Maj 062015
 

150427aSå, då var det dags för en redogörelse från Kerstins och min kombinerade semester till England! Det kanske är på sin plats att förtydliga detta med semester, för det handlar ju om löpning och äventyr, vilket i sig är en perfekt kombination, men semester…? Under tävlingsdagarna fick vi flera gånger frågan ”Are you here on holiday or just here for this event?” och svaret blev naturligtvis ”Running in the english fells is the best way of making a holiday happy and memorable!” Sedan hör det väl kanske inte till vanligheterna att äkta par springer ihop i tuffa engelska mountain marathons. Nåja, kombinationen i detta fall handlar enbart om att vi för denna resa valde att kombinera två bergsområden: Snowdonia i Wales och Lake District i nordväst. När vi anmälde oss till den tre dagar långa bergsultran Great Lakeland 3Day var vi förutseende nog att planera in några dagars rekning bland bergen i norra Wales inför årets verkliga höjdpunkt Dragon’s Back Race. Jo, det är något särskilt med Wales, dess ruggigt vackra berg, förföriska sjöar och undersköna dalar som ekar av fjärran legender om drakar, trollkarlar, kung Arthur, den heliga gralen och frun i sjön. Det är lätt att förstå varifrån Tolkien hämtat mycket av sin inspiration, vad gäller landskap och namn.

Ja, så var det ju det där med Tryfan och Crip Goch för att nämna några mytomspunna bergstoppar med svindlande passager vi inte kan blunda för eller ens kan komma undan när det väl blir dags att ställa sig på startlinjen i Conwy den 22 juni. Åh (eller huuh), mindre än två månader kvar! Nå, både Kerstin och jag ville skaffa oss lite lokalkännedom om vissa notoriskt svåra passager för att undvika ödesdigra och kostsamma misstag under själva ”tävlingen”. Att vara bra förberedd är A och O och att vara väl förberedd handlar om så mycket mer än bara långpass, mängd och ett gäng vändor i backen hemmavid. Sagt och gjort, vi planerade in ett par dagar i Wales innan det var dags för GL3D.

Idwal cottage
Vi lämnade Arlanda vid halvniosnåret på måndag morgon den 27 april och allt flöt på bra. Vi gjorde ett snabbstopp i Chester, halvvägs till Bangor i Wales, för att lämna våra stora Ortlieb-säckar innehållande packningen för GL3D på Pied Bull B&B, där vi skulle bo några dagar senare. Efter lite strosande och gofika äntrade vi tåget för att fortsätta sista biten till Bangor med varsin lätt löprygga innehållande det nödvändigaste. När vi närmade oss kunde vi skåda en klarblå himmel och ett grönblått hav till höger medan molnen hängde tungt över bergen till vänster. Väl framme i Bangor möttes vi av isande friska vindar, men vi hade kläder efter väder. Bussarna in i bergen går ju inte direkt i skytteltrafik så vi hade redan planerat för en soft transportlöpning på drygt 20 kilometer från Bangor till boendet i Idwal cottage intill sjön Llyn Ogwen. Vi stannade till i Bethesda för äta fish and chips medan en hagelstorm drog förbi. Efter den välkomna måltiden blev det underbar stiglöpning genom dalen Nant Ffrancon hela vägen fram till vårt boende. Det blev många stopp för att insupa atmosfären, luften och de betagande bergen som omgärdade dalen. Snö täckte topparna på Carnedds och Glyders på ett vackert illustrativt vis som fick en att tänka på Wainwrights tushteckningar. Veckogamla lamm och deras smått hjärtskärande tunna rop gladde sinnet liksom en flock med fina Welshponnies.

Väl framme i den idylliska lilla skogsdungen Idwal i passet mellan det mäktiga berget Pen yr Ole Wen och Glyders möttes vi av två fina gråa ekorrar i skogsbrynet. När vi några minuter senare stod på stranden intill Llyn Ogwen fick jag en visualiserad känsla av att befinna mig i Tolkiens sagovärld. Tystnaden. Bara vi och himmel och berg som speglade sig i en blank sjö.

Vi vaknade ur förtrollningen och checkade in. Det blev ett trevligt samtal med värdinnan, för någon brådska är det inte tal om på platser som dessa. Packade upp och hängde våta sumpdoftande strumpor på tork. Lagade i ordning en kopp kaffe och satte oss sedan i allrummet där tre andra personer satt försjunkna. Stället andades stillhet och tystnad. Ingen mobiltäckning eller wifi. Det blev tidig kväll och planen för morgondagen låg klar. Semester!

150427b 150427c 150427d 150427e 150427f 150427g 150427h 150427i 150427j 150427k 150427l 150427m

Tryfan och Glyders
150428aVi vaknade tidigt efter en god natts sömn. Då Idwal cottage är ett YHA-vandrarhem fanns alla nödvändiga faciliteter och köket var riktigt fräscht. Lagade till min medhavda specialgröt och så kaffe på det. På morgonen var det en ny kille i receptionen, Jerome, som var rättfram och frågade om det var vi som skulle springa Dragon’s Back. Så var samtalet i full gång och han berättade om de klassiska fell-running-loppen, särskilt Welsh 3000. Vi hade på förhand ritat in passager för bergen som väntade på oss denna dag, men vi fick flera tips från Jerome. Han visade oss inte bara på sin egen karta utan vi gick även ut på parkeringen för att beskåda och dissikera Tryfan som avbildade sig mot himlen högt ovanför våra huvuden. Det pirrade i magtrakten av skräckblandad förväntan.

Eftersom väderprognosen spått växlande molnighet, minusgrader uppe på topparna och friska vindar valde vi redan från start att dra på oss långkalsonger under de lätta vindtäta regnbyxorna. Vi valde också att ta den mest direkta ”stigen” upp mot toppen av Tryfan istället för den längre men säkrare stigen runt och upp. Stigen nerifrån Oqwen var fin upp till 600m där den sakta försvann då terrängen blev avsevärt mer stenig och klippig. På denna altitud låg även snön fläckvis, marken var frusen och tunn is täckte på sina håll klippor och stenar. Vår framåtlutade hållning förbyttes successivt till lätt klättring med händer och fötter för att avslutas med ren scrambling och på något märkligt vis spikade vi toppen. Tur eller med gott öga för terrängen låter vi vara osagt. Lite scary var det dock sista biten, mest beroende på att man faktiskt inte har en aningen vart man hamnar, typ längst ut på ”The Cannon” som skjuter ut från den norra ryggen av Tryfan.

Efter ett kort energistopp på toppen bar det av utför i blåsten mot sadeln innan Bristly Ridge och Glyder Fach. Ingen av oss var sugna på tidskrävande och tricky scrambling så vi höll oss nedanför den taggiga kammen med lite scrambling på sluttampen innan vi var uppe på Glyderplatån. Läckert landskap! Stenigt och klippigt som på en annan planet. Här sprang vi ledigt och lugnt med sikte på Glyder Fachs topp och väl där kunde vi ju inte låta bli att klättra upp på den gigantiska ”stentrampolinen” The Cantilever för lite fotoposing. Utsikten var fantastisk åt alla håll och kylan bekom oss inte, men vi var glada över att ha långkalsonger och ett extra lager på överkroppen.

Nästa mål var Glyder Fawr men halvvägs dit tornade en stor klippformation upp sig likt en gigantisk solfjäder av spretande klippblock: Castell y Gwynt (Castle of the winds). Det var dock inga större problem att passera förbi klippan, om man nu inte tycker om att scrambla och vill ta den svårare vägen rätt över. Efter fortsatt löpning var vi snart framme vid Glyder Fawr som bjöd på en fantastisk utsikt mot hela Snowdon Horseshoe. Snowdon sköt majestätiskt upp i skyn och sträckte ut sina hotfullt krökta armar i form av Grib Goch och Y Lliwedd. Bergen i Lake District är mer åt det böljande och inbjudande hållet medan dessa var högre, taggigare och närmast ointagliga. Betydligt mer utmanande än inbjudande!

I lä för vinden och i gassande solsken tog vi ett energistopp på toppen av Glyder Fawr. Med facit i hand förstår man hur svårnavigerat Glyders måste vara när låga moln sveper in och bäddar in månlandskapet i bedräglig dimma. Mist får liksom en djupare innebörd.

Sedan bar det av utför i en härlig, lång och solig utförslöpa hela vägen ner till vårt nästa boende på YHA Pen y Pass. En gång i tiden the hot spot för de brittiska bergsklättrarna innan de tog sikte på Alperna och K2. Foton och historier i matsalen skvallrar om svunna tider och människor som vann ära och framgång eller försvann på något ensligt berg. Och väl synligt från vårt boende höjde sig Crib Goch som en ointaglig borg mot skyn. Hur fan skulle det här gå?

Vi installerade oss i vårt rum. Åt en god middag samt latte och cappucino med efterrätt samtidigt som Crib Goch tittade ned på oss genom matsalsfönstret. Psykande? Vi tog en liten kvällspromenad innan vi la oss och läste nyinköpt litteratur om bergen i Wales. Vinden ven och slet i taket medan regnet smattrade hårt mot vårt fönster. Jag hade svårt att somna. Crib Goch och the knife-edge ridge Pinnacles spökade. För första gången i mitt liv kom tankarna om att detta måste vara en väldigt försenad initiationsrit av någon självpåtagen form! Jag somnade till slut.

150428b 150428c 150428d 150428e 150428f 150428g 150428h 150428i 150428j 150428k 150428l 150428m 150428n 150428o 150428p 150428q 150428r 150428s 150428t 150428u 150428v 150428x 150428y

Snowdon Horseshoe light
150429aVi vaknade tidigt. Regnet och snön hade upphört. Vinden hade avtagit något, men blåste gjorde det. Vi åt frukost och tittade oroligt upp mot Crib Goch genom matsalsfönstret. Ordentligt med snö hade fallit under natten. Kerstin och jag kom dock överens om att vi inte skulle ta några risker och att vi skulle fatta beslut först när vi kom upp till själva puckeln vid 800 meter. Vi packade i ordning och checkade ut. Kollade busstiderna en sista gång. Så anträdde vi den stenlagda stigen mot (undergången) Crib Goch. Två fina ringtrastar hälsade på oss, vilket jag tog som ett gott omen.

Efter tjugo minuters vandrig delade sig stigen, till vänster fortsatte Pyg Track mot Snowdon nedanför själva Crib Goch och Crib y Ddysgl, men vi tog förstås stigen rätt upp mot Crib Goch. Vid 600 meter låg snön på marken. Det hade nog fallit en 6-8 cm under natten. Isigt och slipprigt om vartannat. Upp mot 750 m var det svårt att skönja någon stig alls och efter några förgreningar visste vi nog inte om vi var helt rätt, men vi var hursomhelst framme vid en vertikal bergsvägg på 780 m höjd. Vi försökte hitta en passage upp i sidled, men ett fall skulle onekligen innebära ett mycket långt fall nedåt från själva väggen. Vi fattade helt enkelt beslutet att inte fortsätta uppåt, dels med tanke på underlaget och dels för att vi inte visste om vi var vid rätt bergvägg. Visst kändes det som ett grymt nederlag, men klokskap går före dumhet. Det skulle inte bli mindre äventyrligt på vindlande stigar bara för att Crib Goch avvisade oss.

Vi fortsatte istället på Pyg Track upp till Snowdons topp. Fantastiskt läckert – och kallt om fötterna – med all blötsnö, molnen och dimman som svepte ner över kammarna. Det kändes som att befinna sig i Himalaya eller något annat ensligt berg i alperna, ni vet, man leker med tankarna. Landskapet uppe på Snowdons topp var fruset, kallt och vitt. Det var en härlig känsla att stå däruppe på självaste toppen, ett fruset monument på 1085 meters höjd. Sedan bar det av utför för att avsluta hästskon, men vi kom snabbt ur kurs i dimman och alldeles för långt ut på en annan bergskam. Haha, det var bara att bita ihop med ett leende att klättra uppför igen och strax nedanför Snowdons topp ta av i en knappt synlig brant stig nedåt Det var makalöst vackert när vi kom ner under molntäcket och hela dalen Cwm Dyli öppnade sig. Molnen som rörde sig förbi som levande väsen och på motsatt sida av dalen höjde sig Crib y Ddysgl och Crib Goch. En räddningshelikopter cirklade längst inne i dalen nedanför Snowdon i säkert en kvart och vi förstod att något otrevligt förmodligen hänt. Vår färd över bergskammen och tvillingtopparna på den skarpa Y Lliwedd var en spektakulär upplevelse med fantastisk vy och hisnande avgrund djupt ned i dalen. Vi avslutade med en lång utförslöpa ned till Pen y Pass där vi rundade av dagens äventyr med en fika och ombyte innan vi tog bussen till Llanberis för vidare transport till Bangor. Dagens slutmål var Chester och vårt boende på Pied Bull, väl där hann vi handla gasol, choklad mousse och lite annat till GL3D.

Sammanfattningsvis var väl vädret inte helt på vår sida, men å andra sidan var de normalt välbesökta topparna Tryfan och Snowdon totalt folktomma! När vi vaknade i rummet på Pied Bull på onsdag morgon efter en natt med oroliga drömmar om en viss Crib Goch var vi fast beslutna om att utmana toppen ännu en gång innan det var dags för Dragon’s Back. Fortfarande liggandes i sängen bokade vi så flygbiljetter till Manchester i slutet av maj för tre heldagar i Snowdonia! Det får bli Bergslagsleden en annan gång.

P.S. Story om våra förehavanden på GL3D kommer till helgen, så hav tålamod.

Niklas & Kerstin

150429b 150429c 150429d 150429e 150429f 150429g 150429h 150429i 150429j 150429k 150429l 150429m 150429n 150429o 150429p 150429q
150429s 150429r 150429t
150429v
150429u