Dec 282014
 

Jag bad Kerstin (Rosenqvist) att skriva om vårt kalla, tuffa och äventyrliga stiglöparpass på Sörmlandsleden den 26-27 december, medan jag pysslade med bildredigeringen. Så varsågoda och ta del av Kerstins härliga story!

Malmköping-Mariefred, 63 km, 7,35 timma
141226aNär vi insåg att vi skulle ha tre hela dagar under julhelgen på oss att göra vad som helst var vi snabbt överens om att tillbringa två av dem löpandes. Niklas, som kan Sörmlandsleden utan och innan, föreslog den drygt 10 mil långa sträckan mellan Malmköping och Gnesta med övernattning i Mariefred och det nappade jag genast på. I Mariefred tillbringade jag många sommarlovsveckor och helger under min uppväxt (på grund av pappas förkärlek till museijärnvägen), jag gillar verkligen den lilla mysiga staden och återvänder så ofta jag kan. Niklas har bott några år i Mariefred och har kanske inte samma idylliska bild som jag men ett tillfälligt besök står han ut med. Jag låtsades ordna boende på järnvägens personalhus men bokade i smyg ett B&B istället, det fick bli en glad överraskning för Niklas.

Under de sista stressiga veckorna på jobbet inför julen drömde jag mig ofta bort till vår planerade löptur och ändå blev det packning i sista minuten samtidigt som jag spelade Monopol med barnen på juldagens kväll. Inte helt optimalt men som tur var fick jag med allt jag behövde utom energi och det kunde jag plocka ur Niklas stora lager.

Det är alltid lite pyssligt att få till logistiken när man startar och slutar på olika ställen men det verkade kunna lösa sig fint med buss till starten i Malmköping och sen pendel och tåg hem från Gnesta. Eftersom det var helgdag gick bussen senare än vanligt och vi fick snudd på sovmorgon. En bitande kall sådan! När vi klev av bussen i gryningsljuset stod termometern på -9 och vi började springa direkt för att få upp värmen. Vi hade hoppats på att få se soluppgången från Malmabacken men den visade sig vara riktad norrut (kanske inte helt oväntat, det är ju trots allt en slalombacke..) och träden skymde solen. Niklas försökte få mig att posera på de nytillverkade snökullarna under snökanonerna men det var lite för kallt för att stå mitt i ett snöoväder och jag flydde så fort att jag stod på näsan istället, den första närkontakten med isen för dagen. Is var det nämligen gott om och den gömde sig lurigt under ett tunt lager nysnö lite överallt längs med leden. Första sträckan är riktigt teknisk och det passade fint, när fötterna fick jobba blev de snabbt varma. Vi kände oss båda pigga och springsugna och kilometrarna betades snabbt av. Den häftiga naturliga stenbron dök upp mycket snabbare än jag hade väntat mig och strax därefter bottallen där jag för ett par veckor sedan glatt rullade igenom. Idag stod jag över, kanske fel val eftersom ryggen krånglade lite även idag. Hade inte trott det skulle bli så många stopp när det var så kallt men solen värmde gott och det var så otroligt vackert så det blev en hel del fotopauser. Leden passerar flera småsjöar och klättrar upp och ner för bergssidorna, det är inte många meter på flacken och de ställen där stigen var mer lättlöpt lurade isfläckar mellan stenar och rötter. Vi fick verkligen vara noga med att läsa av underlaget och efterhand insåg jag att jag inte sprang som jag brukar. I vanliga fall brukar jag undvika sten men nu var det stenarna som stack upp ur snön det enda man kunde lita på inte var is och det blev lite som Hela havet stormar med snabba hopp från sten till sten. Kul att få tänka om men det krävdes full koncentration och gick verkligen inte fort. Frös gjorde vi definitivt inte med allt skuttande och vi sprang i stort sett hela tiden, gick bara i någon enstaka backe. Jag gjorde ytterligare två rejäla vurpor när benen bara försvann under mig men gjorde aldrig illa mig.

Vi hade pratat innan om hur viktigt det var att fylla på ordentligt med energi och följde vår plan noga. Någonstans tänkte jag ändå fel och åt för lite vid varje stopp. I vanliga fall använder jag en blandning av yoghurtbarer, nötcreme och flapjacks men nu hade jag bara 9bars på grund av min slarviga packning. 9bars är jättegoda men mindre än vad jag är van vid och efterhand kände jag hur energin började sina. Kilometrarna kändes allt längre och jag började snubbla på stenar och rötter. Fick mer och mer ont i ryggslutet och aldrig kom vi fram till Skottvång! Jag hade försökt räkna ut sträckan för dagen utifrån vår tur åt andra hållet för två veckor sedan. Då gjorde vi ju ett par extrarundor vid Marvikarna men nu skulle vi hela vägen in till Mariefred, inte stanna i Läggesta. Varje gång jag räknade ut distansen blev det längre och modet sjönk. De på förmiddagen så pigga benen började kännas tunga och småpratet tystnade. Dessutom började skymningen smyga sig på och med den sjönk temperaturen. Det var riktigt skönt när Skottvångs gruva äntligen dök upp i skogsbrynet, där finns det upplysta och varma toaletter så vi kunde passa på att plocka upp pannlamporna utan att frysa fingrarna av oss. Kände mig riktigt tom på energi men mådde dessutom illa och kunde omöjligt få i mig något. Stigen ut från Skottvång är i alla fall lite mer lättlöpt och våra pannlampor gav oss fullt tillräckligt med ljus för att vi skulle kunna fortsätta hålla bra tempo. Stigen längs med Marvikarna är mer teknisk men sen är det i stort sett bara en rejäl klättring uppför innan leden lämnar skogen och går längs med bred ridväg, grusväg och till slut asfalt in till Läggesta. Inte världens roligaste avslutning men bara att bita ihop och trava på. Vi tog ett sista depåstopp inne på stationen i Läggesta innan vi sprang de sista fyra kilometrarna på cykelvägen in till Mariefred. Det blev en efterlängtad kopp kaffe till Niklas och en vansinnigt god Fanta till mig på macken i Mariefred innan vi till slut kom fram till vårt boende. In my garden B&B levde verkligen upp till förväntningarna! Vi fick en egen liten svit i bästa tänkbara engelska lantgodsstil med värsta himmelsängen och ett härligt varmt badrum där det blev en väldigt lång och skön dusch. Efter en middag på kvarterskrogen avnjöt vi Lindtpraliner (som Niklas snällt nog burit med sig hela dagen) och kröp i säng redan före nio.

141226b 141226c 141226d 141226e 141226g 141226h 141226i 141226j 141226k 141226l 141226m 141226n 141226o 141226p 141226q 141226r 141226s 141226t 141226u 141226v 141226w 141226x141226y

Mariefred-Gnesta, 43 km, 5,27 timma
141227aTrots att frukostbuffén egentligen inte serverades förrän kl 9 var vårt värdpar snälla nog att öppna köket redan kvart över sju för vår skull. De bjöd på en perfekt frukost för två hungriga löpare och jag skulle gärna återvända dit flera gånger. I sanningens namn får jag erkänna att jag gärna hade stannat kvar redan där och då. Det var en sån där dag när jag verkligen inte kände för att springa en meter! Dålig tajming för det förstås. Redan de första stegen kändes tunga och jag förvarnade Niklas på att det kanske inte skulle bli en heldagstur. Hade det gått ett tåg mot Eskilstuna när vi passerade Läggesta hade jag glatt hoppat på, men som tur var gjorde det inte det. Och när vi väl hade betat av asfalt, grusväg och ridstig och kommit in i skogen så kändes det inte särskilt lockande att vända om. Dessutom visade det sig bli ytterligare en fantastiskt vacker dag och vi fick uppleva soluppgången över Marvikarna igen. Trots att solen sken hela dagen värmde den inte lika mycket, eller så var det helt enkelt att jag inte orkade hålla lika högt tempo och det blev gång i flera uppförsbackar, och vi fick dra upp buffarna över hakorna för att hålla värmen. Slangen till min vätskeblåsa frös igen och Niklas fick knacka loss isen runt locket på sina vattenflaskor för att få upp dem. Jag var mer noggrann med att äta mer vid varje stopp men det var tur att det var mer lättlöpt den här dagen för det fanns liksom inget extra att ta av. Eller lättlöpt förresten, även den här sträckan bjuder på tekniska stigar med en hel del klättring och där det borde vara härlig hällmarkslöpning var det mer en kamp för att undvika att halka på alla isfläckar. Vackra slingrande stigar längs med sjöar och myrmarker och fantastiska frostlandskap lättade upp och tog oss ändå framåt trots mitt segande. När vi kom fram till korsningen där vi skulle vika av ner mot Gnesta visade det sig dessutom att det bara var 13 km kvar och jag som hade räknat med 20. Vilken glad överraskning!

Niklas kikade på klockan och konstaterade att vi hade möjlighet att hinna med det tidigare tåget från Gnesta. Jag vågade inte riktigt tro på det, en timme och fyrtio minuter för 13 km kändes för kort en dag som denna. Vi stretade på, Niklas försökte få mig att öka men jag kunde bara inte utan kom på efterkälken hela tiden, småfnissande åt mig själv och min komiska långsamhet. Med lite dextrosol fick jag till slut lite mer fart på benen och när vi kom ut ur skogen och räknade minuter igen insåg vi att vi fortfarande hade en chans att hinna med tåget. Järnvägen dök upp snabbare än förväntat och med en sista spurt in till Gnesta station hann vi till och med köpa biljett innan pendeln gick. Med fyra minuters marginal slapp vi vänta de två timmarna på nästa tåg, vilken tajming! Med smidig anslutning i Södertälje Syd var vi hemma i Eskilstuna en dryg timme efter vi anlänt till Gnesta. Det går uppenbarligen att springa långt även när man inte riktigt är upplagd för det men jag måste ge sträckan Läggesta–Gnesta en ny chans i sommar med piggare ben, tror att den egentligen är fantastiskt fin!

141227b 141227c 141227d 141227e 141227g 141227h 141227i 141227j 141227k 141227l 141227m 141227n 141227o 141227p 141227q 141227r 141227s
141227t

  6 kommentarer till “Tvådagars på Sörmlandsleden”

  1. Inspirerande äventyr och vackra bilder! Jag har ganska stor respekt för att springa i skogen vintertid, den skog jag ofta springer i är ganska teknisk med höjdskillnader, rötter och mycket sten och jag tycker det är vanskligt att att veta vad som finns under snön där jag sätter foten.

    Jag skulle gärna göra sällskap med dig och Niklas mellan Läggesta och Gnesta i vår/sommar om tillfälle ges? Det vore en väldigt trevlig utflykt och säkert utmanade med sträckan och underlaget för mig som inte är en lika van stiglöpare som ni två!

    • Självklart Staffan, det vore roligt med ett gemensamt pass på leden! Som jag skrev så måste jag definitivt tillbaka när det är mer löpbart och med piggare ben. Det är klokt att ha respekt för underlaget, det måste man ha, men efterhand lär man sig att parera det mesta :-)

  2. Hittade till din blogg via Staffan D. Himla inspirerande att läsa om din och er traillöpning

    • Halloj Patrizia! Kul att du hittade hit och tack för varma ord! Var inne på din blogg och kikade som hastigast (strax läggdags;). Såg att du sprang BRR i höstas och att du siktar på 50 miles till hösten. Då ses vi där i höst, om inte tidigare. Jag hoppas bara att du får ordning på ditt löparknä! Hade det för fyra år sedan och körde då med baklängeslöpning (5x200m) samt backträning med baklängesgång nedför samt de vanliga övningarna. Det var över på fyra veckor.

  3. Herregud vilka bilder :-)
    Blir riktigt sugen på att resa norrut och springa i år!

    • Tack Märta! Bilder säger ofta mer än tusen ord och de fungerar uppenbarligen som inspiration för att ge sig ut i naturen. Ja, Sörmlandsleden har en del att bjuda på och det är ett privilegium att ha den runt hörnet. Din blogg Trailflirt var upplyftande! Må väl på stigarna och kanske att flirten leder till permanent passion…

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.