Maj 232014
 

140522aMycket vatten har runnit under broarna sedan vi sprang i mål i Pooley Bridge efter tre dagars fjällöpning i engelska Lake District. Många blommor har hunnit blomma och många fåglar har hunnit flyga från Sydeuropa till Sverige sedan senaste blogginlägget för snart två veckor sedan. Ja, jag har till och med hunnit bli förkyld med värsta rethostan i mannaminne, fast å andra sidan var det läge för välbehövlig löpvila. Var dock inte tillräckligt förkyld för att inte kunna styra upp traillägret i Kolmården med ETK och springa fantastiska stigar i bästa sällskapet och härligaste sommarvädret med läckra fågelmöten! Jag har ridit ut värsta hostan hemma hos Kerstin och hennes underbara hus i Västerås. Märkligt nog blev hon förkyld hon med. Vi har suttit i hennes härliga uterum och njutit som två ungdomliga pensionärer. Som på besök i framtiden. Nå, vi har smitt nya planer över koppar med latte och ingefärste. Vi har anmält oss till parklassen i Dragon’s Back och nu är det bara att komplettera meriterna med två äventyr fram till den 8 september då anmälan stängs, medan Kerstin har en garanterad plats. Den 30 september avslöjas så de 120 lyckliga deltagarna som blivit antagna till detta event med kultstatus som går av stapeln 22-26 juni 2015.

Nå, det råder ingen brist på äventyr för den som vill springa långt i läcker och tuff natur. Efter att vi klarat av GL3D stannade Kerstin och jag kvar i området ytterligare fem dagar med avsikt att vandra Bob Graham Round så långt vi hann och fann möjligt. BGR är ingen tävling utan är en utmaning på 42 fjälltoppar, 106 km och 8230 höjdmeter på max 24 timmar. Start och mål är alltid vid Moot Hall på torget i pittoreska Keswick och man väljer själv klockslag för start samt åt vilket håll man vill göra ”varvet”, mot- eller medsols. För att bli invald i Bob Graham Round Club behöver man support/pacers som styrker detta, vilket känns lite stenålder i rådande GPS-era. För att göra en halvlång historia kortare så hade vi alltså tänkt reka BGR genom att vandra den, men det slutade i totalfiasko och en nyttig lärdom men tillika en glädjefull sådan: Varför vandra med tung packning när man kan springa med lätt packning?! Mer om det längre ner i inlägget. Hursomhelst, så har vi nu bokat flyg och åker tillbaka till Lake District första veckan i juli för att springa bland bergen i största allmänhet och testspringa BGR på två dagar i synnerhet. Och vi reser lätt i löpkläder och enbart med varsin löparrygga och tar in på B&B. Minimalistiskt, enkelt och flexibelt. Inget överflödigt. Bara vi med spring i benen!

Nåväl, här nedan följer ett litet sammandrag av dagarna efter tredagarstävlingen GL3D.

Tisdagen 6 maj
Eftersom Bosses och Henriks plan från Manchester till Arlanda skulle gå först på kvällen var det läge för sightseeing i Lake District för deras del samtidigt som vi fick skjuts till Keswick. Där det blev rundvandring och långfika innan de skjutsade oss till Little Town en mil söder om Keswick, så vi kunde ta oss an BGR och första stigningen motsols. Solen sken och vi tog farväl av Bosse och Henrik. Ja, sedan var det bara att börja vår vandring med 13 respektive 16,5 kg i våra ryggsäckar. Vi kom typ 200 meter upp på den första stigningen mot High Snab Bank innan vi bröt ihop och bara asgarvade: ”Är det här verkligen så klokt?” Nää! Vi skakade båda på våra huvuden och fortsatte att skratta. Vi insåg där och då att vandring inte är vår grej för att upptäcka Lake District och reka BGR. Nä, hellre springa med lätt packning! Vi tog en skön lunch i solen och lä av gulblommande ärttörne och njöt av vyerna innan vi vände åter mot Keswick. Tack och lov fin vandringsled hela (12 km) vägen och med vädergudarna på vår sida, som vanligt. I Keswick är det gott om B&B och vi hittade ett charmigt rum centralt beläget till bra pris. Vi tog in för två nätter. Vi bestämde oss för att springa första etappen av BGR medsols dagen därpå.

140522b 140522c 140522d 140522e 140522f 140522g 140522h140522i


Onsdagen 7 maj

140522_bgrVäderprognosen siade om låga moln, friska sydvästvindar och regn. Vi avnjöt engelsk frukost och solen sken genom trasiga moln. Även värden Michael var förvånad. Vi gjorde i ordning våra ryggor och packade dem med samma obligatoriska innehåll som för GL3D. Upplägget var att springa BGR Keswick medsols, men att springa själva etappen motsols. Så vi tog den vackra gamla banvallen mellan Keswick och Threlkeld. En skön sträcka på 8 kilometer med mycket historia om järnvägens uppgång och fall samt trådrullefabrikerna i området. Solen lös fortfarande och i Threlkeld tog vi en riktig gofika med latte och bakverk innan det var dags att anträda BGR och klättring upp mot den magiska bergstoppen Blencathra på 868 meters höjd.

Lagom till klättringen upp mot Blencathra såg vi de låga molnen komma inrullandes från sydväst. De såg allt annat än vänliga och sockervaddssöta ut! På vägen upp passerade vi ett par vandrare och efter en tredjedel mötte vi en fellrunningtjej med hund som var på väg utför mot Threlkeld. Vi stannade och pratade några minuter. Vi fortsatte uppåt och snart kom vi in i de mjölkvita molnen. Vinden ökade och regnet flög fram i sidled. På med regnjacka. Äntligen fick jag inviga min OMM Kamleika Smock i riktigt Englandsväder! Snart var det svårt att urskilja någon form av stig, då kammen bestod av klippor och stup på båda sidor. Nu började det även bli lite scary och pirrigt. Inov-8 Xtalon 212 är en sagolik sko med grymt grepp på alla underlag, utom på våta glatta stenar/klippor. Sista biten upp till toppen var det långsam klättring på alla fyra. Båda paren med handskar/vantar var dyngblöta. Ångrade att jag inte investerat i de ultratunna och lätta vattentäta goretexvantarna från Haglöfs som Bosse och Kerstin införskaffat. Väl uppe på toppen tog vi ut kompassriktningen och checkade av BGR-kartan. Nästa mål var toppen Great Calva. Den så kallade stigen dit bestod av tuff löpning i sank mark, över en bred bäck, genom grym ljung och sedan en blöt stig uppför Great Calvas nordsluttning. Vi checkade av Great Calva och drog på utför med sikte på ett molninsvept Skiddaw med sina 931 meter över havet. Riktigt blöt och tungsprungen torvmossa och ljung. Nu hade vi rakt motvind och regnet rätt in i ansiktet. Kerstin drog på sina regnbyxor och jag ville väl känna mig som en riktig engelsk fellrunner och beslöt att vänta med regnbrallorna (något som en riktig engelsk fellrunner inte väntat med!). Vi jobbade oss vidare uppför mot Skiddaws bergsrygg. Mina fötter började bli nerkylda under den monotona och blöta gången uppför och när vi väl kom upp på den exponerade ryggen var det stormstyrka, dimma och regn i sidled som närmast blästrade ansiktet. Gratis fellpeeling! Fötterna var nu väldigt nerkylda och jag behövde springa trots stormstyrka från sidan för att få igång värmen i fossingarna. Man kunde ledigt springa med 65 graders lutning mot vinden. Lättnaden var stor när det efter drygt 1,5 km uppe på kammen började gå utför. Och värmen i fötterna återkom efter ytterligare några kilometer ner i dalen och vidare ner under molnen. Sedan rullade det på utför ända in till Keswick.

BGR-etappen mellan Keswick–Skiddaw–Great Calva–Blencathra–Threlkeld är på 20 km (med optimal navigering) och hålltiden är 4 timmar. Vi gjorde den på 4:13 med många stopp och helt i vår egen takt! När vi springer den nästa gång i juli blir det dock från Keswick och den lååånga stigen upp till Skiddaw. Ska bli intressant att se vilken tid vi då lyckas avverka etappen på (utan 140 färska km i benen). Vi firade med indiskt på kvällen och en viss dam somnade som en stock och sov 12 timmar i sträck.

140522_karta_BGR
140522j 140522k 140522l 140522m 140522n 140522o 140522p 140522q 140522r 140522s 140522t 140522u 140522v 140522w 140522x 140522y 140522z
140522zz

Torsdagen den 8 maj
Efter traditionell engelsk frukost på vårt B&B tog vi en sväng med fika i Keswick och studerade kartan över Lake District. Det skulle bli svårt att få till det med en tur till Scafell Pike för att utforska den kniviga passagen Broad Stand. Vi beslöt oss för att ta bussen ned till King’s Head vid sjön Thirlmere och ta en löprunda över Helvellyn på fredag morgon istället. Hela bergskedjan där Helvellyn ingår är etapp 2 av BGR om man springer varvet medsols. Vi ville ju även besöka Helvellyn beroende på dess magiska namn och att vi sett toppen med dess snöfält på avstånd under fredag och lördagen. Ja, och sedan är Helvellyn en av de tre topparna (Helvellyn, Skiddaw och Scafell Pike) på över 3000 feet på ultratrailtävlingen 3×3000 80 km, som vi ska springa den 4 oktober nu i höst.

Bussfärden till King’s Head tog drygt 30 minuter och vi ”tog in” på campingplatsen Thirlspot Farm för 12 pund och slog upp vårt lilla blå tält med lätthet, då det inte var tal om någon trängsel på campingen. Vi försökte sedan lokalisera lamadjuret Kerstin tyckt sig se i fårhagen, men inga långhalsade djur syntes till. Vi diskuterade trötthetshallucinationer och läge för vila, men bestämde oss för att vandra runt sjön Thirlmere. Det blev en vacker, flack och prunkande grön vandring på 16 kilometer. Vi hade med oss kök, frystorkad mat och pulverespresso. Vid sjöns sydände lagade vi ihop en smarrig äventyrslunch. Väl tillbaka gled vi in på puben King’s Head och avnjöt resans avgjort godaste middag inklusive förrätt. Det blev en tidig kväll, dels för att vi av naturliga skäl var trötta och dels för att vi ville komma upp tidigt, då väderprognosen för fredagen såg riktigt regnig och blåsig ut.

140523a 140523b 140523c 140523d 140523e 140523f 140523g 140523h 140523i
140523j

Fredagen 9 maj
Vi vaknade tidigt. Väldigt tidigt! Då det regnade och blåste rejält. Och värst av allt: Det regnade in! Lagom roligt att betala 2200 kronor för ett tält som inte håller tätt. Det minsta man förväntar sig av ett tält i den prisklassen är att det är 100% vattentätt! Tältet är tillbakaskickat och pengarna tillbaka är utlovat, men jag ropar inte ”Hej!” förrän de sitter på kontot.

Det blev alltså en tidig morgon och frukost i ladugårdslängan som var omgjord till enkel campinglänga med toaletter, duschar och diskutrymmen. Det var torrt och passade för vårt frukostbestyr samt förberedelserna för morgonens löpäventyr till Helvellyn. Vi satte sedan av längs asfalten mot södra ändan av Thirlmere och stigen upp mot Helvellyn. Inte mycket till vägren att springa på och vi valde istället att vara lite olydiga och springa på en avstängd vandringsled, som påstods vara kameraövervakad. Äh, skrämselpropaganda, tyckte jag. Tror vi hade kommit typ en kilometer på skogsstigen när en bil kom ifatt oss och en snubbe öppnade dörren ”This road is closed! You have to turn around now!” Jaha, ”OK”, svarade vi, men vi var olydiga igen och genade rätt ner genom skogen till asfaltsvägen och därifrån var det bara en kilometer kvar till stigen upp mot bergen.

Snart kom vi till stigen och så började den långa klättringen upp till Helvellyn. Stigen var inte särskilt brant, men slingrade sig serpentinlikt långsamt uppför, så det tog sin tid av tålamod och introverta tankar att ta sig uppåt. Nå, det bjöds på fina vyer innan vi så steg in i molnen på 600-700 meters höjd. Bara vi och fåren däruppe. Vinden tilltog ju högre upp vi kom liksom regnet. När vi nådde Helvellyns topp på 950 meters höjd beslutade vi att inte fortsätta på kammen och plocka ytterligare bergstoppar fram till Great Dodd, utan istället vända ner i dalen mot King’s Head och vårt tält. Det var kyligt och blåste stormstyrka uppe på kammen. Vi var vid det här laget mätta på löpäventyr, nä, kanske inte, men ibland får man krypa till korset och vara lite realistisk.

Väl nere i dalen och en lång vacker utförslöpa med en lång avslutande horisontalsträcka längs med dalen kom vi så till slut till vårt lilla blå tält. Ja, och där stod så lamadjuret eller alpackan i fårhagen. Kerstin kunde glatt slappna av. Det var inget fel på hennes visuella uppfattningsförmåga. Vi packade ihop tält och siktade in oss på en latte på puben innan nästa buss mot civilisationen. Men kaffeserveringen var stängd och vi såg en snubbe som väntade på bussen. Två minuter senare satt vi på bussen till Windermere.

140523k 140523l 140523m 140523n 140523o 140523p 140523q 140523r 140523s 140523t 140523u 140523v140523w

Framme i Windermere efter en sightseeing genom Grasmere och Ambleside styrde vi våra steg mot Boots fik (som jag visste hade fri WiFi från mitt besök i höstas) för en riktigt efterlängtad fika. När vi väl satt där kom det fram en skön civilklädd fellrunnerkille som var med på GL3D och som vi diskuterat Bob Graham Round med. Han undrade givetvis vad vi gjorde där på fiket och varför vi inte stapplade fram på BGR. Världen är bra liten. Vi hittade sedan ett litet schysst B&B för 55 pund. Hängde upp allt blött på minsta tänkbara lediga yta, duschade och begav oss sedan ut på en sightseeingtur i Windermere ner till själva sjön. Inte alls så outdoorig som Keswick och Ambleside, utan mer turistig med glass och krimskramsbutiker och inte en enda vettig outdoorbutik av klass.

På lördagen blev det inte så mycket äventyr då det var dags att åka till Manchester och flyga hem till Svedala. Fast det är inte helt sant. Att resa kan vara ett äventyr i sig, fast sällan åt det positiva hållet. Det började riktigt dåligt då vi efter frukosten skulle upp till rummet och hämta ryggorna för avfärd upp till tågstationen. What the f… låset till rummet hade gått i baklås. Panik! Grym panik! Såg den lysa ur Kerstins ögon, särskilt som hennes plan skulle gå tidigare än mitt. Ner till hyrestanten för en verbal kulspruta. Tack och lov var hennes atletiska son där. Han skulle först ringa sin brorsa för att kolla hur de skulle göra medan vi förklarade att vi hade ett tåg att passa. Till slut kom han tillbaka med en fet hammare och en stor träkloss och slog upp låset och dörren! Pust! Inte bra för hjärtat sådant här! Jo, att springa i bergen, men inte lås i baklås!

140523x

Va, trodde ni att inlägget var slut nu?! Nä, vi avslutar väl med lite prylnörderi, eller hur? Det var klockrent att vara i England och verkligen få uppleva alla väderlekar (utom snö) och hur jäkla kallt det kan vara uppe på bergstopparna när man är blöt och blåsten som sveper över bergskammarna med stormstyrka. Alla kläder testades. Både regnjacka och regnbrallor fungerade ypperligt att springa obehindrat i. Det fattades bara ett klädesplagg för dessa förhållanden: vattentäta vantar! Testade några i England men de var inte i närheten av Haglöfs Gram Shell Mitten ultralätta och tunna vantar på 25 gram stycket. Så, det var lika bra att beställa dem på en gång vid hemkomst. Till min glädje var de prissänkta från 800 till 549 spänn! Så, nu har jag allt jag behöver. Vad, säger ni att ni hört mig säga det förut!? Märkligt! Kan jag inte minnas…

140523z_haglof

Och så har jag den gångna helgen på ETK:s trailläger i Kolmården testat min moddade 20 litersrygga från Inov-8. Packade den med allt obligatoriskt för det kommande löpäventyret i Lake District med Bob Graham Round 2 Day och Kungsledsäventyret i augusti. Ryggan satt som en smäck i dagarna två! De påsydda flaskhållarna från OMM och SIS-flaskorna på 40 cl från Pete Bland Sports fungerade klockrent! Allt är frid och fröjd, fast jag får stå över Kolmårdstrailen i helgen då jag vill vara helt kurant till Kullamannen ultra nästa lördag! Ha en trevlig helg på er!

140523z_hillkit
140523z_rygga140523y