Maj 112014
 

140502aJag inleder som jag brukar med att fråga mig själv – och er läsare – om det verkligen går att rekonstruera och berätta tre dagars löpäventyr i den engelska Nationalparken Lake District med ord? Visst går det till viss del, men meningen med denna story om Great Lakeland 3Day är inte att återge tre dagar, 140 kilometer, drygt 8000 höjdmeter, två nätter i tält och en sluttid på 21 timmar och 39 minuter i detalj. Fast det har ni förmodligen redan förstått liksom att GL3D är ett äventyr som måste upplevas och att upplevelsen dessutom skiftar mellan varje enskild deltagare. Det händer mycket under tre dagars löpning i allmänhet och i engelska fjällen i synnerhet. Bokstavliga höjdpunkter liksom toppar av känslomässig eufori, höjdstigningar som dränerar vader och prövar uthålligheten hos ens tålamod likväl som långa, ja, närmast ändlöst långa utförslöpningar som bjuder in till en virvlande dans bland stenar och tuvor och frikopplande av mentala spärrar samtidigt som låren skriker som rostiga skivbromsar på andra och tredje dagen. Eller vad sägs om mentala djupdykningar efter felnavigeringar eller plötsligt tomma energidepåer eller en kombination av dem båda. Ja, allt kan hända! Och allt händer, men sällan det man förväntar sig ska hända och det är väl just det som är charmen med bergsultror och en av anledningarna till varför jag älskar att springa på randen av min förmåga.

För att ytterligare bjuda på svårigheter innehåller GL3D (liksom de flesta engelska mountain marathons på en eller flera dagar) en ingrediens som förmodligen avskräcker många traillöpare från andra sidan ”sundet” – Navigering! För er som halkat in på denna blogg alldeles nyligen kan det vara på plats med en snabb resummé om vad GL3D handlar om. Årets upplaga av GL3D var den 15:e i ordningen och det är väl först på senare år som detta event (under Shane Ohlys vingar) fått mycket uppmärksamhet. Nytt för i år var fyra klasser: Elit, A, B och C-klass. Mellan Elit och A skiljer det inte så oerhört mycket beträffande distans, medan B är mer medel mitt emellan A och vandringsklassen C (Café Class även kallad). Tävlingen sträcker sig över tre dagar och man sover i eget tält två nätter. För att det ska bli rättvist (och logistiskt hanterbart) är kravet att man ska ha en drybag på 59 liter (Ortlieb rekommenderas) som får väga max 13 kg utöver innehållet i löpryggan. Listan på den obligatoriska campinglistan såväl som den dagliga löpryggan kräver en del framförhållning innan tävlingsdagen. Med facit i hand efter tre dagar och ytterligare två dagars fell running i Lake District i miserabelt väder förstår man verkligen vikten av att ha bra regnkläder med tejpade sömmar och luva, vattentäta handskar/vantar, allt inpackat i vattentäta påsar, torra ombyten, bivybag och ordentligt med energi. Eftersom det inte handlar om att springa längs uppmärkta stigar krävs vana med att kunna läsa en karta och att hantera en kompass. Det är alltså mer åt orientering även om banan för i år var mer ”springvänligt” upplagd. Varje kontroll tas i bestämd turordning och läses av med en så kallad SI-pinne, vilken man får låna om man inte har en egen. Det roliga med denna typ av event är att alla gör sina egna vägval och det är kul att efter målgång jämföra kontrolltider (man får en slip med alla sina kontrolltider direkt vid målgång varje dag!) och vilka olika vägar folk valde. Så, det var lite snabbfakta om GL3D.

001_GL3D_course

Efter över ett halvårs väntan med diverse förberedelser, vad gäller det materiella, praktiska och fysiska var det plötsligt dags att äntligen få bege sig till den engelska fjällvärlden! Det blev en lugn Valborg hemmavid inför avresan på självaste 1:a maj, så något deltagande i något demonstrationståg blev det förstås inte. Vi var sex förväntansfulla löpare från Sverige (Kerstin Rosenqvist, Bosse Johansson, Henrik Ortman, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och jag själv) som sammanstrålade på Arlanda för att borda 16:25-planet till Manchester. Väl framme vid bagagebandet på Manchester airport uppstod en närmast hjärtinfarktsframkallande panik för egen del. Jag och Tomas såg min väska komma på andra sidan rullbandet, men sedan var den bara borta. När alla andra hade fått sina bagage och bandet snurrade tomt blev det kaos i skallen: ”Men vad i helvete! Någon som snott min väska!?” Man tänker inte särskilt klart och logiskt vid sådana här tillfällen. Tankar som ”OK, köpa nytta tält, sovsäck, kök, vad mer, vad mer…” studsade runt i skallen med ohygglig fart. Nå, efter mycket om och men kom väskan till slut (Tomas och jag måste ha sett en identisk svart bag). Sedan blev det en kort busstur till biluthyrning och vår svarta racerkärra. En coolare och tryggare chaufför än Bosse i vänstertrafik är nog svår att finna. Några kilometer norr om Manchester tog vi in på ett förbokat motell för övernattning, medan Tomas och Peter drog direkt upp till Penrith.

140502b140502c

Tidig morgon, traditionell engelsk frukost och sedan iväg norrut till Lake District. Solen sken som förväntat! Vi stannade till i Kendal för att shoppa loss på Pete Blands Sports och botanisera i diverse outdoor-butiker i stan samt fika i solen. Nästa stopp blev Windermere, porten in till Lake District. Där åt vi lunch och begav oss sedan upp till Orrest Head med storslagen vy västerut med mytomspunna toppar som Scafell Pike och Great Gable i fjärran. Det blev en del fotostopp på vägen upp till Pooley Bridge. Vi var lite tidiga, men hann hälsa på Shane innan vi drog vidare till vårt boende och en tur till Penrith för att inhandla frukost. Åter vid registreringen som öppnade klockan sex på fredagkvällen träffade vi Peter och Tomas igen samt Jonas med fru och barn. Var och en fick sin SI-pinne och så en jättelik inplastad karta med alla kontroller för de tre dagarna utmärkta samt (vid optimala vägval) ungefärlig distans samt höjdmetrar för respektive dag. Solen sken och vi började genast studera kartan och dissekera berg, dalar, stenmurar, höjdkurvor och andra små hinder mellan kontrollerna. Nu var det nära, så nära!

140502d 140502e 140502f
140502g

Så kommer vi till det här med upplevelser som jag nämnde inledningsvis och jag bad därför Kerstin skriva sin story från första dagen på detta tredagarsäventyr, inte minst för att jag själv vill läsa hennes upplevelse, men jag är även fullt övertygad om att hela storyn växer genom två personers skildringar. Jag har dessutom vävt in bitar från Kerstins dagbokssummeringar för dag två och tre, så sammantaget kan man nog säga att det är en gemensamt sammanställd story av oss båda. Kerstin och jag hade sedan tidigare beslutat att springa tillsammans, även om vi var anmälda i soloklass. Vi ligger på samma nivå och vi kände båda att vi skulle vinna på att hålla ihop och peppa varandra när så behövdes samt turas om att dra, vilket fungerat utmärkt på alla våra turer på Sörmlandsleden. Vi hade ett mål med tävlingen, förutom att uppleva storslagen natur, gemenskap och att få springa i dagarna tre, och det var att vi skulle hålla oss kvar i elitklassen från start till målgång. Det gällde således att komma i mål på varje dagsetapp på en tid inom vinnarens tid + 50% av densamma (exempelvis 5 tim + 50% = inom 7,5 tim).

Nä, kära läsare, jag ska inte ytterligare pröva ert tålamod. Jag håller fortfarande på att smälta många intryck och att skriva en story är lika mycket en glatt egoistisk handling för att bearbeta och återuppleva allt på nytt likväl en berättelse för en tilltänkt men namnlös mottagare. Samtliga fotografier är tagna av undertecknad och Kerstin där annat inte anges. Så, var så goda att ta del av äventyret i de engelska bergen där Kerstin inleder med första dagens äventyr!

Dag 1 – vyernas dag (skrivet av Kerstin)
Banfakta: 8 kontroller, 45 km och 2700 höjdmeter

140503aVaknade av synkroniserade väckarklockor på vårt Inn och fick snabbt ihop vår tävlingsutrustning och våra drybags för allt som skulle transporteras av tävlingsledningen. Vi var båda lite inne i vår egen bubbla, koncentrerade och fokuserade på tävling. Det blev egeninhandlad frukost med yoghurt, nötter och avokado innan vi hoppade in i bilen med Bosse och Henrik och åkte till tävlingsområdet i Pooley Bridge. Väskorna lämnades in och vägdes i god tid. Sedan blev det en stunds väntan i bilen innan start varför vi passade på att gå igenom vägvalen för dagens bana en sista gång.

För första gången i GL3D:s historia var det båttur till starten, vilket var trevligt men rätt kyligt trots överdragskläder. Perfekt väder för löpning med uppsprucket molntäckte som låg högt och bra sikt! Väl framme vid starten i Howtown blev det ytterligare väntan för att få spridning på startfältet och de olika klasserna.

Vi hade bestämt att starta tillsammans med Bosse så vi stämplade ut samtidigt och så äntligen var vi iväg! Det började med klättring direkt upp till första kontrollen på Place Fell på 657 m ö h. Det fanns en fin stig snett upp längs med bergsidan och sen fick vi gena genom ett par blöthål innan vi nådde toppen. Tuff start men benen kändes starka och det var ju gång som gällde uppför. Till nästa kontroll fanns flera vägar och vi valde den lite längre nedanför Angeltarn Pikes, vilket innebar fin skrålöpning nerför och en bit väglöpning innan det vände uppåt igen. Klättringen upp till Gray Crag var bitvis så brant att det fick ske på alla fyra, men väl uppe på kammen planade det ut något och kontrollen på toppen på 697m var lätt att hitta. Efter att ha sett hur fin terrängen var på bergets östra sida tog vi ett snabbt beslut och bytte ut vår tänkta väg längs bergskammen runt Hayeswater mot att springa ner till sjön över en härligt gräsbetäckt sluttning och klättra upp till Kidsty Pike (780m) på andra sidan. Detta innebar 250 extra höjdmeter men kortade vägen några kilometer och var förmodligen ett klokt val. Vi kom lite snett på kontrollen men hittade den snabbt. Efter den långa fina utförslöpan som följde blev det tydligt att Bosse höll lite lägre tempo generellt och vi skiljdes åt. För mig och Niklas flöt löpningen på fint. Niklas var snabbare utför som vanligt och jag lite starkare uppför, vilket gav båda draghjälp där det behövdes. Teamwork!

Efter nästa kontroll nere vid Haweswater vände vi så uppåt mot Mardale Ill Bell (761m). Tung klättring upp längs stigen i smala steniga serpentinsvängar och bitvis riktigt brant, men vi höll bra tempo och tog in på ett par löpare men blev i gengäld ”omsprungna” av andra som genat upp från Small Water. Nu var vi trötta i benen men som tur var följde dagens finaste sträcka, först svagt utför och sen mer uppför längs en lång bergskam högt upp runt Kentmere Reservoir via Froswick och III Bell till Yoke (706m). Fantastisk utsikt åt båda håll och vi hittade små stigar på sidan om topparna vilket sparade många höjdmeter och kraft och vi kom ikapp de löpare vi nyligen blivit omsprungna av. Här blev det tydligt att de kunde området, då de genade utan att tveka ner på samma ställe som vi hade tänkt, men kanske inte hittat lika lätt utan dem som vägvisare. Det var en varm dag och vi passade på att fylla på vatten från bäcken i dalen, vilket innebar ett lite längre stopp och vi var på egen hand igen. Nu var vi ute på stenig smal stigen och det gick snabbt utför ner till Kentmere. Här, där det för ovanlighetens skull var asfaltsväg, fick vi inte ihop kartan med verkligheten och sprang åt helt fel håll. Det tog någon kilometer innan vi (i sanningens namn Niklas) upptäckte  misstaget och vände om. Eftersom vi nu hade några mil och höjdmeter i benen tog misstaget hårt mentalt, särskilt som några i vandringsklassen som sett oss springa åt fel håll glatt hälsade och konstaterade att vi gjort ”kreativa vägval” när vi sprang om dem för andra gången en kvart senare. Det gick tungt ett tag men kontrollen vid Till’s Hole dök upp till slut och sen var det plötsligt bara en kvar. Det var antydan till stig över svampig myrmark (självklart inte plan heller) hela vägen, men Niklas fick nya krafter och drog upp tempot så det var bara att hänga på de fyra kilometerna till sista kontrollen vid Birk Rigg. Trötta i huvudet valde vi den säkra vägen med stig och väg ner till målet i Goose Howe. Vi var glada och nöjda och kunde öka tempot fint på det avslutande asfaltspartiet och ner i målfållan. Den 45 km långa banan hade bjudit på 2704 höjdmeter och med vår tid på 6:44 kom vi in som nr 15 och 16 av 49 st i elitklassen. Målet med dagen var uppnått: Vi hade klarat tidsgränsen för att få starta i elitklass även dag två!

Vi tvättade snabbt av oss leran och slog upp tältet på den stora gräsytan som redan var halvfull med tält i alla färger och former. Alla svenskar hade haft en bra dag och det var ett glatt gäng som åt middag tillsammans och planerade morgondagens rutter i den sköna ljumma kvällen. Jag och Niklas tog en liten kvällspromenad och sedan en andra middag innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna och vila inför den långa utmaningen nästkommande dag.

140503b 140503c 140503d 140503e 140503f140503w
140503g140503u
140503v140503h140503i 140503j 140503k
140503x
140503l 140503ll 140503m 140503n
140503yy 140503o 140503p
140503y 140503q 140503r 140503s 140503t
140503z_karta

Dag 2 – prövningarnas dag
Banfakta:
8 kontroller, 57 km och 3264 höjdmeter

140504aFörsta prövningen började flera timmar innan start. Regnet smattrade mot tältduken och det visade sig att sömmarna på mitt nyinköpta tält inte höll tätt och det droppade in och det är inte särskilt angenämt med kalla droppar i ansiktet. Jag var uppe och försökte spänna tältet ännu mer. Somnade om. Vi vaknade strax efter sex på morgonen. Ett stilla dis hängde i dalen och det duggade lätt till och från. Tack och lov hade arrangören ordnat med ett stort tält med varmt vatten och ett tiotal bord med stolar. Det föll på min lott att ordna med vår frukost bestående av min specialmalda supergröt. Träffade Marcus från Kalmar som sprungit (och navigerat) så otroligt bra dagen innan. Vi snackade om dagens väderprognos. Låga moln och regnskurar åtminstone fram till efter lunchtid någon gång. Detta innebar navigering i molninsvepta berg, som både Kerstin och jag bävat för. Vi packade ihop våra campingprylar och önskade de redan startklara Bosse, Peter och Tomas lycka till.

Det var skönt och friskt i luften när vi svängde ut på landsvägen från Goose Howe och vidare mot Kentmere. Skönt även att få värma upp våra stela lår på flacken några kilometer innan vi tog av på smal stig upp till första kontrollen vid Garburn Pass. Det flöt på fint nerför till Troutbeck och efter lite trassel inne i byn hittade vi på vandringsstigen Nanny Lane som tog oss upp till Wansfell Pike i sällskap av (totaltvåan) Tim Laney, som ju är lite av en fell-runner-legend. Redan på 484 meters höjd var Wansfell insvept i moln som ju i våra ögon är lika med dimma. Nå, det bjöds på härlig teknisk utförslöpning på förvånansvärt pigga ben och inspirerade av Tim framför oss gick det undan ända ner till den vackert pittoreska staden Ambleside. Vi tappade Tim och fick sedan inte ihop stadens gator med vår karta. Vi skulle ha behövt en stadskarta. Det var inte farligare än att vi sprang på en vacker stig längs en häftig bäckravin upp till High Sweden Bridge. En kort vacker omväg som innebar vätskepåfyllning. Vi hade hela tiden koll på vätskan och fyllde hellre på en gång för mycket vid någon bäck. Och så gott iskallt bäckvatten från bergen smakar!

Efter att ha varit olydiga och passerat betesmarker och kravlat oss över en hög stenmur kunde vi köra på skrå (typ stiglös terräng på diagonalen) upp mot bergskammen med dess specifika ringlande stenmur på bergsryggen ända fram till High Pike. Vi klev in de dimmiga molnen med begränsad sikt. Här sattes våra navigeringskunskaper på prov och vi blev på detta utdragna berg varse om vilka noviser vi var på navigering. Det blev också uppenbart att det är så mycket bättre att vara två på ett äventyr som detta. Kompassen låg nedpackad och vi hade inte höjdmeterfunktionen påslagen i våra klockor. Vilka blåbär! Det gick inte att se om stigen fortsatte uppåt eller neråt. Stig på båda sidor om muren och oklart vilken sida kontrollen skulle ligga på. Vi trodde helt enkelt att vi var framme när vi kom till Low Pike och slösade flera minuter på att leta innan vi fortsatte uppåt. Fick följe med ett par löpare från trakten och hittade till slut kontrollen på High Pike (656m). Inför nästa kontroll fick vi rådet – eller snarare militäriskt order– från dem om att hålla till vänster längre upp och att använda kompassen eftersom det skulle bli svårt i dimman. Vi tackade dem och sprang iväg trots motlut i ett slags försök att ta igen förlorad tid. Benen sprang så snällt men nu var det tufft! Tät dimma, duggregn, kraftig vind och bara stenskrövel och stenblock. Svårt att se någon stig överhuvudtaget. Bara kalfjällsgrus. Ju högre upp vi kom på bergskammen mot Dove Crag (792m) och vidare till toppen Hart Cragg (822m) uppnådde vinden som svepte över kammen nästan stormstyrka och vi såg bara några meter framför oss på vad som såg ut som en stig. Plötsligt kom vi in på en skön smal serpentinstig som ledde brant nedåt. Underbart att få lämna stormen på toppen snabbast möjligt. Vi rullade utför med glädje och utan koll på kompassen. Och så med ens planade stigen ut och vi nådde en plötsligt en kontroll. Men det var feeeel kontroll, 214 inte 213! Är huvudet dumt får kroppen lida! Det var bara att klättra upp och tillbaka igen och köra på skrå. Den förlorade tiden är inte hela världen, men den energi som 300 höjdmeter utför och sedan tillbaka kostar är inte lika önskvärt. Kerstin hade från denna vår totala bom koll på tumkompassen hela tiden. Till slut kom vi upp på rätt stig och vidare till vår kontroll på Great Rigg (767m). Därefter flöt det på fint nerför de fem långa kilometerna ner till Rydal. Som om det inte räckte med felnavigeringar, så missade kontrollen vid bron men det var bara ett par hundra meters omväg.

Här passerade vi Markus som sprungit så snabbt första dagen men hans lår hade nu tagit rejält stryk efter all utförslöpning. Trots att molnen sprack upp och solen sken till och från längs med Rydal Water fick jag plötsligt en rejäl dipp. Inte en ren energidipp, utan mer en kombination av torsk på vätska, energi och en fördröjd mental dipp efter påfrestning uppe på topparna. Jag ville bara stanna, njuta av utsikten och äta, men Kerstin var stenhård: ”Niklas, vi stannar inte! Ta din energi och flaska så bär jag din rygga medan vi går framåt.” Jag drog i mig en påse med nötter och torkad frukt, en flapjack, en nötcréme och en halv real chokladkaka. Efter fem minuters energiintag fortsatte vi springandes. Vi kom snart ifatt Markus igen och det hjälpte nog oss eftersom han är en säker orienterare och vi kunde följa honom upp mot Lingmoor Fell. Här mötte vi även en av killarna som verkligen uppmanat oss att hålla vänster och ta ut kompassriktningen vid Hart Crag: ”Wow! You passed me ages ago! Did you take the wrong turn at Crag Hart, didn’t you? I think plenty did today!”

På väg upp till Lingmoor Fell och näst sista kontrollen kände jag krafterna återvända. Därifrån bar det av utför i en riktigt skön gräsbetäckt utförslöpa med hela Great Langdale dalen framför oss. Vi stötte på Henrik i utförslöpan, men valde olika vägar till Stickle Barn. Jag fick ljuva minnen från bergsultran på 100 km i september förra året. Vid 80 km var det det absolut häftigaste smörgåsbordet jag varit med om just vid Stickle Barn. Jag fick en positiv mental kick, vilket behövdes upp på den långa och grymma klättringen som återstod till Stickle Tarn och sista kontrollen uppe på bergstoppen Sergeant Man på 734 meter. Henrik kom ikapp oss samtidigt som vi kom ifatt Bosse strax innan Stickle Tarn. Det var vackert med vandringen upp längs med forsen, även om stentrappsleden var full med vandrare från alla håll. Vid tjärnen lättade trängseln och vi hittade på rätt stig upp till Sergeant Man. Tunggången blötmark och riktigt trötta ben. Kompassen var framme. Visa av tidigare misstag. Och som på beställning lättade molnen kring toppen och vi spikade kontrollen! En fin men distinkt känsla av varm glädje spred sig ut i kroppen. Kerstin tog ut kompassriktning ner mot dalen via Easedale Tarn. Kerstin var supernojig över att vi inte var på rätt väg innan vi enats om några omisskännliga inslag i terrängen. Vi sprang på skrå nerför innan vi kom på stigen vid Easedale Tarn och sedan var det bara att springa på med glädje ända ner till målet i Easedale. Så underbart härligt och så vackert campingområde. Vi mötte Tomas relativt omgående och han och Peter hade också haft en lång tuff dag. Vi tappade några placeringar beroende på felnavigering och 6 kilometer extra i bagaget. Nå, alla hade haft en tuff dag på de kyligt molninsvepta fjällen och vi höll oss utan problem kvar i elitklassen!

Efter målgång vart det lite mingel och sedan uppslagning av tält samt vaskning av fötter och överkropp i bäcken intill. Vederkvickande på ett märkligt sätt! Ett lager torra kläder på det och torrt om fötterna och en het kyckling curry i magen så är man som en ny människa på stela ben. Vi gick och la oss vid åttasnåret och jag somnade rätt omgående till lammens höga hjärtskärande rop på sina mammor.
140504aa
140504b140504c 140504d 140504e 140504f 140504g 140504h 140504i 140504j 140504k 140504l 140504m 140504n 140504o 140504p 140504q 140504r
140504z_karta

Dag 3 – den perfekta avslutningens dag
Banfakta:
6 kontroller, 36 km 2050 höjdmeter

140505aEfter en riktig god natts sömn vaknade vi tidigt. Planen var att komma iväg tidigt då väderprognosen spådde ökande vind framåt förmiddagen. Lösa fragment av moln steg uppåt längs dalgångens omgivande bergssidor. Jag vet inte varför, men inför denna den tredje och sista dagen kände jag mig märkligt stärkt av nattens sömn, frukosten och den fräscha luften, ja, hela atmosfären. Det känns men det är svårt att sätta fingret på vad det beror på. När jag även såg Kerstins leende och förväntansfulla ögon så visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Strax efter sju var vi i startfållan. Henrik, Bosse, Kerstin och jag rensade SI-pinnarna för att sedan köra ner dem i startkontrollerna. Benen kändes halvstela, men inte mer än så och både Kerstin och jag visste att snart var benen uppvärmda och redo för stundande äventyr. Vi tappade Bosse men Henrik slog följe tills han vek av mot sin första kontroll på A-banan och Kerstin och jag började klättringen upp mot Seat Sandal på 736 meters höjd. Toppen var insvept i moln och sista 100 meterna var rejält branta. Vi kom aningen väster om kontrollen, men missen kostade oss bara några minuter. Vi checkade av kontrollen och drog sedan iväg på en läcker brant utförslöpa ner mot Grisdale Tarn. Vi följde fjällsjön längs ostsidan innan vi vek av uppåt på skrå för att till slut komma ut på en otroligt läcker smal stig som löpte horisontalt nedanför kammen mot St Sunday Crag på 841 meters höjd. Det finns höjdpunkter och höjdpunkter och det finns ögonblick som etsar sig fast mer än andra. Och när jag nu skriver detta och återupplever löpningen på nämnda stig, molnen som trasades sönder och svepte över bergskammen, molnen som flöt fram nedanför en, vinden som drog i en, ja hela scenariet, bereder mig sådan obeskrivlig glädje inombords att det är nära till glädjetårar. Där och då kände jag att detta är vad Feet in the Clouds handlar om och att denna stund var värd tre dagars löpning för att få uppleva. Jag vet, jag låter säkert religiös och det handlar kanske mer om fell in love with the fells än frälst. Nå, vi var ju inte här för att filosofera med korslagda ben på St Sunday Crag, så vi fortsätter storyn…

Från toppen väntade en fyra kilometer lång utförslöpa ned till Patterdale och sydänden av Ullswater. Läcker, teknisk och dansant rolig med varierat underlag. På denna sträcka fick Kerstin en mindre dipp, som hon styrde upp genom att fylla på rejält med energi. Hon hämtade sig sakta men säkert och vi matade sedan på längs den nedre stigen utmed Ullswaters östra strand hela vägen upp till kontrollen vid Kailpot Crag. Våra rutinerade ultraben höll ett stadigt tempo på denna sträcka och vi tjänade in mycket tid. Vi passerade platsen för starten två dagar tidigare och närmade oss platsen för nästa vägval. Vi hade ett par tre alternativ på att angripa kontrollen uppe på Steel Knotts.  Vi valde att klättra upp till den 433 meter höga toppen från ostsidan. Vi fyllde på med vätska i en kall välsmakande bäck innan vi började klättringen på diagonalen för att avsluta med brant och tuff klättring rätt upp, vilket kändes som dagens tyngsta trots färre höjdmeter än övriga toppar. Vi kom upp på kammen och sprang sedan på den smala stigen och spikade kontrollen ett par hundra meter längre fram! Yes! Det kändes verkligen som vi var på hugget och gjorde allting rätt efter gårdagens hårt förvärvade erfarenheter. Nu var siktet inställt berget mitt emot över dalen. Vi skråade ner med riktning på bäckravinen Groove Gill för att inte tappa alla höjdmeter inför klättringen upp till tävlingens sista topp – Loadpot Hill  på 671 meters höjd. Vi valde bort stigen som skulle ha inneburit en omväg och tog istället den rakaste och brantaste vägen upp över härliga gräs- och tuvmarker. Ställvis sanka, men det var ändå angenämt på sitt sätt att sakta och tålmodigt klättra upp över den vidsträckta heden och njuta av vyerna utan tänka på vad man satte fötterna. De var ju ändå blöta. Och givetvis spikade vi även denna kontroll! Ja, vi var så glada att vi kunde se tidningsrubriken framför oss: ”Radarparet Kerstin och Niklas plockade kontroller som vore det smultron på en solig sommarslänt!” Nu återstod en låååång men väldigt mjuk och härlig utförslöpa till tävlingens sista kontroll. Det var bara att rulla på och förbi några löpare. Till skillnad från flera andra löpare lät vi oss inte vilseledas av stigar som inte fanns med på kartan utan höll spikrak kurs på kontrollen, där Ian Corless låg och lurade med sin kamera. Härifrån såg vi Pooley Bridge och målområdet så det var bara tre kilometer med lössläppta tyglar och fri hastighet ner till mål. Sista kilometern snittade i 3:50-fart!

Vilken lycka att få stoppa ner SI-pinnen för sista gången i målgångskontrollen! Kerstin tog hem segern i damernas elitklass och höll förra årets segrare, Catherine Holloway, på säkert avstånd! Totalt landade vi på 14 respektive 15:e plats av totalt 49 personer i elitklassen (se resultat). Klart vi var grymt nöjda och stolta över våra prestationer i helhet och framför allt över sista dagen när allting klaffade! Jag roffade åt mig mat och dricka och slank in i mattältet. Snackade med några som jag snackat Bob Graham Round med tidigare på morgonen och som Kerstin och jag passerade längs Ullswater. Snart ramlade även Peter och Tomas in i tältet och det var lite kul att få slå dem på dagens etapp, om än med bara sex minuter. Henrik kom förbi nyduschad och ombytt den snabba rackarn. Medan vi väntade in Bosse var det fotografering av segrarna på dam- och herrsidan i elitklassen, Kerstin och Jim tillsammans med arrangörerna. Kerstin kammade förutom äran hem en vacker numrerad tavla av Blencathra samt en startplats i den legendariska tävlingen Dragon’s Back nästa år!

Det var sedan underbart skönt att få checka in på våra förbokade rum på Sun Inn, 100 meter från målgång. Luxuösa rum och så förstås en efterlängtad lång het dusch. På kvällen blev det gemensam middag med svenskgänget, utom Marcus, som blev hämtad av fru och barn.

Hur gör man för att summera hela äventyret utan att bli mångordig och långrandig? Man låter bli förstås. Många ögonblick, händelser och möten finns givetvis inte beskrivna ovan och förblir där de hör hemma bäst, i minnenas bibliotek. Innan vi skriver The End så vill både Kerstin och jag tacka Henrik, Bosse, Tomas, Peter och Marcus för härligt sällskap. Ett stort varmt tack går självklart till Shane Ohly, Charlie Sproson och alla underbara, glada och hjälpsamma funktionärer! Hela arrangemanget och servicen vid campingplatserna var grym. Allt detta till den blygsamma anmälningsavgiften på strax över tusenlappen, vilket får en att undra för vad svenska tävlingsarrangörer tar så bra betalt för.
140505b 140505c 140505d 140505e 140505f 140505g 140505h140505r 140505i 140505j 140505k 140505l 140505m 140505n 140505o 140505p 140505q
140505z_karta

För er som bara dreglar och vill ha mer av detta äventyr kan jag rekommendera följande länkar:

Bosses story om GL3D på bloggen Långa loppet (Härlig berättelse med många underbara fotografier!)
Peter och Tomas story på bloggen Team Rockrunners
Ian Corless foton på  Talk Ultra website
Lorraine Humms foton på flckr

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

  14 kommentarer till “GL3D – en liten story om ett stort äventyr”

  1. Satan i gatan vilken resa du och Kerstin har gjort… Vilka bilder och story. Du skriver så bra Nicke så man är med er i text. En sån här resa hade jag oxå velat göra en dag. Har kollat på filmer och dom verkade ha med sig hundar :) England verkar vara måna om att sina små fyrbenta vänner ska vara med….Tack att du delar med dig av dina trailstory.

    • Ja du Alexandra, det var verkligen ett äventyr och jag hoppas att du en dag får uppleva Lake District med Tyke! Hunden som är med på lilla bilden under Dag 1 sprang elitklassen alla tre dagar! Sedan var det ytterligare tre hundar med, varav två huskey-varianter. Annars var det precis som jag nämnt för dig tidigare att man träffar på vandrare med sin hundar titt som tätt och de har fantastisk pli på sina hundar, som givetvis verkar vara så otroligt välmående.

      Mmm, och snart ses vi på nästa äventyr i Kolmården till helgen. Ska bli kul att även få träffa Tyke!

  2. Härlig story och fina bilder. Man blir sugen…

    • Tack Kristofer! Hoppas suget leder vidare till handling och en trip till de engelska bergen :-)

  3. Du/ni skriver så bra! Blir så sugen (även om The dragon’s back race var en nyhet för mig och lät ännu mer spännande…!) att springa ett sådant här lopp i sådan natur någon gång! Väldigt inspirerande!

    • Tack Peter! Snart är du där också! Skynda långsamt bara, om du siktar på de längre distanserna. Kolmården nu till helgen med två dagars läcker stiglöpning kommer att bli minst lika häftigt och glädjefullt för själen! Alltid spännande att springa flera dagar.

  4. Ända sen jag såg filmen om Dragon´s Back Race har engelska bergen varit med på min måste-testa-lista. När jag nu ser hur underbart läckert Lake District är blir jag bara ännu mer sugen! Jag jobbade i York på 90-talet och reste en del i norra England, men jag kom aldrig till Lake District. Nu kanske det blir ändring på det, i år eller nästa år? Att bloggposten är lång gör ingenting tycker jag när man fyller den med så mycket härliga bilder och text! Grattis till suveränt fina placeringar båda två!

    • Ja du Peppe, filmen om Dragon’s Back Race är fantastisk på många sätt inte minst porträtten av både okända som legendariska engelska fell runners. Vi träffade faktiskt tre stycken på GL3D som var med DBR 2012, bland annat Jon Barker som är på omslaget till DVD:n och så banläggaren Charlie Sproson förstås. Rätt tufft att få en plats på nästa upplaga av DBR, men jag håller tummarna.

      Aha, så du har rest och jobbat i norra England och lyckats missa Lakeland?! Men du kanske inte sprang på den tiden eller vandrade på upptäcktsfärder i naturen. GL3D är en fantastisk möjlighet till att få uppleva och besöka många platser i Lake Dsitrict på kort tid, vilket ju är en fördel med att springa ;-)

      Tack för dina ord! Ska du springa Kullamannen förresten? I så fall hoppas jag att vi ses där, på fredag kväll om inte annat!

  5. Hi you guys great write up. Good to meet you and have a chat. Well done on winning also. You do need bigger cups you can’t survive on so little tea. Take Care. Pics on adentureinmind blog. Stuart

    • Thank you Stuart! It was nice meeting you too and thanks again for letting me borrow your cup! I actually never bought me one of those but I will be back in June and have to get one then. Can’t risk being blamed for drinking sneezes of tea again ;-) Great pictures! Kerstin

  6. […] det av till drömska Lakeland. Det har bara gått 1 1/2 månad sedan Kerstin och jag kom hem från GL3D och andra löpäventyr i Lake District. Naturen, bergen, sjöarna och molnen i Nationalparken är […]

  7. […] sprang dessutom hem segern bland damerna i elitklassen. Mer om det storslagna äventyret kan ni läsa i ett tidigare inlägg. Nåväl, tanken var att vi skulle vandra BGR efter GL3D, men med 13 respektive 16 kg packning på […]

  8. […] två senare, trots minnena av den traumatiska upplevelsen på dessa bergstoppar under dag två på GL3D i maj med dimma, låga moln, stormbyar och en grym felnavigering som kostade oss både tid och […]

  9. […] jag en annan bekant röst ropa mitt namn med engelsk brytning. Det var vår goda vän Stuart från GL3D, funktionären som lånade ut sin enorma temugg för att han tyckte min var på tok för liten. En […]

Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.