Feb 242014
 

140224aBalansgången mellan dumdristigt vansinne och våga pröva sina gränser är hårfin. Man får helt enkelt välja själv och jag väljer hellre det positiva i en utmaning. Och utmaningen denna gång stavas Vasaloppet. Stava rätt och valla rätt är några av ingredienserna för att lyckas. Uthållighet och pannben är kärnan och det som i slutändan avgör. Förutsatt att man har en bra grundfysik. Ligger det någon sanning i mina påståenden? Absolut, vågar jag påstå! Detta mitt första Vasalopp någonsin – och tillika tredje delmomentet i en Svensk klassiker – blev lite av en empirisk undersökning. Jag kan avslöja att det var 32 år sedan jag stod på ett par skidor. Det var närmare bestämt under den militära slutövningen i Älvadalen i skiftet januari/februari 1982 och det handlade om breda trälagg ljusår från dagens smala, lätta och snabba raceskidor. Jag har aldrig varit en längdkille, utan mer för fart och våghalsiga konststycken utför i unga år. Hur skulle detta gå?

Det har väl inte gått någon – boendes i Mälardalen – obemärkt förbi att det varit snöfritt denna vinter. Eftersom jag aldrig ägt ett par längdskidor sedan jag flyttade hemifrån hade jag ingen brådska att nu köpa ett skidpaket som bara riskerade att bli stående i väntan på snön, som aldrig kanske skulle komma. Jag har lärt mig på senare år att vänta, ja, att invänta rätt ögonblick och det slår aldrig fel att det dyker upp ögonblick som ibland kan liknas vid en skänk från ovan eller vad man kan kalla ödet, även om det handlar om materiella ting. Så även denna gång, då Kerstin för en månad sedan nämnde att hon hade ett nästan oanvänt skidpaket som jag kunde låna. Jag tog skidorna till Kanotcenter i Eskilstuna där min vän Erik (skidguru och klassikerkompanjon) mötte upp. Han mätte upp spannet och sa att det kommer funka med den lilla ohörbara parentesen att spannet baktill kanske var lite kort för fästvalla. Annars tyckte han att skidorna var i perfekt skick. Kerstins skidpjäxor satt som gjutna även på mina fötter och stavarna kändes sköna och hade rätt längd. Så långt var ödet välvilligt! Erik tog med sig skidorna hem för en omgång kärlek och vi siktade på en skidtur första söndagen i februari, men all snö som kommit veckan innan och särskilt på fredagen smälte till ett vedervärdigt slask. Som bekant kom det därefter inte någon snö, i alla fall inte någon som kom i närheten av att kallas för skidföre. Jag hängav mig åt mina löpäventyr på Sörmlandsleden och överlät hela skidhistorian åt ödet: det blir som det blir!

Och det blev som det blev. På lördag morgon hämtade Erik och Peter upp mig för avfärd till Mora. Märkligt nog var jag otroligt taggad och såg fram emot utmaningen med spänning. Mer av barnslig förtjusning än skräckblandat tvivel. Färden upp gick som smort och atmosfären var på topp. Det var även Vasaloppsdebut för Peter, men till skillnad från mig hade han en hel del skidträning i ryggmärgen och en färsk skidmaratävling i kroppen. Vi kom fram till Mora strax efter tolv och när vi hittat en parkeringsplats styrde vi kosan mot mässområdet och nummerlappsutdelningen. Vi tog tillfället i akt och åt i det gigantiska mattältet. Det blev ett rejält lass med kyckling och ris för min del. Det var folk överallt och vi minglande sedan runt i mässhallen med allt man tänka sig för att oroliga skidmotionärer ska lätta på plånboken och känna sig trygga. Jag själv köpte en liten sprayflaska med Toko-klister och kände mig nöjd. Jag har inte åkt till Mora för söka efter trygghet!

Det var skönt att få lämna kommersen och havet av hysteriska människor, som framstod som lugna till det yttre men i ögonen kunde man läsa något helt annat. Det var helt underbart skönt att få komma till Färnäs Bygdegård drygt fem kilometer utanför Mora. Där hade SMOL (Strängnäs Malmby OrienteringsLöpare) hyrt in sig enligt tradition. Erik hade ordnat sovplats till både Peter och mig. Vi tog varsin madrass och det lilla tillhörande reviret i anspråk. Nostalgi med flashbacks tillbaka till ungdomen i Fältbiologerna. Det dröjde inte länge förrän vallaställ åkte fram på alla tänkbara utrymmen. För att inte tala om vallaboxar fyllda med hemliga recept och blandningar, rillboxar, borstar med olika hårdhet och kvalitet på borst, strykjärn från förr, hårfönar och så mycket annat. Skidåkning är för många säkert lika mycket en slags religiös ritual inför ett Vasalopp. Det var underbart att få vara en del av detta, bara lyssna på diskussionerna och titta på hantverket som genomfördes av entusiaster med otroligt fokus och skrämmande noggrannhet. Jag njöt av atmosfären som vibrerade av förväntan. Och det var kul med nya bekantskaper i form av Dagge, Lotta, Arne, Mia, Simon och några till som jag inte minns namnet på.

En sak var uppenbar. Väderprognosen med både minus, nollgradigt och ökande skala med plusgrader fram på söndag eftermiddag och eventuellt duggregn ställde till det för vallaexperterna. Här handlade det inte om att det blir som det blir, utan snarare att förutse hur det blir. Erik la ner mycket tid och omsorg på ”mina” skidor vid sidan om sina egna. Eftersom det kom en hel del snö på fredagen fanns det inga uppkörda spår i närheten, varför jag inte skulle kunna pröva utrustningen innan det var dags att ställa sig i startfållan på söndag morgon. Det blir lite mer spännande så, eller hur? Efter ett snabbmatsbesök på MacDonalds var det dags att krypa ner i sovsäcken vid niorycket. Jag somnade relativt omgående så fort lampan väl släcktes.

Klockan 02:30 ringde min klocka. En kvart senare var det dags för en rejäl frukostbuffé som Dagge och Lotta dukat upp. Helt fantastiskt! Vi hade förberett allt och en timma senare satt vi i bilen till Mora. Parkerade och hoppade på buss #7 mot Sälen och klockan var kring fyra. Färden tog runt två timmar och fördrevs närmast kontemplativt. Jag fick ett värmande sms från Kerstin. Käkade ett par medhavda mackor. Stämningen på bussen var förväntansfullt tyst. Väl framme var det bara att hiva in överdragsryggan och sedan direkt ner till startfållan för att ta en bra position så långt fram i fållan som möjligt, innan själva flaskhalsen, vilket vi lyckades med. En timma kvar till start. Det började gry så sakta. Några plusgrader i luften. Vindstötar slog till då och då. Min klädsel för dagen var en långärmad merino och min ultralätta OMM regnjacka på det, mina vinterlöpbrallor med tunn baksida och aningen fodrad och vindtät framsida, tjocka drymax på fötterna och min 5-liters Salomonrygga. Snart nog började vi prata med de närmaste. En härligt tävlingsfokuserad tjej som hette Åsa och skön kille från Järna. Tiden rann iväg rätt snabbt och själva starten hörde vi inte. Hehe, nu fanns ingen tid att ångra sig. Pjäxorna satt fast i skidorna. Stavarna satt tajt runt mina tunna tumvantar. Vi såg bara att klockan sju så flöt en mörk massa fram en bit bort och åtta minuter senare passerade vi tidtagningen.

Det började röra på sig och nu var det bara att vara fokuserad och lära sig snabbt! Hålla mig till höger och inte låta mig stressas av hysteriska skidåkare i första backen, som aldrig tycktes ta slut. Kändes bara som det var ett gytter av skidor och stavar. Bara saxa uppför och anpassa sig efter omgivningen. Det var sedan fantastiskt att få komma upp på myrarna där det var kyligare och bättre före. Jag kände snabbt att det var bakhalt, men jag har ju ingen erfarenhet och vet inte vad som är acceptabelt och om fästet kan förbättras. Det såg bakhalt ut även för många kringvarande så jag lät det bero. Stakningen fungerade klockrent och glidet var det inget fel på, men när jag körde diagonalt var det mycket jobb för lite vinst i distans. Smått frustrerande! Ni hör, jag börjar redan låta som en utpräglad skidåkare.

Jag hade min strategi upplagd. Ta det cool och försöka hålla samma tempo rakt igenom, det vill säga långsamt och stabilt. Inte förivra mig och försöka vinna tid och sedan slappna av på alla sträckor utför. Ta god tid på mig vid matkontrollerna. Jag stannade och tog av mig skidorna i Mångbodarna, Evertsberg, Oxberg och Eldris i drygt tio minuter per ställe. Detta bara för att gå omkring, skaka loss, ladda med blåbärssoppa och buljong, klämma några nötcréme och flapjacks. Jag hade inte bråttom, inga måltider, bara komma i mål, vilket ju inte är så bara. Drog på sprayklister i Mångbodarna och Oxborg, vilket förbättrade fästet en aning. Vid Eldris, med nio kilometer kvar till målgång, lämnade jag in skidorna då det inte var någon kö och de vore kul om de kunde få till det. Plötsligt var det en fröjd att åka de sista nio kilometerna in till målet i Mora, med skönt fäste. Kunde diagonala utan problem. Ångrade att jag inte lämnat in skidorna tidigare, vilket hade sparat armarna en del. Ja, ni förstår ju redan nu att jag klarade mig hela vägen in i mål, om nu inte rubriken i sig gav en hint.

Oh, det är svårt att försöka rekonstruera nio mil skidåkning genom snövitt landskap. Visst var det jobbigt och slitigt, men jag råkade aldrig ut för en dipp, vare sig energimässigt eller mentalt. Det fanns bara ett alternativ och mitt upplägg liknade mycket det jag har för ett ultralopp: ta det cool, ha tålamod, slappna av, fokusera, spring smart och ta hand om eventuella problem direkt när de dyker upp. Sista tre milen var dock jobbiga av två anledningar: jag var trött och spåren hade blivit breda och blöta, varför skidorna vobblade och gled i sidled. Det spelade ingen roll om jag stakade eller körde på diagonalen, mina armar och rygg var ordentligt trötta. Dock fick jag oväntat pepp som lyste upp själen och gav kroppen en kick i rätt riktning. Vid tre tillfällen stod Maria E från jobbet och hejade på mig medan hon väntade på sin son. Vid Eldris hörde jag någon tätt intill som frågande sa ”Nicke?” Vände mig om och det tog säkert fem sekunder innan min hjärna kopplade alla trådar rätt och matchade ansiktet mot porträtten i min hjärnas bibliotek av vänner från förr. ”Göran!” utbrast jag med pur glädje. En fågelskådarvän som jag inte sett på drygt 15 år. Vi stod och pratade i fem minuter innan han fortsatte och jag lämnade in mina skidor för vallning. Den sista rejäla peppen kom på sista kilometern med Mora kyrka i synhåll. På den gigantiska skärmen såg jag en hälsning från klubben (och Per-Arne) som gjorde mig ofantligt glad och jag stakade sedan som en vilde raka vägen in i mål på tiden 10:32! Vilken obeskrivligt skön känsla! Jag gjorde det och att man gjorde det vet man ju aldrig förrän man faktiskt är i mål!

Finns ingen anledning att dra hela efterspelet. Erik kom och hämtade mig vid skidutlämnningen medan de andra stack iväg och köpte pizza. Det blev en skön samvaro på bygdegården med tillhörande Vasaloppssnack. Alla var nöjda med sina insatser. Erik skidade in på fina 6:46 och Peter på 6:47. Detta var Eriks 21:a Vasalopp (första på Öppet spår) och Peter gjorde debut och är vad man kalla en grymt bra debut! Arne och Mia gjorde också fina insatser. Härligt att ha tid att bara sitta jämföra upplevelserna och kunna skratta åt sköna små ögonblick. Efter ha ringt goaste Kerstin var det dags att knoppa. Glömde helt bort att duscha, men vem bryr sig?

Jag tror att jag fått med det mesta och tänkte nog runda av detta ultralånga inlägg, men jag höll på glömma en sak. Den erfarenhet jag har av olika aktiviteter är att man ofta skadar sig i de områden man sällan håller på med. Förra året var det en rejäl stukning av ena långa tån när jag allt för snabbt skulle springa ner i vattnet på Vansbrosimmet. Va, finns det stora stenar på botten? Nästa tillfälle var när jag lånade racercykeln som jag köpt inför Vätternrundan. Ingen bra idé att koppla loss båda fötterna när man stannar i en nerförsbacke och ställer sig ned på hala cykelskor. Hade jäkligt ont i höger skinka en vecka. Vad gäller Vasaloppet så ska man inte täppa till ena näsborren för att snyta sig och samtidigt ta sats och dra ner huvudet mot backen. Staven slog i backen och stavhandtaget slog rakt upp i sidan av ögat. Jag misstänker att det kommer att resultera i en blåtira.

Till sist vill jag bara tacka Erik, Peter, Arne, Mia, Lotta och Dagge för gott sällskap och ett särskilt tack till de två sistnämnda som ordnade med frukostar och såg till att alla trivdes och hade det bra!

Over and out!

  140224b 140224c 140224d 140224e 140224f 140224g 140224h 140224i 140224j 140224k 140224l140224m