Jan 252014
 

140125aJag kommer nog aldrig sluta längta efter att ge mig ut på Sörmlandsleden. På löpäventyr. För mig är det inte långpass i bemärkelsen långpass. Inför de tävlingar som genomförts de senaste året och de som väntar i år är nyckelpassen långa, ofta ultralånga, både vad gäller distans och framför allt tid. Men tävlingar är för mig inte tävlingar, utan äventyr på olika plan. Mina långpass och ultrapass lägger jag således på leder och stigar som bjuder på natur- och kulturupplevelser. Mängden kilometer och uthållighet får jag på köpet. Naturupplevelsen är det primära och benen är mitt transportmedel.

Sedan långpasset på Sörmlandsleden med Kerstin på självaste nyårsafton har det inte hunnit bli något spring på leden, men väl ett pass på Bruksleden i gott sällskap. Ja, på tal om sällskap, så slog det mig att det flera månader sedan jag sprang solo med mina tankar genom naturen. Under augusti, september och oktober blev det mycket solitärlöpning för att beta av etapper, oftast på fredagar då jag var ledig. Sedan slutet av oktober har jag haft sällskap på alla långpass, vilket har varit fantastiskt roligt, men jag behöver båda delarna. Så jag såg fram emot ett löpäventyr i total tystnad.

Problemet var att hitta en sträcka på runt 50 km, som inte krävde övernattning eller för mycket logistik med tanke på att dagsljuset fortfarande är begränsat. Hur jag än funderade på olika alternativ föll tanken hela tiden på sträckan mellan Läggesta och Malmköping på drygt 57 km. Enda nackdelen är att de två sista etapperna (som faktiskt är bland de äldsta i ledens historia) inte bjuder på några naturupplevelser värda namnet, med sina kalhyggen, sönderkörda stigar och riktigt dåligt underhållna spänger. Jag sprang sträckan en het och kvav dag i juli för 1 1/2 år sedan, se blogginlägg med goa sommarbilder, och mindes de fina etapperna mellan Marvikarna och Ånhammars säteri. Både natur och kultur. Fram till den dagen visste jag inte att det växte hjortron i Sörmland. Och Putbergens 300 år gamla tallar satte kroniskt intryck i själen. Så, det fick allt bli den sträckan denna dag.

Vaknade av mobilens harpmusik 05:20. För ett långt ögonblick for tankarna genom grå substanser och vindlingar därinne, bakom ögonen till. Hur normalt är det att stiga upp så här tidigt på en ledig lördag egentligen? Det är snö och minusgrader utanför. Är det då normalt att frivilligt cykla till Eskilstuna station, ta tåget till Läggesta, stiga av innan det ens har ljusnat och börja springa på snöklädda stigar i skogen i nästan sex mil under en hel dag? Visst, det beror på vem man frågar. Nä, inte tänka. Inte låta förnuftet ta överhand. Bara stiga upp. För jag vet vad själen och benen vill ha. Och det gör hela mig gott. Grötfrukost och en pint med diverse mixade nyttigheter. Kinesiotejpa högerfoten, packa ryggan och sedan iväg på cykeln. Ingen återvändo!

Steg av i Läggesta tjugo över sju och det började gry så sakteligen. Långsamt. Men jag kan stigarna. Allt var så vackert stilla och tyst. Perfekt klädd med merinotröja, armvärmare och så nya lätta regn-race-jackan från OMM som andas så väldigt bra att den fungerar lika bra som en normal vindjacka. På fötterna Mudclaw. Så skönt att få känna snöklädd stig under fötterna. Knappt några mänskliga avtryck. Så länge det är lös pudersnö går det alldeles utmärkt att springa på stigen, men jag ska definitivt köpa gaiters i veckan som kommer.

Det var härligt att få komma ner till Marvikarna. Nu istäckta och vita. Skogen så vit och tyst. Sprang en halv rundslinga på min väg till Skottvångs gruva. Njöt verkligen av tystnaden och vinterfåglarnas läten blev så skarpa och framträdande. Korparnas varierade repertoar, tofsmesarnas rullande läte och kungsfåglarnas höga sirliga toner. Fick dessutom närkontakt med en gärdsmyg. Fascinerande att dessa små liv på några gram överlever vintrarna!

Svårt att återge stigarna, skogarna, myrarna och de istäckta sjöarna längs leden i text utan att det blir långrandigt. Löpningen flöt på och det var verkligen häftigt när benen och minnet av dessa etapper återkommer med ruggig skärpa. Man vet liksom vad som väntar runt nästa krök av stigen eller bakom nästa höjd. Etapp 17 var dock rätt jobbig med alla dess snötäckta spänger och jag trampade genom vid sidan om och blev blöt om fötterna. Inget jag i vanliga fall bryr mig om, men denna dag var det minusgrader och det kostar energi att värma blöta kalla fötter. Inga långa stopp inte. Vid en myr på just etapp 17 stod tre älgar i skogskanten intill ett myrområde. Vi synade varandra innan de älgade in i skogen. Annars var det återseendet av Putbergens urskog som värmde mest. Ett helt fantastisk skogsområde med gamla tallar (en del med en ålder på 200-300 år!) och ingen avverkning har skett på över 100 år. Och precis som för 1 1/2 år sedan valde jag att bara insupa atmosfären och beundra de magnifika tallarna. Nu liksom då valde jag bort fotograferingen. Det går inte att återge den skogen på fotografier. Den måste upplevas!

Till slut nådde jag så Ånhammars säteri. Här stod jag inför två alternativ. Att fortsätta på etapp 19 en liten bit genom ett vackert område med fantastiska och gamla ekar för att sedan välja att fortsätta på leden eller ta landsvägen till Malmköping. Kom till Brotorp. Kollade klockan. Skulle jag hinna springa 14 km landsväg till Malmköping och hinna med 15-bussen på 70 minuter? Hårfint. Jag bestämde mig i alla fall för att göra ett försök och tempot pendlade mellan 4:40-5:00-fart. När jag väl kom fram till väg 55 med 6 km kvar sjönk modet. Fan, 100-väg. Får man ens springa på en sådan. Fanns en busshållplats. Stod där och gjorde ett halvhjärtat försök att lifta mot Malmköping. Började bli kall. Skit också. ”Nä, nu jävlar springer jag vidare!” Och när jag är drygt 100 meter från rondellen i Malmköping ser jag Eskilstunabussen passera. Försenad var den. Hade jag inte stått och försökt lifta och slösat bort 7-8 minuter, så hade jag hunnit med bussen med råge. Ja, så går det när man är obeslutsam. Nå, ingen idé att lägga energi på det. Jag sprang vidare in till Malmköping för att där vänta in nästa buss (två timmar senare) på någon byns restauranger. Hittade en liten grillrestaurang. Beställde en 150 grams hamburgare, cola, kaffe och en torr kanelbulle. Därnäst var det otroligt skönt att få byta till torra kläder och framför allt till torra ullstrumpor och sedan trycka fötterna mot restaurangens element. Livet är rätt skönt när man inte har bråttom någonstans.

Dagens löpäventyr slutade på 57 kilometer med ett avslutande tempopass på landsvägen. Den som är intresserad av GPS-rutten samt stories från mina tidigare äventyr på Sörmlandsleden hittar dem här. Rundar som vanligt av med ett gäng fotografier från dagens äventyr. Ha en fortsatt skön helg på er!

140125b 140125c 140125d 140125e 140125f 140125g 140125h 140125i 140125j 140125k 140125l 140125m 140125n 140125o 140125p 140125q 140125r 140125s 140125t 140125u
140125v