Maj 102015
 

Uppladdning i Ravenglass (av Kerstin)
Efter vår rektur i Wales var det dags för nästa del av resan och vi tog tåget mot Lake District och bergsultran GL3D. När tåget blev några minuter försenat till Lancaster missade vi – och en väldigt uppretad affärsman – anslutningståget vidare norrut. Vi tackade förstås inte nej till den ersättningstaxi som trollades fram för att forsla honom till ett viktigt möte och det slutade med att taxin körde oss hela vägen vidare upp till Ravenglass på järnvägens bekostnad, som landade på över £400. Jag muttrade lite över utebliven lunch men så snart vi kom ut ur staden på de smala vägarna som vindlade fram mellan havet och bergen glömde jag helt bort hungern och bara njöt av den vackra utsikten. Från västkusten ser man de mäktiga massivet i centrala Lake District och vi noterade att inte bara Englands högsta berg, Scafell Pike, utan även de omgivande topparna var snötäckta. Väderprognosen utlovade hårda vindar och vi insåg att det sannolikt skulle bli lite bistrare tävlingsdagar i år.

Ravenglass är en söt liten by på stranden med en pub, en smalspårig museijärnväg och inte så mycket mer. Det blev en perfekt uppladdning med ett par riktigt lugna dagar med många koppar kaffe och hembakt på järnvägscafeet. På fredagen började byn fyllas av tävlingsdeltagare varav vi var hela tio svenskar i år. Ett trevligt gäng! När det så äntligen var dags för registrering på fredagkvällen kände vi även igen – och blev igenkända av än fler – engelska deltagare och funktionärer från förra året och så förstås tävlingsarrangören Shane Ohly och banläggaren Charlie Sproson. Den fantastiskt duktiga och trevliga fotografen Ian Corless var också på plats. På kartan man får är kontrollerna för alla banor utmärkta men det är upp till deltagarna att markera vilka, och i vilken ordning, man ska passera beroende på vilken bana man väljer: elit, A, B eller C. Tyvärr var berg, sjöar och de enstaka byarna namnlösa på årets karta, men i övrigt var allt som på en ordinär Harvey-karta i skala 1:40.000. Det var skönt att ha lite lokalkännedom och vi kunde konstatera att första dagen bjöd på en hel del kända sträckor från vår BGR-rekning förra året och många vägval blev ganska självklara.

150502a 150502b 150502c 150502d 150502e

Dag 1, lördag 2 maj (47,5 km och 2700 hm) av Kerstin
150502fPå tävlingsdagen vaknade vi glada och utsövda och såg blå himmel över havet! Och att påskliljorna låg ner i vindbyarna redan inne i byn… Äsch, vi kände oss härdade, drog på shortsen, tog våra drybags med campingattiraljer och traskade till starten. Vi blev ivägvinkade med förvarning om stormbyar på topparna och så fick vi äntligen springa i våra älskade berg igen!

Svag stigning till första kontrollen på Hooker Crag (231m) och sen några kilometers löpning genom böljande ängsmark och upp genom Mitherdale forest. Här vände vi österut och fick känna på vinden som kom hårt söderifrån. Det var snäll stig hela vägen till toppen på Illgill head (609m) och sen en grymt skön tre km lång utförslöpa på gräs ner till Wasdale som ligger nästan nere på havsnivå. Här hade vi mäktiga Yewbarrow framför oss och med färska minnen av tung klättring upp till dess topp var jag var glad vi nu istället rundade Wast water, sprang ett par km längs sjöns norra strand och vände upp i dalen öster om Middle Fell. Med vinden i ryggen kunde vi ta stor del av stigningen upp till Haycock (704m) i långsam jogg. Molnen började dra in men på hög höjd så vi hade bra sikt när vi nu vände österut igen mot Pillar via Scoat Fell och Black Crag. Här håller man sig hela tiden mellan 700 och 900 meters höjd och har fantastisk utsikt över stora delar av Lake District. Niklas blev varm i hjärtat av att se silhuetten av sitt favoritberg Great Gable mot horisonten och vi kände oss starka och sprang på bra trots att snön låg i ett rätt tjockt lager på marken och mer kom uppifrån. Eller rättare sagt blåste in från sidan för nu blåste det riktigt rejält.

Vi plockade glatt kontrollen på Pillar (892m) och släppte på för fullt utför ner till Black sail pass. Alla våra resor till Lake District har gett utdelning och vi har blivit duktiga på knögglig stenstigslöpning. Lite kul att vi kan springa om de flesta engelsmän utför. Till vår förvåning klättrade vi om de flesta uppför också och fyllda av självförtroende var vi snart uppe på toppen av Kirk Fell (802m). Vi kom lite  långt åt söder på vägen upp och det var tur för här fick vi till Niklas stora förtjusning se tre spelande fjällpipare. För er som, liksom jag, inte är fågelskådare kan tilläggas att det är en vacker långbent, och inte helt vanlig, fjällfågel. Efter ett par minuters fotopaus kunde vi så fortsätta mot näst sista kontrollen på Grey Knotts (697m). Låter som mest nerför men så är det ju sällan i det här landskapet och även den här kontrollen bjöd på en del klättring. Mycket nöjda med att hålla vår egen linje när vi skråade mot toppen tjänade vi en hel del tid jämfört med andra som höll sig till stigen längre ner. Därifrån fick vi en lång utförslöpa, om än över sumpiga grästuvor, till Honister pass innan det var dags för dagens sista klättring upp till Dale head (753m). Här låg kulingvindarna rakt på och i kombination med lätt snöfall blev det riktigt kallt. Vi var rätt sega i benen och det gick långsamt uppför så till slut var vi tvungna att stanna och dra på regnbyxorna. Benen blev varma men istället började händerna domna bort. Det var väldigt skönt att vända västerut och få vinden i ryggen bort mot dagens sista kontroll på Hindscarth (727m). Tre km kvar till etappmålet och nerför hela vägen men verkligen inte lättlöpt. Med riktigt hårda kastvindar gällde det att hålla tungan rätt i mun på den smala stigen längs med bergssidan och klättringen nerför de hala stenpassagerna. Till slut var vi i alla fall nere vid campingen och sprang glada in i målfållan. Vilken dag! Orienteringen hade fungerat bra med enstaka minimala ”missar” och vi hade kunnat springa på bra. Förvånansvärt få tält var uppslagna när vi kom fram och det visade sig bero på att vi faktiskt varit snabbare än de flesta. Vi fick titta flera gånger på resultatlistan innan vi vågade tro vad vi såg, vi låg trea respektive fyra i elitklassen och med god marginal till andra dam.

Så skönt att slå upp vårt tält och sen komma undan från regnet med en rejäl middag i det stora gemensamma matsalstältet. Vi satt en lång stund och diskuterade dagens och morgondagens vägval med glada engelsmän och fick tips om små genvägar och snabba passager. Många visade sig vara anmälda till Dragon’s Back och det ska bli kul att återse dem i Wales i juni. Dessutom skulle Catherine Holloway dit och reka samtidigt som oss i slutet av maj så med lite tur kan vi få guidning uppför Crib Goch av henne. Det var kul att återse Stuart Smith i tea-tältet och vi fick en trevlig samtalsstund med stående invit till gemensam löpning i Lake District. Varma i kropp och själ kröp vi till sängs strax efter åtta och somnade gott med regnet smattrande mot tältduken.

150502g 150502h 150502i 150502j 150502k 150502l 150502m
150502n 150502o 150502p 150502q 150502r150502zzzz 150502s 150502t 150502u 150502v 150502x 150502y 150502z
150502zz150502zzz 150502z_karta

Dag 2, söndag 3 maj (45,5 km och 2500 hm) av Niklas
150503uVi vaknade tidigt på söndag morgon med regnet fortfarande smattrande mot tältduken. Vi var inte förvånade då vi var väl medvetna om att ett djupt lågtryck skulle passera men tycktes hänga kvar över Lake District. Och medan vi låg där och myste i våra varma dunsäckar i ett härligt rymliga tremannatält gick Shane igenom tältlägret och meddelade alla att för dagen gällde ”Bad weather course” för samtliga banor. Tävlingsledningen hade fattat det motvilliga beslutet att utesluta några kontroller per bana och dessa fanns – förutseende nog – redan förtryckta på kartan utifall det skulle blir riktigt grisväder. Det kändes lite vemodigt att inte få komma upp på Scafell, tävlingens högsta bergstopp på 964 meter. Vi var väl några som kände oss lite ledsna över beskedet men med facit i hand var det nog ett genomtänkt beslut, även om grupptrycket förmodligen spelade in en del. Detta innebar också att alla skulle iväg mellan klockan åtta och nio på morgonen, en timma mindre i starttid. Vi lagade till en grötfrukost i lugn och ro. Packade sedan ihop allt utan problem, trots regnet som föll. I starttältet bytte vi några informativa ord med Shane innan vi tryckte ner våra SI-pinnar och drog iväg. Klockan var 08:43, regnet föll från låga mörkgrå moln medan dalen tack och lov låg skyddad från den hårda ostvinden.

Vi började dagen med en pinsam miss och sprang på välbekant grusad väg mot första kontrollen på nordspetsen av Catbells. Kerstin insåg att vägen var ”out of bound” men det tog tyvärr några minuter till innan jag också insåg det. Det var bara att vända tillbaka och låta missen på 10 minuter rinna av med regnet. Vi plockade kontrollen, men istället för att fortsätta upp till själva toppen av Catbells för vidare löpning på ryggen till High Spy (653m) sprang vi ned igen och tillbaka för att slippa den hårda blåsten. I höjd med nattlägret tog vi av snett uppåt med sikte på High Spy. Stigarna var som bäckar, regnet föll och väl uppe på ryggen slet vinden hårt i regnkläderna. Inga problem med att hitta kontrollen och därnäst stod berget med det häftiga namnet på tur: Glaramara! Vi hade fått ett bra tips från Tim Miller om en genväg ner till Borrowdale och även om vi hamnade aningen för långt norrut och fick en brant nedstigning genom ljungtäckt stenskravel tjänade vi energi och tid. Samtidigt som det var mycket roligare och mer tekniskt jämfört med omvägen på stig! Därefter blev det en lång ”transportlöpning” genom dalen mot Seathwaite och därefter en lång tuff klättring längs Hind Gill mot Glaramara. Molnen svävade fram lågt och vid 600 meters höjd var det bara stiga in i den täta råa dimman. Vi nötte tålmodigt på och passade på att äta. Uppe bland molnen på toppen blev det minst sagt lite problematiskt då det finns flera ”toppar” på samma höjd (785m) spridda på Glaramara, men tillsammans med några andra hittade vi till slut kontrollen. Skönt! Nu väntade nästa utmaning, att navigera fram till Bowfell i dimman och hålla koll på alla stigkorsningar och vädersträck. Löpare sprang söderut på bred front som mörka skepnader i tyst tät dimma. Efter 5-10 minuter kom tvivlet och vi var inte längre säkra på var vi egentligen var. Lost in the mist! Men som en skänk från fellrunninggudarna kom Cath (Holloway) och Dave (Banks) förbi och de hade en GPS. Vi synkade platsen med våra kartor och var på banan igen och hade sällskap till Esk House. Här gjorde vi en liten navigeringsmiss som kostade oss några minuter, men det var bara att köra på. Vi sprang och ömsom gick på stigen genom ett blött, fruset och snötäckt landskap via Esk Pike (885m) till kontrollen på Bowfell (903m). Det var råkyligt och fötterna var duktigt nedkylda. Där och då var man rätt glad att slippa topparna Scafell och Slight Side.

Glada över att stämplat kontrollen på Bowfell följde en välkommen om än teknisk utförslöpa tillbaka till stigkorsningen och där vidare utför och ned mot Angle Tarn. Vi valde att inte gena ned mot Rossett Pike utan sprang på stig i en lov för att komma till nästa kontroll till Pike of Stickle. Trots att vi tog det säkra vägvalet framför det osäkra vart vi rejält osäkra halvvägs genom dimman och Kerstins kompas ballade ur, men intuition och beslutsamhet förde oss vidare. Glädjen var stor när molnen lättade och vi såg dalen nedanför oss och insåg att vi var på rätt stig och för några sekunder såg vi Pike of Stickles karaktäristiska silhuett i sydost! Molnen lättade alltmer, solen kom fram och blå himmel bjöd på en välkommen mental boost. Vi scramblade upp till toppen av Pike of Stickle, stämplade och sedan blev det en lång utförslöpa ned till Old Dungeon Gyll där vi tog näst sista kontrollen. Trötta men glada sprang vi vidare mot Stool End Farm och Oxendale med följande lång klättring på bra stenlagd stig upp till ”baksidan” av Pike of Blisco. Här paserade vi flera fina vattenfall medan molnen återigen vällde in bland bergstopparna. Vi stämplade sista kontrollen och vi var väldigt glada att springa i elitklassen eftersom de som sprang A och B var tvungna att klättra upp till toppen av Pike of Blisco för att stämpla sista kontrollen.

Sista kilometern avverkades utför på asfalt i 4:14-tempo! Och det var otroligt skönt att få stämpla in på lägerplatsen i Little Langdale. Vilken fantastisk lägerplats arrangören hittat! En härligt vacker och grön dal, givetvis med lamm som hjärtskärande ropade på sina mammor. Utöver någon enstaka minut med duggregn var det uppehåll och skön temperatur i dalen. Vi hittade Kari och Torkel och slog upp vårt tält intill deras. Vi svidade snabbt om till torra och varma kläder sedan iväg till matsalstältet där vi intog vår kyckling curry, latte/kaffe och smarrigt bakverk. Cath, Dave och Tim hade kommit i mål och vi tackade för hjälpen efter Glaramara. Snart var resten av svenskgänget med Patrik, Niklas, Stefan, Tomas, Anki och Elin i hamn. Matsalstältet var snart knökfullt till bristningsgränsen. Stämningen var på topp, ja, riktigt på topp, den tuffa dagen till trots. Det är nog så här det är som bäst efter ett hårt dagsverke i the english fells! Vi avslutade kvällen med en dubbel chokladmousse och härliga samtal med engelska, svenska och holländska sköningar. Sedan blev det varma säcken och hyfsad sömn trots en tilltagande vind som slet i tältet och så regelbundna regnskurar som smattrade mot duken.

150503a 150503b 150503c 150503d 150503e 150503f 150503g 150503h 150503i 150503j 150503k 150503l 150503m 150503n 150503o 150503p 150503q 150503r 150503s 150503t 150503z_karta

Dag 3, måndag 4 maj (38 km och 1700 hm) av Niklas
Vi vaknade upp tidigt innan klockan ringde. Låg och drog oss ett tag innan vi tog oss upp och fixade vår grötfrukost. Det var en skön morgon. Inget regn, höga moln, blåsigt men betydligt varmare temperatur än föregående dagar. Det fick bli shorts och cykelkeps från start. Vi hade redan ritat i våra vägval för dagen och liksom övriga dagar kände vi ingen som helst stress innan eller under. Vi litade på våra egna vägval. En skön känsla. GL3D är ju så mycket mer ett äventyr än en tävling. Ett event helt enkelt och vi har heller inte sprungit med placeringar som mål, utan bara med målet att hålla oss kvar i elitklassen och plocka alla kontroller som det innebär. En bra placering är bara en trevlig bonus i sammanhanget.

Vi satte av strax efter åtta på tredje och sista morgonen. Shane informerade varje deltagare att det kunde bli tufft uppe på bergskammarna längs Wetherlam-Swirl How-Brim Fell. Faktum är att denna dag blev den avgjort behagligaste beträffande väder, distans och löpvänlighet. Och från det att vi stämplade ut strax efter åtta flöt det på fint och efter första kontrollen utanför lägret bar det av uppför. Till skillnad från alla andra valde vi en direktare och brantare väg upp, öster om Birk Fell, för att plocka kontrollen i dalen på andra sidan. Vi hängde in kontrollen utan problem och fortsatte fulla av självförtroende att köra ”obanat” direkt på nästa kontroll med grym stigning och på-alla-fyra-klättring bland tuvor, sten och scree. Och när vi kom upp till den lilla fjällsjön på Red Gill Head sprack molnen upp och där hängde kontrollen på en pinne vid sjön. Ett slags omen på hur dagen skulle arta sig. Glada och stolta fortsatte vi mot nästa kontroll på toppen Wetherlam (762m). Spikade den utan problem och så vidare på bergryggen till toppen Swirl How och kontroll 230. En härlig morgon på läckra bergsryggar och vi båda gillade väderläget med moln som drog över kammarna, ena stunden bra sikt och i nästa diminbäddad kamstig. Sedan följde dagens absolut läckraste löpning längs och nedanför bergsryggen mellan Swirl How och Brown Pike. Man får gåshud vid tanken på stigen och vyerna som skymtade fram mellan molnen. Och sjungande ringtrastar som hördes i dimman kring branter och stup satte guldkant. Och på Brown Pike sammanstrålade vinnaren David Spence med oss. Han genade genom dalen ner mot Hollin House Tounge och Tarn Beck medan vi tog stigen och brände på bra ändå. Nu tog skön skogslöpning längs Grassguards Gill vid efter att ha passerat ett läckert vad över River Duddon. Strax innan kontrollen nedanför Harter Fell kom vi ikapp Cath och Dave och vi vinkade glatt åt varandra. Solen sken från blå himmel och värmde sinne och hud!

Vi sprang utför med glada lätta steg mot Eskdale och passerade många löpare däribland hela Göteborgsligan, så det blev ömsesidigt glada hejarop. Väl nere i Eskdale följde en lång, vacker och härlig löpning längs River Esk hela vägen till Muncaster Head. Två kontroller inkasserades på den sträckan. Visst kunde vi ha pressat och ökat tempot avsevärt, men vi valde att ta det lugnt och bara njuta av den fina stigen, floden, blomsterprakten och konserten av sjungande fåglar. Vid Muncaster Head kom totaltvåan Paul ikapp oss och snart mötte vi honom nedanför Silver Knott då han i brådskan tagit av åt fel håll. Nu hade vi siktet inställt på sista kontrollen uppe på toppen av Hooker Crag, som tillika var första kontrollen på dag ett. Här slappnade vi nog av lite för mycket då vi adderade lite mer höjdmeter genom att helt i onödan ta kullen innan, men det blev å andra sidan en härlig utförslöpa ned till foten av Hooker Crag. Inga hookers i syne men uppe på krönet satt Ian Corless och plåtade trötta och nöjda löpare på väg upp. Från toppen blev det en enda lång avslutande utförslöpa ända in till målgången på det soldränkta fältet intill Ravenglass camping.

Yes! Vi fixade det! Tre dagar, 131 km, 7000 höjdmeter, 16 nya bergstoppar och 52 fågelarter på tiden 20:38. Nå, bara data och inget som spelar roll. Det som räknas är upplevelsen, äventyret, att vi gjorde kloka vägval och vågade lita på dem, att alltid vara i rörelse, att vi disponerade tempo och energiintag klockrent (vi hade bara en tendens till energidipp en gång vardera) och så fantastiskt kul att kunna göra ett sådant här äventyr tillsammans, utan att någon håller igen eller vill öka, bara sammansvetsat. Delad glädje är dubbel glädje!

Kerstin försvarade titeln som segrare bland damerna i elitklassen och slutade dessutom som totaltrea! Jag själv såsade tydligen omkring i 20 sekunder extra och slutade på fjärde plats. Det känns onekligen som vi är i bästa tänkbara form och med självförtroendet i topp, vilket bäddar gott inför Dragon’s Back i juni. Nu ska vi bara besegra eller snarare komma över Crib Goch i slutet av maj, sedan kan vi sova gott fram till den 22 juni.

Efter målgången blev det härligt mingel i solen, underbart god vegetarisk gryta, kaffe, kaka, en undanskymd prisutdelning, ja, ett par timmars skön avspänd stämning med sköna människor innan det var dags för Kerstin och mig att ta våra styckmordssäckar och bege oss till stationen. Tåg till Manchester och övernattning där. Det satt fint med en stark indisk middag och dusch på kvällen kan jag lova!

Till sist vill vi rikta ett stort till Shane, Charlie, Joey’s Coffee och alla funktionärer för strålande service och ett som vanligt minnesvärt event! Great Lakeland 3Day is Great by all means!

Den som är intresserad hittar vår story från GL3D förra året här>>

På återseende

Kerstin & Niklas

150504a 150504b 150504c 150504d 150504e 150504f 150504g 150504h 150504i 150504j 150504k 150504l 150504m 150504n 150504o 150504p 150504q 150504z_karta

  6 kommentarer till “Great Lakeland 3Day – i år igen”

  1. Vilket äventyr!! Man blir verkligen sugen när man ser alla foton och eran berättelse! :-)
    Kram M

    • Tack Malin! Du borde haka på Skogssniglarna och Vildvittrorna till Lake District i juni! En perfekt inkörsport och de ska ju inte bara springa utan även upptäcka området aktivt dagarna innan!

      Ha en fortsatt bra springtime!

  2. Härligt! Vilka vyer, som taget ur en mystiskt, mysig film. Inspirerande som skjutton!

    • Ja, mer magiska och löpvänligare berg (med alla bekvämligheter inom räckhåll) får man leta efter! Ni får pröva på när ni är klara med Swiss ;-) GL3D är ett perfekt event för den som vill upptäcka Lake District tillsammans med likasinnade och samtidigt ha en skön campingsemester.

      Vi får ta en tvådagars på Bruksleden tillsammans framöver!

  3. Tipp topp!!

    Grattis till er båda!!

    Avis är jag som vanligt!!

    • Tackar Christian!

      Vad har du på gång framöver? Är det bara Tomas som är aktiv i Rockrunners eller är det bara så att han syns mest? ;-) Ha en fortsatt skön vår!

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.