Feb 162014
 

140215aEfter ett ultralångpass på Sörmlandsleden är det naturligt med en viss fördröjning fram till en färdig story av detta slag. Men vad gör väl 24 timmars fördröjning? Det var inte ens säkert att detta löpäventyr skulle kunna genomföras. Tanken var att vi, GL3D-gänget, skulle springa Sörmlandsleden mellan Gnesta och Läggesta (Mariefred) den gångna lördagen. Men Bosse skulle måla om dotterns rum, jag själv åkte på någon slags förkylning i måndags och Henrik hade inte tillgång till bil. Som sagt, jag åkte på en märklig förkylning som inte ville bryta ut. Hemma och sjukskriven tisdag till torsdag. Antingen var det en lindring förkylning eller så förde mitt immunförsvar ett skoningslöst krig mot illasinnade bakterier eller virus. Ingen feber eller halsont dock. På torsdagen kände jag mig så pass bra att jag kunde åka över till Kerstin i Västerås och springa ett pass med henne i Rocklundas MTB-spår. Tillbaka till jobbet på fredagen och snoret rann som om hela huvudet tömdes på en lätt klar vätska. Jag stämde dock av med min kollega Eva inför lördagens logistiklösning. Upplägget hade från början varit att vi skulle ta bilen till Mariefred och att Evas kille Björn sedan skulle köra oss ned till Gnesta och etappstarten vid Frustuna kyrka för att sedan köra upp vår bil till Mariefred. Vi bestämde oss för att avvakta till fredag kväll och då meddela hur det skulle bli.

Hemkommen på fredagen och efter ett grymt hett bad med förhoppningen om att fördriva alla baciller och virus – åtminstone mentalt – kände jag mig faktiskt avsevärt mycket bättre. Det kan ju också på bero på en god middag tillsammans med Kerstin och efterföljande soffmys med utsökta praliner och latte. Nå, nu är ju inte detta en kärleksblogg, så vi håller oss till ämnet, även om kärlekens stigar och undersköna skogsstigar kan vara förvillande lika, åtminstone bildlikt.

Som sagt, jag kände mig mycket bättre och vi beslöt oss för att springa Sörmlandsleden mellan Gnesta och Läggesta på lördagen. Jag har sprungit sträckan två gånger tidigare, men bara på sommaren. Jag älskar sträckan för att den mestadels slingrar sig genom orörd natur och bjuder på härliga stigar och framför allt många, långa och helt underbara sträckor med hällmarker. Vidare är kuperingen härlig med en hel del klättring och framför allt förlösande utförslöpor! Att sedan få springa på den höga ryggen som kantar sprickdalen längs  Klämmingen och Marvikarna är en sann fröjd. Nå, nu ska jag inte springa i förhand med orden, men ni anar säkert vart det barkar hän.

Lördag morgon. Upp och hoppa… eh, nää… nå, tjugo minuter senare i alla fall. Två löpares morgonritualer inför ett ultrapass som försökte samsas, vilket faktiskt gick smidigt. Och efter en frukost med tillhörande latte bar det av mot Mariefred. Klockan halvåtta på lördag morgon var vi framme hos Eva och Björn. Efter diverse hälsningsfraser och avspänt morgonsnack bar det av mot Gnesta med Björn bakom ratten. Jag själv är inte så bevandrad i bilars funktioner och mekaniska evolution, men Kerstin och Björn började diskutera växlar, varvtal och annat. En trevlig färd hursomhelst och kvart över åtta var vi i alla fall framme vid Frustuna kyrka, där leden passerar. Finns ingen anledning att starta inne i Gnesta, vilket bara innebär tråkig transportlöpning upp till nämnda kyrka. Efter en del fixande och besök på kyrkans uppvärmda toalett var det bara att sakta börja springa. Gråmulet väder med ett tunt dis. En frisk och kylig blåst fick oss att snabbt längta till skogen. En av de bästa fördelarna med att springa i skogen är att man slipper all form av blåst. Man bara hör vindens härliga sus i trädkronorna!

Efter fem kilometers löpning på grusväg, asfalt, stigar och skogsvägar kom vi så på det jag kallar Sörmlandsleden på riktigt med några kilometer av fantastisk stiglöpning på hällmarker med glesa och gamla småväxta tallar. Det fantastiska med sådana här marker om hösten – och barmarksvinter som nu – är mossorna som sväller i vätan och dess myller av skiftande nyanser i vitt, grått och grönt. Som en storslagen matta av mjuk tonad mosaik med mjuka övergångar! Vi njöt! Kerstins tidigare seghet i benen var försvunnen och jag kände varken av förkylning eller ett ömmande höger smalben. Vi följde bara stigen genom de vackra skogarna, förbi små sjöar, porlande bäckar och uppmuntrande rop från korpar här och där. Vi kände tidigt att det var en dag för möte med älg. Vi spanade titt som tätt när stigen tillät eller så stannade vi vid lämpliga miljöer. Det var först när vi gick uppför ett långt motlut mot OK Glemminges utkikstorn som jag i en slags korridorliknande öppning av tallar på de fina hällmarkerna såg en ”frusen” mäktig gestalt hundra meter bort. Jag stannade och ropade tyst på Kerstin. Där stod vi lika stilla som om tiden upphört för ett ögonblick och bara njöt av den ståtliga älgen som stod helt stilla och såg på oss, innan den så till slut vände sig och ståtligt gled iväg med ytterligare en älg, som orörlig och till synes osynlig stått bredvid. Känslorna vid sådana här möten är omöjliga att klä i ord och att sedan få dela upplevelsen med en person som jag tycker väldigt mycket om är något alldeles extra!

Vi klättrade upp i utkikstornet som restes 1969, men som givetvis restaurerats till och från. Vi njöt av utsikten innan blåsten tvingade ner oss och vi fortsatte på fina hällmarker. Det finns andra kungar i skogen också, ja, våra minsta kungar. Befjädrade sådana. Vi stannade till för att lyssna på årets första sjungande kungsfågel. Så tunt sirligt och skört silverklingande! Hjärtat blir glatt! Vi vaknade till liv och drog vidare. Stigen fortsatte på den branta ryggen längs sjön Klämmingen och vi kom så småningom till Marvikarna. När vi stod på en av platserna med fin utsikt uppfångade mitt fågelskådaröga något stort. En mäktig havsörn kom glidande och med ens började den segla och skruva sig uppåt i den gynnsamma vinden. Majestätiskt. Sannerligen en dag med kungliga möten!

Vi sprang vidare på de läckra klipporna högt upp på branten längs Mellanmarviken och snart började en lång utförslöpa ända ner till kanalen mellan Nedre och Mellan Marviken, där en ensam strömstare huserade i det forsande vattnet. Vi bestämde oss för att ta den vackra rundslingan genom Marvikens naturreservat, som bjöd på riktigt tekniska stigar längs strandlinjen och sedan inåt gröna John Bauer skogar! Efter den svängen och många timmars blöta fötter på kuperade och knixiga stigar samtidigt som snöblandat regn föll kände vi tröttheten komma krypande, sakta men säkert. Nå, än återstod flera kilometer med härlig stig! Ja, jag bävade för de sju sista platta kilometerna in till Mariefred, vilka å andra sidan Kerstin såg fram emot. Så, Kerstin fick prata med mig i regnet så att jag kom på andra tankar hela den monotona cykelbanan från Läggesta till Mariefred. Men så fort vi kom in Mariefred blev det lättare. Trevlig sightseeing genom gränderna som omgärdas av vackra gamla hus. Detta eftersom både Kerstin och jag har skilda minnen från den lilla staden, men det är helt andra historier som inte hör hemma här.

Så, till slut var det gudomligt skönt att efter 50 kilometers löpning få ringa på Eva och Björns dörrklocka i Mariefred! Ååh, att få komma in i värmen, byta om till torra kläder och bara få sätta sig ner. Eva ordnade med kaffe och godaste bullfatet. Det blev en lång och väldigt trevlig fika på två timmar innan Kerstin och jag till slut fann oss sittande i bilen på väg till Torshälla. Och där tror jag att vi avslutar lördagens heldagsäventyr för vi var sedan så trötta och nöjda att inget mer finns att berätta.

Som brukligt är rundar jag av med foton från löpäventyret, som tagits av både Kerstin och mig själv. Och givetvis sänder vi våra tacksamma tankar till Eva och Björn!

140215b 140215c 140215d 140215e 140215f 140215g 140215h 140215i 140215j 140215k 140215l 140215m 140215mm 140215n 140215o 140215p 140215q 140215r 140215s140215z_karta