Jul 152015
 

150715aDet har snart gått tre veckor sedan Kerstin och jag sprang in på den gräsbetäckta slottsgården i Carreg Cennen Castle i södra Wales och tryckte ner SI-pinnen i kontrollen. Jubel och applåder mötte oss. Äntligen! Fem dagar, 318 kilometer och drygt 15000 höjdmeter. Mission complete. Vilket äventyr! Den femte och avslutande dagen blev minst sagt en prövning då både Kerstin och jag blev magsjuka efter att – mest sannolikt – fått i oss orent vatten från någon av de bäckar nere i dalarna vi fyllde på vatten ifrån. Att ligga på minus energimässigt efter fyra dagars tuff löpning och sedan bli magsjuk och inte kunna fylla på med nödvändig energi gör situationen rätt obekväm, men intressant. Människokroppen är ett makalöst stycke konst som är värd att avguda och vårda med kärlek. Kroppen är ju Jag och inte något man bara kan byta ut. Nå, på torsdagkvällen fick jag i alla fall i mig några resorb, en halv tallrik pommes, lite torkat kött och en liten ruta caramel shortbread medan Kerstin inte fick i sig något alls. På fredag morgon fick vi i alla fall i oss lite mjölk och cornflakes med några inlagda päron. Vi kände redan från start att det inte fanns någon ”snabb” energi lagrad i kroppen. Tungt och stumt. Allt är relativt och i jämförelse fanns det de som hade det betydligt tuffare med uppsvällda fötter, ingen hud kvar på hälarna eller infekterade tår. Men vem bryter när man är inne på sista dagen på en lång episk färd över historisk mark?

Vårt första mål för femte och sista dagen var att klara cut-off-tiden vid supportkontrollen halvägs, vilken vi klarade galant med tre timmars marginal. Även om våra kroppar var dränerade matade vi ändå på duktigt. Allt sitter i huvudet och ibland kanske upplevelsen av trötthet är mer påtaglig på ett känslomässigt plan än urkraften inom oss. Vid supporten fick jag i mig en ruta caramel shortbread och några klunkar kaffe. Sedan väntade äventyrets längsta klättring och på det två timmars skitväder och – för min del – rännskita bland Becon Breacons fjäll. Och, som ni alla vet, i mål kom vi och målgången kännetecknades mer av lättnad än av ett euforiskt glädjesvall. Men det är nog så att alla kickar och ögonblick av glädje och eufori liksom de tunga stunderna är utbredda på alla fem dagarna. Alla upplevelser och intryck är ju inte ackumulerade för att plötsligt brisera i något slags känslomässigt fyrverkeri vid målgång. Kropp och själ var bara glada att det var över. Desto gladare blev jag nog när jag fick en kall Cola av Charlie Sproson som vi mötte på väg ner till bussen. Eller att bara stå en halvtimma i en het dusch på rugbyarenan där campingen, avslutsmiddagen, puben, minglet och prisutdelningen var förlagd.

150715h

Jag var matt och dränerad efter målgång och dusch. Och tom inombords. Kroppen skrek efter energipåfyllning av kolhydrater, fett, protein och allehanda mineraler. Min tarmar var i uppror och det lilla jag förmådde att stoppa i mig rann bokstavligen ur mig. Det var svårt att uppskatta de efterföljande dagarna fullt ut. Dygnet som vi tillbringade i Llandeilo liksom dagarna i den viktorianska bad- och resortorten Llandudno blev för mig närmast dimmlika, trots strålande väder och gott sällskap. Jag hade gått ner sju kilo under äventyret och att sedan inte kunna fylla på blev en svår ekvation för kroppen. Jag har liksom inte så mycket att ta av. Det tog en vecka innan mina förorenade tarmar hämtat sig och återgått till det normala. I skrivande stund har jag fyra kilo kvar till min normala matchvikt på 63 kilo. Muskelmassa tar som bekant rätt lång tid att bygga upp på normal väg, men det får ta den tid det tar. Kerstin klarade sig undan med en lindrigare släng av magsjuka och var återställd redan dagen efter målgång. På äventyr av denna dignitet kan man vara säker på att vad som helst kan hända, men sällan det man tror ska hända, utan oftast det man minst av allt väntat sig. Det är liksom det som gör äventyr till just äventyr!

150715b

Utöver ovannämnda var vi förskonade från skador och skavanker. Kerstin hade lite känningar i ena knät dag två och gjorde en vurpa bland tuvor dag tre och slog i armbågen. Jag fick de traditionella blåsorna under två tånaglar. Alltid samma två tånaglar. De hade vuxit ut i all sin prakt efter Kungsleden förra året. Inget är för evigt. Jag fick en mindre blåsa under vänster trampdyna på fjärde dagen och den tejpades effektivt i förebyggande syfte med leukoplast (som jag lärde mig under Kungsledenäventyret). Kerstin fick inga blåsor alls. Kroppen är hursomhelst sliten och immunförsvaret nedsatt. Först efter en veckas välbehövlig löpvila stack vi iväg till vår absoluta favoritsträcka av Bruksleden (etapp 7-8) utanför Surahammar för ett underbart och långsamt skogsbad. Två mils mjuk och avspänd stiglöpning i kanonväder, som avslutades med glass, fika och lunch på golfklubben i Sura. Det fanns inget klipp i steget, men vad gjorde väl det. Vi har inte bråttom någonstans!

150715c 150715d

I början på förra veckan blev det en sväng till Johan på Ortus Friskvård för skön massage och mindre skön – men välbehövlig – triggerpunktsbehandling. Han är grym han, Johan! Och på vägen till Johan stannade vi till på Chopchop för ett asiatiskt kvällsmål och budskapet som fanns i min lyckokaka ser ni på bilden ovan. Rätt träffande, eller hur? I helgen som var blev det ett nytt besök på Bruksledens underbara stigar och ett andra pass genom skogarna i Rocklunda och Rönnby. Och nu till helgen väntar ett ultralångpass på Bruksleden och eftersom Kerstin är på Kreta med barnen så tänkte jag roa mig att springa på natten. Att springa på stigar genom sommarnatten och möta gryningen under färden är något väldigt speciellt. Ja, ni märker att vardagen och tillvaron börjar återgå till normala rutiner. Sedan finns det förstås ett hus att ta hand om, en trädgård och ett uterum fullt med matnyttiga växter. Livet består av så mycket mer än bara löpning och äventyr. Distans i en annan bemärkelse.

Livet fortsätter. Dragon’s Back är historia, men med ständigt närvarande minnen, tankar, känslor och drömmar om natten. Ännu ett tag till. Känner mig inte alls tom, utan bara tillfreds. En utmaning är förverkligad. Så många intryck, ögonblick, möten med människor och att få uppleva Wales storslagna natur. Att sedan få dela detta med den man älskar är stort!

Nya utmaningar väntar förstås längre fram. Motivation? Att springa på sköna stigar genom vacker natur är motivation nog för mig. Sedan är det alltid kul med nya utmaningar, att tänja på gränser och kliva utanför det trygga komfortabla. Kerstin och jag hade egentligen tänkt springa Padjelantaleden i augusti, men vi båda längtade till bergen i Lake District alldeles för mycket, så strax innan vi stack till Wales bokade vi flyg till England för en vecka i Lake District. Givetvis är målet att göra ett helhjärtat försök på Bob Graham Round under 24 timmar. Vädret får avgöra vilken dag det blir, men mellan 18-21 augusti blir det. Så framöver blir det en del planerande av support och hålltider. Vi kommer att starta vid Moot Hall i Keswick klockan tio på kvällen så det blir mörkerlöpning på första och halvvägs in på andra etappen. Mer om denna utmaning kommer senare när vi närmar oss avresa i augusti. Den som är intresserad kan kika på vår story om vår tvådagars rektur av BGR förra sommaren.

150715e

Och sen då? Vad säger kristallkulan om framtiden? Jag är fortfarande ambivalent gällande BRR i september. Jag skulle vilja göra en 100miler någon gång, men jag skulle helst vilja springa Lakeland100 (som går av stapeln nästa helg) och känner inte det där nödvändiga suget inför BRR 100 miles. Vi får se, den rätta känslan kanske infinner sig vad det lider. Låter det vara öppet. Och sedan något halvår eller mer har Wainwrights 214 bergstoppar i Lake District funnits med i bilden som ett huvudmål under 2016 för både Kerstin och mig. Självklart är vi inte så pass psykiskt instabila att vi skulle försöka oss på att slå Joss Naylors och Steve Birkinshaws rekord på 7 respektive 6 dagar, utan bara checka av alla topparna i vår takt på 9-10 dagar, njuta av hela nationalparken och sova gott på B&B. Det handlar trots allt om en optimal totaldistans på 520 km och 36000 höjdmeter och som sagt 214 toppar. Det är förstås en blöt dröm och tillika en utmaning värd namnet. Den som lever får se. Och förresten, till dig som får en regnig dag på din semester eller en timma till övers kan jag rekommendera BBC:s underbara dokumentär om Alfred Wainwright: The Man Who Loved the Lakes.

150715f

Livet fortsätter som ni förstår även efter Dragon’s Back Race och det är bara att njuta av sommaren och allt vad dagarna bjuder på. Tallbarrsdoftande stigar, solvarma blåbär, rykande färska 212:or i höstens nya färger på fötterna och…

Önskar er alla en fortsatt skön sommar!

150715g