Mar 302014
 

140329iKanske inte en trail story i egentlig mening, men ibland måste man våga sig ut ur skogen och besöka den urbana världen. Lite asfaltstig har väl ingen dött av. Efter att vännen Kent Melin och andra varit nere och presterat i Skövde 6-timmars för några veckor sedan blev jag enormt inspirerad och tävlingssugen. Jag har inte tävlat sedan Lidingöloppet i höstas och något tidslopp har jag heller aldrig prövat. Loxodonta 6-timmars i Borlänge den 29 mars låg således väldigt passande i tiden och skulle inte störa vårens övriga upplägg på ultrafronten. Med lite påtryckningar från Kerstin R och Laila Ö, funderande och check av SMHI:s långtidsprognos bestämde jag mig till slut att utmana mig själv och anmälde mig. Kerstin skulle ner till Davos på en veckolång kongress, så det blev till att ordna logistiken på något annat sätt. Verkade inte vara någon från Eskilstuna eller VLK som skulle upp. Kollade igenom startlistan och hittade ultramannen Hasse Byrén i Örebro. Slängde iväg ett mail till honom om samåkning. Inga problem. Fixade boende på STF vandrarhemmet i Tjärna ängar, som ligger ett stenkast från banan runt Sportfältet. Återstod gjorde att smida planer och lägga upp en strategi för ett tidslopp. Tack och lov hade jag Kerstin att bolla upplägget med och som fick mig att tänka i rätt riktning, våga satsa och få mig att tro på min kapacitet!

Dagarna rullade på. Planen låg klar. Och vädret såg enligt prognosen närmast ultimat ut! Klart, svag vind och 12-13 grader. Prognosen höll sig dag för dag. Som alltid innan en ultratävling blev det fyra dagars löpvila, för att bara låta kroppen, vila, sova, äta normalt och bygga upp förväntningar och längtan till att springa som en 50-plus-antilop på grönbete. Plötsligt var det fredag. Allt var packat och klart. Halvdag på jobbet och så var det bara att borda tåget till Örebro. Solen sken och vårvärmen smekte huden. I Örebro blev det en gofika i solen i väntan på att Hasse skulle sluta för dagen. Strax efter fyra rullade han så in vid Örebro station sedan bar det av mot Borlänge. Hade aldrig träffat Hasse tidigare, men jag hade koll på hans meritlista så det var bara att pumpa honom på tips och råd angående tidslopp av alla slag. Efter två timmars trevlig färd genom ett vackert Bergslagen i varmt släpljus nådde vi Borlänge. Hasse lämpade av mig vid vandrarhemmet och drog sedan vidare till sitt boende på andra sidan stan. Jag inkvarterade mig i en lägenhet med två separata rum och drog iväg till Hemköp för att handla något att äta. Det blev 500 gram köttbullar och 500 gram fet lyxpotatissallad och två avocados. Perfekt laddning inför den stundande utmaningen. Tillbaka till lägenheten hade en annan löpare lagt beslag på rummet intill. Vi hälsade på varandra och började prata. Skön kille. Presenterade sig som Staffan. Efter ett tag nämnde han att han bodde i Junsele. Haha, kunde inte låta bli att småskratta, då vi insåg att vi haft en del kontakt via jogg.se. Världen är bra liten ibland. Han har ju bott i Västerås och känner ju flertalet i VLK-gänget. Det blev mycket pratande på kvällen samtidigt som vi packade upp prylar, käkade och donade. Jag radade upp mina små 33-flarror. Fördelade en liter kokosvatten i fyra, vanligt vatten i fyra och Hammer Perpetuem till hälften i sex flaskor. Jag skulle få låna ett bord av Laila för att slippa tappa fart och skippa själva mat- och vätskekontrollen helt och hållet. Det visade sig att Staffan också tänkt öppna i 5:10-tempo de första kilometerna, så vi bestämde oss för att springa tillsammans så länge det kändes OK. Vi önskade varandra en god natts sömn vid tiorycket. Jag slocknade på en gång!

Jag sov som en stock fram till sju. Låg och drog mig till halvåtta innan jag steg upp, svepte min medhavda gröna rawfood-drink och fixade i ordning en del prylar. Strax efter åtta var det dags för en schysst vandrarhemsfrukost. Utanför var himlen klarblå, solen lös och trädtopparna stod helt stilla. När vi var klara tog vi Staffans bil till startområdet. Det hade redan börjat rulla in bilar med löpare och vi vandrade bort till tidtagarvagnen och Reima för att hämta chip och nummerlapp. Hasse var redan där liksom Stockholmsgänget med Janne, Maria och några till. Det blev en pratstund i solen. Hittade Laila och pratade med henne och hon pekade sedan ut bordet i kurvan efter varvningen. Perfekt läge. Det blev lite minglande och så hittade jag Hasse J från Eskilstuna och plötsligt var skjutsen hem fixad! Atmosfären var avslappnad och skön. Löpare satt lite här och där och njöt i solen i väntan på start. Totalt var 119 personer anmälda och det kändes lagom för banan. Solen värmde på duktigt. Staffan bytte om till linne. Jag körde med mina trail-shorts, trailtröja från RaidLight och armvärmare utifall (som man kavlar ner eller upp). Det blev närmare 16 grader framåt efterdagen. På fötterna hade jag valt mina mängddojjor Asics Fuji Racer, terrängskorna som aldrig har dugit till att springa med i terrängen då de är livsfarliga på vått underlag, men på platten är de grymt sköna. Faktiskt de enda skor jag har för långdistans på platten.

Kvart i elva vandrade vi bort till starten som var förlagd en bit bort innan själva tidtagningen för att få till exakt maradistans vid varvningen efter 21 varv. Kroppen kändes bra liksom sinnesstämningen var på topp. Något fotograferande skulle det inte bli under själva tävlingen, men jag hade lovat Kerstin och Laila att notera alla fågelarter jag hörde och såg för att se vad den listan slutade på. För den oinvigde kan jag nämna att det inom fågelskådningen finns 6, 12 och 24-timmars race också, vilket innebär att varje lag ska se så många fågelarter som möjligt. Jag har varit med och vunnit fem 12-timmars-race medan några kompisar i Barcelona innehar Europarekordet för 24-timmars med hela 224 fågelarter!

Nåväl, Krister, gick igenom lite regler vid starten och sedan var det nedräkning. Pang och iväg! Lugn start trots allt. Jag, Staffan, Tommy och ett par till hittade snart tempot på runt 5:10 medan tätklungan på 6-7 personer drog iväg snabbt. Studenternas Daniel Svensson siktade på en dubbelmara, vilket kanske även var fallet med och Moras Niklas Gunne och Lars Emanuelsson. Min plan var att ligga på 5-tempo rakt igenom, så jämnt som möjligt och bara ha tålamod. Det rullade på och egentligen hade jag inga delmål, utom att bara njuta, sköta vätskeintaget och hålla ett stabilt tempo. Banan var riktigt trevlig och perfekt till längden och halvvägs var det ett skönt svagt medlut. Faktum är att jag aldrig upplevde banan som tråkig eller monoton. Vis av diverse ultror la jag även in regelbundna löpskolningsserier med hälkickar, höga knän och sprättsteg. På sträckan efter varvningen var det lite svag motvind men det var bara välkommet svalkande. Och det var på denna sträcka med träddungar som jag också noterade mest sjungande fåglar. Jag hann faktiskt prata med folk och längsta pratstunden efter att jag lämnat Staffan fick jag med Janne. Annars var det mycket givande och tagande av pepping och mest fick jag av Laila som dessutom fungerade som språkrör för Kerstin som ju befann sig i Davos och skickade mess till Laila. Tack Laila, du är en ängel i ett par löpskor! Och tack Kerstin för alla värmande ord och omtanken!

Jag vet inte, men det finns inte så väldans mycket att orda om. Jag sprang stabilt, starkt och ökade tempot aningen hela tiden. Passerade maradistans på tiden 3:26. Sista tre milen låg jag konstant på under 23 minuter per 5km-intervall och jag knaprade in på en del från täten och plockade faktiskt ett varv på Niklas Gunne, medan Daniel Nilsson var untouchable (slutade på 82,45 km!). Trean Lars Emanuelsson drog jag om på sista varvet, men jag hade ingen aning om placeringar då, som var helt ovidkommande för min del. Mitt mål var hela tiden att greja 70 km och allt därutöver vara bara bonus. Och jag kommer aldrig glömma varvningarna på de återstående sex kilometerna. Vilken grym pepp från folk och löpare! Och jag gjorde allt för att försöka fixa snygga 75 km, men när stoppsignalen ljöd var jag i alla fall bara 274 meter efter varvningen, så jag blev kontrollmätt av Reima och kompani väldigt snabbt. Men fy fan vad snabbt benen stelnade till. Fascinerande! Senast jag hade så stela ben var nog efter Jättelångt! 2012. Men jag var verkligen supernöjd på alla sätt: 74,27 km och en 3:e plats! Och jag hade skött vätske- och energiintaget exemplariskt och all vätska utom en Hammerflaska hade gått åt samt tre nötcréme, vilka utgjorde det enda fasta energiintaget under loppet. Direkt efter loppet och innan prisutdelningen damsög jag notoriskt mat- och vätskeborden. Kände mig smått vulgär! Nåväl, detta var minst sagt en mycket lyckad tidsloppsdebut!

Jag ska inte breda ut storyn med mer ord mer än att jag noterade 18 fågelarter under själva loppet och att jag vill tacka för ett otroligt härligt och välorganiserat arrangemang! Tack Krister, Laila och alla underbara funktioner, inte minst de som gick motvarvs och peppade alla löpare till stordåd! Tack Hasse B, Hasse J och Staffan för gott sällskap! Och en ursäkt till Linda E som jag missade helt, trots att vi hälsade på varandra innan start;-) Som vanligt rundar jag av med lite foton av mig, Laila och Lina. Kolla in Lina Börjes strålande foton och bloggrapport från tävlingen här»

140329b 140329c 140329d
140329o 140329e
140329p 140329f 140329g 140329h 140329j 140329k 140329l 140329m 140329n140329z

 Skriv en kommentar

(required)

(required)