Nov 302013
 

131130aInne på femte veckan med löp- och bloggvila, vilket inte är liktydigt med totalvila på något sätt. Nä, utan en halvering av löpmängden som resulterat i tre pass i veckan varav ett normalt långpass. Bloggen har jag nästintill lämnat åt sitt öde i den digitala sfären. Kan avslöja att det har varit riktigt sköna veckor där jag verkligen kan känna kroppens glädjefulla återhämtning. Tid för reflektioner och fokus på annat. Livet består av så mycket mer än bara löpning. Mest som en blankrad i detta inlägg, men ni förstår vad jag menar.

Det är inte utan anledning jag sett fram emot Åda Wild Boar. Ett traillopp utanför Trosa som arrangeras av Art of Running. Ett avslut på årets tävlingar och likväl ett avstamp mot en successiv ökning av löpmängden. Nå, nu är Åda Wild Boar inte tänkt som en renodlad tävling, utan snarare som ett välgörenhetslopp, utan resultatlista och utan priser till tätplaceringarna. I detta fall går alla intäkter oavkortat till CreativeChildren. Ett gott syfte med andra ord! Som sagt, jag såg fram emot dagen och en grym terrängbana. Mycket spring i benen! Förutom ett inomhuspass med intervaller för ett par veckor sedan har jag inte sprungit på max sedan Lidingöloppet. Äventyrliga ultrapass längs Sörmlandsleden i all ära, men ibland behöver jag en explosiv genomkörare och låta allt rusa till gränsen av min förmåga, för att känna att jag lever.

Den fanns ett klart pirrande i magtrakten när Andreas och Per-Arne hämtade upp mig på lördag morgon. Alla tre var vi förväntansfulla och taggade. Bilresan från Eskilstuna flöt på fint och vi var framme vid Åda Golf & Country Club efter en timma och en kvart. Blå himmel, frosttäckt landskap och en temperatur strax under nollan. Det hade redan anlänt flera entusiastiska trailsjälar och samtliga med den där speciella blicken med närvarande klarhet och glansig förväntan. Clubhuset värmde och bjöd in till ro för det som väntade. Vi anmälde oss hos Lena och fick varsitt nummer plus en schysst orienteringskarta med banan utritad. Vi slog oss ner i farligt sköna fåtöljer med varsin kaffe. Tiden flöt på i behaglig takt medan folk droppade in om vartannat. Anders, initiativtagaren, tittade förbi vårt bord och stämde av läget. Stämningen var på topp!

Klockan närmade sig 10 och Anders gick igenom bansträckningen och annat praktiskt innan det var dags för Torgny Steen från CreativeChildren att ta över podiet. Det var uppenbart att banläggaren Anders lagt ner mycken möda och omtanke för att bjuda deltagarna på alla tänkbara utmaningar och överraskningar över 10 kilometer terräng i Ådaskogarna! Efter genomgången bjöd Torgny på en synnerligen intressant och stundtals gripande föreläsning. Mycket handlade om Neuromotorisk Träning och jag kände mig som ett nyfiket barn på 50 bast där på första parkett. Att få höra om hur långsamma och ”enkla” diagonala övningar stimulerar hjärnbark och hjärnstam kan vara till ovärderlig hjälp för att skapa balans och välmående var lite av ett uppvaknande. Per-Arne och jag nickade åt varandra, vilket för den oinvigde betyder att vi har för avsikt att väva in ett par sådana övningar när vi kör löpskolning med klubben. Jag fick flashbacks till en liknande tänkvärd föreläsning för ett par år sedan på Nordea av Elin Ekblom-Bak med titeln ”Farligt att sitta still?” (En snabb sökning på Google gav en träff som visade att föreläsningen finns tillgänglig på UR Play för den som är intresserad.)
Torgny, tack för en strålande varmhjärtad föreläsning som gav en del att praktisera framöver!

Vi avslutade under Torgnys ledning med ett antal diagonala övningar, som såg så enkla ut när Torgny demonstrerade dem, men ack vad jag bedrog mig. Jag insåg snabbt att diagonala övningar var något jag skulle börja öva på! Därefter var alla rejält sugna på att få röra på benen. Känna mossa, sten, tyst stig och rötter under fotbladen. Mina ben, ja, hela min kropp längtade efter att studsa fram över hällar och blåbärsris. Det bar av ner mot starten. Bestämde mig för att skippa tights och köra trailshorts, tunn merino och vindjacka, ja, och så mina nya fartfyllda X-Talon 212:or förstås. Det var ständig rörelse för att hålla kylan borta i väntan på starten. Tror vi var ett 30-tal trailsjälar som samlats på startrakan när Anders klappade händerna och skrek ”Iväg med er!”.

Jag drog inte på i någon överdriven fart utan la mig några meter efter en äldre elegant gentleman iklädd Trosabygdens Orienteringsklubb-dress. En tjej hakade även på ett tag. Efter någon kilometer lång klättring uppför var vi en kvartett som sprang ihop. Orienterarkillen (Joakim tror jag han hette), Joakim Theorén från Gnesta, en Tomas och jag själv. Riktig härlig löpning och 212:orna greppade alla typer av underlag superbt. Drog ner i ett kärr med några millimeter is och slog upp ett sår på smalbenet (upptäckte jag senare). Härlig lång stigning första kilometerna och så ner i ett djupt sandtag. Skön utförslöpning. Vi sprang förbi första vätskekontrollen. Sedan kom vi på en riktigt fin kuperad sträcka av Sörmlandsleden längs Tullgarnsviken. Därefter blev det stigar varvat med obanad terräng samt flera blöta partier. Runt 7 kilometer kände jag mig pigg och ville höja tempot. Orienterarmannen hade dragit bra och stabilt. Jag la in en halv växel till och Gnesta-Jocke hakade på. Vi körde på i ett härligt skönt tempo och när vi kom till en sänka kom en ståtlig kronhjort farande tvärs framför oss och Joakim utbrast ”En sån speed skulle man ha!” Rätt som det var såg vi Robin stå på en sten och då visste vi att det inte var långt kvar. Bara en lång utförslöpa fram till mål. Haha, jag och Joakim sprang på och tillät oss småprata samtidigt som vi kom överens om att springa i mål samtidigt. Ja, där var målet med folk och Anders med videokamera. Joakim och jag fattade varandras händer, höjde dem och sprang i mål på 48:35. Självklart var vi både jättenöjda, även om inte placeringen räknades eller spelade roll i detta lopp. Precis så som det brukar vara för min del, då jag aldrig sprungit på placering eller tävlat mot andra, bara med andra och alltid kört mitt eget race, för att jag vill och kan. Kroppen sprudlade av förlöst energi! Det vara bara att slänga på en värmande tröja och klappa in de andra tappra sköningarna som presterat grymt bra, var och en utifrån sina egna förutsättningar!

När Per-Arne och Andreas kommit i mål efter en grym prestation bar det av ner i duschen och en efterlängtad bastu. Tanken var att Per-Arne och Andreas skulle försöka slå mig i bastu-uthållighet, men det blev snöpligt nog strömavbrott i delar av Trosa och Åda. Tur för mig ;-) Ny upplevelse att sitta i en kolsvart bastu, men alla höll sina händer på sina egna lår. Skönt eftersnack i relaxen i skenet av levande ljus killar emellan.

Avslutningsvis agerade Lena prisutdelningscermonist då Anders och Torgny fick ge sig ut i skogarna och leta reda på två bortsprungna själar. Fina priser lottades ut och både Per-Arne och Andreas vann varsitt exemplar av Torgnys bok 18 smarta hjärnrörelser : må bra och nå dina mål. Därefter bar det av hem till Eskilstuna. Vilken underbar dag med ett skönt gäng likasinnade!

Superstort tack för klockrent arrangemang, superbra markerad bana och diverse smarrigheter från kostboxen.se och ICA Trossen!

131130b 131130c 131130d 131130e 131130f 131130g 131130h 131130i
131130j
131130k