Jul 022015
 

150701aDet finns mycket att berätta från fem dagar i Wales berg, sprungna ur oräkneliga små ögonblick från 32 mil av tusentals steg, men allt låter sig inte berättas. Det finns alltid en fara med att rekonstruera händelser, känslor och tankar som ofrånkomligen uppstår på äventyr av detta slag när man ligger på randen av sin förmåga, fysiskt och mentalt. Nå, faran som sådan ligger väl snarast i det skrivna ordet, att man lätt förbättrar, väljer bort, analyserar sönder och skriver ihop en avhandling som ingen orkar läsa. Å andra sidan är skrivandet en läkeprocess och så fort jag började skriva om Dragon’s Back äventyret igår upphörde så de surrealistiska drömmarna om löpning i bergen. Jag fick ro och kunde sova djupt och fridfullt. Nä, det är upplevelsen i sin helhet jag och Kerstin vill minnas, så orörd och osminkat rå som möjligt är. Men låt er inte nedslås av detta enkla faktum för givetvis följer här en story från vårt äventyr, om än i komprimerad form tillsammans med ett fång talande bilder. Varsågoda!

På självaste midsommarafton var vi sex sköna svenskar som sammanstrålade på Arlanda: Rockrunnersgrabbarna Peter Juthberg och Tomas Albinsson och så Västeråskvartetten Bosse, Henrik, Kerstin och jag. Kändes lite overkligt. Så lång tid av allehanda förberedelser och nu låg starten bara några dagar bort i tiden. Väl framme i Manchester var det bara att vänta in sex svarta liksäckar och plocka ut tågbiljetterna. Kerstin och jag hoppade av i den gamla vackra staden Chester för ett dygns varande på tu man hand medan de andra fortsatte med tåget till det förbokade boendet i Conwy. Vi gjorde Chester och åt indiskt. Vårt boende var så sunkit att det faktiskt blev charmigt, om man bortser från sängfjädrar som skar in i revbenen. Var tvungen att sova på rygg. På lördagen tog vi tåget sista biten till Conwy och svenskgänget mötte upp på stationen iförda löparkläder och guidade oss till vårt mysiga boende. Kerstin och jag hivade in prylarna och svidade snabbt om till den rätta stassen. Vi prövade tävlingens startsträcka upp mot Conwy mountains. Mmmm, det kändes fantastiskt i ben och kropp och så härligt att få vara tillsammans med ett gäng likasinnade. Ord äro överflödiga.

150701aa150701aaa

Jonas Möllare dök upp på eftermiddagen och senare på kvällen blev det indiskt take away som vi intog på Conwys torg bland hungriga trutar och andra förväntansfulla löpare från när och fjärran. Torget var uppenbarligen den naturliga möteplatsen för denna nästan obskyra bergsultraordern. Som kallade till en helig plats. Endast skor, kroppskonstitution och framför allt den där säregna blicken avslöjade tillhörigheten. Som trollkarlar bland en stad av ovetande mugglare. Och som kronan på verket kom fellrunning-legenden Helene Whitaker gående och slog sig ned på en av bänkarna. Cool.

Söndag morgon. Knökfullt i frukostrummet. Totalt var vi tio löpare från Sverige och USA (bland annat Jon och John) som bodde på Glan Heulog B&B. Söndagen blev lite av ett tidsfördriv fram till registreringen, den obligatoriska genomgången och den avslutande middagen. Solen sken och vi promenerade ned till Conwy för en redig lunch. Tror var och en av oss sakta men märkbart började glida in i en slags pre-race-bubbla. Tillbaka till boendet för att hämta all packning och bege sig till registreringen. YHA-stället låg fint en bit upp ovanför Conwy. Kul att återse Stu igen liksom en del andra funktionärer från GL3D och självklart Charlie och Shane. Fredrik Ellinder, Pär Bjelkmar och André Jonsson var på plats liksom engelska vännerna Cath, Tim, Caroline, Simon, Jonathan och en del andra. Checkade av Steve Birkinshaw och Wendy Dodds på kändislistan. Starstrucked. Det var en del pyssel vid registreringen och fastsättning av en relativt tung och otymplig GPS-tracker. Fick en riktigt snygg ziptischa med DBR-tryck och mitt racenummer.

Genomgång klockan 18 med Shane och det var knökfullt då den var obligatorisk. En snabb genomgång av alla regler för tävlingen: den som inte höll cut-off-tiden vid supportkontrollen eller målgång blev diskad, vilket även var fallet om man korsade farmlands, inte kunde uppvisa tillräckligt med skräp från ens intagna energi eller om något obligatoriskt saknades i ens löparrygga vid eventuell kit-check. Effektiv och tydlig genomgång. Del två av genomgången hölls trevligt nog av Helene Whitaker, som ju vann originalupplagan 1992 med parkollegan Martin Stone, ja, så vann hon ju damklassen och kom fyra totalt 2012! Hon visade bilder från då och nu samt berättade små goa anekdoter och kom med en del statistik uppblandat med egna spetsfundiga erfarenheter. Inför 2015 var 300 anmälda, 150 blev utvalda och av dessa fanns 128 deltagare på plats redo för start inom de närmaste 12 timmarna, men enligt statistiken skulle mindre än hälften fullfölja alla fem dagarna med alla kontroller och cut-offer checkade. Shane hade beställt 60 minidrakar, inte fler. Bister statistik. Förra gången, 2012, föll över 50 bort redan första dagen! Nå, alla sannolikheter är 50%. Antingen så händer det, eller så händer det inte.

150701aaaa150701aaaaa

Kort om kartor och kontroller. Kartorna är från Harvey på 1:40,000 (som jag älskar) förutom dag 4 som är från Ordnance Survey på 1:30 (ingen favorit). Man får kartan för dagen när man ger sig iväg på morgonen. På kartan finns förutom alla kontroller (som måste tas i rätt ordning) även info om kontrollernas placering, cut-off tider, emergencynummer samt distans och höjdmeter för optimalt vägval. ”Optimalt vägval” får man ta med en nypa salt för vem och vad avgör ett optimalt vägval? Det är ju det som också är charmen med ett upplägg som detta och att sedan få jämföra vägval sinsemellan, särskilt som man vid målgång får sin slipp med alla stämpeltider. Faktorer som väder, navigering och dagsform (som förändras under dagen) spelar också in vid val av väg. Kerstin och jag har dock anammat mer direkta vägval, vilket i sin tur kan innebära en del branta – men ofta snabba – klättringar. Ingen av oss är renodlade orienterare, men vi har de nödvändiga baskunskaperna och kompletterar varandra. Alla distanser, höjdmetrar och tider som följer under dag-för-dag nedan är våra egna uppmätta.

Vi åt en snabb middag på stället innan vi traskade ner till vårt boende för en tidig kväll med spänd törnrosasömn. Natten förflöt snabbt och vi vaknade vid femsnåret på måndag morgon. Värden hade varit snäll nog och ställt fram frukost. Traditionell engelsk sådan klarade vi oss utan. Alla var ombytta till fem dagars (mödosam) dans i bergen!

150701aaaaaa

Dag 1 – Carneddau-Tryfan-Glyders-Snowdown Horseshoe / 53,02 km, 3720 hm, 10:24 timmar, 21 kontroller
150701d1_aVäntan är över! Alla deltagare är som ett gäng endorfinkickade kalvar på grönbete i samma stund vi får kartan för dagen i vår hand och släpps in på slottsgården! Äntligen kartan! Kerstin och jag ler brett när vi snabbt ögnar igenom kontrollerna på kartan och inser att Shane fått till bästa tänkbara avslutningen på dagen genom att inkludera Y Lliwedd. Snowdon Horseshoe! Kartstudierna och diskussionerna är redan i full gång. I ena hörnet på slottsgården står Maelgwn Male Voice Choir prydligt uppradade. Shane har lyckats engagera dem även denna gång. Vackra sånger ekar bland ruinerna och rysningarna avlöser varandra. Conwys borgmästarinna håller tal och någon annan dam av okänd titel likaså. Nedräkning. Klockan 07:00 prick bär det av och ut ur slottet. Fan, det är sant, efter nästan två års längtan, Kerstin och jag, sida vid sida, springande uppe på de höga medeltida stadsmurarna med sikte på Conwy mountains och så vidare ut i det okända.

Låga moln, duggregn och blåst. Det är Wales. De första kontrollerna avverkas snabbt och svenskgänget (Bosse, Henrik, Tomas, Peter, Kerstin och jag) håller ihop fram till kontroll tre på Tal Y Fan. Kerstin och jag drar på utför med glada snabba steg och snart har vi bara Henrik med oss. I och med klättring upp till kontrollen på Drum (770m) går vi även in i molnen, bokstavligt talat. Sikten reduceras avsevärt. Nå, kontrollerna ligger tätt som på pärlband. Gäller bara att vara skärpt, ha koll på kompass, murar, stigar, stängsel och höjdmätaren på klockan. Vi matar på och har fått med oss en engelsman som litar på vår navigering. Rätt som det är känner jag igen mig i dimman: ”Kerstin, kommer du ihåg? Det var här vi kom ut strax innan toppen och stenstugan vid Foel Grach sist vi var här!” Från och med nu kunde vi hela bansträckningen fram till målgång för dagen i Nantgwynant, vilket kändes tryggt.

Vi fortsatte målmedvetet genom molnens dimlika värld bland stenblock och knappt synliga stigar. Uppe på Carneddau kom vi ihop med Kevin, Alex och Lizzie. När vi nådde Carnedd Daffydd (1044m) tyckte jag uppriktigt sagt synd om alla de som inte varit där tidigare i och med att allt låg inbäddat i fuktigt gråvita moln. Härifrån har man vid klart väder magnifik vy mot Tryfan, Glyders och Snowdon. Idag var det inte så och rätt som det var hade vi stämplat in på Pen yr Ole Wen. Nu var det bara att ta sig ned till Llyn Ogwen och supportkontrollen. Vi väljer utan tvekan den branta nedstigningen mot Idwal Cottage, men kom på en annan stig lite för tidigt. Vi tappar inte mycket på det och det är bara att ha koll på fötterna och balans då stenarna är blöta och förrädiskt hala i den grymt branta lutningen.

Väl vid kontroll 11 intill foten av Tryfan var servicen super! Funktionärerna väntade redan med ens dropbag, tog flaskorna och fyllde dem med vatten. Kerstin och jag ägnar 5-6 minuter för att äta köttfärsbar, caramel short bread och en kopp kaffe. Vi tar rygg på Lizzie uppför branterna till toppen av Tryfan. Den här vägen kan vi utan och innan. Eftersom topparna fortfarande är insvepta i moln är det bara att köra på. Kontrollen på Glyder Fach visar sig bli den svåraste att nå och läskigaste på hela äventyret. Man kände sig som en minimänniska bland gigantiska våta klippblock. Tack och lov var inga hobbitar anmälda till tävlingen. Vi checkar målmedvetet av kontrollerna och rätt som det är bär det av nedåt mot Pen y Pass. Plötsligt lättar molnen och bortåt Snowdons hästsko är det fri sikt och höga moln. Yes!

Vi stämplar snabbt i Pen y Pass och tar Pyg Track upp mot Crib Goch. Helene Whitaker och hennes kamerateam står och väntar en bit upp och hejar på. Fulla av självförtroende kör vi bara på och bergväggen på 770m som vi haft så notoriskt svårt för passeras i ett nafs. Vi klättrar stadigt uppåt och njuter av utsikten. Fantastiskt! Sedan är det bara att ge sig ut på den ökända kammen knife-ridge och den här gången går vi till och med längre sträckor utan att använda händerna. Vi har sällskap av Jonathan som vi träffat på GL3D båda gångerna. Fri sikt och inte mycket till vind. Hela hästskon med Crib Goch-Carnedd Ugain-Snowdon-Y Lliwedd i bästa tänkbara väder utgör självklart dagens höjdpunkt och jag låter helt enkelt bli att beskriva upplevelsen med ord. Vill ha den orörd för mig själv.

Efter en fin avstickare till Gallt y Wenallt och näst sista kontrollen bar det av ned mot den grönskande dalen Nantgwynant och målgången i Hafod y Llan Campsite. Vi känner oss väldigt nöjda med dagen och plats 17/18 är inte fy skam. I måltältet snackar vi med Charlie och Shane och tackar dem för att de inkluderade Y Lliwedd. Det blev kit-check för min del: kontroll av regnjacka, visselpipa och skräp från dagens energiintag. Funktionärer står och väntar med våra liksäckar och visar oss till vårt tält. Service utan motstycke! Snabbt ombyte, en varm dusch och så till mattältet. Jonas Möllare och André Jonsson är redan i mål och sitter vid ett bord och äter. Det blir givetvis mycket snack om dagens bravader och vägval. Snart sitter även Henrik, Tomas och Peter vid bordet. Middag i två omgångar. Packat och klart för morgondagen. I säng strax innan tiosnåret. Somnar med ett leende.

150701d1_b 150701d1_c 150701d1_d 150701d1_e 150701d1_f 150701d1_g 150701d1_h 150701d1_i 150701d1_j 150701d1_k
150701d1_ll 150701d1_l 150701d1_m150701d1_mm
150701d1_n150701d1_oo
150701d1_p 150701d1_q 150701d1_qq 150701d1_r 150701d1_s150701d1_ss 150701d1_t 150701d1_u 150701d1_v 150701d1_w 150701d1_x 150701d1_y 150701d1_z 150701d1_zz 150701d1_zzz 150701d1_zzzz 150701d1_zzzzz_karta 150701d1_zzzzzz_profil

Dag 2 – Cnicht-Moelwyns-Rhinogs / 61,43 km, 3404 hm, 11:37 timmar, 9 kontroller
150701d2_aVaknar till en klarblå himmel. Vindstilla och varmt. Prognosen lovar sol, svaga vindar och värme. Första dagen var det masstart men för de följande dagarna får man ett givet startfönster på en halvtimma utifrån segertiden. Kerstin och jag behövde komma iväg mellan sju och halvåtta denna morgon. De som är ute längre än 12 timmar (de flesta) per dag måste således starta tidigast (06:00-30) för att ha en chans klara cutoff-tiderna.

Vi avnjuter en god frukost bestående av scrambled eggs, bönor, kaffe, mjölk och flingor. Vi vinkar av Bosse. Kerstin och jag bestämmer oss för att springa ihop med Henrik så länge vi håller samma tempo och drar iväg strax efter sju. Benen och kroppens känns helt OK. Ömmar lite i axeln där GPS-trackern dunkat på. Härlig morgon och vi småjoggar ett par kilometer fram till stigen som viker av mot första kontrollen på Cnicht. Vi kommer snart ifatt löpre som startat tidigare på morgonen. Det är ett vindlande led upp mot toppen. Här slår mitt hjärta några extra glada slag då två alpkråkor passerar över och mobbar en korp. Ny fågelart på löparlistan. Som jag väntat på denna fågelart i Wales!

Det är fri sikt och navigeringen utgör inga problem. Efter Cnicht blir det lång skön utförslöpning och snart börjar klättringen upp mot Moelwyn Mawr och Moelwyn Bach. Känner mig lycklig och pigg i utförslöporna. Kerstin känner sig inte lika pigg och ber mig springa vidare. ”Eh, är du galen? Vi är ett team och dagen är lång. Vi tar det cool!” Efter Moelwyn Bach tar vi en skön snabb genväg ned till nästa kontroll och härifrån är det en grymt lång sträcka till nästa kontroll där även dropbagsen ligger och väntar. Nu kan man göra en massa vägval och inga av dem är självklara. Det blir inte heller lättare av alla farmlands som vi absolut inte får korsa. Första hälften flyter på förutom att vi – liksom alla andra – hamnar på en privat skogsväg. Kerstin drabbas av diskvalificeringsnoja, men jag menar att i så fall blir hela startfältet diskade.

Vägvalen är inte självklara och vi trasslar in oss i några små farmlands för att vi lyssnat på en snäll bonde. Vi tappar säkert 45 minuter bland axelhöga ormbunkar, sylvass ärttörne, murar och stängsel. Tillbaka ut på vägen och börja om. Väl uppe på fjällhedarna kan vi slappna av. Svårsprunget med mycket ljung och blåbärsris. Vi hittar på stigar, stora som små. Tänk som ett får. Tänk som ett får och du hittar deras stigar! Efter mycket om och men kommer vi så ned till dropbagkontrollen i Cwm Bychan Farm och det visar sig att hela svenskgänget är samlat där i skuggan. Glädjen blev dock kort då Tomas och Peter meddelade att de valt att bryta. Tomas spökande knä var rejält svullet. Så jäkla surt! Så mycket förberedelse och så bara över liksom. Draken släpper förbi vissa, draken sårar andra. Vem står näst på tur?

Yes, nu stod de efterlängtade Rhinogs på tur. Solen stekte och någon vind var det inte att tala om. Henrik, Kerstin och jag drar iväg i sällskap av André. Rhinogs är notoriskt svåra och det finns inga sjävklara vägval, vare sig uppför eller utför och från Rhinog Fawr ned till sumpmarkerna innan klättringen upp till Rhinog Fach är det brant som tusan, vilket föranleder följande text på kartan: ”CAUTION! Steep and dangerous descent”

Både Kerstin och jag har lärt oss uppskatta scrambling alltmer och vi fick nu vårt lystmäte tillfredsställt. Att nå Rhinog Fawr krävde ett par scramblingspassager, varav en lite pirrig ”genväg”. Varma stora stenar och klippor med bra grepp. Härlig utmaning. Vi checkar till slut av kontrollen på Fawr. Vi gör en kort paus och njuter av den vidunderliga utsikten åt alla håll. Mot nästa utmaning! Rätt ner genom en stenig och brant ravin. Knän och lårmuskler sätts på prov. Sakta men säkert och snart är vi nere på dalbotten och fortsätter mot sjön Llyn Cwmhosan. Vi kommer till en stigkorsning. Börjar fundera tills Charlie Sharpe passerar oss (som så många gånger tidigare). Han väljer den vänstra och direkt upp mot toppen. Vi är inte sämre vi och följer efter. Med facit i hand hade det gått snabbare med den andra stigen, men är det äventyr så är det äventyr. Klättringen upp var nog den tuffaste och mest scary hittintills. Här blev det en del muttrande och sura irriterande miner och uttalanden mellan Kerstin och mig. Vi försonas på toppen av Rhinog Fach. Springer man tillsammans och som par måste man vara snabb att förlåta.

Från Rhinog Fach återstår fantastisk härlig löpning och klättring med grandiosa och ändlösa vyer i det heta disiga eftermiddagsljuset. Topparna Y Llethr och Diffwys checkas av.

De sista kilometerna och tillika transportlöpningssträckan genom trist granskogsplantering är inget jag vill skriva om, men väl i mål bjöds det på glass och varm dusch! Vi klättrade lite i resultatlistan och landade på plats 14/15. En tuff dag i solen var över och vi hade klarat oss från vurpor eller skador. Kerstin hade lite oroväckande känningar i ena knät. Bara hålla tummarna. Dagen hade varit tuff för många och i slutet av dagen hade startfältet reducerats till hälften. Draken hade varit obarmhärtig.

150701d2_b 150701d2_c 150701d2_d 150701d2_e 150701d2_f 150701d2_g 150701d2_h
150701d2_hh 150701d2_i 150701d2_j 150701d2_k
150701d2_kk 150701d2_l 150701d2_m 150701d2_n 150701d2_o 150701d2_p 150701d2_q 150701d2_r 150701d2_s
150701d2_sss150701d2_ss 150701d2_t 150701d2_z_profil

Dag 3 – Cadair Idris-Pumlumon / 71,13 km, 3357 hm, 11:31 timmar, 10 kontroller
150701d3_aVi börjar få in morgonrutinen och kommer snabbt iväg från nattlägret efter att Charlie gått igenom ett par obligatoriska vägval på kartan. Det är en klar och fin morgon och vi känner oss pigga, tur det för idag är optimala vägen 68 km och 3700 höjdmeter ska bestigas. Vi har kommit till mellersta delen av Wales vilket innebär att vi startar med Cadair Idris men eftersom ingen av topparna faktiskt heter så på kartan förstod jag inte att vi hade passerat förrän dagen var slut. Hur som helst, efter en kort bit på asfalt bär det snabbt upp på berget. Vi hittar på rätt stig från början och kan raskt kliva på. Även om där inte finns en stig på kartan är det upptrampat i verkligheten och vi kommer strax ifatt löpare som startat tidigare, inklusive övriga svenskar (förutom snabba Jonas förstås). De knappa 700 höjdmetrarna till första kontrollen går förvånansvärt lätt och så är dagen igång på riktigt.

Följande två kontroller är två toppar i samma bergskedja, den högsta 893m, så vi kan hålla oss uppe på ryggen. Härlig stenig – men till största delen springbar – stig leder oss snabbt framåt. Vi får sällskap av en glad engelska, Sabrina, som håller samma tempo som oss utför. Inte mycket orientering här, bara plocka kontroller och prata med medlöpare, trevligt!

Till fjärde kontrollen är vi tvungna att droppa all höjd och passera genom betesmark men idag har vi bättre framförhållning och väljer rätt väg. Jag inser att jag fyllt min vätskeblåsa för dåligt och vi stannar och fyller på vatten nere i dalen. Lite tveksamt ställe men det forsar på bra så vi chansar. Sabrina springer iväg och vi är ensamma igen, nästan skönt för nu kan vi diskutera vägvalen på svenska. Fjärde kontrollen är en vägkorsning och sen bär det av uppåt bergen igen, till Tarrenhendre, fantastiskt namn på en rund och gräsklädd topp! Till min glädje kommer ett ånglok tuffande precis när vi korsar spåret för Talyllyn, och snart blir Niklas lika glad när ett par glador kommer svävande på vänstersidan. Molnen hänger över toppen men vi kan följa ett staket och det är inga problem att hitta kontrollen. Samma staket leder oss ner mot nästa berg som vi glatt tar oss till genom att korsa dalgången och klättra brant och stiglöst uppför. Vi kommer rätt på trots dimman men på vår väg ner mot nästa möter vi ett gäng löpare som valt stigen runt och som kommer upp betydligt snabbare än vi hade gjort. Äsch, vi tog åtminstone en kortare väg.

Nu till supportstationen och det är nerförsbacke hela vägen. Lite klurigt genom ett skogsområde med otaliga stigar och jag vet inte om det är mer tur än skicklighet men vi lyckas hitta helt rätt utan misstag. Nästan nere i byn kommer Sabrina och Charlie dundrande bakom oss. Lite förvånande eftersom de borde vara långt före men det visar sig att de spenderat en bra stund inne i skogen.  Vi börjat bli lite trötta i benen men joggar stadigt på genom den lilla staden Machynlleth och efter ett kort depåstopp fortsätter vi på dagens andra halva. Till de följande två kontrollerna är vägvalet styrt och det är fina stigar med varvad gång och löpning. Lite svårare blir det när skogen på kartan är kalhygge i verkligheten, och vägarna inte riktigt går som de ska, men vi hittar utan större missöden. Till sista kontrollen är det tio kilometer fågelvägen men vi väljer att springa den lite längre vägen runt för att hålla oss på säkra stigar. Inte många löpare i sikte längre men vi ser stigen slingra sig bort mot berget Pumlumon Fawr i fjärran. Ännu ett läckert namn, och ett fint berg, även om klättringen upp till dess 752m höga topp känns mer i benen än dagens tidigare stigningar. Inte så konstigt kanske med dryga sex mil i benen redan. Vi är grymt nöjda med dagen och låter benen rulla på i lagom takt de sista 7 km ner till målet. Några av topplöparna flyger förbi i nerförsbacken och vi kan bara beundra deras styrka. Och så dyker plötsligt Charlie upp bakifrån igen men det har vi börjat vänja oss vid nu. In i mål med leenden upp till öronen och tredje dagen är avklarad. Mer än hälften avklarat och vi känner oss fortfarande fräscha i ben och huvuden, härligt!

150701d3_b 150701d3_c 150701d3_d 150701d3_e 150701d3_f 150701d3_g 150701d3_h 150701d3_i 150701d3_j 150701d3_k 150701d3_l150701d3_mm 150701d3_m 150701d3_n 150701d3_z_profil

Dag 4 – Elan Valley / 73,60 km, 2109 hm, 10:42 timmar, 8 kontroller
150701d4_aVaknade upp till en dag med låga gråa moln och mer hudnära moln av knott. Regnet hänger i luften och redan från start känns det som en mellandag är på väg att förverkligas. Kerstin och jag sätter av upp mot sjöarna i dimman på 500 meters höjd. Svårnavigerat. Stämplar första kontrollen och kommer in i ett område med massa vindkraftverk och tillhörande grusvägslöpning. Efter kontroll två är det löpning på böljande gräskullar som gäller på runt 450-500 meters höjder. Inser att jag saknar de rockigare, mer steniga och dramatiska bergen i norr. Vi matar på men jag känner inte den där sanna löpglädjen i ben och sinne. Det är en sådan dag bara. Glädjande nog ser vi väldigt mycket glador på nära håll.

Efter kontroll fem på Esgair Penygarreg springer vi med sikte på supportkontrollen nere i Elan Village. Uppe på platån är det jäkligt mycket ljung och ett mindre virrvarr av fårstigar och vi glider av för mycket åt sydväst. Vackert på sitt sätt. Till slut kommer vi på en utmärkt fårstig genom en bäckravin och vidarened mot byn. Nästan nere gör vi ett bittert misstag och väljer en igenvuxen stig istället för den vi springer på. Stängsel och björnbärssnår överallt. Men för i helvete, hur svårt ska det vara att komma ut på vägen. Efter några mjuka vurpor, upprivna ben och sällskap av två vakthundar hittar vi så på stigen vi ursprungligen skulle kommit på.

Väl framme vid kontrollen med dropbagarna var det bara suga in köttbaren, kaffe och en caramel short bread. Topplöparna kom in och vi tar rygg på dem när de ger sig av, men släpper dem vid nästa klättring. Vi plockar kontroll sju. Solen steker hårt. Kvavt på något sätt. Känner mig inte alls på topp. Biter ihop och vi matar på över de gröna sumpiga sluttningarna mot dagens sista kontroll på Drygarn Fawr. Vi gör sällskap med Owen och Jonas ett tag innan vi ökar någon kilometer innan kontrollen. Yes, där satt dibbern i hålet!

Nu återstår en lång sträcka med mycket asfalt till målgången i Gellifechan Campsite via Llyn Brianne. Vi springer på och väljer en snirklande grusväg genom ett avverkningsområde. Bra lutning och fart. Vi kommer ut på asfaltsvägen nere i dalen före alla andra som valde att köra genom skogen och stigen längs skogsbrynet. Här gör vi förmodligen vårt absolut sämsta vägval på hela tävlingen. De andra tar till vänster medan vi tar till höger. På kartan ser vårt vägval fint ut. Problemet är att en karta är platt och den platta vägen på kartan vi nu väljer är allt annat än platt. Inte ens när det i asfalten står Devil’s Staircase med stora tydliga bokstäver och att skylten vid sidan om vägen tydligt berättar om en lutning på 25% förstår vi vad vi håller på med. I efterhand fick vi höra att folk skakat på sina huvuden åt vårt vägval och i målgång var Charlies och Shanes första kommentar följande: ”We saw your trackers on the computer and wondered what you were doing. Sunstroke?”

Ja, gott folk, Devil’s Staircase är inget att rekommendera. Bara början på en helvetslång kuperad transportsträcka på asfalt. Jag känner mig illamående, törstig och dizzy. Solen steker och suger musten ur mig. Kerstin är trött men vid gott mod och drar oss framåt. Min kropp är inte som den ska. Glömt att fylla på med salttabletter på morgon. Får två av Kerstin. Dricker och dricker. Sakta men säkert närmar vi oss dammen i södra delen av Llyn Brianne. Vi får syn på Jonas och Owen. OK, vi tappade bara en kvart på vårt ödesdigra vägval. Detta ger det mentala en välbehövlig puff i rätt riktning. Vi nöter på längs asfalten och känslan är obeskrivlig när vi når målgången!

Jag är helt svag och dizzy. Sveper ett stort glas med kall sojamjölk och känner magen vända sig ut och in. Går raskt iväg 20 meter och spyr rätt ut. Har aldrig någonsin spytt under löpning tidigare. Bara tanken på mat eller någon slags energi ger kväljningskänslor. Jag stänger ute allt och går ner till ån för att vaska av mig. Byter om och lägger mig i tältet. Även Kerstin mår illa men är ändå piggare. Hon trugar och trugar och försöker få mig att äta. Hon ger mig ett äpple och jag tar två tuggor. Magen i uppror. Får fatt i en seatosummitpåse och fyller den upp till kanten med mitt maginnehåll. Magen har tydligen slutat arbeta för flera timmar sedan eftersom jag fick upp så mycket! Till läkartältet. Jag är lite överhettad, men puls, blodtryck och blodvärden är OK. Läkaren hämtar en tallrik med heta saltade pommes och ett stort glas saft. Det tar ungefär en halvtimma att få i mig allt. Hinner dock prata en del med Chris, Jonas och Mark i tältet. Shane kommer förbi och tar sig tid en tio minuter och pratar. Jag får klartecken från läkaren att gå tillbaka till tältet. Jag packar i ordning för morgondagen. Äter lite torkat kött och en liten ruta caramel short bread. Får några resorb av Fredrik och är honom evigt tacksam för det. Nu spydde även Kerstin i omgångar och fick inte i sig någon mat alls under kvällen. Det såg onekligen ut som två dränerade lik från Sverige skulle ställa sig på startlinjen nästkommande morgon. Men vad fasen, femte och sista dagen. Bara bita ihop, något annat fanns inte på kartan.

Som en parantes får man väl förmoda att vi druckit orent vatten någonstans på vägen och vi fyllde på några gånger långt ner i fårens betesmarker.  Jubelidiotiskt nog låg våra flaskor med XiniX AquaCare i övernattningspackning och inte i löparryggan. Man lär sig den hårda vägen. Och som alltid besannas orden som följer på flerdagars äventyr som detta: ”Man kan vara säker på en sak och det är att något alltid händer, oftast det man minst trodde skulle inträffa. Det som skiljer agnarna från vetet är de som är kapabla att hantera alla hinder under resans gång.”

150701d4_b 150701d4_c 150701d4_d 150701d4_e 150701d4_f
150701d4_ff 150701d4_g 150701d4_h 150701d4_i 150701d4_z_profil

Dag 5 – Brecon Beacons / 59,33 km, 1868 hm, 10:11 timmar, 9 kontroller
150701d5_aJag har vänt och vridit mig hela natten, illamåendet släpper inte förrän ett par timmar före gryningen och jag somnar till slut när regnet börjar smattra mot tälttaket. Niklas är inte piggare han när det är dags att gå upp och vi är modstulna. En enda dag kvar och ändå känns målet så avlägset. Vi tvingar i oss några cornflakes och ett päron, mer är omöjligt att få ner. Ian Corless porträtterar var och en vid start och det är svårt att ens få fram ett leende. Regnet har i alla fall avtagit och vi är helt ense om att hur lång tid det än må ta så ska vi släpa oss de (minst) 56.5 kilometrarna in i mål!

Vi börjar med ett par kilometer väg, borde vara springvänlig men vi är båda helt tomma på energi och växlar snigeljogg med gång. Traskar upp i ett gruvområde med några medtävlanden som vi de andra dagarna dragit om med god fart. Innan första kontrollen är vi i alla fall förbi och vi får rulla lite utför, skönt. Sakta men säkert tar vi oss fram och vi behöver inte tänka på vägen. De fina små bergen vi ska passera närmast är privat mark så det är obligatoriskt att följa en markerad stig i flera kilometer vilket passar oss fint. Vi är inte snabba men vi är inte ensamma om att vara trötta och passerar ändå en del löpare som startat tidgare på morgonen. Tar tredje kontrollen och ut på en liten väg. Nu är det över en mil med asfalt och några kilometer stig fram till supporten som idag ligger på ganska precis halva sträckan. Det är ljummet i luften och när vi passerar en liten stad passar vi på att handla en Cola och en isglass, gudomligt gott och tillfredsställande mentalt! Jag får ett plötsligt behov av uppmuntran och berättar om tävlingen vilket gör damerna bakom disken djupt imponerade, jag lapar i mig berömmet och känner mig genast aningens bättre. Glassen är också de enda kalorier jag får i mig på hela förmiddagen så den var behövlig. Vägen är lång men till slut är vi ändå framme vid stigen och den sista stigningen innan Usk reservoir där supporten är belägen. Det blir en lite längre paus idag och jag får i mig några dl chokladmjölk och en kaka. Alltid något.

Det är dags att sluta tycka synd om oss själva och avsluta det här uppe i sista bergskedjan, Brecon Beacons. Vi går nästan hela vägen upp och snart passerar Jim Mann och Jasmine Paris som leder herr- respektive damklassen. De  i sin tur springer i stort sett hela vägen till den första toppen på 802m. Respekt! Det blåser rejäl motvind och när det åter börjar regna tar jag på mig jackan. Trots tung klättring blir jag snabbt kall och när vi möts av ännu hårdare vindar på toppen känns det snudd på obehagligt. Nu vill jag bara få den här dagen avklarad så fort som möjligt. Koncentrerar mig hundraprocentigt på kartan för att inte behöva göra några onödiga krokar. Niklas väntar lite för länge med att sätta på jackan och får kämpa rejält mot vinden för att få på den överhuvudtaget över sina redan blöta kläder.

Nu när det är vi mot vädret, istället för vi mot tävlingen, glömmer vi bort tröttheten. Det positiva med vädret är att vi hela tidens springer. Inte fastna på fjället och bli nedkyld. Vi har max trettio meters sikt och över två mil i obanad terräng framför oss. Vi ska hålla höjd ett tag innan vi droppar genom en sänka till nästa kontroll och jag tar ut någon sorts kompassriktning. Som tur är hittar vi snabbt på en stig som inte finns på kartan men verkar gå åt rätt håll och den kan vi hålla ända fram till sänkan. Plötsligt dyker norrmannen Leif upp i dimman, efter att ha irrat omkring en halvtimme är han väldigt glad att se oss! En liten omväg bara så är nästa kontroll avcheckad och jag är lättad. Jag var räddare än jag ville erkänna över att gå vilse. Det är vansinnigt dålig sikt och regnet smattrar på när vi tar oss ner på skrå i nästa sänka. Vi håller en hyfsad linje men när vi börjar klättra uppåt igen blir jag förvirrad och när vi kommer upp på toppen stämmer inte höjden. Vi börjar misstänka att vi är på fel berg och börjar leta efter mobilen för att kolla vår GPS karta som vi laddat ner som nödhjälp. Innan vi hinner få fram den kommer Charlie i full sprint och han, som bara gått på GPS hela veckan vilket förklarar alla hans tidigare konstiga vägval, bekräftar vår misstanke. Fel topp, bara att ta oss vidare, stiglöst och med kompassen krampaktigt i handen. Vi är trots allt snart där, på steniga Garreg Llwyd, och kämpar vidare i motvinden över otäckt hala blockstensfält. Vi ska passera en asfaltsväg och den ser vi först när vi är tio meter ifrån! Höjden stämmer i alla fall och på väg till nästa flacka topp lättar dimman som i ett trollslag. Framför oss har vi plötsligt den västra delen av Brecon Beacons i sikte med högarna på Tair Carn Isaf långt bort i fjärran. Ljuvlig syn. Vilken skillnad det gör och vi springer lättade genom gräs, ljung, och torkad torvmosse, och längs enstaka små fårstigar, och stämplar in på den allra sista kontrollen. Vi vet att vi härifrån ska kunna se målet, Carreg Cennen Castle, men vi får leta en stund i diset innan vi får syn på det. Det är bara fem kilometer till slottet, men det ser så avlägset ut!

Tröttheten kommer igen och vi får stanna flera gånger när vi kämpar oss ner genom ormbunkssnår, ljung och stenblock innan vi når den sista vägen och stigningen upp till slottet. Vi är komiskt långsamma upp men vi grejar det och de sista metrarna in på borggården springer vi tillsammans till ljudet av rungande applåder från funktionärer och åskådare. Den där lyckokänslan som jag trodde skulle infinna sig kommer inte och jag ser på Niklas att det är likadant för honom. Vi är helt utmattade och bara lättade för att det är över. På något konstigt sätt har vi tagit oss tvärs igenom hela Wales. En del säger besegrat draken men jag känner mer att draken har låtit oss passera, ansett oss värdiga, och det är jag tacksam för. Det var aldrig lätt, inte någonstans, men det var inte heller tanken. Att vi kom på 15/16 plats är bara en kul sidobonus. Det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck och samla alla tankar. Just nu känns det ointressant att tänka på nästa äventyr men jag är helt övertygad om att jag kommer att återvända till Wales!

150701d5_aa 150701d5_b 150701d5_c
150701d5_cc 150701d5_d 150701d5_e 150701d5_f 150701d5_g 150701d5_h 150701d5_i 150701d5_j 150701d5_k 150701d5_l 150701d5_m 150701d5_z_profil

Tack till alla deltagare, funktionärer och arrangörer för otrolig service! Ja, vi måste bara säga det igen… Den service som Shane och hela hans stab stått för är helt outstanding! Man kanske främst tänker på utmärkt lagd bana, snygg tröja, en minidrake och en tidsslip, nää, det som verkligen gör det möjligt för ett sådant här arrangemang att fungera är det helt fantastiska gänget av hängivna funktionärer. Jag såg aldrig en enda sur min hos en funktionär, aldrig ett negativt ord, trots att de var uppe halva nätterna för att av olika anledningar vara deltagarna till hjälp. Tvärtom, de förmedlade hela tiden glädje, massor av pepp och positiv energi. De stod där alltid med säcken och väntade på en när man kom i mål. Outtröttliga och var de! Och så köksstaben med Heather Ohly i spetsen. Fantastiskt tålmodiga och ständigt på gott humör. Och maten var utsökt, även om jag inte vet vad som serverades på dag fyra. Och vilken bevakning av själva tävlingen! Ja, det är sanna eldsjälar som Shane, Charlie och deras gelikar som gör sådana här äventyr möjliga. Utan dem och deras (Ourea) events vore scenen för ultra mountain marathons så otroligt fattig. Så hatten av för dessa människor! Läs gärna Shanes Race Directors Report

Det är med tårfylld blick och lycklig sorgsenhet dessa ord skrivs, men vi saknar redan de engelska bergen, de underbara människorna vi fått äran att lära känna och den fantastiska känslan av att få vara en del av allt detta som tydligen ägt rum.

Niklas & Kerstin

150701d5_n

  9 kommentarer till “Dragon’s Back Race Report”

  1. TACK för att ni delade med er! Underbart att få läsa

    • Tack Patrizia! Det ger åtminstone en liten inblick i vad vi gjort och vem vet, kanske du en vacker dag finner dig springandes i Wales. Den ena stigen leder till en annan…

      Nu är det välbehövd återhämtning och sommar som gäller!

  2. Och återigen GRATTIS!!!

  3. Spennende lesning! Ufattelig tøft gjort, gratulerer til Kerstin og deg!! Mvh Mons (Shetland)

    • Tusen takk Mons! Hoppas du själv har det fint på Shetland! Några fina berg och backar att springa i längs havet?

  4. Jösses… Vilken makalös prestation!

    • Tackar Erik! Ja, vi har väl inte riktigt fått grepp om vad vi egentligen upplevt. Så mycket tankar och känslor i omlopp i ens kropp som ännu inte kommit i balans.

      Vi får ta en springtur på Ängsö i sommar!

  5. Jösses, vilket…eh…äventyr. Och prestation!
    Strunt samma om draken ”bara” lät er passera. Så GALET VÄRDIGA!!! *imponerad* :-)

    Kram M

    • Tack för dina ord Malin! Ja, faktiskt, vi känner oss värdiga testet och klarade det med bravur. Så nu bor det två minidrakar hemma på Kronvägen ;-)

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.