Apr 152014
 

140411aHur rekonstruerar man tre dagars äventyrslöpning på Sörmlandsledens absolut tuffaste och läckraste sträckning? Det är vid sådana här tillfällen, när jag ska beskriva ett löpäventyr i naturen, som jag inser att språket och orden är begränsade. Försöken att återge stigars vindlingar, försöken att förmedla känslan när fötterna berör de olika underlagen, dofterna som fångas upp i farten, suset från vinden, de sjungande fåglarna, det primitiva, det enkla, det jordnära som genomsyrar kropp och själ, ja, jag säger försöken att klä allt detta, denna helhet, i ord är nog inte möjligt. För min del är nog resultatet enklare att beskriva i en slags treenighet: samklang med omgivningen jag rör mig genom, direktkontakt med mig själv och ren skär glädje! Att sedan får dela ett äventyr som detta med en likasinnad kär vän och själsfrände är ett privilegium jag inte vågat drömma om. Ibland överträffar verkligheten drömmen!

Hursomhelst, detta löpäventyr var inplanerat sedan länge och förhoppningen var att hela GL3D-gänget från Mälardalen skulle vara med, som ett flerdagars generalrep inför Great Lakedand 3Day, som går av stapeln om tre veckor. Testa utrustning och springa i flera dagar. Nu blev det så att Bosse och Henrik sprang Ursviks Ultra förra helgen och valde att stå över detta äventyr. Så, kvar blev Kerstin och jag själv. Haha, när jag berättat för vanliga döda om vårt förestående äventyr har de flesta skakat på huvudet, men en vän på jobbet bara log och sa: ”Aha, en romantisk weekend alltså!” Kunde inte uttryckt det bättre själv, om än mer åt det ultraromantiska kanske…

Även om jag sprungit flera av etapperna en eller ett par gånger tidigare är det ändå aldrig samma sak. Väder, årstid, sällskap och sinnesstämning spelar in och gör skillnad. Och det är ju som så, att även om man är två personer som springer tillsammans och delar upplevelserna, så är det ändå två olika upplevelser. Jag kände mig därför nyfiken på att läsa Kerstins ord från en dag på Sörmlandsleden och frågade om hon ville skriva en story om lördagens äventyr. Det ville hon gärna!Så, gott folk, det känns extra kul att låta er ta del av Kerstins ord här nedan, hennes upplevelse och berättelse om stigarna mellan Stavsjö och Nävekvarn. Samtliga foton i inlägget är som vanligt tagna av oss båda.

Jag själv ska inte breda ut orden denna gång, utan hålla det kort och låta fotografierna förmedla mycket av det som gör mig tafatt i sökandet efter träffande ord och beskrivningar. Bara lite fakta: Sträckan från Djupvik till Nyköping mäter drygt 13 mil och det finns två tre alternativa stigval på Sörmlandsleden efter Nävsjön respektive Nävekvarn. Vi valde givetvis den längsta och vackraste sträckan bestående av etapperna 30-44.

140411_karta

Fredag 11/4, Djupvik-Stavsjö, etapp 30-31, 22,34 km

Efter en tidig frukost och med vad vi trodde gott om tid fann vi plötsligt stunden smått stressig. Vi var och lämnade nyckeln till Ranald som skulle vara min kattvakt över helgen. Kerstin drog sedan in till Eskilstuna och MestUte för att handla en ultralätt duschandduk (och med option på ny skaljacka) och sport-BH för att fastna i ett trevligt samtal med Hasse. Vi hann med nöd och näppe äta och packa raceryggorna innan vi tog bilen in till Eskilstuna. Parkerade bilen och blev upplockade av Kerstins mamma, som skulle skjutsa oss till Djupvik, för att sedan åka vidare till Nyköping och köra jaktträning med sina labbar Biggles och Tasse. Vi stannade dock till i Katrineholm och tog en gofika med latte på det anrika kondiset intill stationen. Tack för skjutsen AnnMargret!

Väl vid Djupvik och starten för etapp 30 var vi barnsligt lyckliga. Som vi sett fram emot detta äventyr! Vi hann inte anträda stigen innan vi möttes av höga glädjerop från ett tranpar i närheten. Det var förlösande att få sätta av på den mjuka stigen. Obeskrivligt lätt och svävande, trots en tung och fullpackad rygga. Etapp 30 är varierad och speciell, inte minst för att det inte finns ett enda boningshus längs hela etappen. Enda taggen i mitt stiglöparhjärta var att de som gallrat skogen vid Ålsjöarna kört sönder den tidigare ljuvliga stigen, som hade en särskild plats i mitt hjärta för att den påminde om min barndoms stigar uppe hos mormor i Moskosel.

Nå, resten av etappen var lika vacker som de tidigare gångerna. Solen sken och värmde bland molnen. Det var bara att packa ner vindjackan. Önskade jag tagit min trailshorts, men SMHI:s prognoser hade inte lämnat utrymme för klockrena beslut. Färden flöt på och vi njöt av utsikten från Södermanlands högsta berg samt en läcker minkanjon. Vi stannade här och där för att lyssna på sjungande fåglar, av vilka dubbeltrastar, taltrastar, rödhakar och gärdsmygar var avgjort talrikast. Tranors rop ekade genom skogarna titt som tätt. Och stigarna bjöd på allt: mjuk varm tallbarr, lerhål, bäckar, långa partier med hällmarker och vidare genom glesa tallmoar och djupa granskogar á la Bauer.

Etapp 31 fortsatte i samma anda och vi avnjöt lite bergsklättring över Uvberget (en rundslinga man inte får missa) som gav lite Norrlandsfeeling. Ljuset under sena eftermiddagen, som silade ner genom skogen och små myrar, gav en gåshud i själen. Euforin flödade och plötsligt stod vi vid ett vägval, antingen direkt till Stavsjö eller springa ytterligare en mil på etapp 31:1. En havsörn uppenbarade sig rakt ovanför oss och låg där uppe och cirklade i någon minut! Vi kände oss märkligt trötta och nöjda. Vi tog stigen direkt till Stavsjö vandrarhem och när vi kom till Stavsjön hörde vi en ödsligt ropande storlom. Magiskt! Väl på vandrarhemmet mötte oss den alltid lika serviceminded Pasha, tillika ägaren. Han visade oss runt på allt han fixat under vintern. Jag blev mäkta imponerad över allt han gjort sedan jag var där i höstas! Vi fick rummet ”Örnen”. Passande! Vi duschade och bytte till torra rena kläder och begav oss till Stavsjö vägkrog för att äta middag i kvällssolen. Enkelt, gott, soligt och bara så fantastiskt skönt. Vi somnade till träskdoftande Inov-8-dojjor och sumpstrumpor på tork. Är det äventyr så är det!

140411b 140411c 140411cc 140411d 140411e 140411f 140411g 140411h 140411i 140411j 140411k 140411l 140411m 140411n 140411o 140411p 140411q
140411r

Lördag 12/4, Stavsjö-Nävekvarn, etapp 32-36, 60,24 km (story av Kerstin)

140412aaVaknar av väckarklockan och skakar prövande på benen, de känns bra. Längtar genast ut, dels för att himlen lyser klarblå utanför men också för att våra leriga träningskläder under natten har omvandlat det lilla rummet till någon sorts myrdoftande fuktkammare. Ser på Niklas att han också vaknat redo för äventyr och vi kommer raskt upp ur sängen. Fyller på med ett rejält lass av Niklas specialgröt (en mald blandning av havregryn, mandel, chiafrön och en massa andra nyttigheter), rundar av med kaffe och tackar sedan Pascha och Stavsjö vandrarhem för den här gången.

Etapp 32 börjar precis utanför dörren och efter bara några hundra meter kommer vi till Skiren som ligger spegelblank i morgonsolen. Jag får flashbacks från barndomens kanotsemestrar och Niklas lyssnar på storlommens spel, båda lika nöjda när vi springer runt sjön på fina mjuka stigar. På södra sidan blir det blötare och generellt är det rätt blött i marken hela förmiddagen med många lerhål och vattensjuka stigar efter de senaste dagarnas myckna regnande. Solen skiner i alla fall konstant och stenar och bergsknallar torkar upp efterhand. Någonstans här hör vi också årets första sångare, gransångaren (jag har egentligen ingen aning om vem som sjunger men jag litar fullkomligt på medföljande expert). Efter Skiren följer vi banvallen där Stavsjö järnväg, en av Sveriges sju järnvägar med persontrafik på 600 mm spårvidd, gick i början av 1900-talet. I folkmun är den känd som Nunnebanan men för mig som är halvt uppvuxen på museijärnvägen i Mariefred är det loket Virå och den vackra stavsjötvåan jag förknippar den med. Här är det lättsprunget och när vi når fram till det lilla naturreservatet Kokärret känns det som en bra idé men en extrasväng in där för att förhoppningsvis få en skymt av järpe. Andra fåglar sjunger så fint men några järpar visar sig inte, istället bjuds det på härligt runda mossbeklädda stenformationer i fantastiskt ljus med solstrålar som silas ner genom de täta trädkronorna.

Ut på leden igen och vidare ner mot Lövsjön där vi tar dagens första energistopp på matsäcksbordet vid strandkanten i ljuvlig förmiddagssol. Här hade jag kunnat stanna länge men det var ju trots allt några mil kvar av dagen och nu väntade en av de finaste etapperna, 33:an, som avslutas med en spektakulär sträcka längs med Bråviken. Jag njuter nog mest av vägen fram till havet för här är terrängen av allra bästa slag enligt mig, slingrande snirkliga barrbeklädda stigar upp och ner längs med hällmarker. Benen går av sig själva och jag är på strålande humör. Sen började klättringen uppåt Bråviksbranten. Niklas liksom skiner upp och ser bara starkare ut för varje höjdmeter medan jag släpar efter lite och är glad över att han vill dokumentera utsikten från alla möjliga vinklar så jag får smygvila. Jag försöker ta det planerade energistoppet i lä men där är ju inte utsikten lika bra så det blir en kompromiss i halvlä. När vi startar igen går det förstås utför och här är det så häftigt tekniska stigar att det är full koncentration och ständig parering som gäller. När det planar ut något är jag plötsligt jättetrött och benen är som sirap, klockan är redan tolv eftersom vi tagit så många naturbeundrarstopp och jag börjar fundera på om det var dumt att inte ta med pannlampan med tanke på hur lång tid det kommer att ta för mig att släpa mig fram resterande del av dagens sträcka. Det är ungefär det enda jag tänker på fram till nästa stopp som vi tar vid en kallkälla. Vattnet smakar fantastiskt och jag fyller på rejält med flapjacks, nötcreme och nötter. Långsamt kommer energin tillbaka ut i kroppen och efter någon kilometer känns allt mycket bättre. Snart når vi Fjällmossen som man bara ser en bråkdel av, men det lilla gör oss glada. Här pågår restaureringsarbete för fullt för att återskapa mossen och bevara dess unika biotop. Nu rullar det på fint igen och eftersom etapp 35 bjuder på långa lättsprungna partier på skogsvägar och stigar har vi snart passerat 40 km och pausar igen vid en kallkälla. Tänk att vatten kan vara så gott!

Vi fortsätter genom hällmarker där mina ben blir så där sprittande glada och ner till Nävsjön som vi rundar på västra och södra sidan. Här följer leden strandkanten och det är fantastiskt vackert, speciellt som vi får se ett ståtligt par storlom som sakta glider förbi på nära håll och strax därefter havsörn som övriga sjöfåglar försöker jaga iväg. Stigen här är teknisk men rolig och efter sjön blir det nerförsbacke igen vid övergången till etapp 36. Nu är det bara runt 1 ½ mil kvar och trots att det känns i benen att de fått jobba går de liksom av sig själva och vi inbillar oss att vi hade kunnat fortsätta bra mycket längre. Vi är helt i fas tidsmässigt och mina tidigare funderingar över avsaknad av pannlampor var ju förstås helt onödiga. Det märks att det är varmare än det varit på länge och mina vattenflaskor är alldeles för små för avståndet mellan källorna. När vi inte hittar kallkällan som är utmärkt på kartan blir jag lite orolig men Niklas har förstås bättre förstånd och rejäla flaskor och jag får såklart dricka upp hans vatten. En liten men strid bäck blir räddningen strax därefter och trots att färgen på vattnet påminner mer om äppelmust så smakar det ljuvligt! Vi följer 36:an söderut upp på Nävekvarns klint, samma väg som vi sprang i motsatt riktning i vintras när leden såg helt annorlunda ut. Då sprang, eller snarare pulsade, vi genom knädjup snö och kastade oss utför branterna i snödrivorna. Jag minns bara alla glada skratt och inga tunga steg alls från den dagen, men så var det ju just uppe på Nävekvarns klint som jag och Niklas blev mer än bara vänner också.

Klättringen upp nu går lekande lätt och när vi stannar till uppe på klinten blir vi stående en stund och bara ler. Som på beställning dyker en havsörn upp även idag och cirklar en stund ovanför oss. Stigen ner är lika tekniskt utmanande som rolig och vi skuttar på glada ben sista biten ut på vägen som för oss in i Nävekvarn. Vårt mål för dagen är Skepssvik som ligger i utkanten av Nävekvarn. Här ligger ett litet B&B och det trevliga värdparet Kerstin och Björn tar emot oss med öppna armar och konstaterar att vi ser lite trötta ut. De har rätt förstås. Dagen har bjudit på sex mils varierad löpning med sugande blöta stigar, underbara hällmarker, hala spänger, tuffa klättringar, läckra utförslöpor och korta grusvägspartier. Efter en gigantisk middag med lax, couscous och avokadosallad stupar vi i säng, åtminstone jag med lite småvärkande ben, och somnar direkt.

140412a 140412b 140412c 140412d 140412e 140412f 140412g 140412h 140412i 140412j 140412k 140412l 140412m 140412n 140412o 140412p 140412q 140412r 140412s 140412t 140412u 140412v 140412w 140412x 140412y 140412z 140412zz

Söndag 13/4, Nävekvarn-Nyköping, etapp 37-44, 50 km

Vi hade beställt frukost till klockan sju, så vi var uppe en halvtimma innan och gjorde i ordning vår löparutrustning. Sista dagen och ryggorna var märkbart lättare. Resterna av nattens regn och moln svepte iväg och lämnade en klarblå himmel. Vi avnjöt en delikat och varierad frukost på Björns och Kerstins glasveranda med utsikt mot Bråviken. Vi zippade på kaffe utan stress och pratade med värdparet. Jag kan verkligen rekommendera deras B&B för äventyrliga stiglöpare och vandrare. Jag bodde i deras lilla mysiga stuga i höstas och har längtat tillbaka sedan dess.

Nå, nog om ord lagda på frukostbestyr. Vi joggade iväg strax efter åtta och kom på Sörmlandsleden några hundra meter från huset och sprang nu på en rejält teknisk stig på bergshällar längs havet. Just den här biten fram till Uttervik hoppade Kerstin och jag över snöpulsdagen den 1 februari (då vi komm från andra hållet). Det var en del nostalgiska känslor som kom upp till ytan när vi kom på stigen efter Uttervik och vi kunde konstatera att det märkligt nog varit lättare att springa stigen när den var totalt översnöad! Sträckan från Uttervik fram till etapp 40 är grymt teknisk, men samtidigt fantastiskt vacker och rolig. Även om etapperna 40 och 41 inte är lika avancerade bjuder de på mycket fin och varierad stiglöpning genom orörd natur! Det bjöds även på en hel del fågel, såsom krickor, sjungande järnsparvar och riktigt fina närhållsstudier av ett par stjärtmesar och vid Mellsjön flög en gammal havsörn rakt över våra huvuden samtidigt som en rördrom tutade från vasshavet.

På trötta ben närmade vi oss Koppartorp och det otroligt maffiga och faktiskt vackra Simonsberget. Det var en hel del klättrare uppe på väggarna och andra på väg upp. Väl i Koppartorp tog vi ett break för energi och vattenpåfyllning, då det kulle dröja nästan två mil till nästa kallkälla. Och här kan man nästan säga att löpäventyret tog slut, då resterande etapper är rätt tråkiga och intetsägande. För många kalhyggen, sönderkörda stigar, grusvägar, risiga eller geggiga stigar. Etapperna 42-44 är inte några som jag rekommenderar, mer än som ren transportsträcka. Därav få fotografier får denna sträcka. Vi låg bra till i tid och skulle hinna med 16-bussen till Eskilstuna med bred marginal. Vi malde på och nådde Nyköping vid tre och gled in på Vipsgrillen vid busstationen. Beställde mat och bytte till torra kläder. En slags lycklig sorgsenhet infann sig. Lycklig över en fantastisk helg tillsammans med Kerstin, men vemodig för att den redan var över. 13 mil och 48 timmar i fantastisk natur och miljö. Livskvalitet! Och på fågelfronten noterade vi 65 arter! Vad gäller utrustningen fungerade allt klockrent inklusive den nymoddade ryggan. Kamerafickan var som skräddarsydd och det gick blixsnabbt att fiska upp kanmeran.

Så, nu blir det rätt soft fram till England, som kommer att bjuda på tre dagars löpning och fyra dagars vandring i fantastiska Lake District. Ja, vi ska ju vandra Bob Graham Round som Scott Jurek nyligen sprang och klarade 24-timmarsgränsen med 16 minuter!

Tack för oss!

Niklas & Kerstin

140413a 140413b 140413c 140413d 140413e 140413f 140413g 140413h 140413i 140413j 140413k 140413l 140413m