Nov 302014
 

141129aSå var det dags för ett efterlängtat långpass på Sörmlandsleden igen! För gårdagens tur hade jag valt sträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta, som mäter drygt 52 kilometer och med möjligheten att kunna droppa av vid 32 km och ta bussen in till Eskilstuna. Slängde ut en blänkare på ETK:s FB-sida. När vi sprang sträckan i somras slöt hela 14 trailsjälar upp. Hur många den gråkalla lördagen skulle locka var höljt i dunkel, även om två par trailfötter och fyra tassar var på gång från grannklubben i Strängnäs. Sörmlandsskogarna i våt höstskrud är något alldeles särskilt. Kerstin hade dessvärre jour och passade på att träna med Västerås löparklubb och gå på marknad med barnen, men skulle möta upp i Vilsta senare på eftermiddagen.

Lördag morgon. Upp och hoppa. Same procedure as usual och tog sedan cykeln till Eskilstuna tågstation. Patrik dök upp strax efter mig. Vi snackade och det blev en noggrann genomgång av hans splitternya Ultimate Direction-rygga ”Fast pack 20 L”. Mycket intressant! Snart droppade även Erik in liksom Frederic och Mats från Strängnäs samt Frederics vackra labrador Leia. Fördelen med att dra iväg till Hälleforsnäs på en lördag för långpass på Sörmlandsleden är att Pressbyrån öppnar åtta och tåget går 08:09 = stort latte och nybakat bröd! Vi äntrade tåget och det visade sig att konduktören Ulf kände de flesta löparna i Västerås löparklubb och man anade en gnista avund i hans ögon när vi steg av på den ödsliga stationen i Hälleforsnäs. Knutpunkten för flera sträckor på Sörmlandsleden! Hur många gånger har jag stigit av tåget där de senaste tre åren? Tappat räkningen. Detta skulle i alla fall bli femte gången jag sprang Hälleforsnäs-Vilsta.

Det hade ljusnat. Grått. Nollgradigt. Vindstilla. Glada miner och en väldigt taggad Leia! Alla satte igång klockorna, pissade, rättade till klädsel och ryggor medan Leia manade på oss med uppfordrande blick. Och så bar det iväg! Så härligt att höra tystnaden och vara på väg med ett skönt gäng! När vi kom till myrmarkerna utanför Hälleforsnäs föll det mikroskopiska korn av fruset duggregn som la sig som socker på marken. Skogarna mellan Hälleforsnäs och Svalboviken är underbara med mycket hällmarker. Jag älskar denna tid på året då vätan gör att mossan sväller och markerna blir till en vacker akvarell utan slut i vitt, grått och grönt i alla nyanser. Vi stannade till då och då för att njuta av spegelblanka vatten, tysta myrar och öppna hällmarker. Trots att vi hade älgmagneten Patrik med oss idag såg vi inga levande tecken av skogens konung eller drottning.

Leia visade sig vara en grymt härlig dam som ville ligga längst fram och dra. Otroligt väluppfostrad och jag kom osökt att tänka på de fantastiska, lydiga och välmående hundarna i Lake District. Jag har aldrig varit rädd för en hund där, utan de ignorerar en bara, trots att de sällan är kopplade. Hund på löpturen är sannerligen ett trevligt sällskap och jag minns särskilt när Alexandra Hoff hade med sig sin Tyke på traillägret i Kolmården i våras. Tyke kunde konsten att peppa de tvåbenta stiglöparna bara genom sin uppenbarelse. Likadant var det med Leia och efter några mil insåg jag att vi bara var fem stiglöpare i hennes flock. Som hon höll järnkoll på! Hon sprang i förväg, men inte för långt, utan stannade och väntade, räknade in oss och fortsatte sedan. Dessutom hade hon otrolig känsla för stigval och flera gånger var det nästan som hon kunde förstå de orange markeringarna. Härligt att se den fina symbios som sammanband Leia och Frederic. Vilket par! (Sorry Florence) Faktum var att det var Leia som bara genom sitt väsen och personlighet peppade oss och drog oss framåt. Man blev liksom glad och lätt i sinnet att ha henne framför sig. En lycklig hund! Den dagen jag blir pensionär kommer jag definitivt skaffa en fyrfota löparvän, även om jag nu har den bästa tänkbara på två vackra ben!

Erik droppade av vid Bälgviken och hade planerat det så genom att köra dit sin bil kvällen innan. Patrik velade lite men valde klokt nog att köra på ända till Vilsta. Det var kul att känna Mats på pulsen. Skön och löpstark kille. Frederic hade jag träffat på KUL-helgen ett par veckor tidigare. En härlig kille från de franska alperna! Ja, det var ett härligt gäng som färdades på stigarna genom Sörmlandsskogarna. Sista milen som verkligen är teknisk var inte lika grisigt lerig som vid tidigare tillfällen, men likväl en tuff och vacker avslutning efter fyra tekniska stigmil i benen. Vi närmade oss Vilsta och en efterlängtade fika hägrade! Kerstin var även på väg för att hämta mig och skjutsa Strängnäsborna till deras bil vid stationen. Det skymde medan vi rullade ner för sista backen mot Vilsta raststuga. Medan vi fikade tog Kerstin en sväng på femman i Vilsta. Dagens distans slutade på nästan 52 kilometer och Leia hade satt ett grymt distansrekord från att hållit sig på runt 30 km, men med år av mängd och regelbunden stiglöpning med husse. Och det var en fröjd att se henne efter sista energipåfyllningen vid 43 km. Hon var som en svartoljad blixt på de tekniska stigarna i Vilstaskogen. Ler åt minnesbilderna från gårdagen. Vi slapp plocka fram pannlamporna, men när vi avnjutit fikat och gick till Kerstins bil, ja, då var det mörkt ute. En härlig dag på stigarna i Sörmlandsskogarna i bästa sällskapet var över. Det behövs sannerligen inte mycket för att man ska må bra och känna djup och genuin glädje!

141129b 141129c 141129d 141129e 141129f 141129g 141129h 141129i 141129j 141129jj 141129k 141129l 141129m 141129n 141129o 141129p 141129q 141129r 141129s 141129t 141129z_karta

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.