Jun 012014
 

140531aNu är det upp till bevis! När vi var på väg hem igår från ett dygns äventyr på Kullahalvön skrattade bara Kerstin och Bosse åt mig när jag kollade igenom bilder och sa att jag skulle skriva ihop en kort story om Kullamannen Ultra under söndagen. Förstår inte varför, men det kan kanske bero på att vi har olika uppfattningar om vad som är kort och långt. Nå, nu sitter jag i alla fall i solen på balkongen med en latte och Arctic Monkeys i lurarna och har gett mig fan på att sammanfatta gårdagens ultratävling på Kullahalvön kortast möjligt! Ja, och för en gång skull handlade det faktiskt om ett race, åtminstone inledningsvis.

Fredag förmiddag. Blev upphämtad av Kerstin, Bosse och Amanda från Västerås. Det var lugnt på vägarna och mycket Englandssnack i bilen. Stackars Amanda. Lunch i Ödeshög. Vidare mot Ängelholm. Tick tack tick tack, minutrar blev till timmar och kilometrar till mil och efter glass samt frukostinhandling svängde vi in på parkeringen intill Rusthållargården i Arild kvart i fem. Vältajmat då föreläsningarna startade vid fem. Kullahalvön. Nostalgi och minnesbilder då jag skådat fågel en del på Kullen under mina 40 år som fågelskådare, dock inte under sommarhalvåret, utan främst under lågtryckspassager västerifrån på hösten i tålmodig väntan på vinddrivna havsfåglar. Men nu var det stigarna som väntade på mig!

Vi hämtade ut våra nummerlappar, nå, alla andra utom jag eftersom min var spårlöst borta. Jag tog det med ro och de fixade snart fram en ”blank” (#424) som de kopplade ihop med mitt namn. Kerstin och jag hoppade över första föreläsningen med Nathali Nilsson (”Nordsidan med ögonbindel”) och promenerade istället genom vackra Arild och njöt av det strålande vädret och havsutsikten. Väl uppe på Rusthållargården igen träffade vi en del löparvänner såsom det sköna Rockrunners-gänget, Jonas, Jocke, Rodde och några cybervänner från FB och Jogg.

140531b
140531c

Sedan lyssnade vi till Robert Lillhongas och hans kommande TV-serie ”Runners – the road to New York marathon”. En fejkad dokumentär. Sköna klipp och ord om löpning och löpare. Sedan dukades det upp en helt fantastisk buffé. Tog om tre gånger och avslutade med sex olika ostar, bröd och några tallrikar frukt. Grym laddning av sinne, mage och smaklökar inför lördagens utmaning. Sedan var det dags för Mikael Björk (stigarna.se) och Viktor Winterglöd (bonjourtrail.se) att dra av sin upplyftande genomgång ”Hej Stig”, vilken lockade fram många skratt varvat med hängande hakor och igenkännande nickningar. Vid halvniorycket var det så dags för oss att tänka på refrängen och bege oss till Lerberget och vårt lånade hus (tack Ulf och Ingar!). Det blev snabb uppackning och klädupplägg inför morgondagens äventyr. En kopp te, soffmys och sedan läggdags.

Upp och hoppa halv sex. Alla fyra inne i sin egen bubbla och frukosten var fåordig. Så är vi, löpare, när vi förbereder oss mentalt inför en tävling. Kanske inte alla, men många. In i bilen och iväg till tävlingscentret och därifrån busstransport till starten vid Råbocka camping i Ängelholm. Vi var där i god tid så det blev en hel del mingel och kaffe utanför den lokala campingaffären. En del nya ansikten och löpare som jag inte tidigare träffat IRL, Martin från WTRS, Camilla och Kenneth L för att nämna några. Det var skön stämning och vädret var perfekt med molntäckt himmel och runt 13 grader i luften. Bestämde mig för trailshirt och armvärmare. Dags att vandra till starten och lämna in överdragskläder. Strategier bollades och omvärderades konstant, men på det stora hela var det en avslappnad och gladlynt stämning. Mitt upplägg för denna typ av tävlingar där det snabbt smalnar av till en stig var som vanligt att att ställa mig längst fram, spurta, fixa en position för att slippa trängsel och sedan dra ner på tempot till vad dagsformen bjuder lämpligast. Strax över 430 sköningar var anmälda till ultran, men hur många som kom till start har jag ingen aning om (280 kom i alla fall i mål).

140531d 140531e 140531f 140531g

Klockan 09:14 var det nedräkning och en minut senare bar det av. Sagt och gjort blev det en snabb start. Drog jag på alldeles för snabbt? Plötsligt låg Tomas (Albinsson från Team Rockrunners) längst fram ensam, några meter efter honom fanns jag, sedan två till och så resten av det månghundrade lämmeltåget. När vi kom in i den ”småguppiga” fina tallskogen vid havet vände sig plötsligt Tomas om och sprang baklänges, tittade manande på oss och tycktes liksom ropa ”Kom igen nu då era trailfjollor!”. Efter en kilometer började jag sakta ner något och släppa förbi heta stiglöpare. Svanebo drog om och jag la mig sedan i rygg på honom ett par kilometer och resten av tätklungan. Jag var väl medveten om att det är lätt att förivra sig på de första 30 flacka ”lättsprungna” kilometerna fram till Arild. Nu var de väldigt varierat med fina strandtallskogsstigar, ren sand, stenstrand, grus, asfalt, högt gräs och strandängar. Tempot i början var riktigt högt och jag försökte sänka mitt till runt 4:30 och runt 15 km ytterligare till runt 4:40-45. Kerstin kom ikapp mig vid 11-12 km och vi körde mer eller mindre ihop hela vägen till 42-43 km. Vi hade tidigare bestämt att var och en springer i sitt eget tempo och har sitt upplägg, men det slutade ändå med att vi sprang ihop långa sträckor, just för att vi har samma tempo och är väldigt samkörda. Hur är oddsen att träffa en vacker själsfrände som för det första har löpning som gemensamt huvudintresse och därtill ligger på samma nivå som en själv? Mikroskopisk skulle jag vilja påstå! Mikroskopiskt och helt fantastisk på många plan!

140531h 140531i140531j 140531k 140531l 140531m

Nåväl, löpningen flöt på och det blev inte hejdlöst mycket fotograferande i och med farten fram till Arild. De 30 kilometerna fram till Arild kändes (med facit i hand) som en transportsträcka fram till själva äventyret, upplevelsen och till självaste kärnan och – i dubbel bemärkelse – höjdpunkten av tävlingen. Jag passerade 30 km på tiden 2:23 och jag reflekterade inte nämnvärt på vad det skulle ha för inverkan på de resterande 24 kilometerna. Den här tävlingen var bara en kul tävling, som oftast är fallet, så det var bara att pröva gränserna och utmana fysiken och skallen. Efter den fantastiska matkontrollen utanför Rusthållargårdens började så det kuperade äventyret. Fantastiskt att att få springa i de stora höga lummiga lövskogarna ute på självaste Kullen. Smolket i bägaren var väl att årets bansträckning ute på spetsen var betydligt snällare då arrangören inte fått tillstånd att dra banan ner till stranden, så stigningarna blev långt ifrån lika grymma som föregående år. Nå, stigarna och kupering bjöd i alla fall på en betydligt roligare (och tuffare) löpning jämfört med de tre första milen. Som sagt, Kerstin och jag höll ihop till tävlingscentret i Björkeröd vid 41 kilometer, sedan tappade Kerstin lite fart men vi körde på och låg hak i häl på ledande dam (Judith). Dessa sista 15 kilometer upplevde jag som de absolut läckraste och en bra bana är som ett välkomponerat musikstycke eller ett drama, man kan inte ta bort den långa hindersamma vägen fram till katharsis. Jag kommer aldrig glömma när jag i det fantastiska vädret kom ut på de betade branterna på Kullens spets med havet som fond, de härliga vindlande stigarna och så den branta klättringen upp till Kullens fyr och publiken däruppe som hejade fram varenda modig löpare som tog sig upp. Magiskt och minnesvärt!

140531n 140531o 140531p 140531q 140531r

Även om man sprang i det lummiga och skuggiga skogarna så var det varmt! Och enbart en enda vätskestation på de sista 15 kilometerna innan målgång var på tok för snålt! Jag hade förvisso sparat vattnet i mina 40-cl-flaskor till just slutet och tagit vätska (och buljong vid Rustagården) på samtliga kontroller. Jag försökte njuta så mycket som möjligt av de fina stigarna och tack vare dem liksom rolig och teknisk löpning höll jag modet uppe. Men när klockan visade 53 kilometer och jag förstod att det var mer än bara en kilometer kvar till mål blev det tufft mentalt. Anna (Eriksmo) som sprungit fel passerade förbi några kilometer tidigare och Mimmi (Kotka) kom ikapp en tredje gång och peppade mig rejält. Vattnet var slut, energin var slut och började tydligt ta slut även inombords. Jag hade gett mycket för en gel där och då, som en sista kick i röven in till målgång. Nå, det var bara att harva på. Och efter tre evighetslånga sista kilometer passerade jag igenom målportalen på 5:11 och 29:e plats. Sopslut. Bästa Alexandra (Hoff) slängde sig fram och vi kramade om varandra. Jocke tog några foton och Bosse stod i målfållan och väntade, ombytt, vilket gjorde mig paff. Men han hade känning i vristen efter en vurpa i engelska bergen (GL3D) och ville inte äventyra något inför Lavaredo Utratrail i Italien om en månad, så han klev av i Arild. Tomas och Peter (med stukad tå) var också där. Tomas hade också valt att kliva av på grund av känningar i ena vaden medan några av hans Rockrunner-kollegor presterade. Medan jag bälgade i mig vatten och sportdryck samtidigt som jag försökte ha en vettig konversation med Bosse såg jag Kerstin komma i mål, som fjärde dam och bara tre minuter efter mig, så nog är vi jämna alltid! Det blev kramkalas med Kerstin och hälsningar med Miranda, Rodde (som gjorde ett kanonlopp och kom in på 4:56 och en 18:e plats!) och sedan snack med Torgny, Tobbe, Jimmy och några andra i väntan på att Amanda skulle dundra in. Jag hann med två byttor god soppa och nybakat bröd innan hon gled in i mål på 5.40 med ett leende och till synes oförskämt fräsch!

Trots en bister bonus på två kilometer var det ett grymt trevligt lopp och jäkligt många goa människor. En fantastiskt tillställning som idag känns rejält i benen. Nu dröjer det – bortsett från Vätternrundan om två veckor – till i oktober innan nästa tävling, men fram tills dess väntar härliga löpäventyr i Lake District om en månad och Kungsleden i augusti. Så jag önskar er alla en skön sommar!

Så, vad tycker ni? Har jag lyckats skriva en kortfattad race rapport? Från det ena till det andra så fick jag in en ny fågelart på min löparartlista: kustlabb vid Rekekroken! Har nu totalt 157 fågelarter som är noterade under löpning!

140531s
140531z_karta

  11 kommentarer till “Kullamannen Ultra – en race rapport”

  1. Kul och ha träffats!! Bra skrivet och kul med en grymt bra tid!
    Vi ses i spåren!!

    /Christian

    • Tack Christian! Ja, det var kul att träffa dig och resten av TRR-gänget! Ja, det lär bli fler tillfällen att träffas på stigarna. Ha en fortsatt bra löpande sommar!

  2. Du lyckades absolut! Kul läsning och bra sprunget!

    /Glenn Alverus, IS Göta Trail

  3. Hej igen,

    Passade på att läsa mer om dig på din blogg – det är en fascinerande resa du gjort! Till nykterhet, imponerande löparprestationer och träffat Kerstin på bara några år – bara att lyfta på hatten och säga Grattis!

    Vi ses säkert på någon stig… Må så gott!

    /Glenn

    • Stort tack för dina ord Glenn!
      Ja, snart är det femårsjubileum utan en droppe alkhol och fem år med livskvalitet på hög höjd! Livets stigar är minst sagt slingrande, men absolut spännande, så länge det finns stigar tillbaka!

      Ja, jag hoppas att vi träffas på någon stig i framtiden! Tills den dagen dagen önskar jag dig allt gott!

      /Niklas

  4. Härlig racerappport, instämmer verkligen i beskrivningarna av denna halvön, har dock ej tävlat dä men väl tränat. Mkt vackert i naturreservatet. Skippar du jättelångt?

    • Tack Daniel!
      Ja, visst är det vackert på Kullahalvön! Dramatiskt och prunkande grön och så de pittoreska små fiskelägena utmed Skäldervikskusten.

      Nä, inget Jättelångt! för mig i år, då vi kör ett stort gemensamt trailmingel på Bruksleden nu på lördag, men lycka till om springer i år!

  5. En kort och fin sammanfattning, ändå är det långt ifrån att alla upplevelser får plats. Ses på lördag ute på stigarna igen !

    /Bosse

    • Tack Bosse! Ja, vi hade ett trevligt dygn tillsammans och visst är det så att många upplevelser inte är ämnade att omnämnas, utan bara att delas och minnas :-) Ska bli kul på lördag! Ses då!

  6. 333 startande herr + dam
    275 i mål (240 herr + 35 dam)
    58 bröt

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.