Okt 092014
 

141009a

Här följer en race rapport signerad Kerstin Rosenqvist från den grymt häftiga bergsultran i Lake District (England) lördagen den 4 oktober 2014. Fotografier av Niklas, där annat inte anges. Var så goda och ta del av Kerstins fartfyllda story!

141009b

Redan efter ett par hundra meter slutade vi försöka hoppa över vattenpölarna och stigarna förvandlades snart till forsande bäckar. Vattnet sköljde högt över fotknölarna i varje steg och det som skulle vara ett Sky-running-lopp kändes mer som ett älvelöp, som vår norska vän så fint uttryckte det! Morgonen var becksvart och med regnet ösande ner från himlen hade man verkligen ingen aning om vart man satte fötterna, det var bara att hoppas på att fotlederna skulle klara att parera underlaget oavsett vad det var, ovan eller under vattenmassorna.

När starten på första upplagan av det 80 km långa 3×3000 ultra trail gick kl 05:00 hade det redan regnat ett tag och en timme in i loppet hade det kommit nästan 10 cm på bara några få timmar! Även enligt engelska mått ett ganska rejält regnväder eller som Skyrunning UK uttryckte det strax innan start: ”Biblical weather conditions”. Eftersom det dessutom blåste hårt förvarnade tävlingsledningen om att de nog skulle få leda om banan nedanför Scafell Pike. På så sätt skulle vi missa Englands högsta topp på 977 m ö h, vilket kändes lite trist men det var bara att acceptera läget då säkerheten går först. Med en träningsmängd lägre än någon gång sedan jag började springa 2008 (pga en muskelbristning i vaden) och en rejäl förkylning som inte riktigt hann gå över innan loppet hade jag slopat alla tidigare förhoppningar om att göra en bra tävling och ställt om till att bara försöka ta mig runt hela banan utan att vaden skulle gå sönder igen. Därför tog jag det riktigt lugnt från start och höll mig i mitten av startfältet. Niklas och jag hade sen länge kommit överens om att springa var för sig och han startade, tillsammans med Henrik Ortman, betydligt längre fram. Det gick lite för långsamt utför här i början men jag försökte koppla av och vara klok för att inte ta ut mig för tidigt. Det var jobbigt nog ändå med allt vadande! Så länge vattnet gick upp till anklarna fungerade det att springa men partierna där det var upp till knä- och lårhöjd var värre för att inte tala om passagerna genom vilda forsar. Morgonen var kall men svetten rann ändå under alla kläder jag hade satt på mig. Rev av vantar och mössa efter bara några minuter och efter ytterligare tre kilometer fick jag stanna och ta av regnbyxorna också. Jag sprang en stund med med Torkel Skogman (IF Linnea) men tappade honom när jag genade genom en minisjö för att slippa klättra vid sidan om. Plötsligt var jag alldeles ensam och det kändes inte lika självklart vart stigen gick längre. Jag sprang över en bro och hittade inga markeringar. Vände tillbaka och väntade in de som var efter mig och föll in längst bak i ledet. Hellre lite lägre tempo men på rätt väg! Raden av pannlampor ringlade sig långsamt fram genom kuperad skog och jordbrukslandskap om vartannat och jag njöt av att löpningen flöt på så bra.

141009c
141009d

Efter 15 km väntade den första vätskekontrollen. Jag hade tänkt dricka lite men det var självservice som gällde och dunken var för tung för mig. Nu var det ju ingen brist på vatten längs vägen så jag högg lite underbart god caramel shortbread och sprang vidare. Nu började klättringen så smått och gryningsljuset kom smygande. Jag sprang och småpratade med löpare omkring mig och började avancera lite i ledet. När pannlampan inte behövdes längre var det lättare att hitta rätt och stämma av med kartan allt eftersom, dessutom var det mindre vatten på stigen när vi kom upp på lite höjd. Första stigningen gick upp till Styhead Pass och jag bara njöt av att få vara där och då! Långsamt glesnade regnskurarna och genom molnen började vi skymta bergen omkring oss. Jag gillar ju uppförsbackar och nu kunde jag stadigt och oväntat smärtfritt klättra på och samtidigt passera enstaka löpare. Där det planade ut lite sprang jag men i alla motlut var det gång som gällde. Ingen tävling för mig idag, jag skulle ju bara ta mig runt! Väl vid passet visades vi till min besvikelse in på en genväg nedom Scafell Pike. Nog för att det blåste men det hade varit roligare att få komma hela vägen upp. Istället blev det omväxlande gång och löpning på skrå till Esk Hause på 750 meters höjd. Här var vägen inte markerad och vi blev några löpare som höll ihop för att hitta rätt. Efter stämpling på kontrollen i passet följde en lång skön utförslöpa ner till Angle Tarn. Märkte till min förvåning att jag sprang ifrån engelsmännen och återigen fylldes jag av glädje över hur bra kroppen fungerade och att vaden var med på noterna!

141009e 141009f 141009g 141009h 141009i
141009j

Runt åttasnåret hade det slutat regna helt och det blev lättare att se men ändå inte alltid självklart vad som var stig. Blött så det räckte var det verkligen och sista biten ner till Stake pass bjöd på några fina mosspassager. Det gick lite långsammare och när jag fokuserade på att inte sjunka för djupt missade jag att svänga när banan vek av från stigen. Som tur var räddades jag av tjoande löpare som kommit ifatt mig. Vi höll sedan ihop ett bra tag, hela den sega klättringen på High Raise sumpiga grässlänt upp till 760 m och ner på andra sidan ned till södra ändan av sjön Thirlmere. Nerför, men definitivt inte lättsprunget! Man kanske kunde anat att något som heter ”The bog” faktiskt skulle leva upp till namnet? Sump, mossa, bäckar och lergropar om vartannat men där det fanns en antydan till stig utgjordes den istället av sten eller stenblock. Nerfärden blev någon sorts springande/hasande/halkande men med glada skratt och en hjälpande hand när vi turades om att gå omkull. Varje gång jag drog upp underbenet ur ett sugande sumphål var jag verkligen glad att ha skon kvar på foten för det hade varit stört omöjligt att få tag på den annars. Tyvärr ramlade en av mina nyvunna kompisar illa mellan stenarna och fick lov att bryta med en skadad arm. Jag tog mig ner helskinnad och passerade dessutom några löpare på vägen, flera redan med en något trött uppsyn och betydligt långsammare tempo. Jag passerade även första tjejen som jag sett sedan starten och när jag glad sprang in på dagens andra matkontroll fick jag rapport om att jag låg femma. Vad?! Jag tävlade ju inte ens. Eller? Sakta men säkert kände jag hornen växa ut i pannan och tävlingsdjävulen ta tag i mig. Det gick ju jättebra att springa! Vaden gjorde inte ont och av förkylningen kände jag lyckligtvis ingenting. Jag stannade knappt, högg lite karamellkaka och en banan i farten och var snart på väg upp mot Helvellyn.

141009k 141009l 141009m 141009n 141009o 141009p 141009q 141009r 141009s 141009t
141009u

I ögonvrån hade jag sett att det stod en tjej inne på kontrollen som jag nyss lämnat bakom mig och det var ju inte så svårt att räkna ut att jag knep en placering bara genom att komma iväg före henne. Hade egentligen tänkt dricka rejält med vatten på kontrollen men tog det i bäckarna på låg höjd istället. Eftersom jag och Niklas varit upp på toppen flera gånger tidigare visste jag att det skulle dröja innan det fanns möjlighet att fylla på med vätska igen. När jag passerade en grind på vägen upp såg jag att tjejen i röd jacka var precis bakom så jag förlängde stegen lite. Den drygt tre km långa stigningen bjuder på 800 fina höjdmeter och efter att The bog sugit musten ur benen blev det kanske inte så mycket mer än ett måttligt raskt tempo, men jag kände mig ändå stark hela vägen upp på den fina och stundtals stenlagda stigen, som hämtad ur en saga. Passerade både vandrare och medtävlande alltmedan molnen tätnade och duggregnet smög sig på. Även vinden tilltog ju högre upp jag kom men det var jag beredd på och jag undrar om det någonsin är vindstilla på Helvellyn? Jag tyckte lite synd om funktionärerna som höll på att blåsa bort på toppen men de såg lika glada ut som jag kände mig när jag hälsade och utbytte några ord med dem. Trots att det blåste hårt och regnade i sidled kunde jag fortsätta utan långbyxor, drog bara på mössa, vantar och buff så blev jag varm nog även om fötterna var lite stela. Nu följde den vackraste delen av banan. Från Helvellyn till Clough Head, en sträcka på knappt nio km, passerar man över åtta toppar och håller sig mellan 700 och 950 meter över havet. Fantastisk utsikt åt alla håll, (hm, i klart väder i alla fall) och man ser den ringlande stigen långt framför sig. Underlaget varierar mellan mosse, gräs, smågrus och mindre stenblock, den här dagen såklart kombinerat med en mindre bäck ovanpå alltihop. Jag hade så glada minnen härifrån, och var lika glad även nu, men jag får erkänna att jag inte sprang lika ystert nerför som jag gjort tidigare gånger och det slet lite mer uppför. Jag var inte ensam om att tappa fart, även om jag längs bergsryggen passerade några löpare, inklusive ännu en tjej.

141009v 141009w 141009x 141009y 141009z 141009zz 141009zzz 141009zzzz 141009zzzzz 141009zzzzzz
141009zzzzzzzz 141009zzzzzzz

När jag så tittade på klockan visade den bara 32 km och jag hann bli rätt förskräckt innan jag insåg att det inte kunde stämma. Jag gissar att jag av misstag stängt av klockan i fallet i ”boggen”. Drygt halvvägs borde jag i alla fall vara och jag vågade inte riktigt tänka på placeringar, utan höll istället ett stadigt öga på killarna framför och närmade mig dem sakta men säkert. Som tur var behövde vi inte ta oss upp på riktigt alla toppar och snart nog hade jag Clough Head framför mig. Precis innan klättringen uppåt startade mötte jag en kille som hade koll på ställningarna och han meddelade att jag nu låg trea bland damerna. Jag blev både glad och nervös över det, för nu hade jag plötsligt en placering att försvara! Jag som precis innan hade varit rejält trött fick förnyad energi och var snabbt ikapp killarna som så länge legat framför och vi peppade varandra uppåt. Såg det lilla vindskyddet av sten som markerade toppen och till min bestörtning en kille som passerade det utan att stämpla på kontrollen. När jag själv kom fram såg jag att den var placerad i skymundan längst in och jag förstod att han inte sett den. Han var för långt bort för att jag skulle kunna ropa tillbaka honom och efter att ha stämplat kontroll fyra väntade en brant utförsbacke hela vägen ner till den gamla banvallen vid Threkheld. Jag kunde inte tänka på annat än att han skulle bli diskad och sprang på så snabbt jag kunde för att komma ifatt. Eller sprang och sprang, hasade snarare. Provade att sätta mig ner för att glida på rumpan men marken var för ojämn. Det blev ett rätt plågsamt sicksackande utför med stumnande lår och hjärtat i halsgropen på det blöta leriga gräset, 500 höjdmeter på två kilometer! Här fanns det ingen stig på kartan men det syntes spår efter vandrare och var tydligt markerat så min oro inför loppet att hamna för långt österut och missa vägen nedanför var helt obefogad. Vi var nästan nere innan jag kom ikapp. Stackaren såg först förtvivlad ut när jag sa att han missat kontrollen men vi kom snabbt överens om att det var för tufft att klättra upp igen och att jag ju kunde intyga att han varit där. Vi sprang och pratade en liten stund innan jag släppte på lite igen och fortsatte på egen hand. Plötsligt skingrades molnen och framför mig hade jag mitt absoluta favoritberg, Blencathra, i strålande sol! Underbart vackert! Plockade fram mobilen och tog dagens första foto. Efter en snabb koll på kartan konstaterade jag att det var runt tre mil kvar. Någonstans här skulle det ligga en extrainsatt matkontroll och jag längtade så efter att komma dit. Jag var törstig och behövde mer energi men vågade inte ta det sista vattnet ur vätskeblåsan eller energibaren ur väskan, då jag ville ha reserver kvar till senare.

141009zzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzz

Så dök den äntligen upp, en husvagn på en liten parkeringsplats fylld med glada engelsmän som erbjöd allt jag kunde önska. Jag tackade glatt ja till en kopp te. Sekunden efteråt, när den vänliga damen i sakta mak gick in i husvagnen och frågade om det skulle vara med mjölk eller socker, ångrade jag mig. Det kan inte hjälpas, när min tävlingsinstinkt har vaknat går den inte att stoppa och det här skulle ju ta flera minuter insåg jag. Ändrade min beställning till en mugg vatten och stressade den stackars äldre man som försökte hjälpa mig med dunken så att han välte ut allt på marken. Några sekunder senare var jag på väg igen, med mer karamellkaka och banan i handen. Perfekt! Och ingen tjej i sikte bakom mig. Nu skulle det bli flack löpning i några kilometer och jag gruvade mig för det, trots att jag visste att den gamla järnvägsvallen gick genom vacker skog och längs River Greta. Vackra omgivningar hjälpte liksom inte längre och det krävdes rätt mycket övertalning för att få benen att hålla igång i någon sorts långsam jogg. Försökte le och säga något uppmuntrande till en löpare jag passerade men fick bara en sned blick tillbaka, inte bara jag som var trött uppenbarligen! Äntligen vek den breda stigen av upp mot Latrigg och näst sista kontrollen. Äntligen fick jag gå lite men glädjen var kortvarig för det var lite för flackt för att gå hela vägen. Bara att bita ihop och köra på, då jag var säker på att tjejerna bakom närmande sig nu när jag var så långsam. Plötsligt svepte molnen in med en riktig regnskur igen och den här gången blev jag nästan sur, dålig tajming när jag snart skulle upp på banans sista topp, Skiddaw! Jag och Niklas har varit upp på Skiddaw två gånger tidigare, från två olika håll, men nu skulle vi få prova en ny längre väg runt massivet och med en brantare klättring till toppen.

Först skulle jag bara ta mig förbi Latrigg och fylla på vatten. Drack ur de sista dropparna strax före kontrollen och hade ryggan i famnen och vätskeblåsan halvvägs ur när jag kom fram. Funktionärerna skrattade glatt åt min iver men här var det snabb service och blåsan var snart fylld. Samtidigt ser jag till min stora förvåning Niklas framför mig. Niklas! Vad gjorde han här? Han skulle ju vara långt framför. Han såg lika förvånad ut han, men glad! Överlycklig berättade jag om hur bra det hade gått och att jag hade kunnat springa smärtfritt hela vägen. Bakom mig hörde jag en annan bekant röst ropa mitt namn med engelsk brytning. Det var vår goda vän Stuart från GL3D, funktionären som lånade ut sin enorma temugg för att han tyckte min var på tok för liten. En annan dag hade jag gärna stannat och pratat men inte idag, det blev ett snabbt Hej, vad kul att se dig, innan jag lämnade kontrollen. Niklas var snart ikapp och jag fick en kort resumé. Han och Henrik hade hållit ihop större delen av loppet och Henrik var bara någon minut före nu. De hade hållit ett bra tempo och allt hade flutit på fram till Clough Head där klungan de sprang i hade sprungit strax nedanför toppen utan att stämpla vid kontrollen. Niklas och Henrik hade vänt tillbaka upp och letat men inte hittat den och strax därpå mött en löpare som påstod att den ändå inte fungerade. Där tappade de minst tio minuter men kanske framför allt flytet och fokusen på löpningen. Några minuter extra hade de spenderat på matkontrollen för att försäkra sig om att inte bli diskade. Det visade sig efteråt att väldigt många hade missat Clough Headkontrollen och ingen blev diskad. Med facit i hand borde de haft en funktionär även där och gjort kontrollen mer synlig. Som det var nu hade ju en del löpare uppenbarligen struntat i att passera toppen. Det gjorde nog inte många minuters skillnad men några höjdmeter slapp de i alla fall.

Åter till tävlingen. Banan följde nu Cumbria Way, en smal stig runt Skiddawmassivets östra vägg. Regnet avtog, molnen skingrades och vi bjöds på en fantastiskt vacker utsikt ner i dalen och Glenderaterra Beck. Stigen i sig var mer som en bäck men hyfsat lättsprungen där den var flack. Jag hade bestämt mig för att inte springa uppför något mer och även på flacken gick det långsamt. Niklas var uppenbart piggare men höll mig ändå sällskap bitvis. Han hann förstås med att fota också! Henrik var strax framför hela vägen runt till foten av Skiddaw, där passerade vi honom när han stannade till en kort stund. Fick av funktionären höra att jag fortfarande var tredje dam. Vågade inte tro på det riktigt och sa till Niklas att jag var typ fjärde dam. Nu var jag rejält trött. Även om vägen runt hade gett oss några höjdmeter hade vi tappat hundra sista biten ner till vändpunkten och nu hade vi knappt 500 m upp till toppen av Skiddaw som når 950 m ö h. Underlaget växlade mellan sugande blött gräs, löst grus och vassa stenar.

141009zzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzz

Det gick väldigt segt för mig nu men jag var fortfarande bara glad! Jag hade Niklas framför mig. Han varvade lite snabbare gång med att fota och vänta in mig. Han tappade förstås flera minuter på det och jag försökte få honom att köra på själv men han var så snäll och gjorde mig sällskap istället. Sista biten upp är lite stenigare och flackare så här gick det äntligen lite lättare och snart var vi framme vid kontrollen på toppen av Skiddaw. Här blåste det stormbyar och jag var glad att vi skulle ner direkt igen, dessutom med vinden i ryggen. Funktionären på toppen hade det värre, ännu en hjälte som stod ute i regn, hagel och rusk hela dagen för alla löpares skull! Jag visste redan innan att det skulle bli plågsamt utför, framsida lår värkte och det var uppenbart att det var de som led mest av det ofrivilliga träningsuppehållet. Nu sprang i alla fall Niklas i förväg, han är ju även i vanliga fall snabbare utför, och det var härligt att se honom dansa nerför den branta stigen. Jag följde efter, något mindre graciöst och småskrattande åt mig själv. Och vad är väl 850 höjdmeter nerför på det stora hela?

141009zzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzz 141009zzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Alla klättringar var avklarade, bara nerför och en kort bit med flack löpning genom Keswick och vidare till målet. Vi skulle passera kontrollen på Latrigg igen och den dök oväntat snabbt upp inom synhåll och strax var jag där. Hejade på Stuart igen och kunde inte låta bli att vända mig om. Skymtade en röd jacka som kom i full fart bakom. Jag fick hjärtat i halsgropen. Tusan också, var fjärdedamen ikapp nu? Eller kunde jag ha sån tur att det var någon annan? Bet ihop och försökte sträcka ut benen lite längre men det gick ändå frustrerande långsamt. Latrigg är åtminstone mindre brant än Skiddaw och här var det dessutom gott om vandrare som hejade glatt på oss löpare vilket gav extra energi. Jag kände det stora leendet återvända och hejade lika glatt tillbaka. En kille i röd jacka for förbi och jag kunde andas ut lite men vågade inte slappna av helt, hade ju ingen aning om hur fort tjejerna bakom mig sprang. Vid sista lilla motlutet över River Greta tvingade jag mig att fortsätta springa och sen var det plötsligt bara någon kilometer genom pittoreska Keswick fram till målgången i Crow Park. Var och varannan människa hejade och peppade när jag i komiskt långsam jogg tog mig de sista metrarna över torget, runt hörnet vid George Fischer, genom gångtunneln, längs med parken och så äntligen in i på upploppet och in i mål. Helt slut och fantastiskt glad kastade jag mig om halsen på Torkel (stackaren, han var närmast, dessutom nyduschad och ren) och sen min kära Niklas som hade gått i mål tre minuter tidigare. Gratulerade de andra runt omkring som jag kände igen utifrån banan och strax därefter kom fjärde dam i mål, drygt fem minuter efter mig. Hon var jätteirriterad och hade nog hemskt gärna haft min tredjeplats. Arrangörerna hade slarvat bort hennes dropbag på den kontroll jag passerade henne och det hade kostat henne ungefär lika mycket tid som jag slog henne med. Sen kom Henrik i mål med en glad segergest. Helt otroligt att vi var så jämna alla tre, i mål på drygt elva timmar med bara tio minuters mellanrum efter 77 km och 3700 positiva höjdmeter! Att vi dessutom hade gjort riktigt bra tider var uppenbart även om det inte fanns någon resultatlista än. Jag hade förväntat mig typ fyra timmar till ute på banan och att gå i mål i mörker men det var väldigt skönt att slippa det! Att Torkel redan var ombytt berodde tyvärr på att han hade gjort illa höften i ett fall på väg upp till Helvellyn och fått lov att bryta men han var nöjd ändå med den häftiga starten och bra känsla så länge han sprang.

141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141009zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141012zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Jag började stelna till och efter att vi firat med varsin god kopp kaffe i strålande solsken tackade vi för oss och stapplade långsamt tillbaka till våra B&B. Jag och Niklas klämde ner oss båda två i badkaret och lät det ångande varma vattnet tina upp kalla händer och fötter och få ömmande muskler att slappna av. Det blev middag i sängen, riktigt flottiga och goda Fish ‘n chips, medan vi återupplevde vår dag och jämförde våra upplevelser över bergen. När resultatlistan publicerades och vi såg att Niklas vunnit klassen herrar 50 och jag damer 40 blev vi om möjligt ännu lite gladare! Efter en natt utan särskilt mycket sömn, med värkande muskler, sendrag och kurrande magar, njöt vi av en rejäl engelsk frukost innan vi begav oss till prisutdelningen. Det var ett dignande prisbord och vi förärades varsin vacker Lakeland sten, monterad och med plakett, men det bästa var att det var fellrunninglegenden Billy Bland som var prisutdelare. Denna ödmjuka man har sprungit Bob Graham Round på otroliga 13 tim 53 min (vilket förstås är rekordet) och det var en stor ära att få skaka hand med honom. Och jag har nog sällan sett Niklas så glad som när han stod bredvid Billy, vilken perfekt avslutning på tävlingen!

141010zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
141011zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz 141008_z_karta