Dec 222013
 

131221_aaNär snön inte förmår att bädda in landskapet med sitt vita tysta täcke kan man ju inte bara sitta och sura i ett hörn och sniffa på en burk med swix-valla. Stigarna ligger tysta därute i skogarna och bara väntar på att få bjuda lätta fötter på en tur för den som längtar. Det gäller att passa på. Jag har inte glömt den förra låååånga vintern och den svåra abstinensen som satte in när snön illvilligt täckte varje mjuk barrstig. Och vissa stigar är mer beroendeframkallande än andra, tro mig! Det är drygt två månader sedan jag fullbordade Sörmlandsleden och 1 1/2 månad sedan jag njöt av stigen mellan Hälleforsnäs och Flen i gott sällskap. Därefter har det varit ”löpvila” plus en veckas ofrivillig löpvila i form av förkylning. Det fanns med andra ord en uppdämd längtan efter ett ultrapass på leden.

Jag funderade i veckan på vilken sträcka som skulle kunna passa denna tid på året logistikmässigt i kombination med snålt tilltaget dagsljus. Det gällde att utnyttja tiden med dagsljus maximalt denna lördag (igår) då solen stod som lägst på himlen. Vintersolståndet. Kom att tänka på sträckan Hälleforsnäs-Vilsta (Eskilstuna). En väldigt fin och varierad del av leden på strax över 50 kilometer. Dessutom en sträcka med ett stänk av nostalgi då det var den första sträckan jag sprang på Sörmlandsleden den 21 april 2012. Det var då äventyret började och föga anade jag väl att jag skulle bli beroende av leder i allmänhet och Sörmlandsleden i synnerhet. Nog orerat. Abstinensen skulle fördrivas!

Slängde ut en krok på FB om sällskap och Kerstin nappade på en gång och efter ett dygns professionell förhandlingsteknik var även Patrik på. Härligt! Även väderprognosen såg OK ut med endast lätt duggregn och 5-6 plusgrader. La fram allt på fredagkvällen och packade min Salomon-advanced-12L-rygga. Jag brukar vara tidsoptimist, men denna lördag, årets kortaste till på köpet, var jag övertygad om att vi skulle få springa sista biten i Vilsta med pannlampa. Jag var barnsligt glad på fredag kväll. Som att få öppna en julklapp i förskott liksom.

Lördag morgon. Upp och hoppa. Messade Kerstin, som var på väg i bilen från Västerås. Hon hämtade upp mig strax efter halvåtta. Parkade 10 minuter från Eskilstuna tågstation. En soft promenad till stationen. Patrik var redan där med en stor portion glädjefull förväntan. Och strax innan åtta öppnade Pressbyrån, vilket resulterade i en stor latte! Yes! Glada i hågen vandrade vi iväg till perrongen. Något komiskt var att vi tre verkade vara de avgjort gladaste av människorna på hela perrongen. Undrar vad som väntade dem? Vi visste vad som väntade oss! Vad skulle deras miner avslöja, om de visste vad vi hade framför oss… vad de egentligen missade.

Väl på tåget blev det diskussioner om litteratur och annat. Tjugo tjugofem minuter över åtta undrade Patrik om hans klocka gick fel, då det fortfarande var mörkt ute. Tunga gråa moln. Halvnio bromsade tåget in på den numera ökända perrongen i Hälleforsnäs. En ensam perrong mitt ute i ingenstans. Vi fick lite panik när dörrarna inte ville öppna sig, hur hårt vi än tryckte. Vi sprang till nästa och försökte och försökte. Till slut pös det till i dörren av lättnad. Det började ljusna något. Disigt och tyst, men inget regn. Ja, så tog vi de första trevande löpstegen och kom snart in på leden.

Första stoppet kom redan efter ett par kilometer vid de fina myrmarkerna strax utanför Hälleforsnäs. Sedan var det bara att fortsätta på etapp 23 mot Svalboviken. En otroligt vacker sträcka som går över orörda hällmarker. Stannade och fotograferade medan de andra fortsatte och jag missade därmed en förmodad tjäder som de stötte. Exakt samma område som jag såg tjäder för 1 1/2 år sedan. Vi passerade några småsjöar, tjärnar och små skogsmossar som tedde sig som akvarellmålningar. Vi var inte torrskodda länge och stigen var lika teknisk som jag mindes den. När vi närmade oss Svalboviken stannade vi till i ett kuperat område med hällmarker då Patriks skosnöre gått upp. Kerstin säger med ett leende ”Konstigt att vi inte sett någon älg. Eller så är vi bara för fokuserade på stigen och missar dem medan de tittar på oss.” Det hinner gå några sekunder innan Kerstin utbrister och pekar ”Niklas, titta där! En älg!” Och ett femtiotal meter bort lösgör sig en högrest gestalt och drar på över stock och sten. Vi hinner knappt hämta andan innan nästa älg kommer farande. Wow! Skulle man komma upp till hälften av deras hastighet i skogen skulle man vara överlycklig. Häftigt! Annars var det kungsfåglar och åter kungsfåglar som med sina sirliga och höga toner bröt den rådande tystnaden.

Vi gjorde några stopp här och där fram till Svalboviken. Förutom ett par bilar mötte vi inte en levande tvåbent själ. Efter en kort sträcka på asfalt bar det av in i skogen igen. Kontrasten mellan naturtyperna på etapperna 23 och 24:3 var tydlig. Från läcker barrskog till blandskog med inslag av kulturlandskap längs hela Näshultasjön. Sträckan längs nämnda sjö är verkligen varierad med löpning längs strandlinjen till smala stigar i bästa John Bauer skog och däremellan gamla fina skogsvägar. Vi passerade även den plats som fått mig att le stort inombords för 1 1/2 år sedan, ja, där en familj bävrar har sin hydda. De har verkligen gått bärsärk på ett stort område strandskog. Man skulle nästan kunna tro att en hel bäverarmé dragit fram på ett hänsynslöst sköveltåg.

Tyvärr var denna dag nog inte Patriks dag då högerskon irriterade foten hans, en riktigt hälsovådlig tur på en isfläck ledde till någon sträckning i bukmuskulaturen och på det en djupgående energidipp. Vi gjorde tätare stopp och gick i alla uppförsbackar. Trots gels och energiintag ville Patriks kropp tyvärr inte vara med i leken längre. Patrik siktade på hoppa av i Bälgviken eller Hållsta. När vi kom till den lilla byhålan Bälgviken såg vi en buss som stod och väntade. Vi joggade bort till bussen och det visade sig att bussen skulle gå om nio minuter, in till Eskilstuna. Ödet eller vad!? Bussen mellan Bälgviken och Eskilstuna går varannan timma! Där skiljdes våra stigar, efter 32 härliga kilometer. Trots Patriks möte med en vägg av orkeslöshet fick vi ett vackert långpass tillsammans! (Strongt jobbat Patrik! Det kommer fler tillfällen nästa år inför TEC och Ultravasan!) Kerstin och jag tog farväl av Patrik och fortsatte vår väg mot Eskilstuna.

Två skönt jobbiga mil återstod. Stigen var fortsatt mestadels teknisk och stundtals geggig och uppkörd av MTB:are. Vissa partier flöt på bra, särskilt då vi pratade om allt mellan himmel och jord och händelser som bjöd på skratt. Andra partier kändes ändlösa och avverkades under tystnad. Det är uppenbart att gott sällskap, ord och skratt underlättar när det börjar ta emot. Vi kom in i Vilstaskogarna och gyttret av stigar. Nu märktes det att mörkret började falla och det sista jag ville var att springa fel. Till slut såg vi Skjulstaån. En mental lättnad då jag vid 49 km kände av en rejäl energidipp, som dränerad på all energi i ett enda slag. Pannbenet satte in: ”Inte slappna av, inte slappna av. Fokusera på stigen. Snart framme vid raststugan. Fokusera!” Snart kom vi ut på motionsspåret som ledde till Raststuga i Vilsta. Gudomligt skönt att få sätta sig på en toalettstol efter 52 km, se dagen passera revy och skölja ner en halv chokladkaka med en halvliter vatten (hade klarat mig på en liter vatten). Efter tio minuters återhämtning satte vi av på urbana asfaltstigar mot bilen. Kände mig sliten, men helt OK efter pausen. Nu var det mörkt. Snacka timing. Vi hann precis ut ur skogen. En kvart till och vi hade fått hiva fram pannlamporna. Till slut nådde vi Kerstins bil. Stannade klockan: 55,62 km på 6:20 i effektiv löptid. Summering: En underbar dag i härligt sällskap och en sträcka som var vackrare och mer varierad än jag mindes den!

Underbart att få skjuts hem till en efterlängtad stor latte och ett hett skumbad! Rundar av med ett gäng foton från gårdagens äventyr samtidigt som jag önskar er alla en god och trevlig jul!

131221_a 131221_b 131221_c 131221_d 131221_e 131221_f 131221_g 131221_h 131221_i 131221_j 131221_k 131221_l 131221_m 131221_n 131221_o 131221_p