Jun 032015
 

150527aEn månad har passerat sedan Kerstin och jag besökte Wales för att reka de norra bergen i Snowdonia inför Dragon’s Back Race i slutet av juni. Då gjorde vi liksom en passande avstickare innan det var dags att springa bergsultran GL3D i Lake District. Vi hade två heldagar till förfogande i Wales. Första dagen rekade vi Tryfan och Glyders. Andra dagen var det meningen att vi skulle ta oss upp till Crib Goch och vidare över kammen knife-ridge till Carnedd Ugain och Snowdon. Men under natten blåste det upp till storm med snöblandat regn. På morgonen låg det 7-8 cm blötsnö från 500-600m höjd. Detta tillsammans med hård blåst utgjorde den sämsta tänkbara kombinationen för en toppstigning och scrambling över den exponerade ridgen. När vi inte heller visste om vi var vid rätt bergvägg för att påbörja klättringen uppåt var det enda förnuftiga beslutet att avbryta försöket. Med tungt sinne och känslan av nederlag som sved  var det bara att vända tillbaka. Nå, som en liten tröst valde vi att köra en lightversion av Snowdon Horseshoe över ett vitt fruset Snowdon och ridgen Y Lliwedd. Revanschlustan växte sig snabbt starkare, tro inte annat. Efter mardrömmar och orolig sömn bokade vi redan morgonen därpå flygbiljetter till England i slutet av maj, innan vi ens klivit upp ur sängen på vårt B&B i Chester. Vi hade så att säga ett oförättat ärende att uträtta!

En månad senare i slutet av maj… Kerstin och jag sammanstrålade på Arlanda onsdag eftermiddag för att ta flyget till Manchester. Dags att skaffa klippkort snart. Vi hade varsin löparrygga på 5-6 kg med allt det nödvändiga för några dagars bergsäventyr och fricamping. Tyvärr var vi tvungna att checka in tältpinnarna (potentiella mordvapen), vilket innebar att vi inte bara kunde glida igenom passkontrollen i Manchester för att hoppa på tåget mot Bangor. Nå, Kerstin och jag brukar ändå ha flyt med det mesta och vi landade 10 minuter innan utsatt tid. Vi kom snabbt igenom passkontrollen, inväntade tältpinnarna på bagagebandet, småjoggade till tågstationen, plockade ut våra förbetalda tågbiljetter ur automaten och hann till och med handla latte och varma baguetter innan vi bordade tåget. Tågresan flöt på och strax efter nio var vi framme. Nu återstod bara en viktig sak: att fixa gas till primusköket. Detta visade sig vara en helt omöjlig uppgift. Vare sig bensinmackar eller butiker i Bangor hade vanlig campinggas att sälja, om man inte ville släpa på en 15-kilos-behållare.

Liksom senast sprang vi sträckan på dryga milen från Bangor till Bethesda. Det började skymma och det var inte många plusgrader i luften. Gaslösa och trötta handlade vi lite kall frukost till morgondagen på Esso. Två kilometer senare var vi framme på campingen Dinas Farm. Vi slog upp tältet i mörkret och gled snart in i sömnens domäner. Givetvis med en skönt pirrande känsla av längtan, förväntan och så förstås de mentalt överskuggande konturerna av Crib Goch med taggig krona och till synes o(be)gripbara bergväggar.

150527b 150527c 150527d

Carneddau–Tryfan–Glyders (torsdag 28 maj – 35 km / 2600 hm)
Vi vaknade upp till en kylslagen och blåsig morgon. Frukosten bestod av varsitt kokt ägg och en stor bit ost. Kalla och urriga packade vi ihop allt. Sprang de två kilometerna in till Bethesda. Ingen gas fanns att uppbringa där heller. Vi tog av österut mot bergskedjan Carneddau, som bjuder på flera toppar över 1000 meter och utgör den första krävande sträckan på Dragon’s Back. Molnen flöt fram lågt och bäddade in alla toppar i en bedräglig rå dimma. Blåsten slet i kläderna och vi var båda rätt låga av olika anledningar.

På 700 meters höjd blev vi mot vår vilja inneslutna i molnen och sikten blev genast begränsad. Misty and murky. Vi skymtade toppen Drosgl (758m) på vänster hand. Vi hade siktet och kompassen inställd på Carnedd Gwenllian (926m) men gled av för mycket åt sydost på själva högplatån och kom istället in på stigen som ledde till den taggiga toppen Foel Grach (976m). Vinden var iskall och svepte upp från dalen med stormstyrka. Vi stannade till i ”stenstugan” nedanför Foel Grach för energiintag och klädförbättring. Nästa topp som stod på tur var Carnedd Llywelyn (1064m). Nu började molen skingras, till och från trängde solen igenom. Temperaturen steg, både i luften och inombords. Humöret gled över åt det glada hållet samtidigt som platån erbjöd mer löpning än klättring och vi avnjöt den ena toppen efter den andra, Carnedd Dafydd (1044m) och Carnedd Fach. Dagens första bergsetapp avslutades med mäktiga Pen yr Ole Wen på 978 meters höjd. Därifrån blev det en lång, brant och krävande utförslöpa ner till sjön Llyn Ogwen och Idwal Cottage. Solen värmde och vi fick skala av oss en del plagg. Väl nere i passet blev det rast och en efterlängtad lättlunch med fika. Det var rätt gott om folk, som varit uppe i bergen eller bara mellanlandade, som vi.

Solen sken till och från och vi sprang på bilvägen längs sjön. Vi kom snart fram till parkeringsfickan och vek där av upp mot Tryfan. Vi njöt stort hela vägen upp. För en månad sedan var det under nollan med is och snö på toppen. Nu värmde solen gott. Inga problem att nå toppen och vi hittade dessutom en liten genväg bland klipporna högst upp. Sist var vi helt ensamma, nu var det folk lite här och där. Vi gjorde ett snabbt fotoposeringsstopp på toppen och tvillingstenarna Adam och Eva. Vi rullade utför och snart blev det återigen klättring uppåt intill den taggiga Bristly Ridge innan vi slutligen kom upp på Glyders och dess karga och sagolika landskap. En slags dramatisk skönhet i det kalla, hårda och vassa.

Vi avnjöt toppparna Glyder Fach, Glyder Fawr och däremellan den häftiga formationen Castle of the Winds. Från Glyder Fawr med dess taggiga kronor bar det sedan av ner mot Pen Y Pass. Liksom förra gången genade vi på skrå ned mot Llyn Cwmffynnon. Brant, blött, tovigt, stenigt och krävande. Vi lokaliserade en bra tältplats strax innan Pen Y Pass. Vi fortsatte dock till YHA:et för att äta middag och en rykande färsk väderprognos i receptionen spådde riktigt jäkla grisväder med start under natten till fredagen. Men så jäkla typiskt! Någon vill uppenbarligen inte att vi ska komma upp på Crib Goch. Kuling och hällregn. Sugen på att tälta? Näää! Till vår lycka hade de två lediga sängar, även om vi inte kunde sova i samma rum. Vi duschade varmt, hängde in kläder i torkrummet, åt en god hamburgermiddag och efterrätt på det med utsikt mot Crib Goch. Jaha, så satt vi där igen under uppsyn av den motsträviga jätten Cribbe Goch.

Kvällen var fin så vi beslutade oss för att ta en promenad upp till väggen av Crib Goch på 780 meters höjd för att försöka hitta en möjlig passage upp över första puckeln. Vi hittade två möjliga klättervägar, men valde att vänta. Alltid mer obehagligt att klättra ner och tillbaka. Vi skulle ju ändå få guidning av Cath och Craig på fredag morgon, om vädret tillät. Höjdpunkten på denna lilla strapats blev en sjungande hane svarthakad buskskvätta. Ny art på fågellöparlistan!

Det blev som ni förstår en tidig kväll. Härligt trötta gick vi till sängs i varsitt flerbäddsrum och sov gott till klockan sex morgonen därpå.

150528a 150528b 150528c 150528d 150528e 150528f 150528g 150528h 150528i 150528j 150528k 150528l 150528m 150528n 150528o 150528p 150528q 150528r 150528s 150528t 150528u 150528v 150528w 150528x 150528y 150528z 150528zz 150528zzz 150528zzzz 150528zzzz_sheep 150528zzzzz

Nantgwynant–Snowdon–Y Lliwedd (fredag 29 maj – 19 km / 1600 hm)
150529aVaknade tidigt av vindens tjutande och regnet som smattrade mot rutan. Sjutton också, väderleksrapporten hade haft rätt och det var uselt väder! Rafsade snabbt ihop grejerna och mötte en lika besviken Niklas i vandrarhemmet gemensamma kök. Inte mycket annat att göra än att sleva i sig lite gröt, klä sig varmt och hoppas på snabbt väderomslag. Vi hade nämligen redan för ett par veckor sedan stämt möte med Cath och Craig Holloway just den här morgonen. Cath är en riktigt trevlig engelska som vi träffade på GL3D och eftersom hon också ska köra Dragon’s Back var hon liksom vi på plats i Wales för rekning. Hennes man är klättrare, och båda två hade varit uppe på Crib Goch ett par gånger tidigare, så de var snälla nog att erbjuda guidning upp. Prick klockan sju dök Caths regnvåta ansikte upp i fönstret, det var ungefär så lång sikten var. Som vi redan hade förstått var det ingen mening att försöka ta sig upp till toppen så vi tog en pratstund över en kopp kaffe och bokade samtidigt in oss på en natt till på vandrarhemmet. Craig visade sig vara precis lika trevlig som Cath och gav oss många goda råd angående scrambling och de Walesiska bergen i allmänhet.

Regnet avtog lite och vi bestämde oss för att ge oss upp på berget till den punkt där klättringen började, då skulle vi åtminstone veta att vi var på rätt ställe när vi försökte igen dagen efter. Som det var nu, med slipprigt regnblöta klippor och riktigt hård vind, hade det varit dumt att klättra upp till toppen och ridgen, men vi tog de första metrarna av ”väggen” och därifrån kunde vi se över det första krönet och få rätt riktning utpekad för oss. Det kändes riktigt bra! Brant, javisst, men görbart. Nöjda vände vi ner igen och nu, med vinden mot oss, blev det genast iskallt. Det regnade liksom uppåt över bergssidan! Vi värmde oss med en till kopp kaffe på vandrarhemmet medan kläderna blev hjälpligt torra i torkrummet. Under tiden diskuterade vi olika vägval och möjliga förändringar av tävlingens checkpoints med Cath. Hon hade hunnit reka ett större område än oss, men vi hade tänkt lite annorlunda om vägvalen så det var en givande diskussion. Strax före lunch var det dags för våra nya vänner att vända hemåt och vi slet oss, om än något motvilligt, upp ur de sköna fåtöljerna och lät dem släppa av oss nere i Nantgwynant. Denna vackra dal var etappmål dag ett på Dragon’s back 2012 så vi tänkte ta rutten baklänges upp mot Snowdon men först efter en god lunch på det lokala caféet. Givetvis blev det även latte och bakverk innan vi steg ut som nya glada människor. Första biten gick i vacker ekskog och längs en fors kantad av ruiner från gammal stenbrottsindustri. Allt eftersom vi kom högre upp avtog regnet och molnen glesnade så vi hade plötsligt riktigt bra sikt.

Även om stigarna är självklara på kartan är de inte alltid lika uppenbara i verkligheten och syns nästan alltid bäst uppifrån. Det kändes jättebra att i lugn och ro kunna testa ett par stigar och sen välja den torraste upp till Bwlch Cvm Llan. Därifrån upp till Snowdon finns i stort sett bara en stig och den är stenig och rätt fin men vi konstaterade att den kommer att kännas rejält i benen när vi ska ta dess 1000 höjdmeter utför efter fem mils bergslöpning om tre veckor. Gulp! Väl uppe på Snowdon möttes vi av horder av turister och vandrare varav de flesta verkade ha tagit tåget upp (ja, det är sant om än otroligt, de har förstört toppen med en järnväg, turistshop och stort café!) så vi vände snabbt neråt igen och valde den minst trafikerade vägen, över den läckra ridgen på Y Lliwedd. När vi sprang där för en månad sedan var det fullt med snö på stigen ner från Snowdon och is på de stora stenblocken på Y Lliwedd men nu gick det betydligt lättare både ner och över tvillingtopparna. Härligt att få släppa på lite och trots morgonens motgångar blev det till slut en superfin dag i bergen. Vi hade kort funderat på om vi skulle gett oss på ett försök upp på Crib Goch men sen beslutat oss för att göra det med fräscha ben på lördagen istället. När vi lite senare nyduschade och ombytta avnjöt vår middag och såg vandrare efter vandrare ge sig upp längs Pyg track med kvällssolen strålande över Crib Goch ångrade vi oss djupt…

150529b 150529c 150529d 150529e 150529f 150529g 150529h 150529i 150529j 150529k 150529l 150529m 150529n 150529o 150529p 150529q 150529r 150529s 150529t 150529u

Snowdon Horsehoe + Glyders norrut (lördag 30 maj – 27 km / 2000 hm)
150530aVi vaknade på lördag morgon strax innan sju och hängde formligen på låset till en redig engelsk frukost. Än så länge hade vi inte varit i närheten av en energidipp, vilket kan bero på alla fikastopp. Solen sken utanför och tunna moln hängde kvar en stund kring toppen av Crib Goch. Inte mycket till vind. När frukosten var avklarad låste vi in det mesta av vår packning i ett förvaringsskåp och med bara det nödvändigaste i ryggsäckarna tog vi Pyg track uppåt. Det var redan en del folk på benen. Men plötsligt kom molnen, Crib Goch försvann och ett svagt duggregn föll. Ni kan säkert föreställa er våra tankar och ansatsen till primalskrik som tog form djupt inom oss. Nå, det var inte mycket till vind. Vi var fast beslutna. Lika bergsfast beslutna som berget självt!

När vi nådde bergväggen där själva klättringen med händer och fötter startade var det redan några som befann sig på väggen och vid det här laget visste vi vår väg upp. Två järnladys på 70+ var redan på väg upp och ovanför dem stod en tacka med lamm och tittade på med roade miner. Nu fanns det ingen återvändo. Kan de så kan vi! Pang på och vi var snart över den första avsatsen. Glada som två barn på julafton i bergen stod vi där och sken ikapp. Vi snackade med ena damen som sa: ”When you have done the Crib Goch and the Horseshoe every hill walk in the UK will be a piece of cake!” Vi nickade och log. Så tog vi oss an nästa passage som flöt på bra. Efter 30 meters scrambling kom vi till en avsats och den onsynliga stigen vek nu av nästan 90 grader och uppåt mot själva toppen och det var faktiskt bäst att hålla sig nära kanten till stupet. Och vilken kick det var att komma upp på själva toppen. Svårt att beskriva. Pur lycka! Molnen som kom och gick. Skön temperatur och knappt någon vind. Kanske var det så att berget hållit oss borta för att bjuda in oss till det bästa skådespelet i samråd med vädergudarna. En cool snubbe kom upp strax efter oss. Vi bytte några ord innan han försvann ut i molndimman på the knife-ridge. Vi följde efter i vår egen takt, försiktigt men stadigt framåt. Dimman dolde stupet på vänster hand, vilket kändes skönt då vi på några ställen fick hålla oss just på vänstersidan. Molnen lättade titt som tätt och det var läckert att se dalarna på båda sidor och så ridgen i sin taggiga långa helhet åt båda hållen. Gåshud och ståpäls på samma gång! Snart kom vi till ”the pinnacles” och de två första var inga problem att passera, men den tredje är scary! Vi visste dock att det fanns en andra säkrare väg än huvudalternativet och vi bestämde oss för att testa den säkra. Vi droppade 5-6 meter och rundade stenkollossen. Det visade sig att den ”stigen” var aningen snabbare än över stupet och upp över stenpelaren. Wow! We did it!

Molnen lättade än mer och framför oss hade vi nu den branta långa stigningen upp till toppen Carnedd Ugain på 1068 meters höjd. Hela den sträckan var även den tuff och krävande samt innebar en hel del scrambling. Grymt läcker hursomhelst! (När nu äventyret återupplevs i ord är längtan tillbaka så påtaglig att det nästan gör ont. Bara hålla ut knappa tre veckor.) Från toppen blev det skön flack utförslöpning mot Snowdon och vi bestämde oss, lyckliga som vi var, att köra hela den klassiska Snowdon Horseshoe. Vi mötte en hel del folk eftersom tåget upp till Snowdon precis anlänt. Vi sprang upp på toppen och fortsatte lika snabbt nedåt för att slippa alla människor. Ett snabbstopp vid caféet för ombyte till shorts, sedan vidare i den långa utförslöpan till ridgen och tvillingtopparna Y Lliwedd. Haha, tredje gången vi avnjöt den här sträckan mellan Snowdon och Pen Y Pass. Börjar känna oss som sanna Snowdon-addicts. Vi sprang. Vi njöt. Vi klättrade. Vi pussades på topparna (peak kisses). Vi matade på med härligt stramande lår sista kilometerna ned till Pen Y Pass. Snowdon Horseshoe avklarad på 3,5 timma. Sträckan mellan Pen Y Pass och Snowdon tog oss 2 timmar och 38 minuter. Visst hade vi kunnat kapa en kvart eller så utan stopp, men det var bara ett par tre partier som var löpbara. Ridgen i sig var inte den svåraste delen, utan snarare de 250 meterna upp till toppen innan ridgen. Man ska ju komma ihåg att när vi kommer till Pen Y Pass på tävlingsdagen (om banan är lagd som vi tror) har vi fyra mil bergslöpning i benen (om allt går enligt plan), med två grymma klättringar och två riktigt långa och krävande utförslöpor. Man lär inte vara så kaxig upp över Crib Goch då!

Parkeringsplatsen var fullpackad med bilar och folk. Vi hade kommit iväg i rättan tid på morgonen. När vi från toppen på Y Lliwedd blickade ut över dalen mot Crib Goch såg vi att det var mänsklig trafikstockning uppe på Crib Gochs knife-ridge.

Vi gled in på vandrarhemmet. Hängde in kläder i torkrummet och gick sedan till köket för att laga till lite Real turmats kyckling curry. Så härligt glada och tillfredsställda!
En timma senare var det dags för oss att fortsätta färden. En lång sumpig klättring till Glyder Fawr. Två gånger tidigare har vi kommit från andra hållet och ”genat” nästan rakt på Pen Y Pass och vi var inte helt nöjda med det obanade valet. Vi prövade nu en stig som på kartan tycktes vara en omväg, men den visade sig avsevärt mycket bättre löpmässigt. Den får det bli när det är dags för Dragon’s Back. Väl uppe på Glyder Fawr memorerade vi stigkorsningarna. Lätt att springa fel där vid dimma och låga moln. Sedan bar det av norrut över de underbart böljande gröna bergen Y Garn, Foel Goch och Mynydd Perfedd. Därefter tog vi av neråt den undersköna gröna dalen Nant Ffrancon. Det blev en lång lång obanad utförslöpa på härliga grässluttningar. Till slut kom vi ut på den lilla grusvägen som går genom dalen och vi fortsatte på den in till Bethesda, den döende staden. Vi hittade ett litet mathak och de lagade till en fantastiskt god hamburgare åt oss. Bästa middagsmålet hitintills! Därefter blev det transportlöpning till Dinas Farm för en natt i tältet. En natt med ösregn och en massa kondens i tältet, men den delen lämnar vi därhän.

Tre underbara heldagar med klättring och löpning i Snowdonias fantastiska berg var över! Vi skulle kunna gödsla med superlativ men bilderna talar sitt tydliga språk. Tolkiens värld bara ligger där och väntar på dem som vill uppleva den!

Nu väntar en soft period fram till Dragon’s Back Race. På midsommarafton lyfter planet mot Manchester, tillsammans med goda vänner!

På återseende

Niklas & Kerstin

150530b 150530c 150530d 150530e 150530f 150530g 150530h 150530i 150530j 150530k 150530l 150530m 150530n 150530o 150530p 150530q 150530r 150530s 150530t 150530u 150530v 150530w 150530x 150530y 150530z 150530zz 150530zzz 150530zzzz 150530zzzzz