Jul 082014
 

170700aBob Graham Round (BGR): 42 bergstoppar i Lake District, 106 kilometer och 8200 höjdmeter som ska avverkas på max 24 timmar. Kan det vara något? Är det ens möjligt för en normalbegåvad terränglöpare från Sverige? Som kuriosa kan nämnas att ultralegenden Scott Jurek genomförde BGR den 14 april i år och skrev då följande på sin FB-sida:

We cut it real close in the end with only 16 minutes to spare, but we did it! 23:44 for the Bob Graham Round. Quite possibly one of the most difficult courses I have done in my life! Over 28,000 feet of climbing in 65 miles.

BGR är ingen tävling. Inte heller är det en uppmärkt led eller lättsprungen stig. Men med mycket mängd och framförallt backe i benen, karta och kompass, pannben och stort ett hjärta är det bara ge sig ut på ”rundan” värd att minnas som ett löpäventyr av klass. Om du nu gillar berg, tystnad och omväxlande väder vill säga!

Sedan jag läste Richard Askwiths bok Feet in the Clouds och hans parallella berättelse om sin besatthet av Bob Graham Round förra våren samt dreglat över fotografiska vyer från Lake District i magazinet Trail Running de senaste åren har jag alltmer snöat in på de engelska bergen. Varför låta våta drömmar vara just drömmar? Varför inte förverkliga dem? Även om det handlar mer om regnvåta drömmar. Nå, detta med Bob Graham Round har dock fått mogna fram och jag har medvetet haft en långsiktig plan. För Richard Askwith tog det fyra försök innan han lyckades genomföra BGR under 24 timmar. Varför ha bråttom? Bättre att vara seriös och metodisk i sina förberedelser. Så är det i alla fall för mig när jag väl går in för något fullt ut. Tålmodig målmedvetenhet. Nå, till saken. Innan jag ens fattade ett beslut att en gång göra ett seriöst och helhjärtat försök på BGR behövde ”rundan” självklart rekas. Inför bergsultran GL3D på tre dagar den gångna våren bestämde jag mig tidigt att stanna kvar i Lake District i ytterligare 5-6 dagar för att vandra BGR. Föga anade jag väl då, förra hösten, att jag skulle få sällskap av en vacker själsfrände vid namn Kerstin. Vi sprang tillsammans under hela vintern och våren, framför allt ultrapass på Sörmlandsleden och Bruksleden. Väl samkörda gjorde vi bra ifrån oss på GL3D och Kerstin sprang dessutom hem segern bland damerna i elitklassen. Mer om det storslagna äventyret kan ni läsa i ett tidigare inlägg. Nåväl, tanken var att vi skulle vandra BGR efter GL3D, men med 13 respektive 16 kg packning på ryggen utbrast vi i ett långt skrattanfall redan under första klättringen, den lilla branta enkla klättringen upp mot High Snab Bank. Nä, att vandra BGR med ”tung” packning var inte alls vår grej insåg vi då och där. Vi vandrade istället tillbaka till Keswick och rekade således av sista milen av BGR (om man väljer att springa rundan medsols). Dagen efter den insikten sprang vi första etappen medsols (fast omvänt) i värsta regnet och blåsten. Lärorikt att testa regnkläder och navigering. Sträckan Threlkeld-Blencathra-Great Calva-Skiddaw-Keswick på 20 km tog oss strax över fyra timmar att avverka, vilket också är hålltiden för nämnda sträcka. Efter ytterligare ett par dagar checkade vi även av terrängen på Helvellyn. Även där under tuffa väderförhållanden. Trots detta fick både Kerstin och jag mersmak och drömmen om ett framtida BGR-försök tog form och planer realiserades. Ett uns av besatthet eller målmedveten dårskap hade sakta slagit rot.

En vecka efter hemkomsten från England i maj blev vi märkligt nog sjuka båda två samtidigt. Det blev en veckas kurering hemma hos Kerstin och hennes nyinköpta hus med skönaste uterummet. Där smidde vi planer för vår gemensamma semestervecka #27. Vi hade sedan tidigare planerat för Lake District, men sedan ändrat till löpäventyr i Åre, för att ändra tillbaka till Lake District och boka flyg. Siktet var inställt på att springa hela BGR, men uppdelat på två dagar för att kunna reka i lugn och ro med en natts sömn. Vi la upp en flexibel plan och bestämde oss för att bara ha med det absolut nödvändigaste och obligatoriska för ett löpäventyr i bergen över flera dagar. Vi reste i våra löparkläder. Kerstins packning/löparrygga vägde 3 kg och min 4,2!

Vi kom fram till Keswick på lördag kväll den 28 juni och vi tog in på samma B&B som vi bodde på i maj. Väderprognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att springa BGR på måndag och tisdag (30/6–1/7). Vi sprang förstås i bergen även dagen innan på söndagen och efteråt på torsdag och fredag, men de äventyren är föremål för ett separat inlägg senare.

Och precis som författandet av storyn om GL3D delar vi båda på den glädjefulla bördan även denna gång. Dag 1 är skriven av Kerstin medan jag plitat ihop orden för dag 2. Samtliga foton är tagna av oss båda. Håll till godo!

Kort fakta om Bob Graham Round
170700bGenomfördes första gången 1932 av Bob Graham. Egentligen hade han planerat att göra ”rundan” redan 1931, men fick ställa in äventyret på grund av yttersta dåliga väderförhållanden. Enligt initierade källor ingick inte Great Calva i den ursprungliga planen, men eftersom antalet toppar skulle motsvara Bobs ålder, slängde han in Great Calva till genomförandet 1932. Berget är inte särskilt brant eller högt (690m), men underlaget på båda sidor är grymt jobbigt med ljung och sumpig myrmark.

Märkligt nog dröjde det hela 28 år tills någon klarade rundan under 24 timmar, men det berodde snarare på att bedriften föll i glömska. Sedan 1960 har en mängd löpare genomfört BGR och till och med 2013 är totalt 1848 personer inregistrerade i Bob Graham 24 Hour Club. Långt fler har dock genomfört rundan, utan avsikt att bli medlemmar i nämnda club, då de har en del krångliga verifieringskrav.

Sedan finns flera varianter av Bob Graham Round. Den klassiska är på 42 specifika toppar, men under årens lopp har antalet utökats. Det finns dock två kriterier som ska uppfyllas: 1) topparna måste vara över 2000ft och 2) genomförandet ska göras under 24 timmar. Rekordet på flest toppar inom 24 timmar hålls av Mark Hartell med det imponerande antalet av 77 toppar. Snabbaste tiden för den klassiska BGR på 42 toppar hålls fortfarande av Billy Bland på tiden 13:52, ett rekord som stått sig i 32 år!

Den vetgirige hittar mer information eller källor till mer information på följande webbsida

Här kan ni ladda ner våra GPS-filer: Dag 1 i tcx-format eller gpx-format och Dag 2 i tcx-format eller gpx-format.

Den som vill springa/vandra delar eller hela BGR bör införskaffa följande oumbärliga karta, med delsträckor, hålltider och användbara tips infällda längs sträckningen, vattentålig och i skala 1:40.000:

170700c

Dag 1 (skrivet av Kerstin) – 21 toppar (Skiddaw till Harrison Stickle), 54,91 km, c. 4000 hm, 11 timmar och 42 minuter
140630aKlockan ringde strax före sex på måndagmorgonen och det var inga problem att komma ur sängen. Strax var frukosten uppdukad på rummet och ett rejält lass yoghurt toppat med blåbär, banan och nötter sköljdes ned med ett par koppar kaffe. Löparryggorna packades snabbt och det lilla av vår packning som inte skulle med på BGR fick plats i en plastpåse som vår värd Michael tog hand om. Förväntansfulla promenerade vi ner till Moot Hall, den klassiska startpunkten på torget mitt i Keswick, och ganska precis klockan sju startade vi klockorna och gav oss av längs de smala gatorna. Vi valde att springa medsols, precis som Bob Graham gjorde för 82 år sedan, så efter någon kilometers asfaltslöpning började den långa klättringen på 900 höjdmeter upp till toppen på Skiddaw. Det här är en välanvänd vandringsled och stenlagt nästan hela vägen upp, men stigningen tar ändå på krafterna och det kändes redan att söndagens nöjeslöpning runt Helvellyn kanske inte varit den smartaste förberedelsen liksom backtävlingen i Surahammar två dagar tidigare inte heller var helt optimalt.

Första etappen medsols bjuder bara på tre toppar men med ganska långa löpsträckor mellan och beräknas klaras av på fyra timmar. Bara upp och ner för Skiddaw tog oss två timmar men då stannade vi också ett antal gånger och njöt av utsikten, fotograferade och gottade oss i det fantastiska vädret – strålande sol, i stort sett vindstilla och runt 20 grader varmt. Utförslöpan ner mot Great Calva var lättlöpt och stigen upp i stort sett torr och väl synlig så andra toppen var snabbt passerad. På vägen upp stötte vi upp två flockar med moripor, en av de få fågelarter som Niklas faktiskt aldrig sett tidigare, vilket var extra kul! Brant löpning följde ner i dalen och dammet yrde runt fötterna innan vi var nere i ljungsnåren som kantar Wiley ghyll och River Caldew. Några rivsår senare vadade vi över den senare och passade på att dricka av det friska goda vattnet. Uppför igen, via Mungrisdale common till Blencathra. Lång och flack stigning från det här hållet men vi visste att det väntade häftiga klippbranter på sydsidan och efter att toppen passerats uppfylldes våra förväntningar till fullo. Här kravlade vi oss upp i regnet på alla fyra på såphala klippor i maj och nu kunde vi springa/klättra/studsa nerför! Utsikten fantastisk och bergssidorna bitvis svindlande branta bara någon decimeter från stigen. För min del blev nedfarten en av de häftigaste upplevelserna under dessa dygn. Det vill säga skräckblandad förtjusning i de brantaste passagerna som gav gåshud och magen bubblande av glädje där det var mer springbart. Nästan lika glädjande var att första etappen nu var avverkad och en kaffepaus i Threlkeld väntade. Sällan har kaffe smakat så gott!

Så här långt låg vi exakt i fas med tidsschemat men så var vi ju i kända marker och hade inte behövt ödsla någon tid på att fundera över vägen. Från och med Threlkeld fick vi börja orientera själva. BGR är ju inte markerad någonstans och även om den på några ställen följer breda stenlagda stigar så dominerar ändå löpning genom stiglös terräng och knappt skönjbara stigar genom svårsprungna fält av ljung och ormbunkar, stora fält av stenblock, sumpiga grässlänter och läskigt branta stenrösen. Etapp två börjar med en stigning på knappt 600 meter upp på Clough Head och inte mycket av dess norra sida erbjöd någon upptrampad stig men med så bra sikt var det lätt att bara köra rakt upp och undvika de värsta stenfälten. Efter Clough Head följer ”The Dodds”, fyra toppar (varav tre räknas) med bara något hundratals meters höjdskillnad så dessa plockades i rask följd. En mindre energidipp hos Niklas avhjälptes snabbt med några extra nötcreme. BGR fortsätter sedan vidare längs denna fantastiska bergskedja med ytterligare sex toppar (plus några som inte räknas) varav Helvellyn är högst med sina 950 meter. Relativt flacka utförslöpor och inga särskilt jobbiga stigningar men timmarna går och det känns i benen efter sisådär sex timmars löpning och 14 toppar. En liten orienteringsmiss vid Dollywaggon Pike vägdes upp av att vi fick se några vackra ringtrastar utanför dess brant stup på nordsidan. Från Dollywaggon har man två vägar att välja på för att ta sig upp på Fairfield. Vi tyckte att brant rakt upp lät bäst – ända tills vi kommit ner så långt mot Grisedale Tarn att vi såg precis hur brant det skulle bli.

För första gången för dagen lät jag mig känna efter hur trött jag faktiskt var och plötsligt kände jag att jag inte ville upp för den där toppen! Det alternativet fanns förstås inte och vi var i alla fall ense om ett snabbt vägbyte då det fick bli en liten extra sväng längs med Grisedale Tarn och en stunds vilopaus sittande med lite energiintag innan vi tog oss an den branta steniga stigen upp. Inte mycket att fundera på, bara att sätta en fot framför den andra och långsamt, långsamt tog vi oss till toppen. 350 höjdmeter på en kilometer. Siffrorna kändes bekanta och på nervägen tycktes även de branta serpentinerna påminna mig om något. Vissa upplevelser försöker man ju förtränga och uppenbarligen var jag inte ensam om det för när jag till slut insåg att det var här vi hade gjort vårt ödesdigra misstag på GL3D:s andra dag och sprungit ner åt fel håll för att sammanbitet direkt få klättra precis samma väg tillbaka, så förnekade Niklas det helt bestämt. Efter en titt på kartan senare på kvällen fick han erkänna att jag hade haft rätt. Fairfield har två gånger fått oss lätt uppgivna men en dag ska det bli ändring på det. Visst måste man försöka vända motgång till medgång och jag har bestämt mig för att jag ska bli kompis med Fairfield!

Seat Sandal följde, klättringen upp gjorde mig på bättre humör för jag mindes hur vi flugit nerför här i maj och nu blev jag lite imponerad av att vi överhuvudtaget hade kunnat springa nerför med tanke på hur brant och stenig den smala stigen faktiskt var. Från toppen ska man enligt kartan gena rakt ner till Dunmail Raise men medan jag ville följa kartan ville Niklas ner till stigen längs Raise Beck istället, då han sprungit den tidigare. Motvilligt gick jag med på det men muttrade tyst för mig själv hela vägen ner och tyckte inte att stigen, när vi väl nådde den, var särskilt lätt att springa på. Vi lär aldrig få veta om det varit bättre eller sämre att springa rakt på, någon stig syntes inte till nerifrån och bergssidan täcktes av stenrösen och hav av ormbunkar, förmodligen inte så lättforcerat. Ytterligare rekning här vore nog inte helt fel.

Etapp två var avklarad men nu låg vi nästan 30 min efter tidsschemat och det mesta av den tiden hade vi lagt på Fairfield. Efter ett par minuters hämta-andan-paus nere vid Dunmail Raise startade klättringen upp mot Steel Fell, i sig inget högt berg men 350 höjdmeter och brant klättring i halt gräs var inte direkt lockande. Något stärkta av de imponerade orden från en vandrare som frågade efter närmaste busshållplats hittade vi i alla fall en diskret liten stig och tog oss upp till toppen. Bara fem toppar kvar nu och till Calf Crag var det lättsprunget, mjukt och skönt som omväxling! Därefter får man välja väg igen, Sergeant man eller High Raise först. Eftersom vi hamnade lite långt söderut ner till Mere Beck var valet enkelt och vi fyllde på rejält med vatten inför klättringen upp till Sergeant man. Den här toppen tog vi från andra hållet på GL3D och tyckte oss känna igen, men ändå stannade vi på fel ställe. Lätt förvirrade av två små tjärnar som i förhållande till toppen låg fel på kartan sprang vi ändå vidare till High Raise innan Niklas insåg var vi hade hamnat fel. Det blev till att vackert springa tillbaka och upp på rätt topp. Ingen höjdskillnad att tala om men den extra kilometern kändes rätt onödig. Skönt nog följde lätt nerförsbacke till Thunacar Knott och så vips var vi uppe på dagens sista, Harrison Stickle. Det kändes fantastiskt! Halva sträckan och 21 toppar avklarade på 11 timmar och 42 minuter. Visserligen närapå en och en halv timme utanför tidsramen men utan större missöden eller stukade fötter och tidsangivelserna är ändå beräknade efter en 23 timmars runda.

Nu var vi ännu inte riktigt färdiga med dagens löpning. Vårt boende vid idylliska Stickle Barn låg bara 2.5 km bort men tyvärr också 650 m nedanför oss. Vi tog det lugnt nerför genom en vacker ravin med en vilt forsande vatten vid sidan om stigen och väl nere var det fantastiskt skönt att få duscha och byta till torrt och rent. Att sedan få sjunka ner i en skön soffa i Stickle Barns lantliga restaurang och avnjuta en välsmakande hamburgare med delikat sallad och gigantiska pommes var sagolikt välkommet. Jag frös trots den varma natten och föll, med dubbla täcken och rätt utmattad, snabbt ned i djup drömlös sömn.

140630b 140630c 140630d 140630e 140630f 140630g 140630gg
140630h 140630i 140630j 140630jj 140630k 140630l 140630m 140630n 140630o 140630p 140630q 140630r 140630s 140630t 140630u 140630v 140630w 140630x 140630xx 140630y 140630z
140630zz 140630zzz
140630zzzz

Dag 2 (skrivet av Niklas) – 21 toppar (Pike O’ Stickle till Robinson), 53,88 km, c. 4200 hm, 13 timmar
140701aVi vaknade strax innan åtta på tisdag morgon. Trots att min kropp vilat på metallspiraler i världens sämsta resårmadrass jag någonsin upplevt hade jag sovit bra. Kerstin hade sovit som en prinsessa i överslafen på en betydligt skönare madrass. Kände mig vederkvickt till sinnet och var bara småstel i benen. Gårdagens fantastiska Stickleburgare och runt nio timmars sömn hade gjort mig gott. Det är märkligt, men under de flerdagars jag genomfört det senaste året är det alltid på dag två eller tre som kroppen presterat bäst, som om min kropp behöver en dag på sig för att komma i form. När vi kom ut i solen som sken från en azurblå himmel visste jag intuitivt att detta skulle bli en minnesvärd dag med för mig helt oprövade stigar. Vi avnjöt en lång engelsk frukost som vi rundade av med cappuchino och latte. Vi firade ju fem månader som stigförälskat par!

I och med gårdagens energidippar hade jag slukat mer energi än beräknat och hade bara en flapjack kvar. Mycket oroväckande. Det var med stor lättnad som jag upptäckte att frukoststället hade hemgjorda flapjacks och mars bars!

Strax efter nio var vi redo för den lååånga branta klättringen upp till stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’Stickle på 650 meters höjd. Vi avnjöt en sjungande gärdsmyg som exponerade sig vackert på en staketstolpe. Redan efter 300 meters klättring insåg vi att denna dag – om vädergudarna inte ville annat – skulle bli tuff, vad gäller sol och hetta. Det var heller ingen fläktande vind att tala om. Svetten dröp. Om vädret fortsatte på detta vis skulle sträckan mellan Wasdale och Honister bli riktigt tuff, då vi inte skulle korsa en enda bäck längs vår väg. Nå, vi var inte där ännu. Det är här och nu som gäller. Inte måla upp sådant som ännu inte inträffat. Vi tog en kort paus på en fin avsats och njöt av utsikten över Great Langdale.

När vi väl var uppe vid stigkorsningen mellan Harrison Stickle och Pike O’ Stickle nollställde vi klockor och tryckte igång dem samtidigt som vi lät benen löpa stigen fram till dagens första topp, Pike O’ Stickle. Vi träffade ett par som var ute och vandrade med sin goa hund. Det hör liksom till att man hejar och slänger några ord med dem man möter. Och alla tycks äga en välmående och väluppfostrad hund. Fin utsikt från toppen och vi tog ut kursen för nästa topp, Rossett Pike. Löpningen över Martcrag Moors myrmarker var både skön och vacker. Dalgången nedanför var fantastiskt vacker med rader av små kullar, som påminde om de man ser på sibiriska tundran. Vi mötte ett par grupper med vandrare när vi körde på skrå ner mot bäckravinen, där vi stannade och drack, för att spara på vår egen vätska. Vi hittade stigen eller snarare antydan till stig upp mot Black Crags. Rossett Pike var en medioker topp, men utsiken ner i dalen mellan Loft Crag och Bowfell var läcker. Därefter blev det en brant diagonal klättring upp mot Bowfell på 903 meters höjd. Flera gånger kom jag att tänka på Väggen i Sälen. Man tog ett steg för att plötsligt stå och svaja för ett ögonblick innan man hittade tyngdpunkten i förhållande till lutningen.

Att springa i berg är en slags paradoxal upplevelse. Omgivningarna i sig är rätt händelselösa och orörliga, förutom växlingar i väder och porlande bäckar samt ljudet av sjungande fåglar. Händelsen och upplevelsen ligger snarare inombords, men väcks av det utanförliggande. Min kropp och dess sinnen tar in intrycken och rörelsen framåt över det varierade underlaget absorberas av kroppen, stärker den och tar lärdom. I grunden en väldigt enkel och primitiv känsla. Det är först nu i skrivande stund jag har tid att reflektera och analysera. Där och då är det bara här och nu som gäller och ständig fokus på att läsa av stigen framför en, om än bara en imaginär stig som flyter ovanpå stenar, klippblock, gräs och myrmarker. Stimulerande, även om jag inte tänker mycket när jag springer. När jag gör det och låter tankarna vandra, ja, då är det bara en tidsfråga till jag snubblar. Att springa i berg är att låta sig hänföras. Att suga in de storslagna vyerna. Att inom sig förnimma ens nedärvda ursprung. Det enkla i att transportera sig långt och länge och känna glädjen i att verkligen kunna göra det, fast det är jobbigt. Det är vid dessa tillfällen jag mår som allra bäst, ja, när jag är i kontakt med min omgivning och med mig själv.

Som sagt, det är inte mycket som händer, men ändå något. Framåt. Sträckan mellan Bowfell och Wasdale karaktäriseras av en sak och det är sten. Sten, sten och åter sten. Bowfell, Esk Pike, Great End, Ill Crag, Broad Crag, Scafell Pike och Scafell var alla otroligt steniga, men ändå så olika steniga. Bowfell med sina stenfält, Great End med sina stenbumlingar täckta av gröna lavar, Broad Crag med sina klippblock och så Scafell Pike med sina stenklossar. Jo, jag skriver stenklossar, för stenarna var formade som klossar. Och så alla dessa människor på Scafell Pike. Av förståeliga skäl. Toppen är för dem vad Kebenekaise är för oss svenskar. Högsta toppen liksom.

Som vi längtat efter att få uppleva Scafell. Kanske inte så mycket själva Scafell Pike, utan snarare den intilliggande toppen Scafell och dess beryktade passage Broad Stand. Det var fantastiskt spännande att få se Broad Stand på nära håll, men att ta sig an denna genväg upp till Scafell utan guidad hjälp och/eller rep var inte alls något som lockade, trots torrt underlag och ingen vind. Hellre tar man omvägen via Foxes Tarn och förlorar 10-15 minuter än att riskera att förlora livet. Sagt och gjort, vi tog en utförslöpa längs Scafells ostsida ner till bäckravinen som ledde upp till lilla Foxes Tarn. Här fick Kerstin en energidipp och vi satte oss på en härlig gräsbevuxen avsats och njöt av utsikten medan vi intog energi. Vi fortsatte sedan klättringen upp till Scafell, vars topp inte hör till de mest spektaktulära, men det är snarare vägen som är det. Därefter var det bara en lååång utförslöpa ned till Wasdale. Den sista korta men ack så branta biten var rätt marig med lös scree i vilken man lätt gled utför i, vilket är rätt obehagligt. Det tog sin tid, men ner kom vi. Kerstin körde rutchbane-varianten på ändan i gräset. Nere i dalen var det hett som tusan och till slut kom vi till campingen. Vi blev riktigt nedslagna då den lilla campingbutiken visade sig vara stängd mellan 11 och 17. Shit! Men vi hade bara hunnit deppa en minut när en man på gräsklippare kom åkande. Han stannade och frågade om vi ville handla? Jaaaa, sa vi unisont och sken ikapp med solen ovanför. Han öppnade och vi handlade som aldrig förr: kaffe, glass, dricka, juice och flapjacks! Som en skänk från ovan. Vi njöt i solen. Fyllde på med vatten, för det skulle bli ont om den varan framöver.

På BGR-kartan står följande att läsa vid Wasdale: ”There is NO easy way out of Wasdale!”, vilket gör sig gällande oavsett man springer med- eller motsols. Det blev en tuff klättring uppför Yewbarrow. Men som alltid, det är bara tålamod som gäller och en fot framför den andra och bara upprepa detta tills man är uppe. Den så kallade stigen ner för Stirrup Crag var lite scary och i klass med Blencathra. Bara att ha fokus på var man sätter fötterna och inte göra något överilat. Vi stannade till vid Red Pike (topp 32 i ordningen) och njöt av den storslagna vyn med de kommande topparna Pillar, Kirk Fell och Great Gable. Vi fortsatte vår väg längs kammen innan vi vek av stiglöst mot Scoat Fell med sina 843 meter. Det lustiga är att denna topp inte ingår i BGR, men väl den läckra bakomliggande toppen Steeple med sina 819 meter. Tror Bob Graham hade sinne för humor. Hursomhelst blev Steeple en mycket positiv överraskning och på vindlande stig sprang vi fram och tillbaka innan vi fortsatte mot Pillar. Gårdagen hade varit tuff för mig med flera svackor och energidippar och idag var det istället Kerstins tur medan jag kände mig stark och fräsch. Märkligt hur det kan bli. Sträckan mellan Wasdale och Honister blev en tuff prövning för Kerstin, ja, för oss båda och en balansgång beträffande humörsvängningar.

Innan klättringen upp mot Kirk Fell bestämde vi oss för att lämna stigen och ta en omväg via en bäck för att dricka och fylla på med vätska. Vi tappade en del höjdmeter, men annars blev det inte mycket till omväg då vi hittade en gammal fårstig rätt upp längs bäckravinen och vi kom nästan rakt på Kirk Fell. Därefter blev det en lång utförslöpa på mot den märkligt formade bergstoppen Great Gable. Klättringen upp på stengrusstig var tuff, särskilt som det var hett som tusan, solen låg på och närmast vindstilla. I samma veva tittade jag på klockan och kunde konstatera att vi avverkat 30 km på drygt 9 timmar. Då förstår man att terrängen inte erbjuder en dans på rosor! På toppen njöt vi av utsikten och stoppade i oss energi, innan vi fortsatte utför bland klippor och sten. Kerstin hade det motigt under klättringen uppför Green Gable. Men sedan blev det skön löpning hela vägen ner till Honister och Kerstin piggnade till. Solen började sänka sig märkbart och det blev efterlängtat svalare.

Väl nere i den lilla hålan Honister var bäckarna uttorkade. Cafét var stängt liksom YHA-vandrarhemmet. Snacka spökhåla. Jag såg att det stod en bil vid en fallfärdig hydda, så jag knackade på den tunna plywood-dörren, varvid en man öppnade och jag frågade om vi kunde fylla på vatten. På bruten engelska förklarade han att kranvattnet tyvärr var värdelöst. Han försvann in i huset och kom tillbaka med två kalla flaskor med bubbelvatten och gav oss. Vi blev överlyckliga och överöste honom med välsignelser och hela ordförrådet med synonymer för tacksamhet! Vi tog en paus. Stoppade i oss energi och bytte till långärmad merino, nu när det började skymma och förväntades bli kyligare.

Nu återstod en lång klättring upp till Dale Head på 753 meters höjd och sista etappen med de tre resterande bergstopparna. Vi var båda trötta, men samtidigt fyllda av något, något som är svårt att beskriva med ord eller ens förstå. Det är bara att flyta med liksom. Själv fylldes jag till bredden av de vackra vyerna. Det varma släpljuset som färgade topparna röda, med topparna i väster sköt upp som knivskarpa mörka silhuetter. Nyansskiftningar i blått. Och så tystnaden. Det var magiskt helt enkelt. Och inte hade vi behövt byta till långärmat. Kvällen var så där skönt sommarljummen. Vi nådde till slut Dale Head, där vi stannade och njöt av utsikten och den nedgående solen. Sedan bar det av mot Hindscarth och därefter blev det skön gräslöpning utför innan det var dags för ”rundans” sista korta klättring mot sista toppen vid namnet Robinson. Väl där blev det pusskalas! Vi hade förvisso pussats på nästan varje topp och från GL3D hade vi tagit med oss traditionen att ge varandra en styrkande puss vid varje grind vi passerade igenom. Nu satte vi på oss pannlampa och det blev en grymt läcker och långa flack utförslöpa via High Snab Bank ned till Little Town i pannlampans sken. Därefter blev nio kilometer mördande tråkig asfaltsväg ända in till Keswick och tills vi slog händerna i stentrappan på Moot Hall!

Vilken sanslöst häftig rektur av Bob Graham Round! Vi landade på 24 timmar och 42 minuter effektiv gång-/löptid! Förutom övernattningen på Stickle Barn gjorde vi tre längre stopp där vi stängde av klockorna: Threlkeld, Wasdale och Honister. Innan vi gör ett seriöst försök nästa år kommer vi att göra en rektur-repris av sträckan mellan Dunmail Raise och Keswick. Vi kommer inte använda pacers, men väl energisupport på de sedvanliga fyra stoppen vid Threlkeld, Dunmail Raise, Wasdale och Honister.

Ett minnesvärt äventyr i bästa sällskapet! Tror knappt det finns ett bättre sätt att uppleva och upptäcka Lake District. Gå och springa med lätt packning är helt enkelt det ultimata sättet!

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

140701b 140701c 140701d 140701dd140701f
140701e 140701g 140701h 140701i 140701j 140701k 140701l 140701m 140701n 140701o 140701p 140701q 140701r 140701s 140701t 140701u 140701v 140701w 140701x 140701y 140701z 140701za 140701zb 140701zc 140701zd 140701ze 140701zf 140701zg 140701zh 140701zi 140701zj 140701zk 140701zl
140701zm_finalkarta