vi ses i Vilsta på onsdag! Ha det gott så länge!

  9. […] och för fyra månader sedan var det premiär i snö och allmänt vattensjuka stigar, se det inlägget. Då lärde jag mig att springa i blöta skor, men det krävdes 60 kilometer. Då inledde jag med […]

  10. […] sprang på leden, var just etapperna 23, 24:3, 24:2 och 24:1 från Hälleforsnäs till Vilsta, den 21/4 2012. Faktum är att det dröjde ända till den 21/12 2013 innan det var dags för en repris, då […]

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.